Fördomskalas mot elever med npf

Grahn inleder med att berätta att allt fler elever får NPF-diagnoser. Hon påtalar också att ”Skolverket är tydlig med att en diagnos aldrig får vara ett villkor för stöd”. Hon fortsätter: ”Hur påverkar en diagnos en elev och dess vårdnadshavare? Det vet vi inte, men det kan upplevas som att vårdnadshavare ställer högre krav när en elev fått diagnos.”

Vet ni, kära läsare, varför det ”upplevs” som att vårdnadshavare ställer större krav när en elev fått diagnos? För att de gör det! För att Skolverkets ord bara är just ord. I den verkliga världen är diagnos en förutsättning för att skolan ens skall överväga att sätta in extra stöd. Därför ökar föräldrars krav på skolan när en diagnos väl finns på papper. Kanske är det också därför som antalet diagnoser ökar? För att stödet från skolan nästan helt garanterat uteblir utan dokumenterad diagnos. Har man svårigheter måste man helt enkelt söka diagnos för att få stöd i skolan. Känner rektor Grahn verkligen inte till att det är så här det funkar i de allra flesta skolor? Eller låtsas hon bara att hon inte vet?

Fördomskalaset fortsätter med att rektor Grahn ifrågasätter om en npf-diagnos ens är bra för elevern. Hon tycks mena att diagnosen används som en ursäkt för att slippa anstränga sig. Hon skriver ”Det kan också upplevas som att elever med diagnos inte tar samma ansvar för sitt lärande. Det kanske är en psykologisk effekt och det är enklare att säga ”jag klarar inte det här för jag har adhd” istället för att lösa en tankekrävande uppgift.”

Vet ni vad det också kan upplevas som, om man väljer att sätta på sig lite mer välmenade glasögon än de rektor Grahn använder? Det kan upplevas som att diagnoser ger elever förståelse för sitt eget sätt att fungera och så pass mycket empati för sig själva att de klarar av att sätta gränser och säga ifrån när de krav som ställs vida överstiger förmågan. Är inte det något vi vill att elever skall lära sig, att bli medvetna om sina förutsättningar och behov, sätta ord på dem och att sätta gränser? Mig veterligen är det en viktig ingrediens när det gäller att skapa förutsättningar för långsiktigt god psykisk hälsa.

Låt mig ge dig som läser några korta fakta innan vi fortsätter. Personer med autism och adhd tänker, uppfattar information och tolkar sinnesintryck på ett annat sätt än vad neurotypiska personer gör. Autism och adhd är _funktionsnedsättningar_. Det betyder att man inte bara fungerar ”lite annorlunda”, utan att ens funktion, i jämförelse med de som inte har funktionsnedsättningen, är nedsatt och att svårigheter (funktionshinder) uppstår i mötet med omgivningen. Ca 50 procent av eleverna med autism klarar inte grundskolan med godkända betyg i kärnämnena matematik, svenska och engelska. Läs den siffran igen! 50 procent, hälften av eleverna med autism, får inte godkänt i kärnämnena i grundskolan.

Vad tänker du när du läser den siffran? Jag tänker att den är helt oacceptabel och att den vanliga grundskolan har misslyckats katastrofalt när det gäller den här elevgruppen. Jag tänker också att det knappast räcker med några små justeringar i skolans arbetssätt för att höja de här resultaten till en acceptabel nivå. Jag känner mig dessvärre helt övertygad om att många elever med autism och adhd far illa i den vanliga skolan och skulle må mycket bättre och i högre grad klara läroplanens krav om de fick möjlighet att gå i en mer resurstät skolverksamhet. En verksamhet där personalen har kunskap om npf och praktiska förutsättningar för att möta deras behov. Idag finns det några sådana verksamheter, alldeles för få, i Sverige. De kallas för resursskolor eller särskilda undervisningsgrupper.

Rektor Grahn tänker emellertid inte alls som jag. Enligt henne bör ett långsiktigt mål vara att alla elever går i en vanlig grundskola. Hon anför tre argument.

För det första, hävdar hon, är det inte säkert att resursskolor är bättre än vanliga grundskolor för elever med npf. Hon citerar ett betänkande från ”Utredningen om elevers möjligheter att nå kunskapskraven” (SOU 2020:42): ”forskningen visar på en försiktigt positiv tendens till att elever med olika funktionsnedsättningar uppnår bättre skolresultat i ordinarie skolsammanhang”. Slutet av samma mening i betänkandet utelämnar hon dock. Det lyder: ”men det är svårt att dra långtgående slutsatser”. Inte heller nämner hon att den forskning som finns i frågan är ytterst begränsad och att den huvudsakligen tittat på förhållanden i andra länder än Sverige. Det är svårt att dra någon annan slutsats är att rektor Grahn här ägnar sig åt körsbärsplockning, i syfte att driva sin tes.

