Om alla elever jobbar bra under mattelektionen får klassen en guldstjärna. Om alla är tysta under genomgången får de en till. Och om de lyckas samla tio guldstjärnor på en vecka blir det popcorn och film på fredag.
När den här typen av belöningssystem införs är det ofta för att främja studiero i klassrummet och schyssta relationer mellan eleverna. Tanken är att elevernas motivation för att ”göra rätt” (arbeta fokuserat, vara snälla mot sina klasskamrater och så vidare) ökar om de blir belönade för det. Tidigare har jag skrivit om de risker för negativt grupptryck som finns med den här typen av system. Idag ska jag lyfta en annan fråga: Vad händer med de elever som redan från början gör rätt? Hur påverkas deras motivation när belöningar införs?
Faktum är att det finns mycket forskning om hur belöningar påverkar människors (både vuxna och barns) motivation. Den här forskningen tog sin början redan på 1970-talet. Den då unge amerikanske psykologidoktoranden, Edward Deci, hade noterat att barn tycktes ha motivation att göra sådant som de upplevde som stimulerande, utmanande eller lustfyllt – helt utan belöningar (vilket var förvånande vid den här tiden). Han kallade den här typen av motivation för ”inre” (intrinsic).
Deci funderade: Om människor (han antog att det han observerat gällde vuxna också) har en inre motivation att utvecklas och lära sig, vad händer då om de får belöningar för att göra det? Ökar motivationen ytterligare då? Frågan var viktig. Den hade inte bara betydelse inom barnuppfostran, utan också inom tex utbildning och ledarskap.
För att försöka besvara frågan designade Deci ett experiment. Deltagarna delades in i två grupper, en experiment- och en kontrollgrupp. Alla deltagare, oavsett grupp, fick komma till forskningslabbet tre dagar i rad, en timme varje gång. Vid det första tillfället var upplägget likadant för samtliga deltagare. De fick i uppgift att lösa ett kubpussel. Efter två lösta pussel meddelade Deci att han skulle ge dem ytterligare ett pussel, men att han måste ta hjälp av en dator för att avgöra vilket. Datorn sades var placerad i ett annat rum (detta var ju på 70-talet, när datorer inte var något man kunde bära med sig i handen).
Det var nu som det egentliga experimentet började, för Deci gick inte alls till någon dator. Istället gick han in i rummet bredvid och betraktade deltagarna genom en envägsspegel. Han ville veta vad de gjorde medan de väntade på att han skulle komma tillbaka. Fortsatte de med kubpusslet? Det tydde i så fall på att de hade inre motivation för aktiviteten. Eller föredrog de att läsa någon av de tidningar som fanns i rummet eller göra något annat?
Den första dagen behandlades båda grupperna, som sagt, likadant och det var heller ingen skillnad i hur mycket tid som deltagarna spenderade på pusslen när Deci lämnat rummet. Den andra dagen var upplägget likadant för kontrollgruppen, men experimentgruppen fick veta att de skulle få betalt, 1 dollar för varje korrekt lösning av pusslet.
Vad hände under den där väntetiden när Deci ”konsulterade datorn”? Kontrollgruppen betedde sig i princip som dagen innan, men i experimentgruppen ökade tiden som deltagarna ägnade åt pusslen. Inte så konstigt, kanske. Mer övning gav förstås ökad chans att lösa nästa pussel och därmed få en belöning.
Den tredje dagen meddelade Deci deltagarna i experimentgruppen att pengarna tyvärr hade tagit slut och att upplägget därför skulle var samma som under den första dagen. Vad tror ni hände med deltagarnas intresse för pusslet under väntetiden? Samma nivå? Lägre? Högre? Faktum är att det minskade. Det minskade inte bara under nivån för den betalade dagen, utan även under nivån för den första dagen. I kontrollgruppen, som aldrig fått betalt, låg intresset kvar på samma nivå som under de två tidigare dagarna.
Belöningar underminerar människors inre motivation. Det blev slutsatsen av Decis experiment. Den slutsatsen har bekräftats i många efterföljande experiment – bland både vuxna och barn – och är idag så etablerad att den fått ett eget namn: undermineringseffekten (the undermining effect).
Så, tillbaka till de där barnen i klassrummet som redan jobbar fokuserat med matten och lyssnar intresserat under genomgångarna. Vad händer med deras motivation för dessa beteenden när de börjar få belöningar för det som de redan innan gjorde frivilligt? Faktum är att vi inte vet. För det finns, åtminstone inte vad jag kunnat hitta, några studier på just den frågan. Baserat på vad vi vet om undermineringseffekten är det dock troligt att deras inre motivation minskar. Det var kanske inte riktigt det man ville uppnå genom att införa belöningssystemet från början?
—
Hur kan man göra istället, om man vill leda utan kontrollerande metoder som belöningssystem? Det skriver jag om i min nya bok! Den heter Kramar och ramar och är utgiven på Bonnier Fakta.
Kramar och ramar finns att köpa på Adlibris och Bokus.
—
Referenser:
Deci, E. L. (1971). Effects of externally mediated rewards on intrinsic motivation. Journal of Personality and Social Psychology, 18(1), 105–115.
Ryan, R. M. et Deci, E. L. (2017). Self-determination theory. Basic psychological needs in motivation, development and wellness. New York, NY : Guilford Press