”Hur får jag mitt barn att acceptera när jag säger nej?”

”Hur får jag mitt barn att acceptera när jag säger nej?” Frågan är vanlig bland föräldrar jag möter. Många upplever att deras nej, gång på gång, blir föremål för ifrågasättande och förhandling. Andra upplever att deras nej inte ens gör utslag på barnets uppmärksamhetsradar: ”Det är först när jag tar i från tårna och blir riktigt arg som mitt barn reagerar när jag säger ifrån.” Ytterligare andra föräldrar berättar om hur ett nekande svar gör att barnet verkar skämmas över att ens ha ställt frågan (”Förlåt, det var dumt av mig att fråga, jag borde inte ha gjort det!”), vilket också, för föräldern, gör det svårt att säga nej.

Så hur kan vi föräldrar säga nej på sätt som ökar chansen att barnet accepterar det – utan att ifrågasätta, förhandla eller få skuld- och skamkänslor?

två barn pojkar klättrar på en man som försöker säga nej

Personligt integrerade nej

Den första typen av nej, den som ökar chansen att barnen reagerar med en sund acceptans, tar sin utgångspunkt i, är integrerad med, förälderns egna känslor och behov. Föräldern stämmer av med sig själv innan han svarar: Hur känner jag inför det barnet vill och vad är viktigt för mig?

– Snälla pappa, kan du leka med mig?
– Nej, jag vill inte leka med dig nu. Jag vill fortsätta prata med mamma. Jag är öppen för att leka med dig när vi har ätit klart och plockat undan efter lunchen. Vad tror du om det?

– Jag drar nu! Jag tar sista bussen hem och kommer vid midnatt, okej?
– Nej, det är inte okej för mig. Jag vill känna mig trygg när du är iväg. Jag vill att vi snackar och ser om vi kan hitta en lösning som känns bra för oss båda.

Som du ser i exemplen säger föräldern inte bara nej till barnets önskemål. Han är också tydlig med vad som är viktigt för honom, som gör att han säger nej. Han berättar vad det är han säger ja till, när han säger nej till det barnet ber om. Ja, till att fortsätta prata med mamma. Ja, till att känna sig trygg. Att förälder på det här sättet tydliggör sitt eget behov, ökar chansen att barnet har acceptans för nejet. Det är lättare för barnet att ta ett nej, om det också är tydligt vad det är som är viktigt för föräldern.

En del föräldrar värjer sig mot att säga den här typen av personligt integrerade nej. Ibland för att de inte riktigt vet varför de säger nej: ”Det bara är så! Men får helt enkelt inte hoppa i soffan.” Ibland för att det känns läskigt och svårt att sätta ord på sitt behov och be barnet respektera det. För den som säger ett personligt nej kan mothugg och ifrågasättande kännas som personliga avvisanden. Därför avstår de från att berätta om sina egna behov och göra sig sårbara. Istället väljer de vanligen att säga opersonliga eller du-orienterade nej. Jag berättar om dessa typer av nej, och varför de är problematiska, här nedan. Jag berättar också om det jag kallar vädjande nej och hur de skapar obalans och olust i relationen mellan vuxen och barn.

Opersonliga nej

Föräldrar som säger opersonliga nej hänvisar till generella regler om ”hur man gör” och vad som ”är okej”.

– Nej, du får inte ringa och fråga Amir om du får åka med till simhallen. Man bjuder inte med sig själv.
– Nej, du får inte be farmor om pengar till ett nytt spel. Det är inte okej.
– Nej, du kan inte leka med Vilma. Det är för sent på dagen.

Jag tror att en del föräldrar upplever att det skänker trovärdighet och tyngd åt deras nej, när de relaterar till något som ligger utanför dem själva, till ”rätt” och ”fel. Det kan också vara ett sätt att förlägga ansvaret utanför sig själv: ”Det är inte jag som bestämmer, så det finns ingen anledning att bli arg på mig. Jag förmedlar bara det jag har lärt mig om världen.” Typ så. Men barn är inte särskilt intresserade av allmänna sanningar och generella principer, framför allt inte de som går emot deras egna önskemål. De vill förstå _varför_ de inte får göra som de själva vill. I deras värld väger behoven hos de egna, ofta djupt älskade, föräldrarna betydligt tyngre än vaga formuleringar om vad som ”inte är okej” och hur ”man inte gör”. Därför blir det svårt för föräldrarna att få barnens acceptans för opersonliga nej.

Du-orienterade nej

Att säga nej och hänvisa till att barnet inte kan eller förmår eller på något sätt har gjort fel tidigare, är kärnan i det jag kallar för du-orienterade nej.

– Nej, du får inte vara uppe längre. Du är för trött.
– Nej, ställ ner mjölken! Du kan spilla.
– Nej, du får ingen glass. Du åt ju knappt någon lunch!

