Poster taggade ‘barn’

Vad händer om små barn får belöningar när de hjälper andra människor?

Blir barn mer hjälpsamma om de får belöningar när de hjälper andra människor? Den här frågan ville forskarna Felix Warneken och Michael Tomasello ha svar på. Därför genomförde de en experimentell studie med barn i 20-månadersåldern. Barnen fick, tillsammans med en förälder, komma till deras forskningslabb. De fick hälsa på försöksledaren som visade in dem i experimentrummet. Föräldern var med i rummet, men fick instruktion att vara passiv. I rummet fanns en apparat, som man sedan tidigare visste att barn tyckte var spännande. När en kub stoppades i ett hål åkte den ner genom ett genomskinligt rör och hamnade i en låda, samtidigt som den gjorde ett jingelljud. I rummet fanns också ett skrivbord där det satt en person som utförde olika aktiviteter som att skriva med en penna eller städa upp skrivbordet från hopskrynklade pappersbollar.

När försöksledaren lämnade rummet började första delen av experimentet. Personen vid skrivbordet tappade gång på gång olika saker på golvet (en penna, en pappersboll, ett gem osv) och signalerade att hon inte nådde den tappade saken. Den stora andel barn som uppfattade att hon behövde hjälp och gav henne det, bemöttes på något av tre sätt:

– En tredjedel av barnen fick en belöning av personen vid skrivbordet varje gång de plockade upp en sak hon tappat. Belöningen var en kub att stoppa i apparaten, som de fick med orden: ”För det här får du en kub.”
– En tredjedel av barnen fick beröm varje gång de plockade upp en tappad sak: ”Tack [barnets namn], det var väldigt snällt!”
– En tredjedel av barnen fick vid varje tillfälle enbart reaktionen att personen vid skrivbordet tog emot den tappade saken.

När barnet fem gånger hade plockat upp en tappad sak gick experimentet över i sin andra del. Denna del var likadan för alla barn. Försöksledaren kom in och placerade en distraherande leksak (ett färggrant instrument som blinkade och gjorde ljud när barnet tryckte på olika knappar) i andra änden av rummet, i förhållande till skrivbordet. Barnen hade möjlighet att leka med denna hur de ville. Samtidigt signalerade personen som satt vi skrivbordet, på samma sätt som tidigare, att hon behövde hjälp att plocka upp olika saker som hon tappade. I den här delen av experimentet fick inget av barnen vare sig belöning eller beröm. Hon tog bara emot den tappade saken.

Vad hände med barnens hjälpbeteenden i den här fasen? Vad tror du, var det någon skillnad mellan barnen beroende på om de tidigare fått belöning, beröm eller ingenting? Ja, det var skillnad. De barn som tidigare fått belöningar hjälpte i genomsnitt till i 53 procent av fallen i denna andra fas. Motsvarande siffra för dem som fått beröm var 81 procent och 89 procent för dem som inte fått någon reaktion alls.

En första slutsats som forskarna drog av studien var att en stor majoritet av mycket små barn (20 mån) har en stark tendens att hjälpa andra människor. De konstaterade också, för det andra, att materiella belöningar i hög grad bidrar till att reducera den här tendensen. När ett barn blir belönat för det som tidigare gjorts frivilligt minskar sannolikheten att barnet kommer att göra det igen.

En del personer jag möter hävdar att små barn saknar empati och bara kan motiveras att hjälpa andra människor i den mån som de får belöningar för att göra det. Den här studien (och en lång rad andra studier dess efterföljd) tyder på att det är fel. De allra flesta barn har empati och om det är så att ett barn inte hjälper till utan att få en belöning kan förklaringen till det mycket väl vara att barnet tidigare har fått belöningar för att hjälpa till.

Läs merInga kommentarer

Du säger bara vad man inte skall göra, Petra!

– Du säger ofta vad man inte skall göra, Petra, men vad skall man göra istället?

Det stämmer att jag sällan säger vad en förälder skall göra. Förklaringen är att alla individer och alla relationer är olika. Jag känner inte dig och ditt barn. Att försöka säga hur just ni skall lösa era problem och utmaningar vore synnerligen oprofessionellt av mig. Då skulle jag behöva anta en massa saker om er, eller låtsas som att jag vet saker om er, som jag faktiskt inte vet.

Att säga vad man inte skall göra är lättare, för det finns vissa sätt att agera som alltid naggar på tilliten och respekten i en relation. Att hota. Att muta. Att uttala sig nedsättande. Att befalla. Att inte vilja lyssna på den andre. För att bara nämna några exempel.

Så vad skall du göra? På ett övergripande plan är svaret enkelt: Du skall göra det som är bra för relationen mellan dig och barnet. Vad, mer exakt, det är, det vet du och ditt barn allra bäst själva.

