Därför är straff och negativa konsekvenser inte lösningen på stök i skolan

”Elever som stör och stökar måste lära sig att deras handlingar får konsekvenser!” Ungefär så låter det från flera partier i den skolpolitiska debatten. Påståendet följs sedan av förslag på konsekvenser/straff som hemringning, utvisning ur klassrummet, avstängning från skolan och förflyttning till annan skola.

straff och konsekvenser i skolan

Konsekvenser för vem?

Att elever skall lära sig att deras handlingar får konsekvenser kan låta helt självklart. Frågan behöver dock ställas: Konsekvenser för vem?

Vill vi att eleverna lär sig att deras störande beteenden får negativa konsekvenser för dem själva? Eller vill vi att eleverna lär sig att deras störande beteenden får negativa konsekvenser för deras klasskamrater och lärare?

Om syftet är det förstnämnda, dvs att lära eleverna att deras handlingar får konsekvenser för dem själva, kan jag i någon mån förstå förslagen som handlar om att utforma negativa konsekvenser och straff (även om jag inte tror att det kommer lösa problemen med stök i klassrummet).

Men ärligt talat, vill vi verkligen lära eleverna att fokusera på konsekvenserna för dem själva? Är det inte snarare så att vi vill att alla elever skall förstå och bry sig om att deras handlingar får negativa konsekvenser för andra människor? För klasskamrater och lärare? Vill vi inte att skolan skall hjälpa eleverna utveckla empati, snarare än egoism?

Om empati är målet, då är konsekvensutsättning och straff inte lämpliga medel. För det första gör det eleven självupptagen. Fokus flyttas från den som drabbats av ens beteende till en själv och till det straff som oftast upplevs som en orättvis behandling. Resultatet blir inte empati, utan snarare ilska, bitterhet och en önskan om att hämnas på den som straffat och på den som kanske skvallrat.

Vuxenkonstruerade konsekvenser och straff tenderar också, för det andra, att göra eleven beräknande: ”Riskerar jag att bli påkommen?” När risken för upptäckt är liten finns ingen anledning att avstå från beteendet för en elev som lärt sig att fokusera på konsekvenserna för sig själv. I förlängningen skapas därför ett behov av ständig övervakning och kontroll från vuxenvärlden.

Ett tredje problem med konsekvens- och straffpedagogik är att eleven vill undvika att ta ansvar och att stå för sina handlingar. Istället försöker hen skylla ifrån sig, komma med bortförklaringar eller dölja sina handlingar.

Förhoppningsvis är du som läser med på mitt resonemang så här långt: Att skapa negativa konsekvenser och att straffa elever som stör i klassrummet kommer inte att bidra till att de blir mer uppmärksamma på hur det egna beteendet påverkar andra människor. De kommer inte att bli mer empatiska. Istället kommer den här typen av åtgärder, med största sannolikhet, att bidra till att eleverna blir mer självupptagna, mer beräknande och mindre benägna att ta ansvar för sitt beteende.

Ett felaktigt antagande

Kanske undrar du nu: Hur kan man göra för att elever som stör skall bli mer empatiska; mer uppmärksamma på att deras beteenden i klassrummet påverkar klasskamrater och lärare? Frågan är logisk utifrån det jag skrivit så här långt, men den är ändå problematisk eftersom den utgår från att elever stör för att de saknar empati.

I den mån elever stör på grund av att de inte förstår att deras beteenden har negativa konsekvenser för andra människor måste de naturligtvis få hjälp att förstå det. Jag vågar dock påstå att den vanligaste orsaken till att elever stör inte är att de saknar empatisk förmåga. En betydligt vanligare orsak är att dessa elever inte mötts av tillräckligt mycket förståelse och empati från skolan. (Här använder jag ”skolan” i bemärkelsen hela skolsystemet, inklusive den barnsyn och de tankar om utbildning som ligger till grund för det.)

Skolan ställer stora krav på elevers förmågor. Den ställer krav på sådant som:

– Impulskontroll
– Arbetsminne
– Affektreglering
– Självmotivation
– Problemlösning
– Social anpassning
– Språkliga förmågor
– Sammanhangsförståelse
– Flexibilitet
– Mentaliseringsförmåga
– Att strukturera, planera och genomföra uppgifter
– Att tolka sociala situationer
– Att beräkna orsak och verkan
– Att klara av sinnesintryck

Överkrav i praktiken

Elever är olika. Alla elever har inte förmågor på den nivå som skolan kräver. Mellan sju och tio procent av eleverna kan antas ha så stora svårigheter inom ovan nämnda områden att det skulle resultera i en neuropsykiatrisk diagnos. Ytterligare några procent har tydliga svårigheter, även om de inte når upp till diagnosnivå. Det handlar alltså om tre, fyra, kanske fem, elever i en genomsnittlig klass på 30 elever. Alla som har svårigheter blir förstås inte stökiga (några blir deprimerade och inåtvända). Frågar man personer som arbetar i skolan råder det dock ingen tvekan om att elever med bristande skolförmågor är kraftigt överrepresenterade bland dem som inte ”uppför sig”.

Vad händer med en elev som dag ut och dag in befinner sig i en situation där kraven överstiger förmågorna?

Tänk dig in i situationen att du dagligen möter överkrav på din arbetsplats. Först kämpar du förmodligen hårdare, men när du märker att det inte räcker? Du ber om hjälp, men får det inte i den utsträckning du behöver (för så är det nästan alltid i skolan – att hjälpen är otillräcklig – och jag försöker göra en analogi här). Du kan inte säga upp dig, du har arbetsplikt (på samma sätt som skolelever har skolplikt). Ger du upp dina ansträngningar? Blir du deprimerad? Blir du frustrerad och förbannad? Blir du orolig och rädd? Får du svårt att koncentrera dig och sitta still? Försämras din arbetsinsats? Chefen säger åt dig att anstränga dig mer. Du får dåliga utvärderingar. Hårda tillsägelser. Negativa konsekvenser utdöms. Hur lång tid tar det innan du slutar ta jobbet på allvar? Börjar tänka på och göra annat? Bete dig på ett sätt som upplevs som störande av dina kollegor?

De vanliga invändningarna

När jag pratar om problemen med att skapa negativa konsekvenser och straff för elever som stör i skolan möts jag ofta av en invändning som låter så här: ”Fast nu pratar jag inte om elever som har svårigheter eller bristande förmågor. Jag pratar om elever som faktiskt inte vill uppföra sig!”

Till dig som instämmer i den här invändningen vill jag ställa några frågor: Vilka är de där eleverna som ”kan, men inte vill, uppföra sig”? Jag säger inte att de inte finns. Jag frågar dig: Var finns de? Hur många är de? Hur noga har du undersökt, för att vara säker på att de verkligen har förmågorna som krävs, men inte vill ”uppföra sig”? Jag frågar eftersom jag upplever att den som påstår att ett barn ”inte vill bete sig bra”, oftast inte är särskilt insatt i just det barnets situation.

Jag undrar också: Hur många elever med bristande förmågor är du beredd att offra, för att sätta åt dem som ”vill stöka”? För det handlar om det. Offer. Varje gång en negativ konsekvens utdöms till en elev som vill göra rätt, men inte klarar det, så minskar den elevens tillit. Både tilliten till att vuxenvärlden vill väl och tilliten till sig själv, den egna förmågan och det egna värdet.

En annan invändning jag hör när jag pratar om riskerna med att konsekvensutsätta och straffa elever låter ungefär så här: ”Men barn måste väl ändå lära sig hur samhället fungerar!? I det verkliga livet får man böter om man kör för fort och fängelse om man stjäl.”

Till dig som också funderar i de här banorna vill jag säga att syftet med samhällets lagar och med skolan inte är samma. Lagar finns för att ge tydlig struktur och riktlinjer så att vuxna människor skall kunna leva och fungera tillsammans. Syftet med skolan är att utbilda barn och unga och hjälpa dem utvecklas till välmående, ansvarstagande och empatiska, vuxna samhällsmedborgare. Jag gissar att du inte tycker att vi bör förbereda medelålders människor för ålderdomen genom att utsätta dem för obligatoriska vårdhemsläger, demenssimuleringar och bingokvällar? Inte heller tror jag att du förbereder dig själv för en ekonomiskt mer knaper ålderdom genom att redan nu skänka bort en del av din inkomst? Så varför skulle vi förbereda barn för vuxenlivet, genom att tvinga dem leva vuxenliv redan i barndomen?

Sammanfattningsvis

Jag är sjukt less på att höra politiska förslag om vilka följder som skall drabba de elever som inte passar in i skolans snäva mall. Att konsekvensutsätta och straffa elever gör dem inte mer empatiska och förstående. Istället blir eleverna mer egoistiska, mer beräknande och mindre benägna att ta ansvar för sina handlingar. Inte heller bidrar negativa konsekvenser och straff till att elever utvecklar bättre skolförmågor; lika lite som det bidrar till att personer med synnedsättning börjar se bättre. Nu är det hög tid för politiska förslag som handlar om hur ALLA elever skall ges möjlighet att gå i en skola som är anpassad efter deras förutsättningar och förmågor. Det är bara så som verklig studiero och trygghet kan skapas.

Mer på samma tema:

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
3 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Saga
1 year ago

Absolut bästa jag läst på mycket länge!!! Tack för dina ord!

Karin
Karin
1 year ago

Åhhh vad bra skrivet, förklarat och liknelser.
Önskar bara att alla som inte är insatta eller lever ett liv som var dag behöver anpassas och krigas för också får läsa detta.
Petra du är alltid lika läsvärd! ❤️

Linda
Linda
1 year ago

Håller med, bra skrivet! Lösningen (till alla politiker) är i mina ögon, inte bara fortbildning, förståelse och kollegialt lärande som det ofta trycks på, utan FLER VUXNA i skolan (gärna olika professioner, men fler till antalet) annars har vi inte möjlighet att möta alla dessa individer på det sätt som just de behöver, utan att andra elever blir ”bortglömda” och åsidosatta under tiden. 

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: