”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.

5234898205_b424c522c6_z

Bild: ellyn. Licens –>

Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.

Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han tycker att jag är dålig på att visa omsorg om honom. Att jag inte bryr mig när han känner sig deppig eller sjuk. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över min bristande omsorg en enda gång efter det.

Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”

Vad tycker du?

——

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

——-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
46 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Jonna
Jonna
9 years ago

Hej!

Jag tycker det där är jättesvårt.
Min dotter blir så arg ibland, hon är 2 år och kan prata och förstå mycket
men ibland så känns det som att hon inte kan uttrycka sitt behov när hon blir så arg.
Då är det också jättesvårt att veta vilket behov hon har,och vad jag ska göra, hon blir så arg så arg och ledsen och jag gissar och gissar vad det kan vara men hon är fortfarande väldigt arg. Ibland vet jag vad hon vill och säger nej, då försöker jag bekräfta genom att t.ex. säga ”Jag förstår att du ville ha en till bulle, det är ju jättegott med bullar, samtidigt har du redan ätit 1 bulle och jag vill att du ska äta nyttig mat för det mest” Hon blir så arg det kan hålla i sig i 20 min vilket är som tortyr för mig och tar massor energi för jag vet inte vad jag ska göra.
Jag har fått tips om att hålla i henne i min famn tills hon blir lugn, men det känns inge bra för hon stretar emot och vill komma därifrån. Så då sätter jag ner henne och säger något i stil med.
” Jag ser att du är jättearg samtidigt vet jag inte vad du vill du får vara arg.”
Sen kanske jag går iväg en stund, inte långt alltså utan kanske till rummet bredvid, sen om hon kommer till mig så pratar jag med henne och förklarar om igen det jag just sagt.. Det är jobbigt för på ett sätt känns det som att jag lämnar henne ensam med sina starka känslor, samtidigt vet jag inte vad jag ska göra för inget jag säger eller gör hjälper. Och kanske ska jag bara låta henne vara arg och lita på att hon kan hantera sina känslor själv även om det ur min synvinkel känns som en väldigt lång tid (ca 20 min av skrik) och ser väldigt jobbigt ut hon kan ligga och sparka på golvet och verkligen gallskrika. Det kan verkligen vara frestande att avleda ibland eller bara ge med mig men jag försöker att undvika det.
Sen om hon kommer till mig och vill sitta i knäet så får hon så klart göra det, men oftast är hon så arg så hon vill inte alls att jag ska röra henne eller plocka upp henne i knäet.
Jag vet inte…vad tror du?

Peter
Peter
Reply to  Jonna
9 years ago

Hej Jonna.

Jag känner igen mig i din berättelse både som förälder och i mitt jobb med barn och vuxna. Din dotter verkar ha många styrkor med sitt språk och förståelse och det låter som att du försöker möta upp henne på bästa sätt. Jag tänker också att hon är ganska liten, bara två år och att barn i den åldern inte har kommit så långt i utvecklingen på vissa plan. Barn i den åldern kan ha svårt att t.ex. hämma sin impulser, växla tankespår eller reglera starka känslor varför man som vuxen behöver sötta upp och kravanpassa vardagen. T.ex. så kan förberedelse vara en bra sak ”Du får bara en bulle till fikat” ”kom ihåg att detta är den sista bullen” ”efter fikat så ska vi läsa den där boken som du tycker så mkt om”. Med förberedelse så hjälper vi barnen att byta tankespår vilket kan hjälpa. Det kan också vara bra att t.ex. bara ta fram den mängd bullar som ska ätas så att det inte ligger framme något som leder till frustration dvs anpassa kraven i situationen.

Jag håller med om att man inte ska avleda i onödan men i vissa situationer är det ett bra sätt att hjälpa barnet med sin affektreglering. Om man märker att ett barn börjar bli frustrerat o att detta ofta leder till utbrott så är avledning bra. Lyckas den så slipper både barnet och den vuxne en mkt jobbig situation som ingen lär sig något vettigt av.

I stunden så verkar du ha hittat bra strategier för att hantera utbrotten. Hon verkar inte vilja bli hållen o att då ändå försöka det kommer bara trigga mer aggression. Ge henne plats, håll ditt eget lugn, låta henne lugna ned sig o finns tillhands (t.ex. i ett annat rum eller på lite avstånd) ifall hon vill ha ditt stöd.

