”Någon är tvungen att vara med ungarna också!”

Vi skrattade gott åt hennes kommentar både då och senare, men den lämnade också en liten orostagg i mig. Var det så att våra barn upplevde att vi såg samvaro med dem som något vi var tvungna till, snarare än något vi ville? Jag hoppades verkligen inte att så var fallet! Jag visste ju att närhet och gemenskap är otroligt viktiga behov hos barn (precis som hos vuxna) och att de inte blir tillgodosedda bara genom att vi är tillsammans med våra barn. De måste också uppleva att vi gör det av fri vilja och villigt, dvs att vi vill vara med dem och är engagerade på riktigt. (Den som vill lära sig mer om detta kan läsa om Relationships Motivation Theory, tex i boken Self-Determination Theory av Richard M. Ryan och Edward L. Deci.)

Efter den här händelsen blev jag mer uppmärksam på hur jag pratade om samvaron med barnen. Jag lade mig vinn om att säga att jag ville vara med dem (vilket jag självfallet ville tidigare också, men i stressade och pressade lägen hade det nog ibland låtit som att de bara var en av alla punkter på to-do-listan). Nu sa jag: ”Idag skulle jag tycka det vore mysigt att åka skridskor med er! Har ni lust?” istället för ”Idag skall vi åka skridskor” eller ”Idag kan jag åka skridskor med er, om ni vill?”. Jag blev också mer uppmärksam på att tacka dem när vi gjort saker tillsammans: ”Vad glad jag är att du ville hänga med mig och fika idag. Det är så mysigt att vara med dig!” Jag spenderade varken mer eller mindre tid med mina barn än jag gjort innan, men faktum är att mitt förändrade sätt att prata om vår gemensamma tid gjorde stor positiv skillnad. För barnen, för vår relation, men också för mig.