Så här i början av skolåret pågår ett intensivt värdegrundsarbete i många skolor. Målet är att eleverna skall vara trygga och trivas i skolan och därmed också har förutsättningar för att ta in kunskap och att utvecklas. Eleverna får lära sig om socialt samspel och de får göra övningar för att skapa och stärka gruppgemenskap. Ordningsregler diskuteras, förankras och repeteras.
Arbetet är otroligt viktigt och värdefullt! I en enkätundersökning som organisationen Friends genomförde i år uppgav ca 25 procent av eleverna i grundskolan att de blivit kränkta av andra elever under det senaste året och mellan 6 och 10 procent ansåg sig ha blivit mobbade. Gemensamt för kränkningar och mobbning är att de väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Inget av det skall naturligtvis tillåtas på en plats där våra barn och unga befinna sig på dagarna. Dessutom är det så att den som upplever rädsla eller skam har svårt att lära sig nya färdigheter och ta in kunskap, vilket ju är själva syftet med skolan.
Dessvärre är det inte bara barn och unga som kränker varandra. I Friends undersökning uppger 8 procent av eleverna i grundskolan att de, under det senaste året, blivit kränkta av någon vuxen i skolan. Jag är inte helt förvånad över siffran, för faktum är att en del av lärarnas ”pedagogiska metoder” för att hålla ordning i klassen väcker rädsla och skam i barn och unga, dvs samma mekanismer som är verksamma när elever kränker och mobbar varandra.
Här nedan följer exempel på sådant pedagoger säger, som jag tror kan kränka barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcka rädsla och/eller skam. Jag har också klätt samma typ av uttryck i barn och ungas språkdräkt, för att tydliggöra likheterna mellan det som inte sällan kallas ”ledarskap” när vuxna gör det mot barn, men som kallas ”mobbning” eller ”kränkning” när barn och unga gör det mot varandra.
Negativa etiketter
När läraren klistrar negativa etiketter på eleven kan det låta så här:
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!
”Pedagogiska” frågor
När läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven kan det låta så här:
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?
När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?
Ge någon annan skulden för sina egna känslor
När läraren ger eleven skulden för sina känslor kan det låta så här:
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!
Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt över och ansvar för vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.
Uttrycka vad någon borde förstå
När läraren uttrycker vad eleven borde förstå kan det låta så här:
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.
Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?
Utestänging
När läraren utestänger kan det låta så här:
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.
Hot
När läraren hotar kan det låta så här:
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!
Mutor
När läraren mutar kan det låta så här:
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.
Befallningar
När läraren befaller kan det låta så här:
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!
Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!
Straff
När läraren straffar kan det låta så här:
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.
Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.
Barn för som vuxna gör. Det spelar ingen roll att vi kallar det ”ledarskap” eller ”uppfostran” när pedagogerna gör det och ”kränkningar” när eleverna gör samma sak. Ungarna struntar i terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga är jag orolig för att barn och unga kommer att fortsätta kränka varandra. Därför, kära pedagoger, hoppas jag att ni, inte bara ägnar tid åt det viktiga värdegrundsarbetet när det gäller elevernas relationer till varandra. Jag hoppas att ni också vill titta på er egen ledarroll i klassrummet. Lever ni det ni lär?
Jag inser att det finns en risk att det jag skriver landar som kritik och väcker både dåligt samvete och ilska hos er som läser. Jag vill verkligen betona att det inte är min avsikt med den här artikeln. Jag skriver för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi, alla, måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga.
Vad tror du?
Ps 1. I just den här artikeln har jag valt att fokusera på kränkningar i skolans värld. Men tyvärr börjar det redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar vissa vuxna i skolans värld vid, med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!
Ps 2. En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap både i hemmen och i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka barn och unga och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna bloggartiklarna jag länkar till här nedan under rubriken ”Tips på vidare läsning” eller kika på min bok ”Med känsla för barns självkänsla”.
Tips på vidare läsning:
Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!
Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Gränser med respekt (artikelserie i tio delar)
—
Nästa kurs i Kommunikation och konflikthantering med barn och unga startar den 19 oktober och det finns några platser kvar! Läs mer här –>
Så bra lyft och så viktigt Petra! En oerhört väsentlig påminnelse om hur vi kommunicerar med våra barn och ungdomar.
Så här känner och tänker jag.
När friends publicerar dessa enkäter/ undersökningar använder de definationen läraren vilket för oss pedagoger blir begripligt. Vi förstår att alla lärare inte agerar som friends beskriver men omgivningen tolkar det oftast som att alla lärare gör som det beskrivs. Skapar så mycket missförstånd och en bild som inte visar hur många faktorer som påverkar vår profession och utövandet. Speciellt komplexiteten i det sociala samspelet mellan elever i det samhälle vi lever i, hamförhållanden ect som ibland påverkar elevens inställning till skolarbete mm, olika mognader och eventuella svårigheter.
Jag hävdar att dessa saker kan ibland göra det svårt för läraren att skapa ordning, kamratligt språkbruk och en trygg arbetsro. Dvs elevens egna ansvar att efter sina förutsättningar och mognad sköta skolarbetet, kamratskapet och språkbruket. Det är en kunskap och förmågor som vi pedagoger i vårt uppdrag ska utveckla hos eleverna. Friends vill inte tala om elevens och föräldrars ansvar. Då blir det inte en saklig debatt och belysande av skolans utmaningar och svårigheter blir oemotsagd.
Därmed inte ssgt att läraren med de orden ska agera så för jag anser att det är oacceptabelt och opedagogiskt.
DOCK, jag är övertygad om att det är en minoritet som agerar med de ord som beskrivs. Det gör mig således så förbannad att friends i sina enkäter och undersökningar inte framhåller det jobb som görs på rätt sätt och hur många elever (majoriteten) som blir hjälpta. Det blir också den bild som då andra professioner (psykologer ect) utgår från men de tar inte in de faktorer jag beskrivit.
Fint att läsa! Jag arbetar själv som lärare och det är svårt att inte hamna i situationer hela tiden. Något jag saknar är dock, alternativ vad ska jag göra och säga istället för att ändå göra en poäng då det krävs arbetsro i våra klassrum = barnens arbetsplats. Tack!
Hej Ida! Vad glad jag blir att du gillar min text. Jag har full förståelse för att det är svårt att inte hamna i utmanande situationer som lärare. Det är ett tufft (och viktigt) jobb ni har!
Som jag skriver här ovan är det svårt – just eftersom jag inte tror på ”enkla”, ”snabba” lösningar – att formulera ett alternativ i artikelformat. Jag beskriver lite övergripande hur jag tänker kring störande beteenden i klassrummet i den här artikeln och i de artiklar som den länkar vidare till. Vill du fördjupa dig mer så föreslår jag att du läser min bok, Med känsla för barns självkänsla.
Man kan inte lägga ut den här texten med allt dåligt man gör i alla möjliga olika situationer om man inte kan berätta vad man ska göra istället.
När ni gör så här så sätter ni munkavlen på människor som faktiskt gör ett bra jobb. De som bryr sig och försöker göra bra saker läser och försöker anpassa sig.
Jag avskyr sådanna här artiklar. De borde förbjudas.
Hej Camilla. Läste du sista delen i artikeln? Där skrev jag:
”Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna vidare här på bloggen, på min fb-sida eller kika på min bok ”Med känsla för barns självkänsla”. Där har jag skrivit massor om hur vuxna kan ta ansvar för och skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.”
Om du vill ha lite mer översiktliga beskrivningar så kan du kika på artiklarna som jag tipsade Ida om här ovanför i kommentarsfältet.
Hej Petra,
Jag blir både irriterad och arg när jag läser din artikel. Egentligen inte på skrivelsen kring hur vissa vuxna tilltalar barn på ett icke främjande sätt, utan på sättet som (vissa) lärare återigen hamnar i skottlinjen och blir skuldbelagda för inte väl utfört arbete. (Och vissa lärare, hur många är det egentligen?) Varje dag möts jag, eller kollegor av orimliga krav från elever och föräldrar. Och när får läraren ställa krav tillbaka? Aldrig?
Men tänk: i de bästa världar – där människor i samhället gemensamt strävar efter – är alla vuxna vältaliga, inlyssnande och förebilder för våra barn. Och i de världar skulle värdegrundsarbetet vara en baggis i skolan och vi skulle kunna ägna oss åt den härliga undervisningen. Tro mig, jag älskar mina elever i skolan alldeles oavsett om det händer tokigheter eller ej. Och skulle alla föräldrar och människor i samhället ta större ansvar så skulle trivseln i samhälle och skola öka. Men snälla, dra inte alla (vissa) lärare över samma kam. För där tycker jag att du gör fel.
Det vore önskvärt att läraryrkets pondus höjdes istället för lyfta ännu mer misstro – särskilt som problemet är större än vad du belyser.
Hej Malin! Vad trist att du tolkar det jag skriver som kritik mot lärarkåren. Det är inte min avsikt. Jag vet att ni har ett skittufft jobb och jag tycker att många av er gör det toppenbra! Som jag skriver i slutet av artikeln är det inte alls mitt syfte att kritisera lärare: ”Jag skriver för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi, alla, måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga. Vad tror du?” //Petra
Hej igen Petra, jag vill med all kärlek och respekt till dig säga att jag är tacksam för ditt engagemang om de värdefulla barn och unga vuxna vi har i samhället som ska må bra och i sin tur ska hjälpa och stödja andra i sin uppväxt och sedan som vuxna.
Däremot skriver du provocerande när du i ena meningen undrar om ”vi lever som vi lär” och i nästa mening menar att detta inte är kritik. Hos mig personligen och i min profession väcker det inte dåligt samvete, utan bara ilska. Jag tycker som jag skrev ovan, att detta är ett problem i samhället i stort och kan inte smutsa ner hur 8 % av vad elever upplever av vuxna från skolan. En hög siffra ja, men jag vill inte ens tänka på hur hög siffran skulle vara om friendsrapportren hade vänd sig till hur många barn som känt sig ”kränkta” av personer i sin närhet eller från det stora samhället.
Som svar på din fråga: Jag ”tror” att det hela handlar om att vi alla samhällsmedborgare behöver hjälpas åt och ta ett större ansvar för att ge varandra och våra barn just det: kärlek och respekt. Det börjar i hemmet, det fortsätter i skola och i alla andra situationer som barn och tonåringar rör sig om det så är affären, badplatsen eller fotbollsplanen. Genom att först och främst se våra barn, dvs ”allas” barn utifrån deras person och intresse men också genom att stödja våra barn när de behöver det som mest. Mitt jobb som pedagog slutar när jag går hem från jobbet varje dag men mitt ansvar som förälder och samhällsmedborgare är ändlöst.
Hej Malin, jag är helt enig med dig om att det handlar om oss alla. Precis som du skriver, och som jag också gör i artikeln, så börjar det i hemmet, fortsätter i skolan och sedan vidare i hela samhället. I just den här artikeln fokuserar jag på hur det (vissa) pedagoger gör (också) bidrar till att förstärka dessa mönster.
Jag har respekt för att du upplever ilska när du läser det jag skriver och jag fattar att du på något sätt uppfattar texten som provocerande och anklagande. Jag kan bara igen säga att det inte är min avsikt att anklaga. Min avsikt är att beskriva det jag ser och frågan jag ställer – ”Lever ni som ni lär?” – är tänkt som en uppmaning till reflektion. För när jag träffar lärare är min uppfattning att ALLA vill barnen väl. Och ibland så gör vi människor, både pedagoger och föräldrar, saker som kanske inte leder i riktning mot de mål vi har. Inte för att vi är onda eller dåliga, utan för att vi helt enkelt inte tänkt så mycket på det vi gör. Så min fråga är en inbjudan till nyfiket utforskande, inte en anklagelse och inte heller en uppmaning att skämmas.
//Petra
Hej, jag är lärare sen 16 år tillbaka och blev chockad när jag läste denna artikel på Epoch times. Jag trodde på riktigt att det var någon som hade kapat ditt namn Petra (då jag älskar din bok och ofta tipsar om den) och skrivit detta. Var tvungen att källkritiskt granska och hittade då hit.
Jag håller helt med Malin här ovan och blir förvånad när du, Petra, säger detta ovan ”…jag fattar att du på något sätt uppfattar texten som provocerande och anklagande. Jag kan bara igen säga att det inte är min avsikt att anklaga. Min avsikt är att beskriva det jag ser…”.
Jag uppfattar, på många sätt, att texten är provocerande och anklagande, det känns som att den inte är något annat än anklagande. Då jag själv aldrig varit med om/hört någon av dessa exempel du citerar i texten har jag svårt att tro att du verkligen ”beskriver det du ser”. Har du gjort fältstudier och hört dessa ord från pedagoger eller missuppfattar jag dig här? Ditt inlägg får det att låta som att det här är väldigt vanligt, det är den bilden du ger. Detta blir olyckligt och sorgligt då jag tror att du har en stor påverkan, många lyssnar på dig, jag har lyssnat på dig, med stora öron.
/Annika
Hej Annika,
det stämmer att min avsikt inte är att anklaga. Om jag velat anklaga (varför jag nu skulle vilja det) hade jag uttryckt mig helt annorlunda.
– Jag möter många pedagoger, på föreläsningar och kurser, som själva säger att det händer att de uttrycker sig så här. (Vilket jag har förståelse för. Det ÄR svårt att vara lärare och pressade situationer uppstår, när det inte är helt enkelt att finna de mest respektfulla sätten att uttrycka sig.)
– Jag har själv, vid besök på olika skolor, hört vuxna tala så här till barn.
– Jag möter också ofta föräldrar som berättar om att vuxna i skolan sagt sådant som jag beskriver i artikeln.
//Petra
Här finns exempel på en text som lyfter, uppmuntrar och inspirerar fantastiska lärare att fortsätta sitt viktiga arbete. ????????
https://m.facebook.com/995653353844010/posts/1841575699251767/
Ja, det var verkligen peppande artikel. Jag känner många härliga Åsor på min arbetsplats. Så fantastiska=)
Tack Petra!
Det är så sorgligt att du behöver skriva detta. Du har helt rätt i det du säger. Låt oss alla försöka lära och leva ut ditt budskap var vi än befinner oss.
Hej
Jag jobbar som skolsköterska och i elevhälsoteamet liksom i klassrummet på min skola så kämpas det dagligen med trygghet trivsel arbetso. Jag håller inte med om alla punkter. Vissa kan jag hålla med om till viss del.
Lärarna ska förhålla sig till ca 25 individer. 2-3 har läs och skrivsvårigheter. 1har en medicinsk sjukdom. 4 har NPF diagnoser. 5 har något som inte är utrett men som stökar till det för eleven. Med andra ord har halva klassen svårigheter som både lärare och klasskamrater måste förhålla sig till.
Lärare ska fixa och trixa med fem olika diagnoser där vissa behöver minimering av stimuli, andra behöver flyta runt i klassrummet och stimulerar sina kamrater väldigt mycket. Behoven krockar i klassrummet många gånger. Till detta tillkommer 50st föräldrar med olika krav och säkert en hel del svårigheter som läraren också ska förhålla sig till. Med det vill jag ha sagt att lärare kämpar och gör sitt yttersta för att räcka till åt allas behov.
Men man får säga till ett barn, du gör mig arg eller ledsen. Barn lär sig oftast känna empati runt 3-5års ålder och de som ligger efter tränas istället då i att deras beteende påverkar andra.
Bestraffning – att inte skicka ut eleven ur klassrummet. Den diskuterar vi ofta. Det finns självklart olika sätt att göra det på. Men man måste också tänka på de 24 andra. De måste också ha rätt till studiero. Barn behöver gränser. I ett klassrum måste finnas gemensamma gränser.
Mutor- jag väljer att kalla det belöning. Positiv förstärkning. Och ser man att någon alltid blir utan så får man ställa andra krav på den eleven. Lite lättare delmål som är rimliga att uppnå så att den också kan få sina guldstjärnor.
För övrigt att tänka på inför nästa artikel.
Din text lockar inte till att läsa boken. Du har redan kommit med pekpinnar och förstört både intresset och förtroendet för din kunskap.
Hade du istället för dina pekpinnar haft exempel på hur man kan agera istället och gjort det direkt i din text istället för att i slutet hänvisa till din bok. Så hade jag känt oj wow, den här boken är kanske precis vad vi behöver.
Lärare behöver också höra att de gör ett bra jobb. Det behöver redskap för att göra ett bättre jobb. Med din text gjorde du precis som du skriver att lärarna gör. Bjuder på en skopa skuld och skam.
En ny artikel med lite mer goda exempel från din bok skulle vara intressant att läsa. //Kristin
Hej Kristin,
Och tack för att du engagerar dig i frågan om arbetsro i skolan!
Jag börjar med det sista du skriver. Jag håller helt med dig, jag borde givit den intresserade en riktning att fortsätta läsningen. Jag har uppdaterat inlägget med länkar där jag skrivit mer om hur man kan göra istället. Som jag skrev tidigare, det är inte möjligt att formulera ett helt förhållningssätt i artikelformat och boken är bäst för den som vill fördjupa sig, men nu finns det i alla fall tips på fortsatt läsning för den som vill veta mer.
Du beskriver lärarens svåra arbetssituation i din kommentar. Jag håller med dig där också. Det är en närmast omöjlig situation idag för många pedagoger, med 25 elever (minst) i klassrummet och en hel bukett av behov för vilka det skall anpassas inom klassrummets väggar. Jag förstår att lärare ibland hamnar i ett läge där det känns som att enda möjligheten är att låta en elev lämna klassrummet. Och samtidigt. Min artikel handlar om mobbning och att barn gör som vuxna gör. Jag tror inte att eleverna funderar särskilt mycket över lärares svåra arbetsvillkor. De ser att vuxna utestänger och gör likadant.
Du skriver att ni ofta diskuterar om det är rätt att skicka ut eleven och landar i att man måste tänka arbetsron för de andra eleverna. Jag tolkar det som att du tycker att det kan vara rätt att skicka ut eleven för att skapa arbetsro för övriga? Jag vill ju gärna tro att det finns fler än två alternativ, att valet inte måste stå mellan att låta eleven vara kvar och störa eller att skicka ut eleven och få arbetsro.
När jag arbetar med pedagoger ligger fokus alltid på att förstå varför en elev stör och att förebygga att det händer igen. Vi pratar om vilka behov som ligger bakom elevens beteenden. Jag är säker på att ni också diskuterar i liknande termer inom elevhälsan. Eleven som stör gör ju sällan det för att hen inte vet vilket som är det önskade beteendet. Troligare är att eleven har svårt att hålla fokus, behöver stöd med skolarbetet, inte är stimulerad och utmanad (uppgifterna är alldeles för lätta), har ångest, har behov av kontakt eller behov av att förstå syftet med uppgifterna. Mer ändamålsenligt och respektfullt än att skicka ut eleven ur klassrummet för att hen stör är då att försöka hjälpa eleven med det behov som hindrar hen från att arbeta i lugn och ro i klassrummet.
Vad gäller belöningar finns det en överväldigande mängd forskningsresultat som talar mot att använda det i klassrummet. Googla Alfie Kohn. Han har sammanställt dessa resultat i en mängd artiklar och böcker. En huvudslutsats av forskningen är att de som förväntar sig en belöning för att utföra ett visst beteende utför det sämre än de som inte förväntar sig en belöning. Resultatet gäller i alla grupper och för alla typer av handlingar. Förklaringen till detta är att den inre motivationen för att utföra ett beteende minskar när det belönas utifrån. Så ju mer elevernas belönas för att arbeta, desto mindre kommer de att uppskatta arbetet och desto sämre arbete kommer de att utföra.
Allt gott!
Petra
Hej Petra!
Först, jag uppfattade absolut inte artikeln som anklagande.
Det att be en elev lämna klassrummet måste väl inte vara en bestraffning? Jag tänker att det kan vara att ge eleven ett alternativ. Typ ”Nu ser jag att det är svårt för dej att sitta stilla och fokusera på texten, stämmer det? Vill du hellre ha en praktisk uppgift att börja med? Du kan gå ut och finna fem olika…..”