Men borde man inte lära barnen att ibland är det jobbigt o att man inte kan få allt man ser? Jo det kan vara bra i vissa situationer men inte om kraven i situationen inte matchar barnet utvecklingsnivå. Vi ställer ju inte krav på en sjuåring att försöka dunka en boll i basket då vi ser att hen är för kort för kunna det. Det är likadant med t.ex. impulshämning för en tvååring, det är bara det att det inte går att se hur långt (den kognitiva) utvecklingen har kommit. När din dotter blir äldre kommer du märka att hon klarar av många situationer (som ställer krav på t.ex. impulshämning) som ni aldrig har tränat på.

Detta sätt att tänka kring barn har hjälpt mig mkt med en son som bitvis har haft stora svårigheter med utbrott i situationer som går honom emot.

Lycka till.

/Peter

Anakin
Anakin
9 years ago

Oj! Nej! Håller inte med! Eller jo, men i måtta. Jag förstår att man vill ha sin känsla bekräftad och respekterad och ha utrymme att känna den. Men avledning är KONSTRUKTIVT och en viktig sak att lära sig för att kunna hantera sina känslor. Min egen senaste stora sorg är några år tillbaka nu men efter att ha fått beskedet gick jag hem laddade ned tre disneyfilmer (snälla varianten) och skickade min man att köpa Ben and Jerrys. Sen satt jag så tills det gick över en vecka senare. Jag hade inget behov av att vistas i känslan utan avledning och vänta på tidens läkning var det jag behövde. Sen behövde jag också att min man inte pratade om saken utan respekterade mig och höll tyst, gav mig glassen och satt i soffan tillsammans med mig.
Ett mer närliggande exempel – ibland ligger jag vaken på natten och tänker svarta tankar. Allt är fel, ingen älskar mig, allt gör ont, världen går under i krig och miljöförstöring. Även om jag aktivt kan förstå att det jag tänker inte är sant glider jag snart tillbaka igen samma mönster och känslan av nattsvart mörker blir starkare och starkare. Då har jag lärt mig den fantastiska tekniken avledning: jag går upp, går ner i köket och äter en macka och sen är allt mirakulöst bra igen. Avledning är bra grejer!
När jag var olyckligt kär som ung stängde jag in mig på rummet och grät. Efter några dagar kom någon och knackade på dörren och sa ”här kan du faktiskt inte ligga. Kom så går vi ut och fikar med några kompisar. Du måste inte ha roligt, men du måste följa med…” och sen brukade det vända. Avledning igen.
När jag var deprimerad för några år sedan gick jag i KBT. Där lärde jag mig avledning. Gå ut och promenera! Gör något! Ring en kompis! Aktivera dig och tänk på något annat! Sitt INTE hemma och tyck synd om dig själv. Avledning igen.
Nu är jag lite djävulens advokat här, för i mycket håller jag med dig. Man ska inte slarva bort barns känslor. Men att man själv alltid ska bestämma när man är klar med en känsla, och hur man ska hantera den, oavsett om man är vuxen eller barn, håller jag absolut inte med om!

Lisa
Lisa
Reply to  Petra
9 years ago

och jag tror att det kan finnas barn som ”fastnar” i en frustrerad destruktiv känsla och behöver hjälp, få verktyg, att ta sig ur den. Men bekräfta barnets vilja, om man förstått den tror jag alltid är viktigt.

Per
Per
Reply to  Anakin
9 years ago

Men du pratar ju om flykt? Det är inte riktigt samma sak som det ovan. Om någon hade kramat dig och lyssnat till dina problem och känslor så hade du ju inte behövt fly?
Att gå ut och gå istället för att sitta och älta dåliga tankar är inte avledning. Det är att bryta ett destruktivt mönster. Ett sådant man skapat genom att ens föräldrar inte lyssnade och var närvarande när man var liten kanske…?

Traxy
Traxy
Reply to  Per
9 years ago

För att inte tala om att avledning med mat innebär känslomässigt ätande, vilket inte heller är bra för hälsan i längden.

Linda
Reply to  Traxy
9 years ago

precis. Växte upp med ”vad säger du, ska vi ta en glass” och ”vill du att vi går på kafé” som avledande manövrar. Ovärt.

moa
moa
Reply to  Anakin
8 years ago

Så bra skrivet! Håller med. Avledni g när det fungerar är jätte bra för barn som vuxna.

Annelie Vadling
Annelie Vadling
9 years ago

Jag håller med dej!
Våran yngsta dotter har diagnosen autism och jag har förstått det du beskriver nu.
Eftersom hon har svårt att förstå sina känslor så försöker jag hjälpa henne, när hon tex blir arg för att hon inte får som hon vill, genom att säga att det öl ok att vara arg.
Däremot blir hon ibland så arg att hon börjar slås m.m.
Då brukar jag försöka säga att det är ok att vara arg men att man inte får göra attraktiv illa.
Hälsningar Annelie

Petra Karlsson
Petra Karlsson
Reply to  Annelie Vadling
9 years ago

Hej,
Intressant diskussion och intressant ämne.
I barnets utveckling tänker jag att de vuxna runt våra barn har ett ansvar att tillhandahålla verktyg för att hantera livet. En viktig del av ”uppfostran” (om en får kalla det så 2015?)
Frågan om avledning eller ej ser jag som mer komplex. Jag tänker att det är rätt att avleda om det är för barnets bästa avledningen sker, små barn har ännu inte lärt sig att reglera sina känslor och tappar kontrollen över sig själv på obehagliga sätt. Spädbarn skriker- inte för att de är hungriga utan för att de har en obehaglig känsla. Avledning som syftar till att dämpa den vuxnes känslor av otillräcklighet och förlorad kontroll kan dock leda till flickans upplevelse i texten och är därmed, som jag ser det, ett dåligt pedagogiskt verktyg.
Jag sitter just nu och läser ”Problemskapande beteende” en bok skriven av Bo Hejlskov Jörgensen, (finalist till stora psykologpriset 2013 se: http://youtu.be/PJeUEm5gIas ) vilken jag varmt vill rekommendera. Bo rekommenderar avledning som ett sätt att hjälpa den upprörda personen så att hen inte behöva tappa kontrollen. För det är jobbigt att tappa kontrollen. (Vilket inte är det samma som att acceptera känslan!)
Kram – nu ska jag äta ännu en glass!
//Petra

anita malmros
anita malmros
9 years ago

OH så viktigt och bra! Det är hög tid att vi börjar leva efter vad känslor är och gör med oss. Vi har våra känslor de ingår i vårt varande. Det är aldrig känslorna som gör oss illa, de hjälper oss att bearbeta det som hänt. De hjälper precis som du skriver Petra att tala om för om våra behov är tillgodosedda eller inte. De hjälper barnet att växa upp med självkänsla, kunskap och trygghet med sig själv. Att få låta känslan ha sin gång och passera kroppen och hela vårt system gör att vi kan ta till oss det som hänt, lära av det och bygga upp en inre plattform som handlar om den inre, egna vetskapen. Vi hjälper barnen att bli mindre utifrån styrda. Att få sörja, släppa ut vrede eller skaka av rädsla t e x, gör ju att vi kan tänka nytt och inte behöver skapa stela mönster, leva i strategier som hindrar oss att vara närvarande i nuet. Medvetenheten hänger också ihop med känslor och tankar, kan vi hjälpa våra barn att få känna och läka det som skrämt dem eller gjort dem illa på något vis, så kommer de att växa upp med självkännedom, kreativitet, empati och lust och glädje och mycket och mer! Det finns inga känslor som fastnar, de kommer som vågor och gör sitt ”jobb” drar sig tillbaka och lämnar en ny strand, ren och ny. Barnet kan lämna det som hänt och gå vidare ut i sitt liv, stärkt och med mer erfarenhet, nyfikenhet och nya möjligheter!!! Ja jag skulle kunna skriva rad efter rad om detta grundläggande viktiga ämne! Så återigen, tack Petra för dina underbara texter och hoppfulla klokhet!

moa
moa
Reply to  Petra
8 years ago

Nog kan känslor fastna! Och det beror ofta på att man låter den ta kontrollen och aldrig avleder genom att göra något annat..genom att aldrig bryta mönstret.