– Men, säger en del föräldrar, om jag gör det som är bra för relationen mellan mig och mitt barn, då kommer min son att vara uppe tills han stupar på kvällen och aldrig städa upp sina saker? Tycker du verkligen att barnen skall få göra vad som helst?!

Jag svarar med en motfråga: Är det verkligen bra för relationen att du låter ditt barn göra som han vill? Det tror inte jag. Jag tror att om du låter ditt barn göra som han vill så kommer det samtidigt att innebära att du ger upp på dina egna behov, tex behovet av att ha omsorg om ditt barn och behovet av ordning. Att ge upp på sina egna behov gagnar inte relationen. Tvärtom. Efter ett tag kommer du att känna dig frustrerad och så småningom bitter. ”Det är då själve f-n att man aldrig får vara ifred och måste göra allt själv här hemma…”. Dina känslor märks. Barnet blir osäkert och illa till mods. Ju längre tiden går desto mer frustrerad blir du. Till slut rinner bägaren över och du blir förbannad. Troligen över något som egentligen är en skitsak, men som är droppen.

Så vad är bra för relationen? Att du tar ansvar för dina behov, att du stöttar ditt barn i att lära känna sig själv och sina behov och att du bjuder in till att hitta lösningar som funkar – för både barnet och dig.

FÖRELÄSNINGAR:
FÖR BARNENS BÄSTA – FRÅN TJAT OCH SKÄRMBRÅK TILL SAMARBETE

Mattias Ribbing och jag håller vår uppskattade föreläsning även i vår.

Göteborg, 22 januari
Stockholm, 3 mars
Malmö, 11 mars
Umeå, 18 mars

Biljetter bokas på www.barnens-basta.se.

Läs merInga kommentarer

Tre tips för att slippa gnälliga och missnöjda barn på julafton

– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Jag vill ha mer paket!
– Hon fick många fler paket än mig!

Känner du igen dem? De där kommentarerna från barnen, som sticker som små (eller ibland stora) nålar, rakt in i julmyset. Känslan av bitterhet som följer: ”Här har jag sprungit som ett skållat troll för att fixa en fin jul och så blir det här tacken? Liiite mindre gnäll och missnöje skulle sitta fint!”

För dig som vill undvika att det här scenariot realiseras (igen) i jul följer mina tre bästa tips:

Nöjdhet kan låta som missnöje

Häromdagen masserade min man mina trötta axlar. När han slutade sa jag, förmodligen med en lite gnällig röst: ”En minut till, snälla!” Var det för att jag var missnöjd med massagen? Nej, det var ju för att jag verkligen uppskattat och njutit av den. På samma sätt är det med största sannolikhet när barnet säger att hon vill ha fler paket. Det är inte ett uttryck för missnöje, utan för hur härlig hela upplevelsen varit.

Mitt tips: Försök att höra och svara på barnets nöjdhet, istället för på det du tolkar som missnöje.

– Jag vill ha mer paket!
– Det kan jag fatta! Jag såg hur roligt och spännande du tyckte det var att öppna dina julklappar.
– Va!? Är godiset redan slut?
– Ja det är det. Det var jättegott, eller hur? Jag skulle kunna käka minst tio bitar till om det fanns. Är det likadant för dig?

När du har bekräftat att du fattar hur mycket barnet gillade julklapparna/godiset/tomtens besök/lekarna kan du ge barnet en kärleksfull klapp på armen och sedan behöver du inte säga så mycket mer. Låt barnet i lugn och ro sörja att just det här ”braiga” är slut och samtidigt vila i att det finns en kärleksfull vuxen som såg och fattade hur nöjd hon var.

Barnets känslor behöver bli hörda och mötta med respekt

– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Nej, men du fick en massa andra fina presenter.

Ärligt talat. Vad är oddsen att barnet i det här läget säger: ”Det har du faktiskt rätt i. Tack för påminnelsen!” Nej, snarare är förälderns respons här en knuff djupare ner i känslan av besvikelse. Till besvikelsen över det uteblivna legot adderas en besvikelse över att föräldern inte tycks förstå. Därför fortsätter ordväxlingen utför:

– Men jag fick inget Minecraftlego. Jag hade önskat mig det!
– Önskat dig, ja. Kommer du ihåg att vi pratade om att det är en önskelista? Inte en beställningslista.
– Ja, ja!!! Sluta tjata!
– Men vad tar det åt dig?

Hyggligt trist utveckling av samtalet, eller hur?

Mitt tips: Bekräfta och respektera barnets känsla. Känslor som blir hörda och mötta med respekt exploderar sällan.

– Jag fick ju inget Minecraftlego!
– Du hade hoppats att du skulle få det och så fick du inte det.
– Nä…
– Ibland känner man sig besviken när det inte blir som man hade hoppats, eller hur?
– Mm.

Men skall man låta barnet lufta sin besvikelse så där, inför människor som lagt kraft och pengar på att tänka ut och köpa bra presenter? Är det inte viktigt att barn lär sig att visa tacksamhet? Jo, det tycker jag absolut är viktigt. Och det finns bättre tillfällen att lära barn det än just när de är överväldigade av starka känslor. När barnet står där med sin besvikelse är hon helt enkelt inte öppen för inlärning. Hon är upptagen av sin känsla. Därför måste känslan tas om hand först. Det sker genom att föräldern benämner, bekräftar och respekterar den. Därefter, om det verkar vara ett bra tillfälle, kan man föra ett samtal om tacksamhet och hur den kan uttryckas.

Lägg ansvaret där det hör hemma!

Oroar dig för vad omgivningen tänker om ditt barn när hon säger att hon vill ha fler paket? Tycker du att det är pinsamt att bekräfta ditt barns känsla, istället för att markera att ”så där säger man inte”? I hear you. Det är inte lätt att gå emot (föreställningar om) sociala normer.

Mitt tips: Det här är ditt problem. Inte barnets. Om du oroar dig för hur den vuxna omgivningen skall reagera på att ditt barn beter sig som det barn hon faktiskt är, då behöver du ta tag i dina egna känslor och omgivningens förväntningar. Prata med de vuxna omkring dig om varför du gör som du gör, vad som är viktigt för dig i relation till ditt barn, och kanske också vad du oroar dig för att de tänker och tycker om ditt agerande. Lägg ansvaret där det hör hemma, helt enkelt.

En riktigt God Jul önskar jag Dig och Din familj!

Ps. Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag i vår håller ytterligare några föreläsningar på temat För barnens bästa – från tjat och skärmbråk till samarbete !?

Göteborg 22 januari
Stockholm 3 mars
Malmö 11 mars
Umeå 18 mars

Tipsa Tomten om att han kan boka biljetter på barnens-basta.se

Läs merInga kommentarer

– Hur får jag mitt barn att hjälpa till hemma?

Jag fick frågan av en pappa jag mötte häromdagen. Jag svarade med en motfråga:
– Varför vill du att ditt barn skall hjälpa till hemma?
Han tittade förvånat på mig:
– Skall barn inte hjälpa till hemma, menar du?
– Jag menar ingenting. Jag undrar vad det är som är viktigt för dig, som gör att du vill att ditt barn skall hjälpa till?
Min poäng var, och är, att vi behöver titta på premissen som ligger bakom önskemålet, innan vi kan bestämma tillvägagångssättet.

Om du vill att ditt barn skall hjälpa till hemma för att du är trött och vill ha stöd i hushållsarbetet föreslår jag att du pratar med ditt barn utifrån det:
– Hur kan vi hitta ett sätt som innebär att vi delar på arbetet som behöver göras här hemma?
Det kan bli ett samtal om vad som faktiskt behöver göras, hur ofta och vem som tycker om att göra vad. Det kan också bli ett samtal om vad som är en fördelning som fungerar för alla inblandade.

Om du vill att ditt barn skall hjälpa till hemma för att du tror att det kommer att ge färdigheter som behövs i vuxenlivet föreslår jag att du pratar med barnet utifrån det:
– Vad skulle du vilja kunna när du flyttar hemifrån?
– Det här tycker jag är viktigt att kunna. Vad tror du om det?
– Hur lär du dig bäst?

Om vill vill att ditt barn skall lära sig att lyda order och att de egna egna åsikterna inte är viktiga, då kan du plocka fram hoten, kritiken och de nedsättande kommentarerna.

Om du vill att ditt barn skall lära sig att hushållsarbete är trist och inte i sig har ett tillräckligt värde, då kan du försöka med mutor:
– Du får 20 kr för att städa badrummet.
Då förstår barnet så småningom att det inte har tillräckligt värde i sig att städa, eller att ditt önskemål om en ren toalett, i sig, inte är tillräckligt viktigt.

Så. Innan du funderar över hur du skall få ditt barn att göra något, fundera över varför du vill det. Då blir det lättare att hitta en fungerande strategi.

FÖRELÄSNINGAR:
FÖR BARNENS BÄSTA – FRÅN TJAT OCH SKÄRMBRÅK TILL SAMARBETE

Mattias Ribbing och jag håller vår uppskattade föreläsning även i vår.

Göteborg, 22 januari
Stockholm, 3 mars
Malmö, 11 mars
Umeå, 18 mars

Biljetter bokas på www.barnens-basta.se. Hälsa Tomten det!



Läs mer2 Kommentarer

”Måste du verkligen hålla på med den där skiten?”

Vilken är den största utmaningen för barn och unga idag? Jag fick frågan i Socionompodden. (Du kan lyssna på avsnittet här eller i någon av dina poddappar.)

Vad skulle du ha svarat?

Jag lyfte fram vuxnas brist på acceptans och respekt för livet på nätet, som en av de största utmaningarna som barn och unga möter idag. De allra flesta barn och unga lever delar av sina liv på nätet. De upplever själva att det är meningsfullt, roligt och fyllt av gemenskap. Samtidigt möts de inte sällan av en vuxenvärld som kritiserar, ifrågasätter, skuld- och skambelägger just de delarna av livet. Föräldrar som undrar om de inte kan ”umgås på riktigt istället” eller ”göra något vettigt”. Skolor som inför mobilförbud. Medier som jämför mobilanvändande med heroinmissbruk.

När jag var ung var fotboll en viktig del av mitt liv. Jag tränade och spelade matcher med ett flicklag, jag tittade på fotboll på tv och jag kickade med min bror i trädgården. Mina föräldrar var intresserade och engagerade. De ställde frågor om mina matcher. Ofta följde de med och hejjade. De anpassade måltiderna efter mina träningstider. De hjälpte mig att skaffa utrustning och skjutsade till och från träningen. Kort sagt: De tog mitt intresse – en mycket viktig del av mitt liv – på allvar och engagerade sig i det.

Jag försöker föreställa mig hur det varit om mina föräldrar hade ifrågasatt det som var mitt största intresse: ”Måste du verkligen hålla på med den där skiten? Kan du inte göra något meningsfullt istället? Det är bättre om du stannar hemma och läser en bok!” Jag hade känt mig ledsen. Besviken. Kanske arg. Säkert hade jag tyckt att de inte förstod, inte försökte förstå, och jag tror att det hade påverkat hela vår relation. Om de inte brydde sig, utan till och med snackade skit om det som var en så stor, rolig och viktig del av mitt liv, hur skulle jag då kunna berätta för dem om annat i mitt liv och våga tro att de skulle ta det på allvar?

Jag försöker också föreställa mig hur det varit om jag mött problem i fotbollsvärlden. Om mina lagkamrater varit taskiga mot mig eller tränaren överträtt mina gränser på något sätt. Hade jag berättat för mina föräldrar? Knappast. Jag hade valt att hålla tyst om det, av rädsla för att mötas av klander (”Jag har ju sagt att det bara är skit som du håller på med!”) eller till och med inskränkningar av mina möjligheter att fortsätta utöva mitt intresse (”Det var det här jag sa hela tiden, det är ingen vettig verksamhet! Nu förbjuder jag dig att fortsätta!) Jag hade valt att stå ensam med mina problem, trots att jag nog egentligen behövt hjälp och stöd av vuxna.

Jag tror att det är precis samma mönster som skulle drabbat mig, som drabbar dagens barn och unga när vuxenvärlden kritiserar och ifrågasätter en stor och viktig del av deras liv, det på nätet. De känner sig ledsna och besvikna, upplever att de blir missförstådda och relationerna till de vuxna som är satta att vara ett stöd, försämras. En både upplevd och verklig ensamhet uppstår.

”Ja, men…” Jag tycker mig höra invändningar från delar av vuxenvärlden nu. ”Det ÄR skadligt med skärmar. Jag gillar inte hur livet på nätet äter upp mitt barns övriga liv.” Nu handlade det här inlägget visserligen om vilka utmaningar barn och unga möter, men okej, låt mig också ta upp den här frågan, eftersom jag vet att den uppstår.

Du har rätt förstås. Det finns risker och problem med skärmanvändning. Trots det tvivlar jag starkt på att du kommer att nå i den riktning du önskar genom att kritisera, förringa, förlöjliga eller ifrågasätta barnets skärmanvändande. Resultatet blir att barnet stänger öronen, att relationen försämras och att barnet står ensam den dag hen möter problem.

Hur du skall göra istället?
– Acceptera att skärmar och nätet är här för att stanna. Det är och kommer att fortsätta vara en viktig del av barn och ungas liv, vare sig du gillar det eller inte.
– Intressera dig för ditt barns liv på nätet. Ställ frågor som visar att du vill förstå.
– Respektera att livet på nätet är viktigt för ditt barn.

Utifrån en bas av acceptans, intresse och respekt har du möjlighet att, i samtal med ditt barn/ungdom, få berätta om din oro och dina funderingar och mötas av acceptans, intresse och respekt.

Mer på samma tema:
Förebygga och hantera skärmkonflikter med barn

Nyfiken på att gå en föräldrakurs?
Nästa kurs startar i Stockholm, den 6 september. Det finns fortfarande ett par platser kvar! Läs mer om kursen och anmäl dig här –>

 

Läs mer5 Kommentarer