Tre tips för att slippa gnälliga och missnöjda barn på julafton

– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Jag vill ha mer paket!
– Hon fick många fler paket än mig!

Känner du igen dem? De där kommentarerna från barnen, som sticker som små (eller ibland stora) nålar, rakt in i julmyset. Känslan av bitterhet som följer: ”Här har jag sprungit som ett skållat troll för att fixa en fin jul och så blir det här tacken? Liiite mindre gnäll och missnöje skulle sitta fint!”

För dig som vill undvika att det här scenariot realiseras (igen) i jul följer mina tre bästa tips:

Nöjdhet kan låta som missnöje

Häromdagen masserade min man mina trötta axlar. När han slutade sa jag, förmodligen med en lite gnällig röst: ”En minut till, snälla!” Var det för att jag var missnöjd med massagen? Nej, det var ju för att jag verkligen uppskattat och njutit av den. På samma sätt är det med största sannolikhet när barnet säger att hon vill ha fler paket. Det är inte ett uttryck för missnöje, utan för hur härlig hela upplevelsen varit.

Mitt tips: Försök att höra och svara på barnets nöjdhet, istället för på det du tolkar som missnöje.

– Jag vill ha mer paket!
– Det kan jag fatta! Jag såg hur roligt och spännande du tyckte det var att öppna dina julklappar.
– Va!? Är godiset redan slut?
– Ja det är det. Det var jättegott, eller hur? Jag skulle kunna käka minst tio bitar till om det fanns. Är det likadant för dig?

När du har bekräftat att du fattar hur mycket barnet gillade julklapparna/godiset/tomtens besök/lekarna kan du ge barnet en kärleksfull klapp på armen och sedan behöver du inte säga så mycket mer. Låt barnet i lugn och ro sörja att just det här ”braiga” är slut och samtidigt vila i att det finns en kärleksfull vuxen som såg och fattade hur nöjd hon var.

Barnets känslor behöver bli hörda och mötta med respekt

– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Nej, men du fick en massa andra fina presenter.

Ärligt talat. Vad är oddsen att barnet i det här läget säger: ”Det har du faktiskt rätt i. Tack för påminnelsen!” Nej, snarare är förälderns respons här en knuff djupare ner i känslan av besvikelse. Till besvikelsen över det uteblivna legot adderas en besvikelse över att föräldern inte tycks förstå. Därför fortsätter ordväxlingen utför:

– Men jag fick inget Minecraftlego. Jag hade önskat mig det!
– Önskat dig, ja. Kommer du ihåg att vi pratade om att det är en önskelista? Inte en beställningslista.
– Ja, ja!!! Sluta tjata!
– Men vad tar det åt dig?

Hyggligt trist utveckling av samtalet, eller hur?

Mitt tips: Bekräfta och respektera barnets känsla. Känslor som blir hörda och mötta med respekt exploderar sällan.

– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Du hade hoppats att du skulle få det och så fick du inte det.
– Nä…
– Ibland känner man sig besviken när det inte blir som man hade hoppats, eller hur?
– Mm.

Men skall man låta barnet lufta sin besvikelse så där, inför människor som lagt kraft och pengar på att tänka ut och köpa bra presenter? Är det inte viktigt att barn lär sig att visa tacksamhet? Jo, det tycker jag absolut är viktigt. Och det finns bättre tillfällen att lära barn det än just när de är överväldigade av starka känslor. När barnet står där med sin besvikelse är hon helt enkelt inte öppen för inlärning. Hon är upptagen av sin känsla. Därför måste känslan tas om hand först. Det sker genom att föräldern benämner, bekräftar och respekterar den. Därefter, om det verkar vara ett bra tillfälle, kan man föra ett samtal om tacksamhet och hur den kan uttryckas.

Lägg ansvaret där det hör hemma!

Oroar dig för vad omgivningen tänker om ditt barn när hon säger att hon vill ha fler paket? Tycker du att det är pinsamt att bekräfta ditt barns känsla, istället för att markera att ”så där säger man inte”? I hear you. Det är inte lätt att gå emot (föreställningar om) sociala normer.

Mitt tips: Det här är ditt problem. Inte barnets. Om du oroar dig för hur den vuxna omgivningen skall reagera på att ditt barn beter sig som det barn hon faktiskt är, då behöver du ta tag i dina egna känslor och omgivningens förväntningar. Prata med de vuxna omkring dig om varför du gör som du gör, vad som är viktigt för dig i relation till ditt barn, och kanske också vad du oroar dig för att de tänker och tycker om ditt agerande. Lägg ansvaret där det hör hemma, helt enkelt.

En riktigt God Jul önskar jag Dig och Din familj!

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
5 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Lena
Lena
7 months ago

Du skriver så himla bra, Petra! Vi vuxna utgår ofta ifrån att barn tänker som vuxna, men det gör de inte och det måste vi lära oss!!! Vi måste, precis som du skriver, lära oss och öva på att sätta oss in i barns tänkande och utgå ifrån det när vi reagerar. Vi kan t.ex. inte begära att barn skall kunna tänka abstrakt, för det kan de inte förrän de närmar sig puberteten, ändå utgår många av oss vuxna att barn ”skall förstå”.
Tack för dina ovärderliga ord som manar till eftertanke (BORDE manas oss till eftertanke).
Lena

Susanne
Susanne
7 months ago

Jag håller med dig i att det finns ett senare läge för ett samtal. Jag tror att många idag gör såsom du uppmanar dvs lyssnar in etc. Det samtal som handlar om kommunikation och sociala koder, verkar däremot många missa. Om min dotter öppnar ett paket och inte uttrycker tacksamhet eller nonchalerar gesten, gör det att relationen mellan henne och givaren tex en morfar eller en vän, påverkas. I uppfostran ingår att förklara ev. konsekvenser av ett visst beteende, och beroende på ålder naturligtvis, skulle jag föreslå ett snack (när det är läge) där barnet sätter sig in i givarens situation och hur det känns att ge när mottagaren blir missnöjd/ignorerar gåvan. Det känns viktigt att samtidigt bekräfta barnets känsla för andras känslor, och inte bara för barnets egna känslor.

Moa
Moa
7 months ago

Hej. Något jag funderar över är vad det är som föranleder att barnet säger dessa kommentarer? Varför denna krävande attityd? ”Meh, jag fick ju inget minecraft!” – det är ett sätt att uttrycka sig som är invant, kanske förväntat till och med. Hur har det kommit dit?

Problemet finns ju sedan innan, kommentarerna om uteblivna paket är mest ett resultat av ett redan etablerat sätt att vara och tala, en förväntan att få allt man vill ha, att mena sig ha rätt till saker.

Barn som förstått genom föräldrars ledning, att livet är fantastiskt, att vi gläds åt allt vi får, allt som är möjligt, kommer inte att bli besvikna över saker de inte fått. Det är innan som detta måste etableras, varje dag, året om. Det är för sent när barnen uttrycker missnöjet över det uteblivna paketet. Kanske är det möjligt att få en annan reaktion nästa jul?

Moa
Moa
Reply to  Petra
7 months ago

Det är inte fråga om att barnen ska ”veta” hur de ska eller ”borde” svara. Snarare är det fråga om ett sätt att vara. En livsåskådning (omedveten i unga år) och en införlivad hållning. Den ”försvinner” inte för att barnet är trött eller hungrig etc. Att prata med barnet/barnen innan är inte heller en adekvat beskrivning av vad jag menar. Det är inte fråga om att ”reagera rätt” utifrån rätt och fel. Det är ett för högt krav att ställa på ett barn. Reaktioner är som de är, just reaktioner på en händelse.

Om ett barn känner tacksamhet och glädje över små saker i livet och i dess vardag kommer en annan stämning att rota sig, liksom hos mig som vuxen. Att inte tro att ”man har rätt” till vissa saker, viss mängd julklappar osv kan enbart skänka glädje när man får något. Det grundar sig i något djupare än ”rätt/fel”, pigg/trött, hungrig/mätt.

Tack för samtal!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 10 052

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: