”Om du har ett barn som gnäller så är det bästa du kan göra att inte lyssna! Då märker barnet att gnäll inte funkar och slutar med det.”
Det här påståendet dök upp gång på gång i mitt kommentarsfält nyligen, efter att jag delat ett klipp där jag föreslog motsatsen: att vi ska lyssna på barnet, försöka förstå vad det känner och behöver, och sätta ord på det. Metoden brukar kallas empatiskt lyssnande.
Ett exempel från klippet: Ett barn har bett om att få åka och bada, men efter tio minuter på stranden är det tråkigt och hen vill hem. I stället för ”gnäll inte!” föreslog jag att föräldern kan säga: ”Attans vännen, du är besviken för att det inte blev som du tänkt dig? Vill du sitta hos mig en stund eller hitta på något annat tills det är dags att åka?”
Innan jag ger två skäl till varför ”lyssna inte på gnäll” är ett dåligt råd vill jag säga att jag förstår oron bakom det. Ingen förälder vill lära sitt barn att gnäll lönar sig. Men barn lär sig inte att uttrycka sig bättre – eller att ta hänsyn till andra – av att föräldrarna slutar lyssna. Tvärtom! Det är när barn känner sig lyssnade på och förstådda (vilket inte är samma sak som att få sin vilja igenom) som de blir öppna för att lyssna tillbaka.
1. Vuxna har inget sätt att avgöra vad som är ”gnäll” och vad som är viktig information – utan att först lyssna på barnet
När Sara säger ”Jag vill inte leka hos Lisa, vi får bara äckligt godis hos henne” kan det låta som gnäll, som ett simpelt uttryck för besvikelse över godiset hon fick vid senaste besöket hos Lisa. Men bakom orden kan också finnas annat, kanske ett obehag som handlar om att Lisas pappa villkorar godiset med kramar.
Om Saras förälder tänker att hennes ord bara är gnäll, sådant som man inte bör lyssna på, och kanske till och med säger åt henne att inte gnälla, är chansen nog ganska liten att Sara väljer att berätta om kramarna och olusten hon känner. Hon tänker att föräldern ändå inte fattar. Inte vill fatta.
Om Saras förälder istället väljer att ställa en öppen och respektfull fråga – ”Oj, jag visste inte att godis är så viktigt för dig?” – är chansen förmodligen större att Sara fortsätter berätta: ”Lisas pappa säger att han måste få en kram innan han ger oss godis.”
Det jag sagt nu betyder inte att vi föräldrar alltid ska anta att det finns allvarliga saker bakom det som barnen säger. Oftast gör det så klart inte det. Däremot ska vi alltid, tycker jag, vara öppna för möjligheten att det kan vara så. Vuxna som går över gränser, andra barn som retas eller mobbar, en känsla av att vara annorlunda, oro för världsläget eller för en kompis som far illa, något som är svårt i skolan, sorg över en förlorad vänskap – sådant händer i ett barns liv. Och vi kan inte på förhand veta när. Därför behöver lyssnandet vara en grundinställning hos oss föräldrar.
2. Barn har inget sätt att förstå vad som är ”gnäll” och vad vuxna faktiskt vill veta
Det pappa kallar ”gnäll” ser mamma som en ”begriplig besvikelse”. Det mamma tycker är ”gnällbeteenden” är ”rimliga invändningar”, enligt pappa. (Men imorgon, när pappa är trött och mamma är hungrig, kan det vara helt annorlunda.) Faktum är att det inte finns några regler för vad som är gnäll och vad som inte är det. Bedömningen ligger i betraktarens öga (öra) och varierar dessutom över tid. Förstå hur omöjligt det blir för barnet! ”Jag vill gå hem från stranden för jag har ingen att bygga sandslott med” är tydligen gnäll. Men hur är det med ”jag vill gå hem från förskolan för de andra barnen säger att jag är äcklig” och ”jag har ingen att leka med på rasterna i skolan” – är det också gnäll?
Har det hänt att du blivit mött av avfärdande, ointresse eller till och med klander (”Gnäll inte!”) när du berättat för en annan person om något som var viktigt för dig? Det är en ganska olustig upplevelse, eller hur? Om det upprepas försöker de flesta av oss, åtminstone till en början, att förstå varför den andra personen reagerar som hen gör: vad hen tycker är värt att lyssna på och vad som sållas bort. Men om det händer igen och igen och vi inte lyckas förstå – då ger vi nog förr eller senare upp och drar slutsatsen att det är bättre att vara tyst än att riskera obehag.
Ungefär det tror jag händer med barn vars föräldrar ”inte lyssnar på gnäll”. Framför allt när ribban för vad som tolkas som gnäll är ganska låg. De vuxna tror att de lär barnen att inte gnälla, men i själva verket lär sig barnen att inte berätta om sådant som är viktigt, och framför allt inte om sådant som är obehagligt, sårbart eller svårt. Att inte bli lyssnad på i de lägena, och kanske till och med bli avfärdad som gnällig – det gör ont.
