Jag vill ha en nära relation till mitt barn och att mitt barn mår bra. Jag vill också att hon lär sig att uppföra sig på ett sätt som funkar i sociala sammanhang och att hon fattar att det är viktigt att ”tänka längre än näsan räcker” och att inte bara göra det som är kul, enkelt och lustfyllt i stunden.
Skulle det här kunna vara dina ord? Känner du också igen dig i den här målbilden? Då är det värt att fortsätta läsa den här texten!
I en tidigare inlägg här på bloggen berättade jag om barns grundläggande psykologiska behov, att barn behöver uppleva kompetens, samhörighet och självbestämmande i relation till sina viktiga vuxna – varje dag. Jag beskrev det som att barn har tre flaskor inombords och att innehållet fungerar som ”växtnäring”. När barnens flaskor är påfyllda ökar sannolikheten att de utvecklas i riktning mot de mål jag nämnde i inledningen.
Så här kan du fylla på barnets samhörighetsflaska
Idag skriver jag om den flaska som har etiketten ”samhörighet”. (I föregående inlägg skrev jag om kompetensflaskan.) Samhörighet handlar om att uppleva att man hör till och är omtyckt – som man är. Att inte behöva förställa sig för att bli välkomnad och inkluderad. Behovet är dubbelriktat. Det tillgodoses dels genom man blir mött med intresse, omsorg och respekt av andra, dels genom att själv möta dem på samma sätt. I det följande ger jag fyra tips på sådant som vi föräldrar kan göra för att ge näring åt samhörigheten i relationen till ett barn och därigenom fylla på i barnets samhörighetsflaska.
1. Tid tillsammans
Att tillbringa tid tillsammans är nödvändigt – om än inte tillräckligt – för att skapa samhörighet i föräldra-barn-relationen. Därför brukar jag uppmana de föräldrar jag jobbar med att avsätta tid för att umgås med sina barn, gärna varje dag. Jag kallar det familjeteambuilding, att göra något som skapar en upplevelse av att man gillar varandra och hör ihop. Att bygga team är ju en självklarhet på de flesta välfungerande arbetsplatser: gemensam fika någon gång i veckan, morgonmöten med frukost och after work-träffar. Ibland har man också aktiviteter med avsikten att man bara ska ha roligt ihop: man tävlar i femkamp, sjunger karaoke eller har chokladprovning. Idén bakom teambuilding för arbetsgrupper är intuitivt självklar: De man umgås och har roligt med börjar man gilla och när man gillar varandra ökar samhörigheten och i förlängningen samarbetet. Den idén stämmer förstås minst lika bra i familjelivet.
Exakt vad man hittar på att göra tillsammans i familjen är inte så viktigt och det kan växla från dag till dag. Titta på roliga klipp tillsammans, spela ett spel, leka kurragömma, dansa, rita, göra toalettpappersorigami… Det viktiga är att man gör något som de inblandade gillar och som skapar en upplevelse av samhörighet. En liten stund varje dag, där man är här och nu. Utan avbrott för telefonsamtal, sms eller mejl. Utan frågor om ”vad åt du till lunch?” och ”har du packat gympapåsen för imorgon?”. Det ger påfyllning i barnets samhörighetsflaska.
2. Undvik att bjuda in med armbågen
”Jag kan läsa en bok för dig nu, om du vill.”
”Vi kan spela ett spel, om du har lust.”
Har du tänkt på hur vanligt det är att föräldrar liksom bjuder in med armbågen när det handlar om gemensamma aktiviteter med barn? Läs inbjudningarna här ovan och föreställ dig att det är en vuxen som säger så här till en partner eller en vän. Det känns inte helt verklighetstroget, eller hur? Så här uttrycker vi oss oftast inte till vuxna, för det vore ju som att säga: ”Du får vara med mig nu, om du vill” eller ”Jag kan offra mig och umgås med dig en stund”.
Vänd på det! Berätta för barnet att du vill vara med henne och följ upp med en fråga:
”Jag känner för att sitta i soffan och mysa och läsa en stund. Har du också lust?”
”Nu är jag sugen på att slå dig i schack. Vad säger du, skall vi ta en match?!”
Jag tror att den här typen av inbjudningar är mer värda för barn. Det ger liksom bättre påfyllning i samhörighetsflaskan att höra att en förälder vill umgås än att hen kan offra sig och göra det.
3. Var uppmärksam på barnets inbjudningar till kontakt
Det jag sagt nu funkar bra när man har mindre barn. Men kanske har du tonårsbarn och upplever att det inte spelar någon roll hur du bjuder in till att snacka eller umgås? Svaret blir ändå nej.
Det kanske inte verkar så, men faktum är att de flesta tonåringar fortsätter bjuda in till kontakt. Det sker möjligen inte lika ofta och det låter annorlunda, men det händer:
* Du ligger på golvet och göra sit-ups. Tonåringen går förbi och säger: ”Du vet att sit-ups är helt meningslöst för att bränna fett på magen, va?”
Detta är ett initiativ till kontakt, där du kan välja väg. Du kan säga: ”Du måste väl inte anmärka på allt jag gör?” Men du kan också säga: ”Det där vill jag veta mer om! Kan du berätta?”
* Tonåringen kommer in i köket och trycker dig åt sidan på sin väg mot kylskåpet. Du kan säga: ”Ge fasiken i att knuffas!” Du kan också lekfullt buffa tillbaka och säga ”Hej vännen, gott att se dig! Hur mår du?”
Att du väljer att bemöta barnet med respektfullt intresse snarare än kritik betyder inte att du accepterar hur hon beter sig. Det betyder att du, just i stunden, har överseende med det barnet gör och väljer att prioritera samhörighet framför konflikt.
Om du vill och tror att det är hjälpsamt kan du prata med barnet om hennes sätt att bete sig eller uttrycka sig, lite senare, när ni har kontakt. Men min erfarenhet är att det ofta är överflödigt. När barn blir mötta med respektfullt intresse, trots ett avigt sätt att ta kontakt, brukar avigheten minska efterhand.
4. Utför vardagssysslorna tillsammans
Ofta skyndar sig föräldrar med tvätt, disk, matlagning och så vidare, för att också hinna vara med barnet en stund. Men egentligen är det kanske onödigt? Man kan faktiskt ta hand om en del av de där grejerna tillsammans. Det går att mötas över en tvättkorg lika väl som över en iPad eller ett fiaspel! Det är mötet som är det viktiga: att bli sedd, närvaron, gemenskapen.
Nu är det kanske inte alla barn som spontant tackar ja till att sortera tvätt. Men det kan ändå vara viktigt att höra sin förälder säga: ”Vet du, jag skulle gilla om du ville följa med ner i tvättstugan så vi kan prata lite samtidigt som vi fixar med tvätten.” Det är inte säkert att barnet säger ja, men bara att höra att föräldern gillar ens sällskap kan ge påfyllning i samhörighetsflaskan.
(Om du tänker, ”Men vadå, ska barnet få välja om hon vill hjälpa till med tvätten eller inte?” vill påminna att det här inlägget handlar om hur vi kan fylla på i barnets samhörighetsflaska. Det handlar inte om hur vi sätter gränser eller gör barn delaktiga i hushållsarbetet. Vill du läsa om detta tipsar jag dig om att börjar med det här inlägget.)
—
Detta var fyra tips på hur du kan fylla på i ett barns samhörighetsflaska. I min nya bok, Kramar och ramar (Bonnier Fakta), har jag förstås skrivit lite mer utförligt om vart och ett av de här tipsen och där finns också ytterligare ett antal tips. I nästa inlägg kommer jag att skriva om den tredje och sista flaskan, som rymmer barnets behov av självbestämmande.
Är du nyfiken på min bok? Den finns att köpa hos Adlibris och Bokus.