Senaste blogginläggen

Syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Få samband mellan orsak och verkan torde vara lika tydliga och pålitliga för barn som det mellan att slå sitt syskon och förälderns omedelbara uppmärksamhet. Om man verkligen, verkligen vill vara säker på att få förälderns uppmärksamhet är något av det absolut bästa man kan göra att smocka till sitt syskon så att det skriker. ”Men jag fattar inte det där!” skrev en pappa i ett mejl till mig häromdagen. ”Om man slår eller retar sitt syskon får man visserligen uppmärksamhet, men hur kul är den uppmärksamheten? En pappa som är garanterat arg! Vad är det för bra med det?” Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas: Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man […]

Härom morgonen var vi stressade iväg till skolan. Jag höjde rösten mot sonen, som jag tyckte tog en halv evighet på sig för att ta på sig strumporna. Han fick på sig dem och gick mot badrummet. På vägen dit passade han på att ge lillasyrran en knuff med armbågen. Jag ställde den retoriska föräldrafrågan: ”Varför gjorde du så?” och

Mamma, han slog mig! Hon nöp mig först! Det gjorde jag inte alls det! Det gjorde du visst det! De allra flesta syskon bråkar med varandra. De allra flesta föräldrar känner irritation, ilska och till sist vanmakt inför dessa bråk: ”Måste ni tjafsa hela tiden!? Kan ni inte bara låta varandra vara!?” Varför bråkar ungarna? En del bråk handlar förstås