Grahns andra argument mot resursskolor är att det är viktigt att alla har en plats i skolan. ”För om elever inte har en naturlig och trygg plats hos oss i grundskolan, hur ska de sedan få en plats i samhället och arbetslivet?” Denna, till synes retoriska, fråga rymmer så många fördomar att jag knappt ens vet var jag skall börja. Menar Grahn att genomgången svensk grundskola är en förutsättning för ”en plats i samhället och arbetslivet”? Betyder det i så fall att det är kört för alla de invandrare som inte har just en svensk grundskoleutbildning i bagaget? Man kan också fundera på vad som ingår i Grahns uppfattning av ”samhället” och ”arbetslivet”. Givet att hon tvivlar på att elever som ”inte har en naturlig och trygg plats i grundskolan” kan få en plats i dessa sammanhang undrar jag om hon tänker att ”samhället och arbetslivet” är det som utspelar sig på traditionella arbetsplatser inom vård, skola, omsorg, service och produktion? Men idag finns det människor som arbetar med jobb de hittat på och utformat själva. Jobb som ingen ens hade kunnat tänka ut för fem-tio år sedan. Det finns människor som kallar sig ”digitala nomader” och med hjälp av en internetuppkoppling har hela världen som arbetsfält. Det finns människor som jobbar i helt nya branscher och som som inte gått en dag i vanlig skola.

Men låt oss ändå, för argumentationens skull, anta att Grahn har rätt, att en plats i den vanliga grundskolan är en förutsättning för en plats i samhället och arbetslivet. Är den enda tänkbara eller önskvärda lösningen på det att tvinga alla att gå i en vanlig grundskola? Eller skulle vi kanske hellre sikta på att förändra samhället och arbetslivet? Försöka göra det mer öppet och inkluderande när det gäller människors olikheter och bakgrund.

Rektor Grahns tredje och sista argument för att alla elever skall gå i den vanliga grundskolan är det som får mig att ticka igång allra mest. Hon skriver: ”När en vanlig elev inte längre träffar elever med autismspektrumstörning, hur ska hen då veta hur hen ska bemöta en sådan person? Om vi ska dela upp barn i grupper efter funktion. Hur ska vi då kunna öka acceptansen för dem som avviker från normen? Det kan vi inte.”

Notera ordvalen: ”vanlig elev” och ”sådan person”. Jag befarar att steget till ökad acceptans för olikheter är väldigt stort så länge vuxna i skolans värld pratar om elever i sådana termer.

Men alldeles bortsett från ordvalen finns det, tycker jag, något djupt obehagligt i rektor Grahns tanke om att man skall låta vissa elever gå med vanliga elever, för att dessa vanliga elever skall lära sig bemöta dem som avviker från normen. Vilka andra grupper, än elever med autism, anser Grahn behöver kvoteras ut på våra skolenheter för att acceptansen för dem skall öka? Synskadade? Diabetiker? Homosexuella? Transpersoner? Frågan är viktig, om detta, som Grahn hävdar är enda sättet för vanliga elever att veta hur det skall bemöta personer som avviker från normen och få ökad acceptans för dem.

Rektor Grahn avslutar sin text med att uttrycka en förhoppning om att särskilda resursskolor för elever med autism och adhd kommer att bli en parentes i historien och ”att vi återigen hittar tillbaka till en skola för alla. En skola där alla elever får goda kunskaper, känner trygghet och får lyckas.”

”Återigen hittar tillbaka till en skola för alla”? Menar Grahn alltså att vi någon gång tidigare i historien haft en skola för alla elever? Jag blir väldigt undrande. När var det, enligt henne, som vi hade en skola för alla elever? Jag tvivlar dessvärre starkt på att det någonsin funnits en period där elever med autism och adhd själva upplevt att skolan varit anpassad för dem. Grahns påstående gör mig därför än mer övertygad om att hon faktiskt inte förstår vad hon pratar om.

Anna-Karin Grahn önskar sig en skola för alla. Jag för min del tycker att det är viktigare med en skola för alla. Vad tycker du?