Var ska jag ens börja? Jag blir mest bara gråtfärdig av att läsa intervjun med skolminister Simona Mohamsson (L) i gårdagens DN.
Mohamsson och Liberalerna vill alltså avskaffa elevers rätt till inflytande över undervisningen.
– Vi har sett att vi inte har haft ordning i klassrummen och att det påverkar resultaten och också barnens trygghet. Det behövs en kulturförändring i svensk skola där vi avskaffar elevinflytandet för att skapa en skola som präglas av disciplin, säger Simona Mohamsson.
Hon vill också att lärare ska få befogenheter att bestraffa elever som beter sig illa eller förstör. Det kan handla om att låta eleven hjälpa till i matsalen, plocka skräp på skolgården, eller på något annat sätt gottgöra för något som han eller hon har gjort. Till DN säger hon att hon inte ser några risker för att det skulle leda till maktmissbruk:
– Nej, det handlar om att bygga en kultur där elever lär sig om rättvisa och där de som inte beter sig ska få möjlighet att visa att de bryr sig, säger Mohamsson.
DN påtalar att elevinflytandet – enligt regeringens egen utredning om trygghet och studiero och Skolverket – kom till för att det påstås gynna inlärningen och vara bra för motivation och lärande.
– Jag delar inte den bilden, det gynnar inte inlärning att de får bestämma över provet eller hur läraren ska jobba. Punkt, säger Simona Mohamsson.
Att avfärda allt som vi faktiskt vet om barns välmående, motivation och lärande med orden ”Jag delar inte den bilden”… Det är liksom svårslaget. Framför allt när man är skolminister och påstår att kunskap är viktigt.
Men vet du vad, Mohamsson? Din bild är fel. Utropstecken.
– VI VET att väldigt många elever inte har tillräcliga förmågor för att leva upp till skolans krav och förväntningar på hur man ska uppföra sig. Här pratar jag om förmågor som impulskontroll, affektreglering, självorganisering, tidsuppfattning, sammanhangsförståelse och att hantera sensoriska intryck. Detta är förmågor (inte viljemässigt styrda processer) som utvecklas över tid och olika fort hos olika barn. Att straffa barn som ”inte beter sig” kommer oundvikligen att innebära att många barn blir straffade pga de saknar förmågor som andra barn har. Man måste ha en väldigt skruvad definition av rättvisa för att, som Mohamsson gör, påstå att bestraffningar ”bygger en kultur av rättvisa”.
– VI VET att barns välmående och inlärning gynnas av att de själva upplever att de har viss möjlighet att styra sig själva och fatta egna beslut i frågor de upplever som relevanta. Och att det gäller även i skolan.
– VI VET att hot om straff väcker rädsla och att den som är rädd har sämre inlärningskapacitet än den som är trygg.
– VI VET att hot om straff gör att barn börjar smyga, skylla ifrån sig, ljuga och undvika att ta ansvar när de gör fel.
– VI VET att tilliten skadas i relationen mellan vuxen och barn när den vuxne hotar och straffar. Och vi vet att barn behöver känna tillit vuxna för att vända sig till dem när de har problem och behöver hjälp.
– VI VET att hot om straff kan framkalla lydnad, men inte lär barnet något om respekt eller empati. (Därför blir det ju bara pinsamt när Mohamsson säger att straff är bra eftersom de som inte beter sig därigenom får ”möjlighet att visa att de bryr sig”.)
– VI VET att hot om straff från vuxna har en negativ effekt på utvecklingen av barns förmåga att reglera affekt.
Jag har svårt att tro att detta är sådant som skolminister Mohamsson finner önskvärt? Så då undrar jag: Har hon valt att bortse från det, för att det inte passar hennes bild? Eller är hon helt enkelt okunnig?
Det finns stora problem i den svenska skolan. Tryggheten och studieron brister. Elever (och lärare) mår dåligt. Många lämnar grundskolan med bristande kunskaper och utan gymnasiebehörighet. Läget är allvarligt. Men istället för att göra en seriös problemanalys och föreslå adekvata åtgärder rider skolminister Mohamsson in på en skygglappsförsedd käpphäst och påstår att lösningen finns i ett trollpulver bestående av minskat elevinflytande och möjlighet att bestraffa elever.
Vad som verkligen krävs för att komma tillrätta med problemen i skolan? Här är några förslag:
- Mindre elevgrupper
- Mer stöd till elever som inte klarar av att leva upp till skolans krav
- En läroplan som utgår från vad vi vet om hjärnans utveckling och som ställer rimliga krav på barn och ungas förmågor
- Fler (utbildade) vuxna i skolan
- Att lärare ges rimliga förutsättningar att göra sitt jobb
- Politiker som på riktigt vill lösa problemen – och inte bara säkra en plats i riksdagen efter nästa val
/Petra Krantz Lindgren
Beteendevetare och författare till boken Kramar och ramar (Bonnier Fakta). Boken bygger på forskning om barns motivation och lärande och vad som skapar goda relationer mellan vuxna och barn.
Mer på samma tema:
Därför har skolministern fel när hon säger att elevinflytande inte är viktigt
Därför funkar det inte att skälla och straffa när barn ”beter sig illa”
Ibland måste de vuxna i skolan helt enkelt bara sätta ner foten och markera! Eller?
Ja, det är inte kul det här. Och tänk att man gillade liberalerna en gång i tiden.
Förmågor som impulskontroll, affektreglering, självorganisering, tidsuppfattning, sammanhangsförståelse och att hantera sensoriska intryck kommer när barn är tryggt anknutna och har reglerade nervsystem.
Utmanade barn behöver medreglering, av nervsystem som är mer reglerade än deras egna. Så att de får komma upp i sociala engagemangssystemet – dvs trygghet i nervsystemet – och ur fight, flight och freeze. Då behöver de vuxna i skolan som själva kan vara reglerade och trygga i sina nervsystem över tid.
De som bestämmer kring våra barn behöver lära sig mer om trygg anknytning och nervsystemet. I Californien har Nadine Burke Harris som var hälsominister förstått det och gjort goda förändringar. Tex har det gjort studier där lärarna har fått utbildning och sedan lärt barnen att känna igen sina triggers och varför de hamnar i fight, flight, freeze och fått hjälp att hitta tillbaka ur de responserna.