Häromdagen delade jag ett klipp där jag pratar om sådant som vi föräldrar säger som riskerar att väcka skuld- och skamkänslor i våra barn. Ett par exempel:
”Nu har du gjort mig besviken”
”Du är lat”
”Du förtjänar inte att följa med på utflykten när du beter dig så här.”
Men, frågade några följare, är det inte bra om barn känner skuld och skam när de har gjort fel? Behövs inte skuld- och skam i vårt samhälle?
Det stämmer förstås. Skuld och skam är viktiga sociala regleringsmekanismer. Om en människa av någon anledning inte har förmåga att känna dåligt samvete är det problematiskt, både för hen själv och för omgivningen.
Med det sagt: De allra flesta människor, även barn som är så pass gamla att de har utvecklat en förmåga till självreflektion, upplever skuld och skam helt naturligt. Det är inget som vi behöver (eller bör) lägga på barnen. Skuldkänslor uppstår när man inser att man har gjort något fel som drabbade en annan person. Skammen går djupare och skapar en upplevelse av att ”vara fel”.
Att uppleva skuld, men framför allt skam, kan vara svårt och överväldigande för barn. Där är vi föräldrar viktiga genom att vi kan hjälpa dem förstå och hantera sina känslor på konstruktiva sätt. När vi ser att ett barn skäms kan vi visa empati och prata med barnet om vad hen känner och ge stöd i att hitta strategier för att komma vidare (genom att tex säga förlåt).
Men om vi vuxna uttrycker oss på sätt som väcker skuld- och skam i barnet blir hen ensam med sina känslor, vilket kan göra det väldigt svårt att hantera dem konstruktivt. Risken är då tyvärr stor att barnet drar sig undan och börjar skylla sitt beteende på andra människor eller yttre omständigheter, vilket, paradoxalt nog, är motsatsen till det som vi föräldrar önskar. Vi vill ju att barnet visa förståelse för att vad som blev fel och ta ansvar för det.