Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
Hur kommer det sig att vuxna pratar om barn som ”trotsiga”, men aldrig sätter samma etikett på en vän, partner, granne, kollega eller svärförälder? Valet att beskriva ett barn som trotsigt avslöjar en hel del om synen på relationen till barnet. Det är bara i en hierarkisk relation som någon part – den underordnade – kan beskrivas som trotsig. Det är bara den som tycker sig själv vara mera värd och ha rätten på sin sida, som pratar om mellanmänskliga konflikter som i termer av ”trots”. I likvärdiga relationer pratar man om samarbetssvårigheter.
För mig är likvärdighet ett ledord i relationen mellan vuxen och barn. Det betyder inte att barnet skall ha lika mycket makt i vår relation som jag har. Eftersom jag har större livserfarenhet och en mer utvecklad kognitiv förmåga är det jag som har makten. Likvärdigheten ligger i hur jag använder min makt. Den ligger i att jag tar barnets tankar, känslor, behov, drömmar och planer på samma allvar som jag tar mina egna. På samma allvar som jag skulle ta en väns. I en sådan relation finns inget som kallas trots. Där finns målkonflikter, samarbetsproblem och ett stort utrymme för ömsesidigt lärande.
Hur omsätter man de här fina orden i praktiken, i vardagslivet med små och lite större barn? I det senaste avsnittet av podden Rulla Vagn svarar jag på lyssnarfrågor som handlar om just detta. Jag tycker att det blev ett himla bra avsnitt med många konkreta tips. Jag hoppas att du också gillar det!
I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.
Får jag be dig följa med mig på en liten tankemässig utflykt?
Tänk dig att du just fått besked att du skall delta på en konferens.
Äntligen! Du har längtat efter att få vara med på just den här konferensen. Nästan
alla i din omgivning har redan deltagit i den och de säger att det är väldigt
stimulerande och att du kommer att få lära dig massa viktiga färdigheter.
Första dagen är du fylld av spänd förväntan. Du har satt på
dig fina kläder och kammat håret. I hallen utanför ser du dig lite oroligt
omkring. Du hoppas att du kommer att hitta några trevliga människor att umgås
med i pauserna. Kanske kan du till och med få nya vänner?
När ni kommer in i konferenslokalen blir du förvånad. Det finns inga bord eller stolar. Att sitta på golvet känns okej den första kvarten, men snart känner du av din onda rygg. Du skruvar på dig och får genast ett ilsket ögonkast från föreläsaren. Du sträcker på dig och försöker lyssna på vad som sägs. Det är bara det är att det är så svårt att fokusera. Det är ju så varmt i lokalen! Du ser dig omkring, men ingen annan verkar lida av värmen. Konstigt, tänker du. Okej, lyssna var det! Men vad säger föreläsaren egentligen? Du förstår, men ändå inte. Han pratar en dialekt som gör det svårt för dig att hänga med. När du verkligen anstränger dig kan du hålla fokus i kanske en minut, men du sitter ju så obekvämt och om det bara inte vore så varmt i rummet… Svetten klibbar under armarna. Du börjar längta efter pausen.
Efter den alldeles för korta rasten fortsätter föreläsaren
med den konstiga dialekten att prata. Du har bestämt dig för att verkligen
fokusera, men det visar sig att du missade lite information tidigare och den verkar
vara avgörande för att förstå vad som sägs nu. Du räcker upp handen, ber om ett
förtydligande och får en suck tillbaka: ”Det där gick jag igenom i förmiddags.
Du borde ha lyssnat då!” Du skäms lite inför dina konferenskollegor. Det kryper
i benen och svetten rinner. Du försöker fläkta lite med händerna framför
ansiktet och du lutar dig bakåt på golvet. Föreläsaren går förbi dig, lägger
händerna på dina axlar och trycker till: ”Sitt ordentligt, har jag sagt!”
När du kommer hem känner du dig urlakad. Du har inte lärt
dig något och ändå är du så trött! Du ringer din chef och undrar om du kan få
sluta på konferensen. Han låter förvånad. ”Sluta? Det går ju inte! Vi har ju konferensplikt
i det här landet. Du måste delta på konferensen i tio år, precis som alla
andra!”
Det tar inte lång tid innan övriga konferensdeltagare har
förstått att du är ”den jobbige”. Den som inte sitter still, som ställer dumma
frågor, som hela tiden klagar över värmen i lokalen. Det blir svårt att få
vänner. Ingen vill ju vara med den som är ”jobbig”.
Dina första år på konferensen kantas av tillsägelser. ”Sitt still! Behåll kläderna på! Vifta inte med händerna framför ansiktet! Lyssna! Skärp dig! Ifrågasätt inte!” Du försöker verkligen leva upp till förväntningarna, men det är så svårt! Du sitter så obekvämt att det helt enkelt inte är möjligt att sitta still. Du fattar inte varför föreläsaren använder en sådan svår dialekt. Du förstår inte syftet med att lära dig konferensbibeln. Och varför envisas de med att du måste behålla kavajen på, när det är så varmt i lokalen att du håller på att smälta bort? Dina envisa frågor får inga svar som ökar din förståelse: ”Det står i konferensplanen!” är det vanligaste svaret. ”Och!?”, undrar du, men där tar samtalet slut. Föreläsaren ger dig en uppgiven blick och säger: ”Gör bara som jag säger, nu.”
Din chef och din partner försöker hjälpa dig. Ni träffas
otaliga gånger tillsammans med konferensledningen för sk. DHT-möten
(Deltagarhälsoteam-möten). Där berättar ni hur du mår och vad som skulle kunna
hjälpa dig. Konferensledningen lägger huvudena på sned och lovar prata med
föreläsaren. Sedan händer ingenting.
Till sist, när du går ditt fjärde år på konferensen, skriver
konferensläkaren en remiss till en sk. utredning. Det sägs att man behöver
hjälp att förstå varför du är en sådan ”problemdeltagare”. Ett år senare
genomförs utredningen. (Du hade tur och fick en återbudstid, normalt är
väntetiden minst två år.) Den visar att du, jämfört med de flesta andra, har en
lite annorlunda hjärna. Den gör det svårt för dig att reglera din
kroppstemperatur och förstå människor som pratar dialekten som används på
konferensen. Din chef, som länge varit orolig för dig, blir lättad och säger
att nu kommer du nog att få förståelse och anpassningar på konferensen. Det
kommer äntligen att bli bra för dig!
Hoppet förbyts snart i förtvivlan och uppgivenhet när det visar sig att konferensinstitutet saknar resurser för att göra de anpassningar du behöver. De lovar att ansöka om nödvändiga medel, men varnar samtidigt för att kvarnarna mal långsamt och att ansökan sällan beviljas. (14 månader senare meddelas också, som förväntat, avslag.) Din partner hör talas om en specialkonferens för deltagare med just dina behov – den lär vara helt fantastisk. Hen berättar för dig och ni känner er hoppfulla. Rullgardinen faller dock ner igen när ni får veta att det är 47 sökande till varje plats.
En dag när solen skiner in genom fönstret i konferenslokalen och ytterligare värmer din redan överhettade kropp får du ett sammanbrott. Du kastar boken du har i knät, den råkar hamna i huvudet på deltagaren framför, springer mot dörren och på vägen stöter du till föreläsarpulpeten så att den välter. Föreläsaren blockerar dörren: ”Du kan inte springa ut hur som helst! Det är ju konferensplikt, remember?” I vanmakt höjer du rösten och berättar hur mycket du hatar den här j—a verksamheten! Resultatet blir ”chefsringning”, där din chef får veta att du betett dig synnerligen respektlöst. Senare har chefen ett allvarligt samtal med dig (igen): ”Du måste försöka skärpa till dig! Du vet ju att man inte får skrika åt föreläsaren.” Uppgivenheten väller upp inom dig. Inte ens din chef verkar förstå vilken absurd situation du befinner dig i.
Efter sex år på konferensen utvecklar du till slut en djup
depression. Efter ett par veckors frånvaro kommer det ett brev, ett
vitesföreläggande. Om du inte kommer tillbaka till konferensen omgående får er
familj dryga böter. Din partner gråter, ringer konferensledningen och säger att
det här är ju orimligt! ”Hur kan ni begära att min partner skall komma till en
plats varje dag där hen mår så fruktansvärt dåligt?” Svaret låter hårt, men det
är samma svar som nästan alla i samma situation får: ”Hen kan om hen vill! Det
är faktiskt bara att ta sig själv i kragen och skärpa till sig! Alla andra i
konferensgruppen kan ju uppföra sig!” Din partner får också veta att om du inte
går frivilligt till konferensen, får hen helt enkelt bära dit dig.
De sista åren går du varje dag, av omsorg om din partner och
er ekonomi, till konferensen. Samtidigt är du arg nästan hela tiden. Det är ett
j—a skitinstitut! (Du har börjat tänka på det som ”fängelset”.) Du protesterar
på de sätt du kan. Du ställer provocerande frågor, du ålar runt på golvet, du
viftar med armarna, du tar av kavajen, du vägrar göra dina läxor.
Ditt beteende stör förstås de andra på konferensen, men du
har inte längre förmågan att bry dig. Åtta-nio år av bristande förståelse för
dina behov har gjort dig ganska avtrubbad. Dessutom har ju alla sagt att du är
”jobbig”, ”bråkig”, ”utåtagerande”. Det börjar bli svårt för dig att tro att du
skall kunna vara något annat än just det.
Sista året kommer konferensledningen så äntligen på ett
genidrag! Från och med nu kommer du att få betyg i ordning. Det, säger de med
övertygelse i rösten, kommer alldeles säkert att motivera dig att förändra ditt
beteende och börja ta ansvar.
