Curlingförälder eller egoist? Det finns ett tredje alternativ! (Gränser med respekt, del 8)

”Men alltså, om man säger till barnet att plocka upp sin jacka och hon svarar att hon inte vill – vad gör man då? Skall man ge upp på sitt eget behov då? Eller strunta i vad barnet vill? Vems behov är viktigast?”

Jag har goda nyheter! Jag tror inte att man måste välja mellan att tillgodose sitt eget eller barnets behov. I de allra flesta situationer är det möjligt att hitta en lösning som tillgodoser båda.


Lyssna bortom barnets ”nej”!

På samma sätt som förälderns önskemål grundar sig i förälderns behov grundar sig barnets nej i barnets behov. Detta är det första och viktigaste man måste ha i åtanke när man vill försöka hitta en ömsesidigt accepterad lösning på en konflikt. Barnets säger inte nej bara för att säga nej, hon säger nej för att värna behov som är viktiga för henne. Vila, förståelse, kärlek, acceptans, omsorg, respekt, näring, gemenskap, och självbestämmande är några exempel på behov som både barn och vuxna har (länk till lista över fler behov som alla människor delar).

För att nå fram till en ömsesidigt accepterad lösning behöver den vuxne vara beredd att lyssna på barnets behov och ta dem i beaktande. För varför skulle barnet vara villig att acceptera en lösning som tillgodoser den vuxnes behov om den vuxne samtidigt inte är villig att hitta en lösning som tillgodoser barnets?

Vi återvänder till exemplet med jackan som ligger på golvet, som jag använt i tidigare artiklar. Om barnet säger nej till förälderns önskemål om att omedelbart plocka upp jackan behöver föräldern alltså försöka förstå vilket behov det är barnet värnar om. Här kommer färdigheterna i empatiskt lyssnande (som jag beskrivit här) väl till pass eftersom barnet sällan klart uttalar sina behov. Istället säger måhända barnet:

”Men!!! Varför måste jag alltid städa!? Jag är faktiskt jättetrött. Jag vill ligga här i soffan och kolla tv!”

Föräldern som lyssnar efter behoven bortom orden gissar att där finns ett behov av vila och svarar:

”Aha, så det är viktigt för dig med vila? Att få slappa och gå ner i varv?”

Barnet nickar nöjt och säger:

”Ja, så är det. Jag behöver vila!”

När föräldern fått klart för sig vilket behov barnet försöker tillgodose genom att ligga i soffan och titta på tv kan två saker hända. Antingen skiftar förälderns behovsprioritering – hon blir medveten om att hon gärna vill att barnet skall vila och att ordningen i hallen är av underordnad betydelse (jag har skrivit om skiften här) – eller också skiftar prioriteringen inte, ordningen är fortsatt viktig för föräldern.

Det sistnämnda kan tyckas som ett låst läge, som att behov står mot behov. Föräldern vill ha ordning och barnet vill ha vila. Men det som står mot vartannat är inte behoven – det finns ingen inneboende konflikt mellan vila och ordning. Konflikten uppstår bara om föräldern låser sig vid att hon omedelbart skall ha ordning i hallen genom att barnet plockar upp sin jacka från golvet och hänger den på kroken och barnet låser sig vid att vid att hon just nu hellre vill sitta kvar i soffan och kolla på tv.


Den förlösande frågan

För att hitta en lösning som tillgodoser både förälderns behov av ordning och barnets behov av vila behöver båda parter vara villiga att ge upp på sina strategier och hitta en ny, gemensamt accepterad strategi. (Jag har skrivit mer om den här formen av konfliktlösning här.) Om den villigheten finns kanske samtalet utvecklar sig vidare genom att föräldern säger:

”Okej. Så jag förstår att du gärna vill vila. Samtidigt är det viktigt för mig med ordning. Har du någon idé om hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?

Frågan är ofta förlösande genom att den visar förälderns avsikt att ta både sitt eget och barnets behov på allvar. Under förutsättning att det finns en ömsesidigt respektfull relation mellan föräldern och barnet i grunden kommer barnet nästan säkert att försöka bidra till den gemensamma konfliktlösningen genom att föreslå möjliga strategier som kan accepteras av dem båda:

– Jag plockar upp den när programmet jag tittar på är slut.
– Jag plockar upp den i reklampausen.iStock_000018084157XSmall
– Kan inte du hänga upp den mamma? Jag kan duka av efter middagen istället.

Naturligtvis kan föräldern också föreslå strategier som hon tror kan bidra till att både det egna behovet av ordning och barnets behov av vila blir tillgodosett. När föräldern och barnet resonerat sig fram till en ömsesidigt accepterad strategi som innebär att de båda får sina behov tillgodosedda är konflikten, åtminstone för tillfället, löst.


Ett exempel från verkligheten

Jag ledde en föräldragrupp nyligen där vi resonerade kring konflikter utifrån det här förhållningssättet. En ensamstående mamma berättade att hon och hennes sexårige son ofta bråkade på kvällarna. Mamman ville att sonen skulle städa i sitt rum innan läggningen samtidigt som hon själv röjde av i köket. Sonen svarade vanligtvis ”Jag vill inte! Du skall hjälpa mig mamma!”

När vi resonerade kring behov blev det tydligt för mamman att hennes egna behov i den här situationen inte bara var ordning utan också samarbete. Att familjens två medlemmar hjälptes åt med det som behövde göras. Bakom sonens nej gissade hon att det fanns behov av gemenskap, kontakt och närhet – behov som blev ganska dåligt tillgodosedda när mamman städade i köket och han var ensam och städade i sitt rum.

Idén om att det fanns behov bakom sonens beteende var ganska omtumlande för mamman, som utbrast: ”Jag har aldrig tänkt så här innan! Jag har bara tänkt att han är lat och egoistisk och tycker att jag gott kan vara hans tjänare.”

Mamman gick hem och stämde av sin gissning om sonens behov direkt med honom:

”När du säger nej till att städa i ditt rum på kvällen och säger att jag skall hjälpa dig, handlar det då om att du vill vara tillsammans med mig?”

Han nickade. Mamman fortsatte:

”Vet du, när jag ber dig städa ditt rum så gör jag det både för att jag är mån om ordning, men också för att det är viktigt för mig att vi samarbetar och hjälps åt här hemma. Jag vill inte göra allt själv. Jag undrar, har du något förslag på hur vi kan göra så att det blir bra för både dig och mig?”

Det hade han. Han tyckte att från om med nu skulle de först städa köket tillsammans och sedan skulle de hjälpas åt med hans rum.

Ordning, samarbete och gemenskap – när mamman och sonen tillsammans resonerade kring sina behov var det som tidigare sett ut som ett låst läge plötsligt möjligt att finna en lösning kring.


Veckans kluring

Jag skickar med dig som läser en liten tankenöt. Det händer ganska ofta att jag får en fråga som lyder ungefär så här av föräldrar jag möter på kurser och i vägledning:

”Min dotter är sex år och vägrar gå på simskolan. Hon har varit där två gånger men nu säger hon att fröken och de andra barnen är dumma och att hon aldrig tänker gå på simskola igen. Jag tycker verkligen inte att det är okej att hon vägrar. En sexåring måste lära sig simma, eller vad tycker du?”

–> Vilket/vilka behov tror du att föräldern försöker värna?
–> Vilket/vilka behov tror du att barnet försöker värna?
–> Vilka lösningar kan du se som skulle kunna bidra till att både förälderns och barnets behov blev tillgodosedda?


Ytterligare funderingar?

Sitter du med en invändande fråga på tungan? Låter den ungefär så här?

”Men hallå där, vänta nu! Det här sättet att resonera skulle aldrig funka på mina barn! De är helt enkelt bara intresserade av att hitta lösningar som blir bra för dem. Vad skall man göra när man har sådana barn?”

Jag har skrivit om det här –>

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)
Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill!? (Gränser med respekt, del 6)
Från ”Nej” till ”Okej” (Gränser med respekt, del 7)
Likvärdig konflikthantering? Det låter ju bra, men… (Gränser mer respekt, del 9)
Men ibland måste väl barnen bara lyda? (Gränser med respekt, del 10)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
17 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Jessica
11 years ago

Tack för en intressanta artiklar, detta är något som ja måste bli bättre på: jag blev så rörd av en berättelsen du berättade nyligen om, om pappan och pojken som hade konflikter på morgonen om att klä på sig, som inte berode på lathet eller trots som pappan trode utan bara att sonen ville vara nära pappa för han tyckte det va så mysigt. Detta är något jag ska hem och öva på, att bli mer lyhörd och försöka förstå varför om vi vill olika saker. Tack för en fantastisk blogg!!

Gun Mellström
Gun Mellström
11 years ago

Detta påminner mig om ”aktivt föräldraskap” jag gick en kurs på sjuttiotalet.

Jonna
Jonna
11 years ago

Tack Petra, för att du delar med dej av kloka tankar.
Det betyder mycket för mej att läsa, och jag tror inte jag ljuger om jag skriver att VARJE gång jag läser din exempel tagna ur verkligenheten så kommer det en eller två tårar ur ögonen på mej.

Mina barn är 1 och 2 år (pseudotvillingar), så jag känner inte riktigt igen scenariorna som du tar upp men jag är säker på att vi stöter på dom på vägen. Jag hoppas då att jag verkligen tagit in det du skrivit och förstått det så bra att jag hanterar det på det sättet jag vill.
Jag märker att i stundens hetta så försvinner mycket av hur jag vill bete mej. Tex. när min stora slår den lilla, då skriker jag… och det har jag så svårt att inte göra i den situationen tyvärr. Men jag lär mej förhoppningsvis jag också.

Tack Petra för allt du lärt mej, det betyder mycket för mej och min familj!

Anna
Anna
Reply to  Petra
11 years ago

Håller verkligen med att det du skriver kan tillämpas i alla relationer!

Jag älskar din blogg och nu ska jag öva på detta! Jag tycker det är så svårt att se behovet bakom ett beteende alla gånger, men ju mer man observerar så borde det komma fram. Ofta är det ett av de grundläggande behoven som liggerbakom vår stora killes utbrott, får han sömn, mat, stimulans så är han en ganska harmonisk kille 🙂

Vår treåring har börjat slå oss (ganska lätt) när vi vill att han gör ngt som han inte vill, tex tvätta händerna innan maten. Han kommer själv med förslag på hur det kan lösas, tvätta efter maten, men det tyckte inte jag var ok så jag föreslog att han fick välja på att tvätta på toan eller i köket. Det tyckte han var ok.

Mina
Mina
11 years ago

Tack för en fantastisk blogg. Jag delar den ofta, både med andra föräldrar och med mina kollegor. Vi jobbar just nu på min skola med ett utvecklingsprojekt där jag handleder lärare enligt CPS och jag tycker att detta är självklart såväl i skolan som i hemmet. Men ändå är det som att det ibland låser sig i huvudet för mig hemma. I skolan, som pedagog, är jag professionell och hamnar därmed inte i egen affekt, men hemma är jag ofta trött och lättirriterad och då är det inte lika lätt. Jag har en liten som är två och vars främsta behov just nu är självbestämmande, sen har vi en stor tjej på snart 10 som bor varannan vecka och det svåraste är när de hamnar i konflikt (vilket är väldigt ofta). Men när jag läser dina exempel blir det lättare och jag använder mig ofta av dem i vardagen. Så tack!

Emma
Emma
11 years ago

Hej!
Vilka bra texter och vad mycket man får att fundera över. Jag är superglad över att jag har hittat hit. Än har jag i och för sig inga barn själv men jag har alltid varit intresserad av barn och allt därtill.

Jag får öva på mina småsyskon så länge. Tänk vad härligt det vore att minska deras mindre bra känslor och på köpet minimera skuldkänslorna man får över att man höjt rösten för många gånger när tålamodet trutit!

TACK vad kul och vilket bra jobb du gjort med denna sida. Kommer garanterat tillbaka!

Lycka till i fortsättningen.

Maria
Maria
10 years ago

Jag har en tös som är _expert_ på det där. ”Jag är trött, jag lovar att göra det sedan!” Och jag tycker att vi har kommit överens. Men hon skjuter upp _allting_ tills det är försent! Och när jag påminner henne blir hon arg och ledsen och tycker att jag bara tjatar på henne… Så nej, det funkar inte. Det uppfyller INTE båda parters behov när den ene fortsätter ingå avtal utan viljan att uppfylla sin del av det. Om jag ska vara krass.

Annika
Annika
10 years ago

Jag har en underbar och levnadsglad pojk som är 2 år och10 månader. Ofta drar han fram mycket leksaker och andra saker. Pärlor över hela golvet, klossar, bilar, burkar, handdukar osv osv. Jag tänker att han nu förstår såpass mycket så att jag kan tillämpa det du skriver om ovan, när han har varit mindre så har ju jag nästan alltid plockat upp efter honom, även om han ibland hjälpt till för att han velat. Jag har provat att säga tex. Jag tycker det känns jättejobbigt att det ligger klossar över hela köksgolvet nu när jag skall laga mat, för jag trampar och snubblar på dom, så jag skulle verkligen uppskatta om du kunde plocka upp dom. Till svar får jag ofta, inte alltid, nej. Då kan jag förslå att vi ska plocka upp dom ihop, det kan bli nej på det också, ibland är han med mig att plocka upp om jag hittar på en lek där uppplockandet ingår. Ställer jag för stora krav på honom som tycker att han kan plocka upp efter sig, inte allt alltid, men ibland och särskilt om han dragit fram en massa saker i olika rum kan jag säga stop till att han drar fram mer innan han plockat upp något av det han tidigare tagit fram. Det blir ju ganska svårt att röra sig om hela golvet är täckt av leksaker…. Vad gör jag för fel när ovan nämnda förhållningssätt inte ”fungerar”?

