Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
Jag fick frågan av en pappa jag mötte häromdagen. Jag svarade med en motfråga: – Varför vill du att ditt barn skall hjälpa till hemma? Han tittade förvånat på mig: – Skall barn inte hjälpa till hemma, menar du? – Jag menar ingenting. Jag undrar vad det är som är viktigt för dig, som gör att du vill att ditt barn skall hjälpa till? Min poäng var, och är, att vi behöver titta på premissen som ligger bakom önskemålet, innan vi kan bestämma tillvägagångssättet.
Om du vill att ditt barn skall hjälpa till hemma för att du är trött och vill ha stöd i hushållsarbetet föreslår jag att du pratar med ditt barn utifrån det: – Hur kan vi hitta ett sätt som innebär att vi delar på arbetet som behöver göras här hemma? Det kan bli ett samtal om vad som faktiskt behöver göras, hur ofta och vem som tycker om att göra vad. Det kan också bli ett samtal om vad som är en fördelning som fungerar för alla inblandade.
Om du vill att ditt barn skall hjälpa till hemma för att du tror att det kommer att ge färdigheter som behövs i vuxenlivet föreslår jag att du pratar med barnet utifrån det: – Vad skulle du vilja kunna när du flyttar hemifrån? – Det här tycker jag är viktigt att kunna. Vad tror du om det? – Hur lär du dig bäst?
Om vill vill att ditt barn skall lära sig att lyda order och att de egna egna åsikterna inte är viktiga, då kan du plocka fram hoten, kritiken och de nedsättande kommentarerna.
Om du vill att ditt barn skall lära sig att hushållsarbete är trist och inte i sig har ett tillräckligt värde, då kan du försöka med mutor: – Du får 20 kr för att städa badrummet. Då förstår barnet så småningom att det inte har tillräckligt värde i sig att städa, eller att ditt önskemål om en ren toalett, i sig, inte är tillräckligt viktigt.
Så. Innan du funderar över hur du skall få ditt barn att göra något, fundera över varför du vill det. Då blir det lättare att hitta en fungerande strategi.
—
FÖRELÄSNINGAR: FÖR BARNENS BÄSTA – FRÅN TJAT OCH SKÄRMBRÅK TILL SAMARBETE
Mattias Ribbing och jag håller vår uppskattade föreläsning även i vår.
Göteborg, 22 januari Stockholm, 3 mars Malmö, 11 mars Umeå, 18 mars
Vilken fantastisk höst vi haft, Mattias Ribbing och jag och vår gemensamma turné, För barnens bästa – från tjat och skärmbråk till samarbete. Nästan 4 500 föräldrar och andra viktiga vuxna har vi träffat under våra föreläsningar runt om i Sverige. Det känns helt otroligt och var så roligt att vi har bestämt oss för att fortsätta föreläsa tillsammans även under våren (och vem vet, kanske fortsätter vi längre än så).
Vi kommer att besöka:
Göteborg, 22 januari Stockholm, 3 mars Malmö, 11 mars Umeå, 18 mars Göteborg 24 mars
Den frågan ställde jag mig ofta när barnen var små och jag läste böcker om föräldraskap. Böckerna var fyllda av fina formuleringar om samarbete och ömsesidig respekt och när jag läst dem tänkte jag : ”Ja, det här gillar jag! Det här vill jag!” Sedan uppkom frågan: ”Hur gör jag då?! Hur förverkligar man de där fina idéerna i praktisk handling?” Och strax därpå följde upplevelsen av otillräcklighet, när jag insåg att jag fortfarande inte hade en aning.
Den där upplevelsen av otillräcklighet ville jag inte att mina läsare skulle ha efter att ha tagit sig igenom min bok. Det visste jag med säkerhet, redan när jag påbörjade mitt skrivande. Jag ville att mina läsare, när de vara klara med min bok, inte bara skulle vara övertygade om målet – samarbete och likvärdighet i relationerna mellan vuxna och barn – utan också ha en tydlig uppfattning om hur de kunde göra för att nå dit.
