Öppet brev till de politiker som vill införa No Excuses-skolor

Tänk dig en skolklass på utflykt. De kommer till en trappa. De måste gå uppför trappan för att komma till målet för utflykten. En flicka, Lisa, protesterar. Hon vill inte fortsätta. Läraren förklarar och lirkar med Lisa: ”Vi måste uppför den här trappan. Det är däruppe som vår samlingsplats ligger. Det är fint däruppe! Kom med nu, Lisa!”

När Lisa fortfarande inte kommer börjar läraren gå uppför trappan för att visa henne hur man gör. Lisa stannar ändå längst ner vid trappan och skriker ännu högre. Hon förstör lugnet för de andra barnen. Det är förstås inte okej! Läraren tillrättavisar: ”Kom igen nu Lisa, så jobbigt är det inte att gå uppför en trappa!”

Lisa slutar skrika och övergår till ett mer gnällande läte samtidigt som hon tar fram äpplebitar ur en påse och börjar kasta på sina klasskamrater. Läraren får nog! Varken hon eller de andra eleverna skall behöva acceptera den här typen av störande beteenden. Hon vässar tonen i rösten: ”Du förstör för dina kompisar när du håller på så här. Nu gör du som jag säger! Gå uppför trappan som de andra barnen eller så är du inte välkommen här! Hur skall du ha det!?”

Lisa börjar skrika högljutt igen, men rör sig inte ur fläcken. ”Du vet vad som gäller”, säger läraren. ”No Excuses! I den här skolan har vi höga förväntningar på alla. Vi tror att ni kan! Men du vill uppenbarligen inte. Nu får du sitta ensam resten av dagen.”

Hon tar ett fast grepp om Lisas rullstol och rullar tillbaka henne till skolhuset.

* * *

Den här texten riktar sig till dig som är politiker och som tycker att No Excuses-skolor bör införas i Sverige. (Om du som läser är osäker på vad No Excuses-konceptet innebär, scrolla längst ner och läs min sammanfattning.)

Jag undrar vad berättelsen ovan väcker i dig? Jag vill gärna tro att du tycker att den är absurd. Att det så klart inte är så här som No Excuses är avsett att fungera.

Men vet du vad? Det är så här som No Excuses kommer att fungera. Inte för alla elever så klart. Men för några.

Jag tänker på de elever som, i likhet med Lisa, inte har förmåga att leva upp till skolans krav men som, till skillnad från Lisa, har en funktionsnedsättning som inte syns på utsidan.

Mellan sju och tio procent av eleverna i den svenska skolan kan antas ha en (diagnosticerade eller odiagnosticerad) neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (npf), som autism eller adhd. Ytterligare några procent har svårigheter, även om de inte så stora att de skulle resultera i en diagnos. Det handlar alltså om tre, fyra, kanske fem, elever i en genomsnittlig klass.

Ett kärnsymtom vid npf är svårigheter med sk. exekutiva funktioner. Här följer några exempel på exekutiva funktioner och hur svårigheter med dem kan ta sig uttryck. (Om du vill lära dig mer tipsar jag om den amerikanske psykiatriprofessorn Russel Barkleys bok ”Executive Functions”):

Självmedvetande: Att kunna avgöra om man är på väg i riktning mot det man vill/bör.
En elev som har svårigheter på det här området är lättdistraherad och agerar reaktivt, istället för eftertänksamt och avsiktligt.

Impulskontroll och självbehärskning: Att kunna lägga in en kort paus mellan det som händer i omgivningen och sitt svar på det, vilket gör det möjligt att justera sin respons och agera med fokus på vad man vill uppnå.
En elev som har svårt för detta kan verka obetänksam, omogen och irrationell.

Arbetsminne: Att använda information från tidigare för att styra sitt beteende i riktning mot ett mål som ligger i framtiden. Att komma ihåg vad det är man ska göra – samtidigt som man tänker på och gör något annat.
En elev med svårigheter på det här området styrs av miljön runtomkring, snarare än av sin egen plan, lärares eller föräldrars instruktioner.

Tidsuppfattning: Att uppleva hur tiden passerar och använda det för att kontrollera sitt beteende.
Bristande tidsuppfattning gör det svårt att anpassa sig till deadlines och förstå hur lång tid något kommer att ta, tex att förflytta sig från en plats till en annan.