Att lyssna och förstå är inte att ge efter
En del vuxna tror att den som lyssnar på och visar förståelse för ett barn också ”ger efter”. Men så är det förstås inte. Det är fullt möjligt att lyssna för att förstå och uttrycka empati för det barnet känner och tycker är viktigt – och samtidigt stå kvar i sitt beslut. I början av den här texten gav jag ett exempel på hur det kan låta när man gör det. Här är ett par exempel till (i båda fallen har föräldern förstås lyssnat på barnet först, för att förstå vad barnet känner och vad som är viktigt):
”Jag fattar att du är besviken för att du måste komma hem redan klockan nio och att du skulle önska att du fick stanna ute lika länge som dina kompisar. Du får fundera på om du ändå tycker att det är värt att gå ut.”
”Åh, kompis! Du är arg och ledsen nu för att jag säger att du ska gå och lägga dig, fastän du inte är trött och fastän du inte vill sova. Och du behöver inte sova. Ibland kan man ligga i sängen och bara mysa och tänka. Det går också bra.”
När jag säger att föräldrar ska lyssna på sina barn så säger jag inte att de också ska låta barnen bestämma. I en föräldra-barn-relation är det de vuxna som har ansvaret för att försöka tillgodose behoven hos alla inblandade och därmed också makten över de beslut som fattas.
Men förstärks inte barns gnäll om vi lyssnar på det?
Här kommer vi till den fråga som många föräldrar funderar över: Om jag alltid lyssnar på barnets gnäll – förstärker jag då inte i själva verket gnällbeteendet och lär barnet att gnäll lönar sig?
Jag tror att den oron är befogad – om man sätter likhetstecken mellan ”att lyssna på barnets gnäll” och ”ge efter för barnets önskemål”. Om barnet exempelvis ofta får godis när hen gnäller om det, då kommer barnet att gnälla mer om godis. För det funkar ju, ur barnets perspektiv, ganska bra. Men som jag skrev i föregående avsnitt: Att lyssna och förstå är inte detsamma som att ge efter.
Ökar barns gnäll om man lyssnar och försöker förstå? Om du är orolig för det vill jag uppmuntra dig att lägga den oron åt sidan. Min erfarenhet, efter att ha arbetat med föräldrastöd i nästan 20 år, är den motsatta. Barns gnäll avtar ofta när de upplever att de får förståelse och respekt för sin upplevelse. Och det stiger ofta i volym och omfattning när de upplever att föräldrarna inte lyssnar eller kritiserar och ifrågasätter. Många barn tolkar nämligen den typen av reaktioner som att föräldrarna inte är uppmärksamma eller inte förstår. Vad gör man när någon inte lyssnar eller inte förstår? Man försöker påkalla uppmärksamhet, förklara bättre och mer, förstås! Barns sätt att göra det innebär vanligen att upprepa det redan sagda, men med lite mer vibrato och i lite högre volym. Så nej, att lyssna på barnen förstärker inte deras gnäll. Det är betydligt vanligare att barn som inte upplever att de blir lyssnade på fortsätter gnälla. (Detta gäller tills de slutligen ger upp hoppet om att bli lyssnade på. Men med det följer, som jag skrev om tidigare, andra problem.)
Betyder det att empatiskt lyssnande alltid fungerar? Om man med ”fungerar” menar att barnet slutar uttrycka sina önskemål, så nej. Och tur är väl det. För ibland handlar det vi vuxna uppfattar som ”gnäll” inte bara om att barnet behöver bli lyssnat på och förstått (även om det förvånansvärt ofta gör det). Ibland är det, som jag skrev om i början av texten, något i själva situationen som behöver förändras för att barnet ska må bra. Och just därför är lyssnandet så viktigt. Det är genom att lyssna på barnet som vi kan förstå vad det handlar om.
Men jag vill att mitt barn ska lära sig hur man uttrycker sig!
Självklart vill du det! Och det empatiska lyssnandet är både en förutsättning för att barnet ska kunna lära sig och en del i lärandet. Jag ska snart förklara, men låt mig först ge några fler exempel på den typen av lyssnande:
”Jag fick bara dåliga födelsedagspresenter!”
”Var det så att du hade hoppats på att få några speciella grejer och så fick du inte dem? Och nu är du ledsen för det?”
”Varför måste vi åka hem redan!?” (Efter fem timmar på Gröna Lund)
”Vi har varit här i fem timmar och du vill fortfarande inte åka hem!? Det tror jag betyder att du har haft riktigt kul? Jag fattar att det är trist att bryta upp när man har det så bra.”