Sofia
Sofia
9 years ago

Hej Petra,

Jag undrar då när det gäller detta med hur vi föräldrar ska hantera barnets känslor. Mitt barn gråter och skriker som att ett ben brutits för även mindre fall som ex. får en plast hammare på huvet. Hur får jag denna reaktion att bli, hur ska jag säga, mer nedtonad vid inte så allvarlig händelse eftersom det blir lite åt hållet ”crying wolf” om du förstår vad jag menar… :-\

kristin lejdstrom
kristin lejdstrom
9 years ago

I Frankrike är vi Jâtte inne pa att lyssna pa barnen och första dem istället för att distrahera. Det är viktigt för dem att känna att de existerar. Pa Franska säger man ofta ’tu n’es pas oblige d’etre d’accord avec moi’ – du behöver inte tycka som jag. Barnet far lov att tycka annorlunda. Dem far och ochsa lov att vara lednsa, det är OK, man lyssnar och förstar. Det funkar jätte bra med mina egna barn som i nästa sekund pratar om nagot nytt. Barn lever i nuet.

Jenny
Jenny
9 years ago

Jag håller med om man ska bekräftta och lyssna på barnets känslor men om man har en unge (4 år) med känslor om allt så orkar man inte bekräfta sönder allt när det gråts över att inte få iPaden, gråts över att ingen (av föräldrarna) vill leka (trots att vi lekt i två timmar – ja jag tänker på nåt gammalt inlägg av dig då och bekräftar oftast ”att visst har vi haft roligt nu, men…”), gråts över att det är en liten reva i frukostskinkan osv. ”Jag vet att du gillar hel skinka, men nu är det den skinkan som finns och vill du ha skinka så är det den som gäller”. Mer än så tänker inte jag bekräfta det. Känns det rimligt?
Är han ledsen över nåt mer ”riktigt” (ja det blir MIN känsla av vad som är riktigt, jag vet) än en trasig smörgås så lägger jag nog lite mera tid på det. Annars får han gråta klart om han inte stör andra, ex lillasyster som försöker äta medan storebror sitter och låtsasgråter högt och ljudligt (för det övergår i det efter ett tag när han inser att han ex inte får en NY skinkskiva/smörgås). Då bär nån av oss iväg honom och försöker prata med honom och då kanske påminner honom om nåt vi ska göra senare. Avledning.
Vi använder oss nog iofs rätt ofta av det likaväl som att vi lyssnar. Men det finns absolut rum för förbättring på en del punkter. 🙂

Linda
Linda
9 years ago

Jätte bra skrivet och förstår verkligen. Försöker att tänka på det sättet att besvara min sons känslor eller uppmärksamma han om det är något. Han är sex år och har autism så inte helt lätt. Har fått rådet att avleda för att han inte ska fastna i vissa saker som kan vara bra ibland. Men är han ledsen eller saknar sin pappa så pratar vi om att det är ok att vara ledsen och att man är det ibland, men att det går över. Det är bra att visa känslor och man kan aldrig få för mkt kärlek och att vara närvarande och en god lyssnare. Det mår vi alla bra av!

Det mer allvarliga barnet
Det mer allvarliga barnet
9 years ago

Barn är olika, vuxna också. Det du skriver gällde absolut för mig, samtidigt som jag behövde hjälp att bryta, att sluta älta, inte genom avledning, utan genom att GÖRA något med nån annan som brydde sig. Sen blev problemet mindre eller försvann. Enligt Carol Tuttles Child Whisperer var jag ett mer allvarligt barn. Min analytiska hjärna fick hjälp att se proportionerna. En vuxen ska ta ansvar.

Men min dotter är glädjespridare. Avledning och skämt bryter hennes irritationer. Och hon tycker om det så jag har lärt mig att hon behöver något annat än jag för att blomstra. Så som jagbehandlar henne hade jag absolut inte velat bli behandlad (som vuxen förstår jag att folk menade väl när de sårade mig djupt och nu använde jag samma skämtsamma knep som de gjorde mot min dotter och det funkar nästan alltid stödande, och om hon visar irritation så hittar vi tillsammans ett roligt sätt att lösa hennes irritation på.) Hon processar på annat sätt än jag och vi kompletterar varandra. Så det gäller att känna efter. Vi behöver inte alla samma saker. Rätt och fel, respekt och tid för analys, det är livsviktigt för mig, men för andra kan samma saker kännas dom tvångströjor.