Det här samtalet mellan Mattias Ribbing och mig präglas av samma ambition. Jag tror och hoppas att du som tittar finner att du får många praktiskt tips på hur du kan göra för att se mer samarbete och likvärdighet i din familj!
Blir du nyfiken? Inspirerad? Provocerad? Ta chansen att lyssna på mig och Mattias när vi föreläser tillsammans i höst! Under vår turné kommer vi att besöka inte mindre än elva orter. Läs mer och boka dina biljetter på www.barnens-basta.se
Varje år i augusti – ungefär när kvällarna blir märkbart kortare och reklam på temat ”Back to School” börjar dyka upp – kommer lite svag olust krypande hos mig. Jag har det så bra här i min semesterbubbla, jag vill inte att den skall spricka. Sedan känner jag en spirande förhoppning: I höst skall jag har ordning på torpet och koll på läget. Jag skall yoga varje morgon (eller åtminstone varannan), börja konditionsträna och äta nyttigt. Dessutom skall jag bli en bättre hustru, mer närvarande i samtalen med min man. Mina planer brukar hålla en bit in i september (förutom yogan, den lägger jag ner redan första veckan). Problemet är att jag behöver kunskap och stöd för att hålla i och hålla ut.
Känner du igen dig? Brukar du också, så här års, göra planer för att nästa år skall fungera lite bättre än förra året?
Jag vet att många brukar ha ambitioner om att utveckla sitt föräldraskap:
”Vi skall bråka mindre!” ”Jag skall verkligen försöka planera bättre så att vi inte alltid blir sena varje morgon. Det är så jobbigt att börja dagen med tjat och bråk.” ”Jag skall bli bättre på att lyssna på mitt barn!” ”Jag skall börja sätta ordentliga gränser!” ”Jag skall verkligen försöka hjälpa mitt barn att få kompisar.”
Jag vet också att detta med att utveckla sitt föräldraskap är en process där det verkligen kan behövas kunskap och stöd, för att nå sina mål. Därför vill jag gärna tipsa dig om min nästa föräldrakurs, som startar den 6 september i Stockholm/Lidingö. Genom kursen får du hjälp att förstå barn och ungas beteenden (tex trots, tjat och syskonbråk) och stöd i att ett hitta förhållningssätt som passar i just din familj.
Jag gick din föräldrakurs i höstas. Såhär snart ett år efter så känner jag att jag måste få säga TACK. Din kurs har inte bara hjälpt mej i relationen till mina barn utan den har hjälpt mej till att bli den människa jag vill vara mot mej själv och andra. Tror att jag refererar till dej varje dag, rekommenderat din kurs, dina föreläsningar och blogginlägg till alla jag möter och alltid kommer de tillbaka heeeelt gobsmacked.
Min man var super skeptisk till en början, tyckte att jag blev helt stolpig och onaturlig när jag pratade med barnen, tills en dag när jag kom hem efter jobbet och han var helt euforisk. ”Det funkar för mej också! Jag pratade som du och det funkar!” Hahaha!
Skulle kunna fortsätta i all evighet med exempel hur du har hjälpt oss. Istället säger jag tack. Tack för DET du gör, tack för ATT du gör det. Det betyder så mycket.
Vilken är den största utmaningen för barn och unga idag? Jag fick frågan i Socionompodden. (Du kan lyssna på avsnittet här eller i någon av dina poddappar.)
Vad skulle du ha svarat?
Jag lyfte fram vuxnas brist på acceptans och respekt för livet på nätet, som en av de största utmaningarna som barn och unga möter idag. De allra flesta barn och unga lever delar av sina liv på nätet. De upplever själva att det är meningsfullt, roligt och fyllt av gemenskap. Samtidigt möts de inte sällan av en vuxenvärld som kritiserar, ifrågasätter, skuld- och skambelägger just de delarna av livet. Föräldrar som undrar om de inte kan ”umgås på riktigt istället” eller ”göra något vettigt”. Skolor som inför mobilförbud. Medier som jämför mobilanvändande med heroinmissbruk.
När jag var ung var fotboll en viktig del av mitt liv. Jag tränade och spelade matcher med ett flicklag, jag tittade på fotboll på tv och jag kickade med min bror i trädgården. Mina föräldrar var intresserade och engagerade. De ställde frågor om mina matcher. Ofta följde de med och hejjade. De anpassade måltiderna efter mina träningstider. De hjälpte mig att skaffa utrustning och skjutsade till och från träningen. Kort sagt: De tog mitt intresse – en mycket viktig del av mitt liv – på allvar och engagerade sig i det.
Jag försöker föreställa mig hur det varit om mina föräldrar hade ifrågasatt det som var mitt största intresse: ”Måste du verkligen hålla på med den där skiten? Kan du inte göra något meningsfullt istället? Det är bättre om du stannar hemma och läser en bok!” Jag hade känt mig ledsen. Besviken. Kanske arg. Säkert hade jag tyckt att de inte förstod, inte försökte förstå, och jag tror att det hade påverkat hela vår relation. Om de inte brydde sig, utan till och med snackade skit om det som var en så stor, rolig och viktig del av mitt liv, hur skulle jag då kunna berätta för dem om annat i mitt liv och våga tro att de skulle ta det på allvar?
Jag försöker också föreställa mig hur det varit om jag mött problem i fotbollsvärlden. Om mina lagkamrater varit taskiga mot mig eller tränaren överträtt mina gränser på något sätt. Hade jag berättat för mina föräldrar? Knappast. Jag hade valt att hålla tyst om det, av rädsla för att mötas av klander (”Jag har ju sagt att det bara är skit som du håller på med!”) eller till och med inskränkningar av mina möjligheter att fortsätta utöva mitt intresse (”Det var det här jag sa hela tiden, det är ingen vettig verksamhet! Nu förbjuder jag dig att fortsätta!) Jag hade valt att stå ensam med mina problem, trots att jag nog egentligen behövt hjälp och stöd av vuxna.
Jag tror att det är precis samma mönster som skulle drabbat mig, som drabbar dagens barn och unga när vuxenvärlden kritiserar och ifrågasätter en stor och viktig del av deras liv, det på nätet. De känner sig ledsna och besvikna, upplever att de blir missförstådda och relationerna till de vuxna som är satta att vara ett stöd, försämras. En både upplevd och verklig ensamhet uppstår.
”Ja, men…” Jag tycker mig höra invändningar från delar av vuxenvärlden nu. ”Det ÄR skadligt med skärmar. Jag gillar inte hur livet på nätet äter upp mitt barns övriga liv.” Nu handlade det här inlägget visserligen om vilka utmaningar barn och unga möter, men okej, låt mig också ta upp den här frågan, eftersom jag vet att den uppstår.
Du har rätt förstås. Det finns risker och problem med skärmanvändning. Trots det tvivlar jag starkt på att du kommer att nå i den riktning du önskar genom att kritisera, förringa, förlöjliga eller ifrågasätta barnets skärmanvändande. Resultatet blir att barnet stänger öronen, att relationen försämras och att barnet står ensam den dag hen möter problem.
Hur du skall göra istället? – Acceptera att skärmar och nätet är här för att stanna. Det är och kommer att fortsätta vara en viktig del av barn och ungas liv, vare sig du gillar det eller inte. – Intressera dig för ditt barns liv på nätet. Ställ frågor som visar att du vill förstå. – Respektera att livet på nätet är viktigt för ditt barn.
Utifrån en bas av acceptans, intresse och respekt har du möjlighet att, i samtal med ditt barn/ungdom, få berätta om din oro och dina funderingar och mötas av acceptans, intresse och respekt.
Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Nästa kurs startar i Stockholm, den 6 september. Det finns fortfarande ett par platser kvar! Läs mer om kursen och anmäl dig här –>
