Föräldrars mål – och vägen dit

De allra flesta föräldrar jag möter har – när de tänker på det – åtminstone fyra mål i sitt föräldraskap. De vill:

– ha en fin relation till sitt barn: ”Jag vill att mitt barn ska lita på mig, känna att jag lyssnar och bryr mig och att hon vill umgås med mig. I alla fall ibland.”
– att barnet mår bra, fysiskt förstås, men också psykiskt: ”Jag vill att mitt barn ska ha en positiv syn på livet och sig själv och vara trygg med att hon klarar sig.”
– att barnet lär sig följa sociala normer: ”Jag vill att mitt barn ska kunna ’bete sig’ i sociala sammanhang. Komma i tid, ta hand om sina prylar, visa intresse för andra, vänta på sin tur, sköta sin hygien…”
– att barnet förstår att vissa saker är viktiga att göra, även om det tar emot i stunden: ”Mitt barn behöver lära sig att tänka längre än näsan räcker. Göra sina läxor, borsta tänderna, se till att få tillräckligt med sömn, avstå från att evighetsscrolla på mobilen…”

Många föräldrar har också ett femte mål som låter ungefär så här: ”Jag vill att mitt barn ska hitta det hon brinner för. Det som känns lustfyllt, stimulerande och meningsfullt och låta det få vara en del av livet.”

Känner du igen dig? Finns detta på din önskelista också? I så fall undrar du förmodligen, i likhet med många andra föräldrar, hur tusan man ska göra för att nå de här målen. Är det ens möjligt? Det korta svaret på den frågan är ja. Det långa svaret, som handlar om hur man gör, finns i min nya bok, Kramar och ramar. Om barns drivkrafter och vägen till ett föräldraskap som funkar. I den här texten och i några texter framöver ska jag försöka ge en sammanfattning av det långa svaret.

Så hur gör man om man vill öka chansen att nå de här fyra (eller fem) målen? För att svara på det hämtar jag stöd i den så kallade självbestämmandeteorin. Detta är en psykologisk teori som utvecklats genom omfattande forskning under 50 år och som testats och idag tillämpas på en mängd olika områden, tex föräldrastöd, motivation i arbetslivet, undervisning, spelutveckling och hälsorelaterad rådgivning inom vården.

En viktig slutsats av självbestämmandeforskningen är att vi människor, oavsett om vi är vuxna eller barn, har tre grundläggande psykologiska behov:

Kompetens: Vi behöver uppleva att vi är duktiga på sådant som är viktigt för oss själva. Att vi utmanar oss själva, men ändå lyckas. ”Jag kan! Jag klarar mig! Och jag lär mig mer hela tiden.”

Samhörighet: Vi behöver få uppleva att vi hör till. Att det finns människor som är viktiga och värdefulla för oss och att vi är viktiga och värdefulla för dem.

Självbestämmande: Vi har behov av att styra oss själv på områden som är viktiga och relevanta för oss. ”Mina handlingar har sitt ursprung i mig. Jag gör det jag gör för att jag vill göra det. Inte för att jag är tvingad eller pressad.” Vad detta, rent konkret, kan handla om beror förstås på barnets ålder. För en treåring kan det handla om att få välja mellan två olika tröjor eller vilken saga man ska läsa. I takt med att barnet växer behöver utrymmet för att styra sig själva sedan öka.

Jag brukar beskriva de tre grundläggande psykologiska behoven som tre flaskor som barn har inombords. Innehållet i dem fungerar som barnets växtnäring. På samma sätt som en planta behöver näring för att växa och frodas behöver våra barn uppleva kompetens, samhörighet och självbestämmande. När ett barn får flaskorna påfyllda i relation till sina föräldrar och andra viktiga vuxna ökar sannolikheten att barnen utvecklas i riktning mot de fem mål som jag nämnde i inledningen av texten.

Barn behöver uppleva kompetens, samhörighet och självbestämmande varje dag. De kan liksom inte lagra innehållet i flaskorna. Tack och lov finns det mycket som vi vuxna kan göra för att hjälpa dem få påfyllning och en del av det kommer jag att skriva om här på bloggen. I dagens text börjar jag med kompetensflaskan. Du får fyra tips på vad du kan göra för att hjälpa ditt barn att uppleva sig själv som kompetent och duglig.

1. Verklighetsanpassa dina förväntningar på barnet

Försök bilda dig en realistisk uppfattning av ditt barns förmågor. Hur är ditt barns impulskontroll? Förmågan att reglera starka känslor? Hur många saker kan du be ditt barn att göra utan att hon glömmer något? (Detta kallas arbetsminne.) Klarar hon av att hålla koll på tiden? Hur är det med flexibiliteten, dvs förmågan att ställa om när något inte blev som barnet hade tänkt? (Det jag nämnt nu är några exempel på förmågor som utvecklas under barn- och ungdomsåren.)

Den relevanta jämförelsepunkten här är inte vad andra barn klarar av eller var du tycker att ditt barn borde klara av. Den relevanta jämförelsepunkten är de förväntningar som du har på ditt barn i vardagen. Klarar barnet oftast av att leva upp till dina förväntningar? Om svaret på den frågan är nej behöver du anpassa dina förväntningar till barnets verkliga förmågor. För att ett barn ska känna sig kompetent behöver hon klara av att leva upp till åtminstone merparten av de förväntningar som de vuxna har på henne.

Här kan du läsa ett inlägg om när mina barn var i tonåren och jag plötsligt insåg att jag hade överskattat deras förmågor under lång tid –>

2. Ta fullt ansvar vid de tillfällen som du råkar överskatta någon eller några av barnets förmågor

Om du förväntade dig mer av barnet än hon klarade av att leva upp till är det ditt ansvar, i egenskap av vuxen ledare, att låta henne slippa känna skuld och skam för att hon ännu inte har alla förmågor fullt utvecklade. Här är några exempel på hur det kan låta när en vuxen tar ansvar för att ha överskattat ett barns förmåga:

”Oj, det var mycket jobbigare att handla skor här idag än vad jag hade trott. Jag önskar att jag hade tagit med dig en annan dag, när det var mindre människor ute.”

”Attans, nu bad dig att göra fem grejer. Förlåt! Det var ju alldeles för mycket på en gång!”

3. Hjälp ditt barn att lära sig nya färdigheter

Simma, cykla, steka pannkakor, åka buss, köra moppe… Vad skulle ditt barn vilja lära sig? Kanske kan du fråga barnet? Tänk på att ta svaret på allvar och ge stöd i lärandet så att varje steg i inlärningen blir lagom stort och det blir möjligt för barnet att klara av det. Ibland är det enkelt och helt naturligt, som när en 5-åring vill lära sig knyta skorna eller en 12-åring vill testa att baka bullar. I andra fall är det lite klurigare, som när en 4-åring vill lära sig att åka till rymden. Men också det kan tas på allvar utifrån barnets utvecklingsnivå. Det går att låna böcker om rymden, titta på klipp om rymdraketer och iscensätta en månlandning med hjälp av trolldeg.

4. Gör det lätt att göra rätt!

Är det oklart för ditt barn vad som ska göras? När det ska göras? På vilket sätt det ska göras? Då är det bara att gilla läget: Risken är stor att ditt barn kommer att misslyckas. För att öka chansen att barn ska lyckas, och därmed också känna sig kompetenta, är det viktigt att det finns tydliga förväntningar, strukturer och rutiner.

Vill du att barnet ska plocka undan sina grejer i hallen? Hur ser hallen ut? Finns det plats för alla kläder? Är det tydligt vad som är rätt plats för mössa och vantar? Sitter krokarna för jackan på en sådan höjd att barnet når?

Vill du att barnet ska ta hand om sin rena tvätt? Är det tydligt för barnet vad du menar när du säger det? (Fråga barnet, det är inte säkert att det är tydligt för henne, bara för att det är tydligt för dig.) En hylla i tvättstugan där barnets rena tvätt placeras kanske underlättar? Tydlighet kan också skapas med hjälp av uppmärkta lådor i barnets garderob eller byrå: underkläder i en låda, strumpor i en annan, t-shirtar i en tredje och så vidare.

—

Detta var fyra tips på hur du kan fylla på i ett barns kompetensflaska. I min bok har jag förstås skrivit lite mer utförligt om vart och ett av de här tipsen och där finns också ytterligare ett antal tips. Jag återkommer som sagt i inlägg framöver med tips gällande barnets två andra flaskor.

Är du nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos Adlibris och Bokus.