Malin
Malin
9 years ago

Jag anser dock att det är fel att lägga känslor i barnen mun. Bättre alternativ till skrubbsåret. ”jag ser att du har skrapat knät och att du gråter. Gråter du för att det gör ont?” alternativt ”vad är det du gråter över?” om barnet är bra på att uttrycka känslor. Det Jan lika gärna vara så att barnet gråter för att byxorna gick sönder och barnet tror att mamma eller pappa kommer bli sura/favorit byxor.

Johnna
Johnna
Reply to  Malin
9 years ago

Bra poäng Malin! Det är lätt att tro att man vet varför barnet är ledsen för när man egentligen inte alls vet =)

sara
sara
9 years ago

Haha, ja det är sant. En sån självklarhet man inte tänker på så ofta, särskillt inte när man är stressad.

LenaLi
LenaLi
9 years ago

Jag tror att det är väldigt centralt att barnen lär sig känna igen även sina negativa känslor och hantera dem. För man måste ju först veta att de inte är farliga. Ibland får jag intrycket att många vuxna idag tror att det är farligt att vara lessen istället för att det är en naturlig del av livet. (Endast en idiot kan vara glad jämt, som någon sa 🙂

Det är OK att bli arg, men inte att skada ngn. Mina barn är vuxna, men jag glömmer aldrig hur vår dotter, inte gammal men mycket verbal (och med mycket humör), en gång höll på att SKÄLLA UT oss så så länge att jag till slut sa att vi visste hur dumma hon tyckte att vi varit. Om hon behövde skälla mer kanske hon kunde göra det i tvättstugan. Och det gjorde hon, jag hörde henne. När hon var klar var det bra igen.

Och det skär mig i hjärtat när jag minns berättelsen om en pojke som kom hem från skolan och sa: ”I skolan får man inte vara lessen, inte på fritis heller. Men nu när jag är hemma får jag väl vara lessen?” Och mamman svarade: ”Nej, nu ska vi ha lite mysigt istället och inte tänka på sånt!” Den som berättade tyckte att det var bra, men jag kunde bara tänka på hur övergiven han måste ha känt sig.

Johnna
Johnna
Reply to  LenaLi
9 years ago

Vilket bra exempel du ger med din dotter, bra sätt att hitta en gemensam lösning.

Ja stackars lilla pojke, vad tokigt det blir ibland, mamman tänkte ju säkert bara väl och ville att pojken inte skulle behöva vara ledsen utan få ha det mysigt hemma, samtidigt blir det så tokigt, för det var ju just att få vara ledsen som han behövde.

Allt gott!
Johnna

Susanne
Susanne
9 years ago

Hej! Intressanta diskussioner, och känner igen mig i många av kommentarerna. Även om jag så att säga ideologiskt eller principiellt förstår och häller med tankarna bakom, så är jag inte helt säker på om det är det rätta/funkar för oss i praktiken.

Det skulle vara intressant att höra Petras respons lite mer på djupet angående flera av kommentarerna (för mig är detta ganska nytt så därför försöker jag lära mig/förstå/utforska/testa mig fram).

Jag har också upplevt att vår 3,5 åring ’fastnar’. Dels för en del ’banalare’ saker, som läsaren som gav skinkan på mackan som exempel – det kan vara allt mellan himmel och jord, och som oftast beror på trötthet (han vaknar ofta tidigt och får för lite sömn). Dessa tillfällen känns lite mer självklara, de passerar, även om han gärna fortsätter att ’låtsas’gråta (som någon kallade det) innan han lyckats komma över det. Jag bekräftar hans känslor och låter dem få vara där, även om jag ibland inte är helt bekväm med att han ’låtsas’. Han har en äldre kusin som ofta börjar gråta när hon inte får som hon vill, och jag vill inte att han ska bli sån… Hur ska man hantera det? Eller är tanken att om man bekräftar deras känslor, även när de verkar forcerade, så kommer de inte känna behov av att ’fejka’ för att man kommer ha en bättre kommunikation? Lite svårt att tolka och förstå tanken bakom… Sedan vi började med att bekräfta snarare än distrahera upplever vi dock att denna låtsasgråt blivit mer frekvent, så då blir man ju orolig att man gör nåt fel… Och ska man fortsätta eller behöver just vårt barn en annan typ av kommunikation?

Flera läsare har också kommenterat angående att fastna i jobbiga känslor och att vara deprimerad. Jag skulle kanske kalla det vilsen i känslorna. Har också haft problem med depression, och behövt KTB för att ’distrahera’ mig ur mitt eget virrvarr av känslor. Sedan vi började bekräfta min sons ledsamhet, i situationer när han verkligen gråter mycket och starkt, har jag också några ggr upplevt att han gråter sig nästan hysterisk. Jag har försökt att bara vara där och hålla honom och säga att jag förstår, men tillsist har jag upplevt det som skrämmande och oroande. Kanske kan man säga att det är min känsla överförd på honom, att han ändå behöver det, men min magkänsla säger mig ändå att han inte mår bra av det, och när det pågått tillräckligt länge har jag distraherat honom och han har slutat. Jag har upplevt att han nästan söker en gräns, något fast att hålla sig i, när han pushar sig själv mot hysteri. Jag vet inte hur jag som förälder kan ge det i den formen som beskrivs i blogginlägget.

Detta har bara hänt två tre ggr sedan vi börjat försöka vara mer inkännande och kommunicera bättre, så det har inte varit ett problem tidigare. Men eftersom jag själv varit så vilsen i mina känslor tidigare, så vill jag inte att han ska hamna där, och vill inte fortsätta göra något som jag upplever är obehagligt för oss båda…

Samtidigt börjar jag nog uppleva att vissa tankar om vad man bör och inte bör göra i många situationer behöver anpassas till den individuella familjen, situationen och barnet. Det är lätt att känna sig som en dålig förälder om man läser att man inte bör avleda, eller något annat råd/princip, men samtidigt är det ju ett himla finlir det här med att läsa sitt barn, att veta när och hur och vad, och i slutändan är vi ju också olika människor med olika sätt att interagera och vara. En mall passar ju inte alla situationer, alla individer. Det är bra med intentioner och principer, men det är bara vägledning, sen får man också njuta av färden så att säga…. 🙂

Lotte
Lotte
9 years ago

Veldig enig i dette. Jeg finner at bekreftelse og rapport er det som får barnet til å bli raskest ferdig med følelsen gjennom aksept, og deretter endring gjennom speiling og fokus på positive følelser. Man skal ikke dyrke de negative følelsene, og heller ikke skape en offer-rolle, men å avlede slike følelser er rett og slett respektløst og bygger ikke tillit til at den det gjelder kan Være der for meg når jeg trenger det. Hvordan kunne de som er mer interessert i fugler enn i min smerte kunne hjelpe? At det fungerer er ikke et argument; det fungerer også å slå barn, men det gjør det ikke etisk riktig.

Frida
Frida
9 years ago

Jag undrar vad ni andra har för erfarenheter kring hur era barn som blivit bekräftade i sina känslor agerar i andra miljöer? Jag har strävat efter att försöka att bemöta mitt barns känslor och tex låta henne vara ledsen så hon är det. Jag har ofta uppfattat det som att andra är snabbare med att avleda och inte står ut. Hos mig händer det ofta att hon sitter i knät och gråter och då brukar jag säga gråt du så känns det bättre sedan. Och hon är känslomässig hemma och hon blir art, ledsen om vartannat. Men inte på förskolan, tvärtom säger de att hon i princip aldrig gråter torts att hon slår sig. De ser att hon blir ledsen men hon biter ihop. Hon är glad och duktig. Jag får inte ihop det med min dotter hemma. Dels tänker jag på hur jag fått pikar om att mitt bemötande av henne skulle skapa en överkänslig unge- men att det verkar vara tvärtom? Hon uppfattas som mkt mer ihophållande av sig än andra barn. Samtidigt oroar det mig också. Känner hon att hon måste vara duktig på förskolan, stor och inte ledsen? Jag vete sjutton. Några erfarenheter någon?

Åke Malmgren
Åke Malmgren
9 years ago

Känner du till boken ”Våga ta plats i ditt barns liv” av Gordon Neufeld och Gabor Maté? Om inte tycker jag du ska läsa den. Mycket av det du skriver passar in i vad som står i boken, samtidigt som den sätter det hela i ett större sammanhang. Dessa två har jobbat med barn och ungdomar i decennier, och har en insikt som är fantastisk. Jag önskar mina föräldrar haft den när jag växte upp, och de var ändå bra föräldrar. Den har gett mig helt nya insikter i min roll som bonuspappa åt en tonåring.

frida
frida
9 years ago

Tack för att du lade ut min fråga på facebook. Det var intressanta svar där. Jag kommentera inte där eftersom jag inte vet hur jag kan vara anonym. Det känns utlämnande mot min dotter att skriva i vårt namn. Jag frågade henne om detta och hon säger att hon inte vill att de andra barnen ska bli ledsna. Jag tror att det som jag reagerade på var att förskolepersonalen tycker att hon är mer återhållsam än andra barn, med ledsenhet alltså. Hon är glad annars. Intressant att fler upplever detsamma. Det är svårt att veta vad som.är vad. Jag är glad iaf att jag bemött hennes ofta starka reaktioner på mkt små olyckor hemma med att jag tröstar i paritet med hennes reaktion och inte den ”objektiva” skadan. Utifrån att jag tänkt att hon ”säger” jag vill ha tröst. Det känns som att det varit rätt för nu förstår jag att hon i stort sett inte har den relationen alls på förskolan.

Det mer allvarliga barnet
Det mer allvarliga barnet
Reply to  frida
9 years ago

Det är utmärkt att du frågat henne vad hon tycker. Jag gissar att respekt är väldigt viktigt för henne och att hon förhåller sig väldigt privat till sin egen ledsamhet, att hon endast vill dela den med ett fåtal nära och kära och att hon inte vill ha den uthängd, kanske inte ens vill att du ska berätta om den för någon annan hon känner. Det är bara att acceptera och respektera, tror jag. Men det kan ju vara värt att diskutera saken med henne, förstås, att hjälpa henne hitta vägar hur hur hon kan visa sina känslor inför andra utan att förlora ansiktet, att det är möjligt att visa sin ledsenhet och andra obekväma känslor utan att uttrycka sig lika starkt som hon vågar uttrycka sig med dig. Och förklara att det, vilket hon kanske inte tänkt på, gör det lättare att få nära vänner. Att folk förstår sig på en bättre när man vågar vara så där lagom öppen med sånt som är svårt för en.

Det kan hända att det som triggar hennes ledsenhet är hennes kärlek till perfektion, om det är små misslyckanden hon blir så ledsen över. Då tror jag hon kommer att bli mindre ledsen i framtiden om man visar respekt för hennes perfektionskärlek, att det är en värdefull sida som alla inte har, och alla inte förstår, men också en sida som man kan hantera genom att förstå att det endast är genom försök och misstag man utvecklas. Att det egentligen är perfekt mänskligt att misslyckas med vissa saker man företar sig.

Jag uttalar mig mest utgående från hur jag själv var som barn och hur jag hade velat bli respekterad som den lillgamla flicka jag var (att bete sig moget bland folk behöver inte nödvändigtvis vara ett tecken på rädsla och osäkerhet, utan kan vara precis rätt om man är så lagd och har trygga situationer där man får tappa kontrollen lagom mycket för att testa sina gränser och hitta sin grundtrygghet). Det kan hända att mina tankar inte stämmer in på din dotter särskilt mycket. Vore intressant att höra vad dessa reflektioner väcker för tankar hos dig.

Anna
Anna
9 years ago

Jag har en liten tanke som jag fick när jag läste kommentarerna här, som jag skulle vilja dela med mig av; kan det inte vara lika viktigt att bekräfta barnets POSITIVA känslor? Jag får ibland intrycket att vissa barn skriker och gråter mycket för att de vet att det är ett säkert sätt att få föräldrarna att komma rusande. Jag kommer t om på mig själv, 25 år gammal, med att agera på liknande vis (även om jag sällan lägger mig på golvet och skriker).