I likhet med opersonliga nej innebär den här typen av nej ett frånsägande av ansvar hos den som säger dem. Men här finns också ett tydligt förläggande av ansvar till barnet. Det är i barnet som orsaken till det uttalade nejet finns. Föräldern gör sig själv till en förment objektiv observatör och uttalar bara det uppenbara: Barnet är för trött, för dåligt på att hälla upp, har ätit för lite. Inte oväntat hör barnet detta som kritik och anklagelser och reagerar som människor brukar göra då: med att antingen uppleva skam (- Du har rätt, jag är dålig) eller gå i försvar (- Du har fel!). Oavsett blir förutsättningarna dåliga för en sund acceptans av förälderns nej.

Både opersonliga och du-orienterade nej kan lätt göras om till personliga nej. Ta ett steg tillbaka och fundera över vad det är som är viktigt för dig, som gör att du säger nej:

– Nej, du får inte ringa och fråga Amir om du får åka med till simhallen. Man bjuder inte med sig själv.
–>
– Nej, jag vill inte att du ringer Amir och frågar om du får åka med till simhallen. Jag är orolig för att hans föräldrar kan känna sig pressade och ha svårt att säga nej på en direkt fråga och jag tycker att det är viktigt att de är fria att göra som de själva vill. (Om detta nu är det som är viktigt för dig när du säger nej. Du behöver självfallet hitta till ditt eget svar.)

– Nej, du får inte vara uppe längre. Du är för trött.
–>
– Nej, jag vill inte att du stannar uppe längre nu. Jag är mån om att du får möjlighet att vila.

Vädjande nej

Den fjärde och sista typen av nej som jag tänkte ta upp i den här texten är den som vädjar till barnet om att acceptera det nej som sägs. Nejet framstår som ett önskemål från förälderns sida, som det är upp till barnet att acceptera eller förkasta.

– Kan du leka med mig, mamma?
– Nej, du kan väl leka en liten stund själv nu? Mamma är trött.?

– Hjälp mig med spelet, pappa!
– Nej, kan du inte försöka själv? Eller be din syster om hjälp? Jag lagar middag till dig nu. Pannkakor, det blir väl bra?

Även här hamnar ansvaret hos barnet. Inte för att nejet uttrycks, men för om det kommer att stå fast eller inte. Om barnet protesterar finns möjligheten att ”nej” kommer att omvandlas till ”ja”. Men det är inget helhjärtat ja, utan snarare ett suckande brasklapps-ja: ”Härtill är jag nödd och tvungen eftersom du, mitt barn, inte respekterar mina behov.” Det är inte ett ”Ja, vad kul, låt oss leka tillsammans!”, utan snarare ”Okej då, jag leker väl en stund med dig, om du absolut vill”. Även om barnet inte riktigt kan förstå och sätta ord på dissonansen mellan förälderns verbala ja och det, med hjälp av kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck, tydligt signalerade ”nej, jag vill egentligen inte det här”, så märker barnet av den. Känslor av olust och skam blir följden, känslor som berättar att barnet har fått ett alldeles för stort ansvar, nämligen det för förälderns välmående.

”Det här är svårt”, säger en del föräldrar jag pratar med, ”jag kan inte avgöra själv om mitt nej är vädjande eller om det är personligt?” En viktig ledtråd finns i din mentala bokföring, svarar jag. Om du skriver upp ditt ja på barnets skuldkonto är det inte ett personligt integrerat ja. Om du överväger att säga ja och samtidigt tänker att barnet blir skyldigt att, eller borde, göra något för din skull sedan, då bör du istället säga nej eller vänta med att ge ditt svar tills du ytterligare övervägt grunderna för ditt ja. Vädjande nej, och villkorade ja, lägger en alltför stor börda på barnet och skadar relationen mellan stor och liten. De flesta föräldrar som blir medvetna om att de svarar på det här sättet börjar också fundera över sin roll som förebild. Den som vill att det egna barnet skall vara tydligt med och ta ansvar för sina behov i relation till vänner, partners och framtida arbetskollegor ökar förstås chansen för det, genom att själv göra just så.

Sammanfattningsvis

Om du tillhör de som upplever att du inte riktigt når fram med dina nej på det sätt du skulle önska så kan det vara klokt att reflektera över vilken sorts nej du säger. Personliga nej, uttalat grundade i dina egna behov, är det som ger dig bäst chans att nå fram till ditt barn. Men låt mig också påminna om att det inte ligger någon magi i själva orden du säger. Magin – det respektfulla samarbetet och dialogen – uppstår först när barnet upplever att du är lika villig och öppen för att lyssna på och respektera hans eller hennes nej, som du vill att han eller hon skall vara för att lyssna på och respektera dina nej.

Dela på facebook
Facebook
Dela på email
Email
Subscribe
Notify of
guest
0 Comments
Inline Feedbacks
View all comments
Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 10 161

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: