”Det här får du göra något åt, pappa!” Jag var 16 år och hade just fått min första kvarskatt. Jag stirrade på inbetalningsavin och kände mig förvirrad. Så här kunde det väl inte fungera?! Att staten liksom i efterhand krävde in pengar av mig. Det hade förstås blivit något misstag. Min pappa, som alltid fanns där för mig, skulle kunna fixa detta. Det måste finnas en lösning!
Den där kvarskattsavin blev ett steg på vägen mot insikt att vissa saker i livet får jag helt enkelt bara acceptera. Det steget har följts av många fler och säkert väntar ytterligare steg framöver.
Jag tänker på det där ibland, hur jobbigt det kan vara att komma till acceptans för att ”detta ligger bortom min kontroll” och vilken lättnad det samtidigt är att landa i den acceptansen. Hur man liksom först, förvirrad och frustrerad, kämpar emot och letar efter lösningen som ”bara måste finnas” och sedan kommer till punkten där man tar ett djupt andetag och överlämnar sig åt verkligheten, som den är.
Framför allt tänker jag på det när jag, som jag gjort ofta på sistone, möter människor som står mitt i den här förvirrade och frustrerade kampen i relation till sitt eget föräldraskap. Jag har mött föräldrar som frågar hur man skall förklara för tvååringen att det är viktigt att sitta still på restaurang. Hur man gör för att treåringen inte skall bli arg när hen vill ha, men inte får, glass. Hur man kan få fyraåringen att inte avbryta de vuxna. Hur man kan få tre- och sexåringen att sköta sig själva under tiden man lagar middag. Hur man får två- och fyraåringen att inte bråka med varandra om leksaker. Hur man, med tre barn mellan fyra och 14 år, får till lugna middagar med tända ljus, trevlig stämning och långa samtal.
”Men hur gör man då, för att … ?” Så inleds ofta frågan jag får från föräldrarna jag möter. Den som andas frustration. Utgångspunkten är att det finns något sätt att göra på. För att ta bort problemet.
”Det finns inget sätt.” Man skulle ju kunna tänka sig att folk blir frustrerade när jag svarar så. Och visst finns det de som blir just det, frustrerade. Men faktum är att de allra flesta blir lättade när jag säger det rakt ut: ”Dina förväntningar är orimliga. Ditt barn är bara ett barn, som ännu inte har alla förmågor på plats. Gilla läget. Sluta kämpa emot. Hitta din acceptans.” Det är som att axlarna åker ner, käkarna slappnar av och de andas ut, när de förstår att det är helt vanliga barn de har: Det är inget fel på ungen, inget fel på föräldern. Allt är precis som det skall vara.
Tvååringars kapacitet för att ta till sig av vuxnas förklaringar av hur man bör uppföra sig är väldigt begränsad. Treåringars affektreglering är inte färdigutvecklad. Det blir ledsna när de inte får glass. Fyraåringar har ännu inte utvecklat impulskontroll nog att lägga band på sig själva, när de har något spännande att säga. En treåring och en sexåring har behov av närhet och kontakt med sina föräldrar. Efter en dag på förskolan vill de inte leka själva. En tvååring och en fyraåring är inte så vassa på turtagning, mentalisering och empati i praktiskt handlande. De bråkar och slåss när de vill olika. Drömmen om mysiga middagar med tre barn i vitt skilda åldrar har, om vi skall vara uppriktigt, rätt dåliga odds på att förverkligas
Jag skriver det här som en påminnelse till er alla som läser: föräldrar, pedagoger och andra viktiga vuxna. Kom ihåg att kolla av, liksom omvärldsspana lite. Är det som du kämpar med, det som du förväntar dig av ditt barn och frustreras av när det inte blir som du vill, ett problem som kan och bör lösas? Eller är det möjligen dina förväntningar som behöver verklighetsanpassas?
NYHET: Föreläsning online - när du vill!
Visste du att jag har tagit fram en filmad föreläsning om barns självkänsla och vuxnas ledarskap? För bara 120 kr kan du ta del av den 90 min långa föreläsningen, när du vill.
Till föreläsningen finns också ett reflektionsmaterial. Kanske vill du se filmen tillsammans med din partner, en vän eller kollega och diskutera innehållet efteråt?
