Ibland tror jag att vuxna som bestämmer över barn tittar på världen genom ett sugrör. Det kan nämligen underlätta att göra det. Man slipper se komplexa förhållanden. Man kan titta på en enda fråga åt gången och klura ut en lösning på den – utan att behöva beakta att den lösningen samtidigt skapar problem på andra områden.
Då kan man tex komma på idén att försöka lösa problemet med att barn slänger mycket mat i skolmatsalarna genom att lova barnen belöningar om matsvinnet minskar si och så mycket. ”Om skolans matsvinn minskar till 3 kg om dagen i en vecka får alla elever glass!”
Nästan säkert kommer matsvinnet att minska. En fungerande lösning således!? Ja, om man tittar genom sugröret.
Men om man bemödade sig om att titta även utanför kanterna på sugröret skulle man se att den där ”lösningen” samtidigt skapar nya problem.
Häromdagen fick jag ett meddelande från en person som arbetar professionellt med barn som har svårigheter kring ätande. Han skrev att han känner ”fasa” inför hur belöningssystem, som de jag just beskrev, numera finns i en del skolmatsalar. Här är några av de risker/problem som finns:
– Det kan göra att elever känner sig tvingade att äta. Och när ätande sker av andra skäl än hunger kan det bli en grogrund för störda ätbeteenden.
– Det fråntar mindre barn en viktig del i deras utveckling. Barn behöver utforska olika smaker och texturer. Skolmatsalen är ett bra plats för det eftersom det serveras många olika sorters mat och tillbehör. Det verkar ganska sannolikt att viljan och modet att utforska minskar om barn inte känner sig fria att avstå från att äta upp det som inte alls föll dem i smaken.
– Det sätter ytterligare press på de barn som redan innan upplever maten och ätandet som svårt. Det finns barn som upplever mycket ångest och stress kring mat. Det finns barn med sensoriska svårigheter. Det finns barn med selektivt ätande. Hur ska Pelle våga ta av blodpuddingen om risken finns att hans klasskompisar blir sura om han inte kan äta upp den för att kanterna kändes hårdare än vanligt i munnen?
Att just det händer, att det blir tryck från klasskompisar att inte slänga mat, är inget jag hittat på. (Även om alla som varit i närheten av barn nog kan ana att det blir så.) I ett kandidatarbete i mat- och måltidsvetenskap vid högskolan i Kristianstad har två studenter (Bagewitz och Gustavsson vt 2019) tittat på olika metoder för att minska matsvinnet. De skriver om en skola som genomförde en kampanj för unga elever där de utlovades glass om de slängde mindre än 15 gram mat per person och dag under en vecka:
”Kampanjen upplevdes fungera eftersom eleverna började tävla med varandra och tycka att de var duktiga om de inte slängde någonting. De tittade också på när de andra barnen slängde mat och ifrågasatte dem, eftersom de kunde bli utan belöning om de slängde för mycket.”
Det framgår inte i uppsatsen vem som upplevde att kampanjen fungerade. Men det var, helt uppenbart, en person som tittade genom ett sugrör.
Mer på samma tema: Jag har tidigare skrivit om kollektiva belöningssystem i skolan. Det inlägget kan du läsa här.