Men vissa saker måste väl föräldrar ändå bestämma?!

En av föräldraskapets stora utmaningar uppstår i mötet mellan barns behov av att bestämma över sig själva och deras otillräckliga förmågor att göra just det. För vi vill stötta våra barns utveckling. Samtidigt som vi också känner ett ansvar att skydda dem. Så hur sjutton ska man göra? Vad är egentligen bäst för barnen?

I den här texten är det alltså barns behov av självbestämmande som står i fokus. Självbestämmande är ett av tre så kallade grundläggande psykologiska behov som barn (och även vi vuxna) har. Jag har tidigare skrivit om behovet av kompetens och behovet av samhörighet. Då har jag också liknat de tre behoven vid tre flaskor med växtnäring som barn behöver för att må bra, utveckla goda relationer och utvecklas optimalt.

När ett barn upplever självbestämmande betyder det inte nödvändigtvis att hon också agerar självständigt eller på tvärs mot alla andra. Kärnan i självbestämmande är just bestämmandet, inte handlandet. Man kan bestämma sig för att följa gruppen, att göra som övriga i familjen vill till exempel. Det viktiga är upplevelsen av att kunna styra sig själv och vara fri från tvång och press.

Men självbestämmande är inte bara ett grundläggande psykologiskt behov. Det är också en färdighet som barn behöver få öva på för att utveckla till fullo. Det låter kanske självklart när jag skriver det, men faktum är att jag ibland träffar föräldrar som tycks tro att ett barn lär sig fatta beslut om sitt eget liv genom erfarenheten av att föräldrarna fattar beslut om barnets liv. De säger sådant som ”Så länge mitt barn bor hemma är det jag som bestämmer!” och ”Tills barnen är 18 får de göra som jag säger. Sedan får de bestämma själva.” Den här inställningen är problematisk eftersom barn inte plötsligt får en förmåga att fatta beslut om sig själva när de fyller 18 eller flyttar hemifrån, om de inte fått öva sig på det tidigare.

Men vissa saker måste väl föräldrar ändå bestämma? Frågan kommer ibland när jag pratar och skriver om barns behov av självbestämmande. Kanske för att en del tror att barns behov av självbestämmande står i motsats till vuxnas ansvar att leda och styra sina barn. Så är det förstås inte!

Barn har ju, som jag just nämnde, tre grundläggande psykologiska behov. Om vi lät barn få fullt självbestämmande skulle det samtidigt skada deras upplevelse av kompetens och samhörighet. Eftersom barn inte föds med alla de förmågor som krävs för att alltid styra sig själva skulle de misslyckas gång på gång och känna sig både inkompetenta och ensamma.

Därför måste barns möjligheter att bestämma över sig själva anpassas efter deras utvecklingsnivå. Ett litet barn får bestämma över sig själv inom ett litet område. Ett större barn inom ett större område. För en 2–3-åring handlar det kanske om att själv få välja mellan två olika tröjor på morgonen, att få bestämma om det ska vara gröt eller yoghurt till frukost och vilken saga som ska läsas vid nattningen. Men beslut om vilken förskola barnet ska gå i eller var familjen ska bo ligger långt utanför det lilla barnets kapacitet att besluta om och är heller ingenting som barnet efterfrågar att få vara med och påverka. En 7-åring kan kanske själv välja fritidsaktivitet: scouterna eller friidrott? En 10-åring kan få ytterligare lite större självbestämmande medan en 17-åring förmodligen har nått den fasen i sin utveckling att det mesta i det egna livet är, eller skulle kunna vara, något som hon bestämmer över själv. (Med det sagt finns förstås en massa beslut som bör fattas gemensamt med resten av familjen, så länge barnet bor kvar hemma och man delar hushåll.)

Hur gör man då, rent konkret, för att ge barnet lagom mycket självbestämmande? I min nya bok, Kramar och ramar (Bonnier Fakta), ger jag åtta tips som har följande rubriker:

1. Bestämmer du över något som barnet egentligen kan bestämma över själv?
2. Erbjud valmöjligheter
3. Sortera konflikterna och prioritera de viktigaste
4. Ibland är det rätt att lämna över ansvar – även om barnet inte verkar moget
5. Lös problem tillsammans med barnet
6. Förklara och sätt personliga gränser
7. Tillåt negativa reaktioner på dina beslut
8. Låt barnet bestämma över sina känslor

I det följande kommer jag att skriva om det första och andra tipset. Du får också en länk till ett Youtubeklipp där jag pratar om det tredje tipset på listan.

1. Bestämmer du över något som barnet egentligen kan bestämma över själv?

När jag ställer den här frågan menar jag inte ”kan” i bemärkelsen ”till fullo klarar av” utan snarare ”vill och kan lära sig med lite övning”. För om vi ska vänta tills barnen kan något fullt ut innan vi lämnar över ansvaret, då kommer vi aldrig att lämna över ansvar. Barn, precis som vuxna, behöver ju få öva innan de helt klarar av något. Här brukar jag uppmana föräldrar att prata med andra föräldrar: Vad får din 3-åring bestämma själv och hur funkar det? 6-åringen? 13-åringen? 17-åringen? Barn och unga är visserligen olika, de har olika förmågor och behov, och det behöver föräldrar ta hänsyn till. Men genom att prata med andra föräldrar kan man ibland få upp ögonen för sådant man själv inte tänkt på. Någon kommer på sig med att fortfarande lägga fram kläder till barnet varje morgon, trots att barnet nog skulle klara av och gilla att välja kläder själv. Någon annan inser att barnet själv kan bestämma när hon ska göra sina läxor och hur mycket hon vill plugga inför proven. Ytterligare någon blir varse att det där med sömnen, det är något som barnet nog är redo att ta eget ansvar för.

Föräldrar kan förstås också med fördel ställa frågan direkt till sina barn: ”Finns det något som jag bestämmer, som du egentligen skulle klara av och vilja bestämma över själv?” Svaren är ofta betydligt mer nyanserade och rimliga än vad föräldrar på förhand tror, och kan ge en ganska god uppfattning om barnets kompetens och nästa steg i utvecklingen mot ökat självbestämmande.

2. Erbjud valmöjligheter

Att kunna välja mellan olika alternativ är en central del i självbestämmande. Att erbjuda barnet valmöjligheter är därför ett bra och ganska självklart sätt att fylla på i självständighetsflaskan. Här är det viktigt att tänka på att bara erbjuda barnet möjligheter att välja mellan alternativ som är okej för oss som föräldrar. ”Vill du åka till farmor och farfar på lördag eller söndag?” är en kass fråga att ställa om du redan har bestämt dig för att söndag är rätt svar.

Jag vill också betona att avsikten med att erbjuda valmöjligheter behöver vara just att öka barnets upplevelse av självbestämmande. Frågan ”Vill du äta broccolin eller ärtorna först?” kommer liksom inte att fylla på i självbestämmandeflaskan hos barnet som kniper ihop munnen och gråter för att hon tycker att alla grönsaker är äckliga.

3. Sortera konflikterna och prioritera de viktigaste

Bråk om läxor, läggtider, städning, hjälpa till med maten, hur man uttrycker sig, skärmtid… Ibland känns det som man bråkar med sitt barn om nästan allt. (Och ibland är det så också.) En ganska vanlig, och fullt begriplig, föräldrareaktion i det läget är att öka kontrollen. Man tänker att man ska ta ett helhetsgrepp och sedan – när saker och ting börjar funka – släppa efter igen. Dessvärre funkar det dåligt med barnets grundläggande psykologiska behov av självbestämmande. En del barn kan visserligen förlika sig med att föräldrarna bestämmer, men risken är stor att det kommer till priset av dåligt psykiskt mående hos barnet. Andra barn upplever hotet mot sitt självbestämmande som alltför stort blir ännu mer benägna att vägra och sätta sig på tvären, vilket gör att maktkampen förstärks, istället för att avta.

Lösningen? Den ligger i att prioritera bland konflikterna och lösa några i taget. Hur man gör det berättar jag om i klippet här nedan.

—
Vill du veta mer om barns behov av självbestämmande och hur vi föräldrar kan fylla på i barnets självbestämmandeflaska? Då tycker jag att du ska läsa min bok, Kramar och ramar. Den finns på ditt bibliotek, i din lokala bokhandel och hos Adlibris och Bokus.
—