Jag möter frågan från både föräldrar och pedagoger. Det kan handla om ett barn som inte trivs i skolan, ett barn som har svårt att hänga med, eller är understimulerat, i skolarbetet, ett barn som har svårigheter i samspelet med jämnåriga, ett barn som har ångestproblematik eller är deppigt.
När vi vuxna upplever att ett barn har problem försöker vi ofta hjälpa till. ”Gör så här!”, ”Jag har ett tips!”, ”Jag tror att om du bara…”, ”Jag har pratat med skolkuratorn och hon kan träffa dig på onsdag”, ”Specialpedagogen kan visa dig vilka hjälpmedel som finns”, ”Nu ringer jag och bokar jag tid hos psykologen för dig”.
Ibland säger barnet nej. Nej till allt som föreslås. Inte sällan blir de vuxna då under en tid ännu mer benägna att föreslå olika typer av hjälp. Barnet håller fast vid sitt nej och så småningom drar en del vuxna slutsatsen att barnet ”vägrar ta emot hjälp”.
Just den slutsatsen gör mig bekymrad, för när vi har uppfattningen om ett barn att hon ”vägrar” något då har vi hamnat i ett maktspel med barnet där vi egentligen bara har två val: att ge upp eller att tvinga. Inget av dem gagnar barnet eller relationen till barnet.
Mitt förslag: Släpp tolkningen att barnet ”vägrar” ta emot hjälp (för ja, det är faktiskt bara en, av flera möjliga, tolkningar) och intressera dig för vilka uppfattningar hos barnet, som ligger bakom det gång på gång upprepade nejet.
Kan det vara så att barnet:
– inte själv upplever att hon har problem?
– tror att hon kan lösa problemet på egen hand, dvs inte behöver hjälp?
– inte förstår hur det de vuxna föreslår skulle kunna hjälpa?
– inte tror att det som föreslås skulle kunna hjälpa?
– saknar tillit till att det de vuxna föreslår går att genomföra?
– saknar tillit till att de personer som föreslås hjälpa henne förstår henne och vill henne väl?
– tror att hon är värdelös och att ingenting kan hjälpa henne?
– tror att hon inte är värd att må bra?
– är rädd för förändring?
– mår så dåligt att hon inte klarar av att ta in information?
Det här är bara några av alla tänkbara uppfattningar hos barnet, som kan ligga bakom att hon hittills sagt nej till den hjälp hon erbjudits.
Ett nej från barnet, eller upprepade sådana, behöver inte vara slutet på ett samtal. Låt det istället vara början på ett annat samtal, ett där barnet möts av intresse och respekt för sina egna uppfattningar och behov. Resultatet av ett sådant samtal kan skapa förutsättningar för en annan typ av hjälp, en hjälp som barnet förmår säga ja till.
Mer på samma tema:
Men vad gör man om barnet inte har några egna förslag på lösningar?
Strålande!
Så svårt att ställa frågorna på rätt sätt. Jag är van att känna efter och säga hur jag känner men min 10-årig har svårt att sätta ord på sina känslor. Kanske är felet att jag redan förutbestämt vad hans problem är.