”Jag vill inte vara på det här tråkiga stället!” (Ett lekland dit barnet bett om att få åka)
”Nu blir jag förvånad, kompis! Hjälp mig att förstå vad det är som gör att du vill åka hem?”
”Det är bara inte roligt!”
”Du hade trott att du skulle gilla att vara här, men det blev inte så kul som du trodde och nu känner du dig besviken?”
Lyssnandet som en förutsättning för lärandet
Ett barn som ”gnäller” har ofta (men så klart inte alltid) förhöjd affekt. Hen känner sig t.ex. arg, ledsen, besviken, rädd eller irriterad. När känslorna är starka försämras de intellektuella och empatiska förmågorna. Det gäller både barn och vuxna. (Du har förmodligen märkt att du inte är den allra klokaste versionen av dig själv när du har affektpåslag?) Då är det svårt att lyssna på vad andra har att säga, att byta perspektiv och att lära nytt. Genom att lyssna på barnet på det sätt som jag föreslår här ovanför kan barnet få en upplevelse av att den vuxne förstår, eller i alla fall vill förstå, vilket kan hjälpa barnet att bli lugnare. Att en förälder lyssnar på barnet bidrar alltså till att öka chansen att barnet kan lyssna på och lära av föräldern. Vilket ju är vad föräldern vill.
Låter det jag just skrev lite väl bra? Tänk då efter själv: När är du som mest öppen för att lära av en annan människa? Är det när den andre redan har bestämt sig för att det du säger, det du känner och behöver, inte är värt att lyssna på? Eller är det när den andra människan först har lyssnat på och lagt sig vinn om att verkligen försöka förstå ditt perspektiv?
Lyssnandet som en del i lärandet
Titta på förälderns formuleringar här ovanför igen. Ser du att föräldern omformulerar det barnet säger till känslor och behov, så att det blir mer socialt acceptabelt? (Samtidigt som hen också stämmer av med barnet att tolkningen är riktig.) Därigenom visar föräldern barnet ett annat, och bättre, sätt att uttrycka sig. Och det är precis så barn lär sig, genom att gång på gång se och höra vuxna göra något. Jämför med hur vi lär barn prata: Vi upprepar det barnet sa, men på ett korrekt sätt:
”Jag springde till pappa!”
”Ja, du sprang till pappa.”
”Mamma inte!”
”Du vill att mamma ska sluta krama dig?”
Barn fortsätter inte säga ”jag springde” och ”mamma inte!” – trots att de gör sig förstådda. De hör de vuxnas omformuleringar och justerar sitt språk efterhand. Samma sak händer när föräldrar omformulerar barns ”gnäll”. De får en annan, och mer socialt accepterad, modell för hur man uttrycker sina känslor och behov. Chansen att barnen så småningom tar efter är stor (under förutsättning att föräldrarna själva lever som de lär, för barn gör också som vuxna gör).
Samtidigt, det ska sägas, finns det en viktig skillnad mellan att lära barn att tala grammatiskt korrekt och att lära dem berätta vad de känner och behöver. Vi föräldrar vet att det heter ”sprang” och inte ”springde”, däremot kan vi bara gissa vilka känslor och behov våra barn har. Det är därför som avstämningen (”Är det så att du är besviken?”) är så viktig. Den ger barnet möjlighet att justera förälderns tolkning (”Nej, jag är arg!”) — och det är bara bra. Då sätter ju barnet ord på sin känsla helt själv.
Till sist: du behöver inte vara perfekt
Jag vill avsluta den här texten med att försöka dämpa eventuella krav som du möjligen lägger på dig själv. Empatiskt lyssnande behöver inte vara någon stor sak. Det handlar inte om långa ”terapisamtal”. Ofta räcker ett ”Åh, blev du besviken nu?” eller ”Det här blev inte som du hade hoppats?”
Det är också okej att inte alltid ”göra rätt”. Du kommer inte alltid att göra rätt. Det gör inte jag heller, vilket mina barn gärna berättar om när tillfälle ges. Ibland är man trött, hungrig, stressad eller bara väldigt less och orkar helt enkelt inte sätta på sig sina bästa öron och lyssna för att förstå. Ibland vill man liksom bara fräsa ”Gnäll inte!” – och gör just det, fräser. Det är mänskligt. Och barnen tål det. Det som spelar roll är vår grundinställning över tid – att det märks för barnen att vi vill lyssna och förstå. Det är så de lär sig att uttrycka sig med omsorg om andra. Och det är så de vågar berätta för oss, också om det som är svårt.
* REA på Kramar och ramar *
Just nu (tom 6 september) kan du köpa min bok, Kramar och ramar, för 229 kr hos Bokus! (Ord. pris 257 kr).
Mer på samma tema:
När goda råd är värdelösa
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
Låt mig bara få klaga lite!
Barn bryr sig inte om vad vi vuxna vet – innan de vet att vi bryr oss