Camilla
Camilla
10 years ago

Hej!
Här sitter jag och läser och gråter om vartannat. Jag är helt ”inläst ” på Juul och Gustafsson och förstår på många sätt men nu blir jag helt och hållet låst.

Hur i hela h-vetet gör man med barn som inte pratar? Jag har en 2,5 – åring som är normalt språkutvecklad men motorisk, har stora känslor * precis som jag själv. Stark vilja och massa energi ( en fullt normal unge av den livliga sorten, har jag förstått)

Den här konfliktsmodellen bygger på konversationer och hur mycket jag än förklarar min inre känslovärld, ger förslag på lösningar (i bland helt enkelt ”tar under armen och bestämmer -taktik”) så kan vi ju aldrig just NU ha en språklig dialog. Det är ju, rent frankt, som att sitta i en diplomatsituation mellan mig själv och en kines med nedsatt social förmåga (jag syftar på känslomässiga störningar eftersom min son inte kan formulera vad han känner eller vill, det är liksom ”mitt jobb”, som komma skall) .

Jag har ett BEHOV av att vara verbal som han helt enkelt inte kan tillgodose. Och det kräver jag inte heller. Dock har vi konfllikter varje dag ungefär tusen gånger om ( vid slutet av dagen är det som om kinesen har druckit för många drinkar, börjar bli oregerlig, och själv funderar jag på om inte ” grottspråket” är det enda rätta ändå, dvs slag och maktmetoder flr att få honom dit jag vill)

Hans språkliga palett är ju minst sagt begränsad och jag kan bara gissa mig fram. Men är det en dag då han skrattandes i min famn slår mig för många gånger och skrattar bort alla tillsägningar så känner jag mig värdelös och arg, tillintetgjord. Då VILL jag inte gissa längre ”var missförståd då j-vla unge om du inte kan förmedla det du vill” Blir min tanke när jag ger upp. Men så klart vill jag förstå honom, jag vill inget hellre! Såklart vill jag ge honom tillgång till ett känslspråk. Och det kommer han få. Men NU kan vi inte konversera, kommunicera ja, till viss del. Men allt som oftast när jag berättar att jag får ont när han slår mig och att jag ser att han är frustrerad/arg/glad/ledsen/uppspelt så skrattar han bara högljutt och fortsätter jaga den arma katten, slå mig i ansiktet osv. Då får jag ta till ”under armen- taktiken” och känner mig fånig som försöker konversera med honom.

De konflikter jag var i åtanke är sådana som inte går att se bort i från, t.ex slag på människor och djur och förstörelse.

Jag är inte heller dummare än att jag ”hör” att han behöver vår uppmärksamhet, närhet, kärlek, närvaro. Men jag tycker att vi ger honom det. Du snrev om samvaro 10 min om dagen. Vi har en timma , utspritt under dagen,som är öronmärkt till honom. Då vi leker det han vill och pratar med 100 % närvaro. Men därimellan är det andra ”måsten”; jobb,disk, djuren, mat osv. Till en viss del kan han vara med men oftast slutar det i katastrof, det känns som om han har blivit satt på jorden för att se hur långt jag klarar utan att jag regeessionerar till primalstadiet.

Finnsvdet någon fyra stegs-metod för mig med?

Sandra
Sandra
9 years ago

Hej!

Jag skulle verkligen behöva ett svar på ”kluringen” som du tog upp för jag är i exakt den situationen nu; sexårig dotter och vill inte börja simskola. Grejen är den att hon har rätt dålig självkänsla och är ganska ängslig. Hon har också alltid varit sen grovmotoriskt. Jag vet hur lycklig hon blir när hon klarar av något sådant moment för hon hatar gymnastiken i skolan och säger ”jag är bara duktig på att rita”. Jag har hittills bara låtit henne gå i dans och lite musikskola, det hon gillar själv, och inte bestämt någon aktivitet över huvudet på henne. Två moment som jag verkligen tror skulle göra henne jätteglad om hon klarade är cykling och simning så jag tänkte att vi kunde ta tag i det nu i år så självkänslan stärks. Jag kan ju vara med i bassängen och så. Dock är jag ensamstående studentmorsa så jag har inte råd att testa dyra grejer och hoppa av. Men förstår ju att jag inte kan tvinga dit henne fysiskt. Lite tankar om det gärna. Tack på förhand. Har din bok 🙂
/Sandra.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: