Laga skolan istället för att programmera om barnen!

Mina tankar om psykisk hälsa på schemat

Regeringen har fattat beslut om att införa psykisk hälsa i kursplanerna för grundskolan. Det meddelade socialminister Jakob Forssmed på SvD Debatt nyligen. Han skriver att ambitionen är att:

”ge elever själva större kunskap om vad som grundlägger en god psykisk hälsa och förståelse för exempelvis hjärnans utveckling. Det handlar också om att ge dem verktyg så som att sätta ord på sina känslor, förstå varför man kan känna oro och stress och hur det kan hanteras, och hur man kan hantera konflikter. Det kan också handla om hur livsstilsfaktorer som sömn, fysisk aktivitet, gemenskap och sociala medier kan påverka måendet.”

Jag är säker på att Forssmed och hans kollegor tycker att det här låter bra. Kanske till och med ambitiöst.

Jag tycker att det låter billigt. Och som att våra beslutsfattare duckar ansvar.

Vi vuxna har byggt ett system där barn far illa. En skola som ställer väldigt höga krav på barns förmågor. Högre krav än många förmår leva upp till. Vi har, enligt en studie som gjorts av föräldranätverket Rätten till utbildning, ungefär 19 000 sk hemmasittare i Sverige, dvs elever som inte klarar av att gå till skolan. Cirka 15 procent av de elever som går ut nian saknar behörighet att läsa vidare på gymnasiet. Bland elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar är den siffran mer än dubbelt så hög, 34 procent.

Istället för att bygga om det här systemet vill politikerna nu utbilda barnen om vad de själva kan göra för att inte må riktigt lika dåligt inom ramen för systemet. Forssmed skriver i sin debattartikel:

”Jag ser det här som att bygga en pyramid. I basen finns breda insatser som riktar sig till hela befolkningen. Till exempel riktlinjer om skärmtid eller råd om sömn, insatser för mer fysisk aktivitet och gemenskap samt föräldraskapsstöd. I mitten finns hjälp och stöd: en elevhälsa som har ett återupprättat vårduppdrag. En primärvård som har förmåga att behandla inte bara kroppsliga utan även psykiska besvär. Stöd via ideella organisationer och en nationell hjälplinje. Och i toppen finns den specialiserade vården.”

Notera vad han inte skriver. Inget om att skapa en skola som bättre överensstämmer med elevers förmågor. Inget om mindre klasser, rimlig arbetsbörda för lärare, fler speciallärare och fler elevassistenter. Inget om fler skolkuratorer och skolpsykologer.

Men, säger kanske någon, att elever får bättre kunskap om psykisk hälsa kan väl inte skada? Det kanske behövs annat också, men det här är väl ändå ett steg i rätt riktning?

Jag vet faktiskt inte om jag tror på det.

För det första är samhällets resurser inte obegränsade. Även om psykisk hälsa på schemat är en förhållandevis billig insats (jämfört med att bygga om skolsystemet) så kostar den ändå pengar. Pengar som tas från något annat. Hur många skolkuratorer hade kunnat anställas för de pengarna? Eller, här är en galen idé: Tänk om vi använde samma summa pengar för att utbilda våra politiker om vad barn behöver för att må bra? (Och tänk om de sedan också tillämpade kunskaperna när de fattar beslut som berör barns liv och hälsa!)

För det andra är jag inte alls övertygad om att psykisk hälsa på schemat kommer att göra det som ministern påstår, även om det låter som att han har ordentligt på fötterna när han skriver:

”WHO rekommenderar psykisk hälsa på schemat och även svenska utredningar och rapporter har konstaterat att det finns god evidens för att elever som i skolan får lära sig om psykisk hälsa och hur de kan påverka den, mår bättre och får mindre av problem som nedstämdhet, oro, huvudvärk och sömnsvårigheter.”

Det stämmer visserligen att WHO rekommenderar förebyggande insatser för att främja barns (tonåringars) psykiska hälsa. Varför de gör det kan jag inte avgöra, men så mycket kan jag säga som att det vetenskapliga underlaget för rekommendationen, milt uttryckt, är skakigt. Granskningskommittén har tittat på totalt 67 studier som berör effekter på mental health. Studierna visar, i genomsnitt, en viss positiv effekt, men samtidigt ser kommitténs sammanfattande bedömning ut så här :

Risk of bias: Serious
Inconsistency: Very serious
Indirectness: Not serious
Imprecision: Serious
Other considerations: Publication bias strongly suspected
Certainty: Very low
Comments: It is not known whether psychosocial interventions increase positive mental health when compared to treatment as usual

Men Forssmed skriver ju också att det finns svenska utredningar och rapporter som har konstaterat att det finns god evidens för att införa psykisk hälsa på schemat? Tyvärr berättar han inte vilka utredningar och rapporter han tänker på. Jag har tittat på den granskning som Statens beredning för Medicinsk och social utvärdering (SBU) gjorde 2021. Inte ens med god vilja kan jag komma till samma slutsats som Forssmed, att det finns ”god evidens”.