Linda
9 years ago

Vi jobbar mycket med att bekräfta våra barns känslor. De är små än, fyra och 1,5 år men med fyraåringen funkar det jättebra. Jag har skummat igenom en del kommentarer och tänker att bekräftandet ibland blir en typ av avledande? T.ex. när vår fyraåring blir jätteledsen för att hon vill ha en HEL banan och jag låter henne få den som som ligger på bänken och som lillasyster ratade på förmiddagen, då säger jag kanske något i stil med ”visst kan man bli besviken när man hade önskat sig en hel banan men får en öppnad banan istället?”. Ibland instämmer hon men ibland ger hon mig ett helt annat svar, t.ex. ”Jag är ledsen för jag vill att pappa ska lägga mig ikväll!”. Det är så spännande att, som någon ovan skrev, det jag tror hon är ledsen över eller känner inte alls stämmer och vad häftigt det är att höra henne sätta ord på det. Efter att ha bekräftat det hon sagt väljer jag kanske att be henne hämta en bok som vi kan läsa tillsammans, eftersom hon älskar att läsa böcker och jag vet att det är även hennes eget sätt att ”binda upp” mig tajt till henne en stund, på tu man hand.

Jag vet inte om det här blev luddigt men jag menar att bekräftelse och avledning kanske ibland har blurriga gränslinjer, det som ska bekräftas är kanske inte alltid det synliga, t.ex. den trasiga skinkan, utan kanske fem minuter i en varm famn.

Emelie
Emelie
9 years ago

Jag håller med dig!
Nu har jag inget barn men jag kan genast relatera det här till mig själv och min relation till mina föräldrar. Min pappa har oftast använt sig av tröst som en sorts distraktion, men där fanns alltid någon form av bekräftelse. ”Du är ledsen men tror du att du skulle må bättre om *sätt in form av tröst här*?” vilket gjorde att jag alltid kände mig att han brydde sig. Min mamma har alltid använt sig av distraktioner och det hänger kvar även idag. Nu i vuxen ålder och efter år av problem med depressioner och en känsla av att aldrig passa in så har jag många gånger ringt till min mamma helt desperat medan tårarna rinner bara för att hon ska börja prata om annat eller sagt åt mig att sluta. Så har hon alltid gjort vilket bara föder mina problem med en känsla av att vara ett problem och att inte passa in. Idag är det mycket bättre men min mamma har bara gjort hela processen jobbigare, något hon har skapat sedan jag var liten. Att inte vilja ta itu med det som hennes barn tycker är jobbigt.

Så till de föräldrar som inte håller med dig så kan jag hälsa att ni kan råka skada era barn bara för att försöka göra saken lättare för er själva.

inger
inger
9 years ago

Det handlar om hur vi behandlar oss själva. Den som avleder sig själv genom att äta tex i stället för att känna känslorna fullt ut, även de jobbiga avleder nog av bara farten sina nära och kära partner, barn medemera. Vi tar över sådana mönster från våra egna föräldrar. Att fostra barn handlar egentligen bara om att fostra sig själv. Tar jag hand om mig och mina känslor möter jag bättre mina barns. Tycker att din blogg är bra men ibland tänker jag att det är viktig att barnen möter en äkta vuxen inte en förädrapedagog som säger de rätta sakerna hela tiden. Kan vara nyttigt för barnen att höra mamma säga nu har jag fan inte lust att gå till jobbet och ser verkligen inte fram emot att jobba med NN eller vem det kan vara. Vi vuxna är inte några helgon som alltid känner och tänker rätt och det tror jag också är viktigt att visa barnen. Annars kan de bli rädda för att man måste bli perfekt som vuxen och perfekta människor är faktiskt outhärdliga.

Anna
Anna
9 years ago

Hej Petra!
Har precis börjat följa din blogg. Min dotter 9 år såg namnet på bloggen och jag förklarade lite snabbt att det kanske betyder att jag ska tänka att hon är en annan jag. Att jag kan tänka ”vad skulle jag vilja” då svarade hon ”men alltså mamma, jag kommer inte göra som du vill”

EnMamma
EnMamma
8 years ago

Tänkvärda ord!! Min son på 3 år har vid flera tillfällen uttryckt att ”jag vill vara ledsen!!”. Jag försöker oftast bekräfta att jag förstår att han är arg/ledsen, och att han får vara det. Jag kan nog ”avleda” beroende på vad det gäller, men oftast ställer jag det som en fråga. ”Vill du se lite på tv medans du är ledsen?” (Detta är även efter att vi pratat och kramats, och självfallet beroende på vad som skapat han känsla).

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: