Varför har skolbarn slutat orka? Det är frågan läraren HP Tran ställer i en krönika i tidningen Vi Lärare. Krönikan har fått hundratals likes, positiva kommentarer och delningar på Facebook. När jag läst den sitter jag med en annan fråga: Är det verkligen elevernas ork som har minskat? Eller är det något helt annat som ändrats – något som kräver en hel del ork att tänka på?
Tran skriver att han under sina 16 år i skolan har lagt märke till en förändring hos eleverna: ”Alltför många barn ger upp så snabbt, orkar inte anstränga sig, blir trötta, utmattade och nästan utbrända bara man ber dem fatta pennan och jobba med övningsbladet, arbetsboken eller skrivhäftet.”
Han fortsätter: ”Om jag fick en krona för varje gång eleverna yttrade meningen ”Jag orkar inte” så hade jag inte varit en rik man idag, men jag hade kanske kunnat köpa mig en riktigt fin elcykel.”
Kan du gissa vilken orsaken till denna förändring är, enligt Tran?
*trumvirvel*
Sociala medier, så klart. (Eller, om Simona Mohamson skrivit texten: ”Skärmpandemin”.)
Han skriver: ”Det må vara en väldigt billig och enkel förklaring på kunskapsförfallet, men jag tror inte vi är långt ifrån sanningen när vi pekar på mobiltelefonerna och sociala medier som den stora boven.”
Notera hur Tran här serverar en invändning mot sin egen förklaring och sedan avfärdar invändningen i samma mening – utan att tillföra något alls mellan de två leden. Det är när jag kommit så här långt i texten som jag börjar fråga mig hur det står till med orken att tänka.
Låt oss tro på den förändring som Tran beskriver: Fler elever idag än tidigare uttrycker att de inte orkar fatta pennan och jobba med övningsbladet, arbetsboken eller skrivhäftet. Betyder den förändringen att elever idag har mindre ork än elever för 10-15 år sedan? Tran tycks anse det. Själv är jag inte övertygad om att elevernas ord – ”jag orkar inte” – är en neutral rapport om ett inre tillstånd – bristande ork. (Lika lite som jag tar barn och unga på orden när de säger ”jag svälter ihjäl” eller ”min mattelärare ger mig ångest”.)
Här är andra möjliga förklaringar till att elever idag, oftare än elever för, ger uttryck för att de ”inte orkar”:
”Jag orkar inte” som ett samtidsuttryck
Frasen kan helt enkelt ha blivit ett vedertaget sätt att säga ”det här är tråkigt / svårt / meningslöst”.
Minskad auktoritetsrädsla
Tidigare fanns ett lydnadsideal där elever förväntades göra som läraren sa, utan att ifrågasätta. Idag finns en ökad legitimitet för att säga ifrån och ett skolklimat som, med rätta, uppmuntrar elever att uttrycka hur de mår.
Förändrade värderingar
Kan det vara så att:
– elevernas tilltro till skolans värde har minskat? Oro för sådant som krig, klimatförändringar och AI gör att berättelsen ”plugga hårt → bra betyg → bra jobb → bra liv” inte är lika trovärdig längre. Om man inte tror att övningsbladet leder någonstans är det kanske en logisk prioritering att inte använda energi till att göra det?
– elever har fått ett ökat behov av mening och begriplighet och därmed också en lägre tolerans för att utföra uppgifter vars syfte inte är tydligt? Man gör inte längre uppgifter bara för att en lärare säger att de ska göras.
Större krav på orken
Kanske är det inte elevernas ork som har minskat – utan vad orken ska räcka till? Här är några förändringar som skett under de senaste årtiondena som kan tänkas ha lett till ökade krav på elevernas ork:
– Undervisningens utformning har ändrats. Det är mindre lärarledda genomgångar, mindre gemensam och tydlig struktur. Istället förväntas eleverna ta eget ansvar för att planera sitt arbete, söka information och driva sig själva.
– Läromedlen har förändrats. Böcker har ersatts med lösblad, lärplattformar och egna googlesökningar. Uppmärksamheten splittras, vilket förmodligen ställer större krav på elevernas fokus och, i förlängningen, orken.
– Kanske är det också så att elevernas förmågor, tex avkodning och räknefärdighet, är sämre idag? Om grunderna inte sitter blir varje uppgift mer ansträngande än tidigare.
– Sämre studiero och mer stök. Det tar energi att stänga ute störningar samtidigt som man försöker fokusera på sitt eget arbete.
– Större och mer heterogena elevgrupper i kombination med otillräckligt stöd leder förmodligen till att fler befinner sig långt utanför sin kompetenszon.
– Förändrad bedömnings- och betygskultur. Sedan 2011 ska betyg bygga på ett brett underlag, mycket av det eleven gör kan vägas in, inte bara prov. Baksidan, som Skolverket själv noterat, är att elever känner att allting räknas och att de bedöms hela tiden. Det tar bort det riskfria utrymmet att öva och misslyckas. En reform 2022 mjukade upp regeln (läraren måste inte längre väga in allt) men själva känslan av att ständigt vara bedömd sitter kanske kvar hos eleverna?
Sämre undervisning
Och så har vi elefanten i rummet. Den fråga som ingen gärna ställer högt. Tänk om det inte är eleverna – utan undervisningen – som har försämrats? Andelen obehöriga lärare har ökat, klasserna har blivit större, lärare har mindre tid till för- och efterarbete. Om lärarnas undervisning har blivit lite mindre genomtänkt, lite mindre engagerande, skulle elevernas ”jag orkar inte” kunna vara en rimligt reaktion?
Men det finns ju hårda data?
Elevernas ork har minskat och det beror på att deras användning av sociala medier har ökat. Det är vad Tran påstår i sin krönika. Jag påstår å min sida att även om det är sant att fler elever idag än för 16 år sedan säger att det inte orkar göra skolarbete så bevisar det inte att elevers ork faktiskt har minskat. Det finns en hel mängd andra tänkbara förklaringar till att elever, i högre grad än tidigare, säger att de inte orkar.
Men Tran hänvisar ju till hårda data! Närmare bestämt en enkätundersökning som genomförts av tidningen Ämnesläraren. Där uppgav 93 procent av 5 000 svarande lärare att elevernas uthållighet har försämrats. Många av dem tror också att det beror på att användningen av sociala medier, skriver Tran. Ger inte dessa enkätresultat stöd för att Trans tolkning är riktig?
Nej, knappast. Det kan visserligen låta mycket med 93 procent av 5 000 lärare (som, nota bene, inte är slumpmässigt utvalda), men det är värt att notera att frågan innehåller svaret. Lärarna ombeds inte beskriva vad de ser, utan bekräfta en färdig etikett för det de ser. (”Har elevernas uthållighet att utföra en uppgift i skolan försämrats de senaste åren?”) Att många lärare tror att elevernas minskade uthållighet beror på att ”alla snabba kickar de är vana vid från den digitala världen” (ja, detta är ett citat från enkäten – som jag inte hade släppt igenom när jag handledde studenter på universitetet) bevisar så klart ingenting vad gäller orsakerna till eventuellt bristande uthållighet. Det är också värt att notera att ingen av de förklaringar som jag tagit upp tidigare i den här texten fanns med bland de möjliga svarsalternativen.
Så varför känns ökad skärmanvändning som en så självklar förklaring för Tran, och för så många andra? Det finns ju, som jag argumenterat för här, flera andra fullt tänkbara förklaringar till att eleverna säger att de inte orkar med skolarbetet. Jag har svårt att värja mig från en misstanke, nämligen den att elevers minskade ork och ökade skärmanvändning är bekväma punkter för lärare, skolledare och beslutsfattare att vila blicken på. För så länge blicken ligger där behöver de inte vända den mot sig själva. Felet ligger ju hos eleverna. Och hos föräldrarna.
Och därmed är jag tillbaka i frågan jag inledde med. Är det verkligen så att elever idag orkar mindre, och att det beror på att de använder sociala medier mer? Eller är det så att den berättelsen är lockande för väldigt många vuxna som inte riktigt orkar tänka?

Väldigt klokt resonemang som tar in flera olika dimensioner till varför det kan upplevas att barnen inte orkar. De uttrycker ju ett symptom där flera bakomliggande orsaker behövs undersökas. Att bara behandla symptomet (som Tran m.fl. menar beror på skärmepidemin- där av mobilförbud) kan tillfälligt hjälpa men knappast på sikt. Man måste vara nyfiken, lyssna på både eleven, anhöriga och skolpersonal, samt våga gräva djupare. Det du beskriver borde Skolverket m.fl. ta till sig!
Tack Petra för viktiga perspektiv!
Tack, det behövs perspektiv och fler beskrivningar av en verklighet. Jag hoppas att alla lärare fån förskolan och uppåt vill skicka med sina barn/elever en framtidstro och att man är värdefull och kan bidra på olika sätt 🙂
Fastnar man med sin telefon på kvällen när man ska sova kommer det absolut att påverka. Men då handlar det om sömnbrist. Och jag tycker att varje enskild punkt som du lyfter fram Petra känns som självklar att grunna på. Men kanske orkar vuxna inte göra det eftersom de är så fast i sociala medier och ”snabba kickar”? 😁
Det bästa jag har läst på länge. Framförallt: -vill jag säga inför nästan varje faktor du lyfter. Som skolpsykolog har jag länge lyft att ”jag orkar inte” står för så mycket olika, eller att lgr 11 ändrade förutsättningarna i grunden och förde in meta-begrepp att användas på barn som inte har kognitiva förutsättningar (utvecklingsmässigt m.a.p. ålder) att förstå vad som egentligen förväntas av dem, än mindre vad och hur de ska göra.