SBU har tittat på två typer av skolprogram, sådana som syftar till att förebygga externaliserande (störande) beteenden och sådana som syftar till att förebygga depression och ångest. Vad gäller den första typen av program skriver SBU i sin sammanfattande bedömning:

• Det går inte att bedöma effekter av Coping Power på universell eller indikerad nivå.
• Det går inte att bedöma om Good Behavior Game/PAX som universell intervention förebygger externaliserande problem. Stora studier i olika europeiska länder och i USA är inte samstämmiga. Programmet kan förebygga internaliserande problem.
• PATHS på universell nivå har liten effekt enligt föräldrar men försumbara effekter enligt själv- och lärarskattningar och på selektiv nivå mycket små effekter på kort sikt.
• Det går inte att bedöma effekter av SkolKOMET eftersom det finns för få studier.

Vad gäller den andra typen av program skriver SBU så här:

• Coping with Stress (CWS) och program som refererar till CWS, till exempel det isländska Thoughts and Feelings, och ges på indikerad nivå förebygger episoder av depression och minskar självskattade symtom.
• Program baserade på Penn Resilience program (PRP) minskar självskattade symtom på depression när programmen ges på indikerad nivå men har inga eller försumbara effekter på universell och selektiv nivå.
• Blues och Resourceful Adolescents Program (RAP) har inga eller försumbara effekter på självskattade symtom på depression vid uppföljningstider mellan sex månader och tre år.
• FRIENDS på universell nivå jämfört med sedvanlig undervisning minskar självskattade symtom på depression och ångest vid uppföljningar på tolv månader men har inga eller försumbara effekter på internaliserande symtom med föräldraskattning.
• RAP och ett PRP-baserat program (Aussie Optimism) har inga eller försumbara effekter på självskattade ångestsymtom vid uppföljningstider på upp till tre år.

Särskilt värt att notera här är att endast ett av dessa program, PATHS, har implementerats i Sverige. Utvärderingarna gäller således effekter på barn som växer upp i en annan kulturell kontext än vår egen.

SBU tar själva upp vilka kunskapsluckor som finns i deras sammanställning av studier. De skriver:

• Ett litet antal studier har undersökt långtidseffekter i form av kriminalitet, suicidförsök och att uppfylla diagnostiska kriterier på depression, ångest och antisocialt beteende. Underlaget är otillräckligt för att bedöma långtidseffekter.
• Det går inte att bedöma om faktorer som ålder, kön, kulturella och socioekonomiska faktorer kan påverka de förebyggande effekterna, eftersom det finns för få studier.
• Studierna har inte undersökt risker med programmen.
• Kostnadseffektiviteten för programmen kan inte bedömas, eftersom det finns för få studier.

Här vill jag särskilt peka på den tredje punkten, att studierna inte har undersökt risker med programmen. Detta är viktigt i ljuset av en nyligen genomförd studie vid universitetet i Oxford. Forskarna gick igenom vetenskapliga studier av skolbaserade interventioner för att främja psykisk hälsa. De fann att i en tredjedel av studierna som bedömdes vara av god kvalitet rapporterades minst en negativ effekt av interventionen. Det handlade om sådant som ökad depression, ökad ångest, ökad ouppmärksamhet/hyperaktivitet och föreställningar om att depression beror på personligt misslyckande eller felaktigt tänkesätt. Ungefär hälften av dessa negativa effekter fanns in en subgrupp. Tex var risken för negativa effekter vanligare bland yngre barn, barn i familjer med låg inkomst och barn som redan innan studien hade ett sämre psykiskt mående.

Sammanfattningsvis verkar regeringens satsning på psykisk hälsa på schemat vara byggd på en väldigt svag vetenskaplig grund. Tvärtemot vad socialministern påstår saknas, vad jag kan se, tydlig evidens för att barn som får lära sig om psykisk hälsa i skolan mår bättre. Samtidigt finns också en risk för negativa konsekvenser för de mest sårbara barnen.

Att införa generella utbildningsprogram för att ge barn kunskap om psykisk hälsa innebär en problematisk fokusförskjutning: från vuxnas ansvar för den miljö i vilken barn, enligt skollagen, måste vara varje dag, till barns förmågor att stå ut i den miljön. En seriös politik skulle rikta in sig på att bygga om det skolsystem som – på grund av orimliga krav och resursbrist – orsakar psykisk ohälsa hos barn. En seriös politik skulle handla om att laga skolan, istället för att programmera om barnen!

Just nu är min bok på rea hos Bokus. Köp den här –>