Affektreglering: Att kunna tänka igenom en situation och moderera sina känslomässiga reaktioner så att de blir socialt acceptabla.
En elev som har svårigheter på det här området reagerar snabbt och visar sina primära känslor utan att justera ner styrkan eller anpassa uttrycket till det socialt önskvärda.

Självorganisering: Att hålla ordning omkring sig och ha ordning på sina saker.
Elever som har svårt med det här har stökigt omkring sig och tappar bort saker.

Kära politiker! Kan du se att svårigheter med dessa exekutiva funktioner nästan exakt överensstämmer med de störande beteenden som ni vill ”hantera” med hjälp av No Excuses-konceptet? Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan inte – lika lite som synliga funktionsnedsättningar – regleras och straffas bort. (Om du tror det är du väldigt dåligt påläst.)

Jag säger inte att alla elever som stör i ett klassrum har npf. Men det finns elever med npf som stör i klassrum. Alla de har inte en formell diagnos, men svårigheterna har de så klart även innan diagnosen är satt.

Så nu är min fråga till dig som vill införa No Excuses-skolor: Hur tycker du att man bör göra för att det inte ska komma att innebära att vissa elever straffas för att de har funktionsnedsättningar? Jag antar, som du märker, att du inte tycker att det är okej att elever straffas för att de har funktionsnedsättningar. (Jag hoppas att jag inte har fel i det antagandet?!)

️️Jag önskar ett konkret och tydligt svar. Inte en fluffig ordsallad kryddad med fina värdeord.

Får du impulsen att svara med en motfråga som handlar om hur jag tycker att problemen med bristande ordning och studiero ska lösas? Då ligger det nära till hands att misstänka att du ändå anser att det är okej att vissa elever blir diskriminerade. För annars skulle du väl ha ett svar på min fråga och inte känna ett behov av att flytta fokus?

Och som svar på din fråga, ifall du ändå har den, kommer här några av mina förslag på åtgärder för att komma till rätta med (de högst verkliga och allvarliga) problemen med trygghet och studiero:

• Mindre elevgrupper
• Mer stöd till elever som inte klarar av att leva upp till skolans krav
• En läroplan som utgår från vad vi vet om hjärnans utveckling och som ställer rimliga krav på barn och ungas förmågor
• Fler (utbildade) vuxna i skolan
• Att lärare ges rimliga förutsättningar att göra sitt jobb
• Politiker som på riktigt vill lösa problemen – och inte bara säkra en plats i riksdagen efter nästa val

/Petra Krantz Lindgren

Beteendevetare och författare till boken Kramar och ramar (Bonnier Fakta). Boken bygger på forskning om barns motivation och lärande och vad som skapar goda relationer mellan vuxna och barn.

—

OM NO EXCUSES-KONCEPTET

Tre partier, M, L och KD, har uttryckligen sagt att de vill införa sk No Excuses-skolor i svenska utanförskapsområden. (Jag har inte hittat något uttalande från SD i frågan, men min gissning är att de också kommer att uttrycka sig positivt så småningom.) Syftet sägs vara att öka tryggheten och studieron och att minska ”kunskapsgapet” mellan skolelever med inhemsk och utländsk bakgrund.

No Excuses-konceptet finns redan på flera håll i världen, bland annat i USA, England och Chile. Centrala delar i konceptet är:

• höga förväntningar på alla elevers beteende och akademiska prestationer
• traditionell, lärarstyrd, undervisning, frekventa prov och sk cold calling, vilket innebär att läraren pekar ut elever som ska svara på frågor, istället för att vänta på att någon räcker upp handen
• omfattande läxor, långa skoldagar, skola på lördagar och obligatorisk sommarskola
• detaljerade regler för eleverna, som att vara helt tysta i korridorerna, inte argumentera emot en lärare, följa läraren med blicken, titta den man talar med i ögonen och passa tiden och alltid ha med rätt material till lektionen
• konsekvenser, i ett första steg vanligen kvarsittning, för samtliga regelöverträdelser

Mer på samma tema:
Skulle du vilja att ditt barn gick i en No Excuses-skola? Och andra frågor som jag vill ställa till politiker
Alltså jösses… Mina tankar om skolminister Mohamssons senaste utspel