– Fast jag kan inte ge honom mer ansvar! Om jag låter honom bestämma mer kommer det att gå åt hel—e. Han visar gång på gång att han inte är mogen, vare sig när det gäller skolarbete, fritidsaktiviteter eller något annat.
En del föräldrar tar barnets beteende till intäkt för att det är rätt att inte lämna över ansvar till barnet. Han lämnar inte ens in sina läxor i tid (och nästa år skall han börja gymnasiet). Han börjar på nya fritidsaktiviteter och vill sedan sluta på en gång (och har man anmält sig måste man faktiskt gå klart terminen!). Han sköter inte sina relationer (struntar i att ringa mormor fastän han blivit påmind och följer inte med på släktmiddagar).
Beteenden som dessa är väl uppenbara tecken på att barnet inte är mogen att ta ansvar? Nja, det kan också, mycket väl, vara konsekvenser av att barnet inte i tillräckligt hög grad har tillåtits att ta ansvar.
Barn strävar efter att bli självstyrande. Det är en inneboende process och ett mål för uppväxten. De skall lära sig ta hand om sig själva, så att de så småningom kan lämna hemmet och stå på egna ben. När ett barn inte får öva sig på självstyre förhindras den naturliga utvecklingen och hos barnet vaknar instinkten att slåss för rätten till den. Då blir det viktigare att styra sig själv än att må bra (för utan självstyre går det absolut inte att må bra!). Därför uppstår lägen där barnet gör saker som tycks både taskiga och konstiga och som ibland till och med verkar gå emot de egna värderingarna och behoven:
- Varför säger han nej till att följa med och äta pizza? Han älskar ju pizza?
- Hur svårt kan det vara att ringa till mormor och säga grattis på födelsedagen?
- Läxan skulle inte ta mer än tio minuter, ändå gör han den inte!
Jag förstår instinkten hos föräldern, att tänka att barnet behöver mer styrning. Men ofta är det större utrymme för självstyrning som barnet behöver. När det utrymmet ökar får barnet möjlighet att reflektera över vad han mår bra av och behöver och han kan så småningom börja agera i enlighet med det.
Mer om ansvar: Lyssnar på avsnitt 5 av podden Relatera mera med mig och psykolog David Edfelt.
Mer om att försöka förstå vilket behov som ligger bakom barnets beteende: Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över.
Jag köper tänket. Men (och jag inser att det är ett ”men”) vi har en situation med en ”lindrigt” autistisk (ja, diagnos) men superskärpt 10-åring. Om vi försöker och inte hjälper/styr honom så blir han ledsen för att han inte lyckas och klarar av att ta ansvaret. Tid existerar inte i hans värld så vi har försökt men han har inte (än) förmågan att själv ta ansvar. Hur tänker man för att långsamt föra över mer ansvar och självstyrning?
Hej Patrik! Det jag skriver om här gäller ju just när barnet vill bestämma själv och föräldern inte ger barnet möjlighet att ta ansvar (för ”hen klarar inte det”.). Där man liksom hamnar i maktkamp om vem som skall bestämma. Utifrån det du beskriver uppfattar jag det inte riktigt som att det är den situation ni befinner er i?
Alldeles oavsett är det förstås så att ditt barn också behöver öva sig på att ta eget ansvar. Jag tänker att svaret på hur finns i din fråga: Man gör det långsamt. Och varsamt. Med barn som inte själva strävar efter ökat självbestämmande så handlar det om att steg för steg (små steg) öka utmaningen. Inte över hans förmåga, men ibland på gränsen. Så att han får uppleva att det är lite läskigt och märka att det går ändå. Och ibland går det inte. Det är också en bra erfarenhet. Att bli besviken och frustrerad och att (tillsammans med en förstående och stöttande omgivning) ha de känslorna. Komma igenom dem. Upptäcka att de går över. Och ta nya tag.
Hej Petra!
Ville bara säga tack! Jag håller helt med men ibland är teorin en sak och vardagen en annan. Det du skrev var precis vad jag behövde läsa igår, det kom som svar på mina funderingar kring vår vardag:) Tack för det!
Vårhälsningar, Mascha
Härligt 🙂