Ta nu ett djupt andetag och tänk efter ordentligt: Tror du att ordningsbetyg kommer att vara det som till sist får dig att leva upp till konferensledningens förväntningar på ditt beteende?
MEN!
Tänker du att berättelsen inte erbjuder en relevant
jämförelse? Att ordningsbetyg ju inte syftar till att sätta dit eller peka ut elever
som, i likhet med ”du” i berättelsen, har riktigt problem. Ordningsbetygen
skall bara vara en signal till de elever som kan – men inte vill – uppföra sig.
De andra eleverna, de som behöver hjälp, skall förstås få det. Är det så du
menar?
Det är förstås möjligt att de finns, de där eleverna som kan men inte vill. Det är också möjligt att du som tror att du vet en sådan elev inte har tittat tillräckligt noga. Handen på hjärtat – känner du verkligen den eleven? Vet du att hen inte har några svårigheter som gör det svårt att leva upp till samma krav som jämnåriga klarar? Eller vill du inte veta? Känns det bara så himla bra att du hittat en enkel lösning på ett svårt problem?
Jag tycker så här. Vi börjar med att hjälpa alla de elever som idag inte får det stöd de behöver för att klara skolans krav. Alla de som inte bara kan ”skärpa till sig”. Alla dem för vilka ordningsbetyg bara skulle vara ännu ett bevis på det de redan tror sig veta: Att de är värdelösa eller helt missförstådda. Sedan kan vi utvärdera och se om ordningsbetyg behövs för att uppnå arbetsro i klassrummen. Skall vi säga så?
—
På turné – för barnens bästa!
I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.
Till hösten drar minnesmästaren och hjärnträningsexperten Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam Sverigeturné. Jag träffade Mattias första gången för något halvår sedan när han intervjuade mig i sin podd. Vi gillade varandra med en gång och kunde knappt sluta prata, vi hade så mycket gemensamt. Även fast vi har helt olika perspektiv så visade det sig att vi brinner för samma frågor: respektfulla och samarbetsinriktade relationer mellan barn och vuxna och att barndomen får vara viktig i sig, inte bara en förberedelse för vuxenlivet. Mattias har nyligen kommit ut med boken Smart Föräldraskap, där han bland annat skriver om just detta.
Nu kommer vi alltså att ge oss ut i Sverige och föreläsa tillsammans, utifrån våra respektive perspektiv. Mattias, hjärnträningsexperten och jag, beteendevetaren och utbildaren i kommunikation med barn och unga. Här kan du se ett kort klipp med Mattias:
Vi kommer att besöka följande orter:
Karlstad 15 oktober Västerås 17 oktober Linköping 23 oktober Sundsvall 24 oktober Borås 5 november Gävle 7 november Halmstad 12 november Malmö 14 november Stockholm 20 november Göteborg 26 november Örebro 27 november (Håll ut Norrland, vi kommer till er våren -20!)
Ur innehållet:
– Lek smart – främja utveckling och samarbetsförmåga – Hållbar konfliktlösning med respekt för både barn och vuxen – Skärmar, barnhjärnan och smarta lösningar – Relationsstärkande kommunikation
Mer information och länkar för biljettköp hittar du på barnens-basta.se
Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.
Förra veckan var jag med i podden Rulla vagn och svarade på lyssnarfrågor om ”trots” (jag skriver det inom citattecken eftersom det är ett ord som jag ogillar), självständighetslängtande barn, föräldrars oro och frustration. Jag tycker att det blev ett väldigt bra avsnitt, där jag fick gott om tid och möjlighet att utveckla mina svar och tankar.
Har du sett att min bok, Med känsla för barns självkänsla, nu finns som kortversion i ljudbok och e-bok? Den heter Barns självkänsla, den korta versionen och den finns på alla vanliga ställen (tex Adlibris, Bokus, Storytel). Just nu går det också att lyssna på den gratis hos bookbeat.se. (Gör så här: Gå in på www.bookbeat.se, registrera ett konto och ange koden petrakrantzlindgren så får du 1 månads lyssning utan kostnad.)
Nu är den ute! Den korta versionen av min bok, Med känsla för barns självkänsla. Den finns som e-bok och som ljudbok, inläst av mig. En och en halv timmes lyssning. Tipsa din partner, mamma, svärfar… de som tycker att ”det verkar intressant” men aldrig kommit sig för att läsa eller lyssna på hela boken. Kortversionen finns på alla vanliga ställen (tex Adlibris, Bokus, Storytel). Just nu går det också att lyssna på den gratis hos bookbeat.se. (Gör så här: Gå in på bookbeat.se, registrera ett konto och ange koden petrakrantzlindgren så får du 1 månads lyssning utan kostnad.)
Stockholm och Örebro! Har du sett att jag har öppna föreläsningar bokade i dina trakter? Stockholm –> Örebro –>