Hej Vila! Det stämmer förstås att orden, men också kroppsspråk, tonfall, ansiktsuttryck påverkar hur en elev uppfattar det som sägs. I ditt exempel föreställer jag mig att eleven knappast uppfattar det som en bestraffning eller utestängning, utan snarare som att han blir förstådd och får hjälp. //Petra
Hej,
Jag undrar också vad man ska säga istället.. Vissa av ovannämnda svar känns helt uppenbart felaktiga. Har ibland i svåra situationer tappat tålamodet och kört på mutningstaktiken.. Vad är rätt att göra??
Hej Sofia, jag har lagt till länkar med tips på vidare läsning i slutet av artikeln. Kolla in dem och se om du kan få lite tips där! //Petra
Jag behövde läsa igenom din artikelserie Gränser med respekt igen och har en fundering efter att ha gjort det: vad gör jag om mitt barn inte lyssnar eller är uppmärksam när jag försöker berätta min observation, uttrycka mitt behov och mitt önskemål? Mitt barn är ofta väldigt inne i sig själv (sjunger, fortsätter leka när jag pratar, tankspridd och upptagen med annat) och det gör det både svårt att kommunicera mina tankar och känslor men gör också att hon alltså inte svarar och därmed inte uttrycker sina tankar och känslor. Hur når jag då fram? Jag skulle ju kunna ta upp diskussionen vid ett senare tillfälle när jag vet att hon är mer kommunikativ, men ofta behöver en gemensam strategi kunna hittas just då i stunden (t.ex. när lillebror skriker av trötthet och behöver lugn och ro för att kunna sova men storasyster har ett behov av att sjunga med i låtarna till barnprogrammet och hoppa av sig sista kvällsenergin i soffan)
I den mån det går att ta samtalet när hon är mer ”online” med dig så är det förstås det jag rekommenderar. Ofta kan man också förutse vad som kommer att hända (om en halvtimme kommer lillebror att bli trött) och då kan man prata med barnet innan det börjar bli akut. Annars föreslår jag att du försöker knyta an till barnet i situationen: Börja prata med henne om sången hon sjunger, leken hon leker. Ta en minut för att göra henne sällskap i hennes värld. Sedan är det ofta lättare för henne att ta in det som pågår i din, vuxna värld. Är du med på hur jag menar?
Men så smart! Jag har aldrig tänkt på att jag skulle kunna gå in i hennes värld istället för att försöka tjata henne ur den. Tack så mycket för att du tog sig tid att svara!
”Ge någon annan skulden för sina egna känslor”
Hur tycker du man som lärare bör uttrycka sig när man blir utsatt för tuffa verbala angrepp?
Först och främst tycker jag att det är viktigt att förstå vad som ligger bakom ”de tuffa verbala angreppen”. Vad hände innan dessa gjordes? Vilka behov har eleven? Den som förstår har möjlighet att förebygga att det inte händer igen.
Hur ”man som lärare bör uttrycka sig” är svårt att svara på, på ett generellt plan. Det beror förstås väldigt mycket på situationen, eleven, sammanhanget, vad man vill uppnå osv. Jag har skrivit mer om hur man kan uttrycka sina egna gränser – med bibehållen respekt för både sig själv och den andra personen – i den här artikelserien: http://petrakrantzlindgren.se/2012/11/08/hjalp-jag-vill-gora-annorlunda-granser-med-respekt-del-1/
Hej!
Även om du inte menar att din artikel ska uppfattas som kritik så är det precis så den uppfattas. Som redan någon annan kommenterade tidigare så skuldbeläggs lärare, där förväntningar är så kravfyllda och omöjliga att uppnå. Jag är själv grundskolelärare och har varit det i femton år och den svenska skolan har djupt rotade problem som behöver åtgärdas. Och jag kan lova dig att det inte är lärarna och deras språkbruk och förhållningssätt som är det största problemet. Gå ut och besök ett gäng med svenska grundskolor i olika kommuner och sitt med på lektionerna så ser du hur verkligheten ser ut.