Poster taggade ‘empati’

Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?! (Gränser med respekt, del 6)

LBarn är inga tankeläsare. (Inte vuxna heller för den delen). Därför räcker det inte att berätta vad man observerar, känner och behöver och sedan vänta på att barnet gör som man vill. Jag minns en gång när detta blev särskilt tydligt för mig. Jag satt vid köksbordet och läste och barnen lekte, i mitt tycke, väl högljutt bredvid. För att påtala detta sa jag: ”När ni skriker och sjunger här i köket känner jag mig stressad och irriterad eftersom jag verkligen vill ha lugnt och tyst omkring mig just nu.” Jag hoppades väl att de själva skulle komma till slutsatsen att leka lite tystare eller gå till ett annat rum. Min son fick emellertid en helt annan idé och hämtade hörselkåpor till mig.


Den fjärde komponenten: Formulera ett önskemål

I tidigare artiklar har jag presenterat de tre första stegen för den som vill kommunicera på ett sätt som väcker medkänsla: att berätta vad man observerar, vilka känslor man har och vilka behov som är kopplade till dessa känslor. Genom att i det fjärde steget formulera ett specifikt önskemål blir det lättare för barnet (eller vem man nu pratar med) att förstå vad man vill skall hända och därigenom ökar förstås också chansen att det faktiskt händer.

Men det finns också en annan viktig anledning att precisera sina önskemål; det gör det mindre troligt att barnet får skuldkänslor för sitt agerande. Anta att en förälder säger till ett barn: ”När jag ser att du sitter vid datorn känner jag mig ledsen eftersom jag längtar efter gemenskap.” Det är tydligt för barnet att hon gör något som föräldern inte vill, samtidigt är det otydligt vad föräldern vill att barnet skall göra istället. Det blir en sorts skuldfälla som barnet inte vet hur hon skall ta sig ur.

Önskemål kan vara av två typer. Man kan antingen be barnet utföra en specifik handling. Till barnet vars jacka ligger på dörrmattan kan föräldern tex säga: ”Jag vill att hänger upp din jacka på en av de lediga krokarna i hallen nu. Kan du göra det?”

Den andra typen av önskemål man kan uttrycka är inriktade på kontakt och samtal. Man ber helt enkelt om återkoppling på det man själv har sagt. Det skulle kunna låta så här i vårt exempel med jackan i hallen: ”Jag skulle gärna vilja att vi pratade om hur vi kan skapa mer ordning i hallen. Kan du tänka dig att prata om det nu?”

När jag leder föräldrakurser brukar jag låta deltagarna öva sig på att formulera önskemål till sina barn. En del reagerar med förvåning på dessa övningar: ”Hur svårt kan det egentligen vara att berätta vad man vill?!”. Rätt svårt, brukar den allmänna uppfattningen vara efter en stunds övande. Framför allt är det tre saker som är viktiga att tänka på:

1. Berätta vad du vill att barnet skall göra

Många föräldrar berättar gärna vad de inte vill att barnen skall göra. ”Sluta tjata nu! Skrik inte! Jag har ju sagt till dig att inte lägga kläderna på golvet i hallen!” Problemet med sådana uppmaningar är förstås att de ger väldigt knapphändig information om vilket det önskade beteendet är. Man får inte skrika, men vad får man göra istället? Viska? Sjunga? Vara helt tyst? Och hur länge skall man göra detta andra, vad det nu är? En minut? Resten av dagen? Hela livet? Och var skall detta andra göras? I köket? Eller i hela huset? Ute också? Chansen att man som förälder får det som man vill är helt enkelt större om man berättar vad man vill, istället för vad man inte vill.

2. Var tydlig med vad du vill

Det andra man behöver tänka på när man formulerar ett önskemål är att precisera vad det är man vill be barnet om. Det gäller att undvika diffusa eller dubbeltydiga formuleringar. Detta kan också låta helt självklart, men den som lyssnar på sig själv under en dag märker förmodligen att det slinker igenom en och annan otydlig önskning som ”skärp dig!”, ”lugna ner dig” och ”var snäll mot din bror!”. Om du vet precis vad du vill – be om det! Om du inte vet precis vad du vill – hur skall barnet då kunna veta det?

3. Var uppmärksam på om du redan bestämt dig för att din lösning är den enda rätta

Det här är den största utmaningen för de flesta föräldrar. Vi tycker oss många gånger tydligt se att den enda rätta och möjliga lösningen är vår egen. (Och så kan det kanske vara vid en del tillfällen, men jag vågar påstå att det inte är tillnärmelsevis lika ofta som vi föräldrar vill tro!) När det händer förvandlas vårt önskemål till ett krav – kan du bara acceptera ett ja på din uppmaning eller fråga så är det ett krav, oavsett i vilken språkdräkt den kläs. Problemet med krav är att de allvarligt försvårar för barnet att ta kontakt med sin inneboende empati. Istället väcker upplevelsen av tvång vanligen någon av två reaktioner: motstånd eller underkastelse. Effekten är dessutom långsiktig. Ju fler krav ett barn ställs inför desto större är risken att hon uppfattar framtida önskemål som krav och väljer att göra motstånd eller underkasta sig istället för att reagera med empati.

–> Ta en dag och reflektera över de önskemål du uttrycker till ditt barn!

– Berättar du vad du vill (snarare än vad du inte vill)?
– Är det tydligt vad du ber om?
– Kan du acceptera ett nej eller är det i själva verket ett krav på lydnad som du uttrycker?


För att sammanfatta…

I de senaste fyra inläggen har jag beskrivit en modell för att tydliggöra sina egna gränser, utan att samtidigt kränka någon annan. Att berätta vad man själv behöver och önskar på ett sätt som ökar chansen för att den andra personen kan och vill höra det man säger med empatin påkopplad. Mer specifikt har jag gått igenom fyra olika steg i modellen: att uttrycka vad man observerar, vad man känner, vad man behöver och slutligen vilket önskemål man har.

Här nedan finns några exempel på hur det skulle kunna låta när man som förälder uttrycker sig i enlighet med den här modellen. Låt mig gärna betona att både exemplen och modellen är tänkta som ett stöd för den som vill bidra till att skapa kontakt och ömsesidig förståelse med en annan människa. Det är kontakten som är viktigast – inte modellen! Modellen är indelad i steg för att bidra med tydlighet och struktur till dig som läser. I verkliga livet kommer du säkerligen att hoppa fram och tillbaka mellan stegen och uttrycka dig på andra sätt än de jag föreslagit. Bra! Det är när du hittar din egen modell som kontakten kan bli äkta.

När ni leker här i köket (observation)
känner jag mig irriterad (känsla)
eftersom jag behöver lugn och ro. (behov)
Jag skulle vilja be er att leka i ert rum istället. Kan ni göra det? (önskemål)

När du kallar mig idiot (observation)
känner jag mig ledsen (känsla)
eftersom jag vill bli mött med respekt. (behov)
Vill du berätta vad du tänker om respekt? (önskemål)

När du lämnar rummet när jag pratar med dig (observation)
känner jag mig besviken (känsla)
eftersom det är viktigt för mig att bli lyssnad på. (behov)
Jag skulle gärna vilja prata med dig innan du somnar ikväll. När passar det dig? (önskemål)


Men vad gör man om barnet svarar nej?!

Betyder det att man som förälder måste ge upp på sina egna behov av ordning, respekt lugn och ro osv? Det korta svaret är nej, det måste man absolut inte! Däremot behöver man vara villig att prata om vid vilken tidpunkt och exakt på vilket sätt som behovet kan bli tillgodosett. Det lite längre svaret återkommer jag till i kommande inlägg.

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)
Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)
Brukar ditt barn göra dig irriterad? (Gränser med respekt, del 5)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Läs mer38 Kommentarer

Men är det verkligen så där enkelt?!

Frågan fick jag idag när jag var med som gäst i radioprogrammet Boulevard. Funkar det i praktiken att bemöta barnen på samma sätt som vi själva vill bli bemötta?

Mitt svar är förstås ja. Jag tror att barn föds med en förmåga till empati.
Jag tror att barn föds med en naturlig vilja att bidra till andra människor.
Jag tror att barn är social varelser som vill passa in och fungera i en grupp.

Det vi föräldrar behöver göra är att ge barnen stöd i att vara i kontakt med dessa förmågor. Vi behöver ge dem schyssta förutsättningar. Det gör vi tyvärr inte alltid.

Vi skäller på barnen.
Vi hotar dem.
Vi skuld- och skambelägger dem: ”Du borde veta bättre än att göra så där!”
Vi klandrar deras känslor: ”Det där var väl ändå ingenting att bli ledsen för!”
Vi ifrågasätter deras behov: ”Du kan väl inte gärna vara hungrig redan!?”

När vi pratar så här med våra barn gör vi det väldigt svårt för dem att behålla kontakten med sin egen medkänsla och omtanke. De blir liksom upptagna med att skydda sig själva istället för att förstå vad vi vuxna behöver och vilja bidra till det.

Detta och en hel del annat hann jag prata om. Lyssna gärna på hela programmet här.

Läs mer10 Kommentarer

Vadå ”samarbete” och ”ansvar”!? Om att prata naturligt och lägga ord i barnets mun

Jag har skrivit mycket här på bloggen om vuxnas kommunikation med barn. Om hur man kan lyssna på barnen så att de upplever att de blir förstådda, respekterade och tagna på allvar. I de flesta texter föreslår jag att den vuxna – istället för att berätta om sina egna tankar och känslor – skall försöka gissa vad barnet känner och behöver. (Läs tex När goda råd är värdelösa och Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) I ett av mina senaste blogginlägg föreslog jag tex att när barnet säger:

– Max gick hem utan att städa en enda legobit idag igen. Jag får alltid plocka undan allt själv! Jag blir skitförbannad på det!

kan föräldern, istället för att kritisera Max, gissa vad barnet som uttalar sig behöver:

– Mm, du gillar samarbete, är det så? Att man delar på ansvaret för de grejer man använder tillsammans?

I bloggens kommentarsfält och på facebook möttes mina förslag av invändningar.

– Sådär skulle jag aldrig kunna säga till mina barn! Det skulle kännas helt onaturligt!
– Mina barn skulle bli förvånade och inte ta mig på allvar om jag uttryckte mig sådär!
– Om jag skulle använda ord som ”samarbete” och ”ansvar” skulle mina ungar inte fatta ett dugg!
– Så där kan man väl inte säga!? Det är ju att lägga ord i munnen barnet!

Eftersom detta är invändningar som återkommer nästa varje gång jag pratar eller skriver om sk empatisk kommunikation (när föräldern fokuserar på vad barnet känner och behöver istället för på orden barnet säger) vill jag gärna reflektera lite kring var och en av dem.


Det känns onaturligt att gissa vad barnet känner och behöver!

Att något känns onaturligt är, som jag ser det, inget argument mot att det skulle vara ändamålsenligt. Det mesta som är nytt känns onaturligt innan vi vant oss! Jag deltog till exempel nyligen, för första gången i mitt liv, i ett yogapass. Det kändes extremt onaturligt för mig att sitta med benen i kors och sjunga mantran tillsammans med främmande människor. Icke desto mindre kan jag ana att det faktiskt skulle gagna mig och min hälsa att gå på yoga igen. Så istället för att utbrista ”det här känns onaturligt!” vill jag uppmuntra dig som läser att fundera över ”vill jag att det här skall bli naturligt för mig?”. Om svaret är ”ja” krävs övning – naturligtvis! Med övning och vana kommer så småningom känslan av naturlighet. Med övning och vana kan du utveckla ditt eget sätt att uttrycka dig när du gissar vad barnet känner och behöver. De exempel jag ger här på bloggen är tänkta som stöd och inspiration – inte som manual eller facit.


Mina barn skulle bli förvånade och inte ta mig på allvar!

Det stämmer naturligtvis att barn, vars föräldrar normalt brukar befalla, moralisera eller distrahera, kommer att reagera med förvåning om de plötsligt möts av gissningar kring sina känslor och behov istället. Men jag tror också att de kommer att reagera med glädje och tacksamhet. Det finns knappast någon större längtan hos barn än att deras föräldrar skall vilja lyssna på dem, försöka förstå dem och respektera dem! Många föräldrar blir också väldigt förvånade när de väl uttrycker gissningar till barnen kring deras känslor och behov. Barnen reagerar inte alls, som de befarat, med avfärdande. Istället bidrar gissningarna till att barnen öppnar sig och berättar långt mer än vad föräldrarna vågat hoppas på. Förklaringen är enkel: det är en härlig upplevelse att bli lyssnad på, förstådd och respekterad! Det är en upplevelse som barnen gärna vänjer sig vid.


Barnen skulle inte förstå vad jag sa!

Desto större anledning då att använda ord som dessa, tycker jag! Det är ju genom att vi vuxna använder ord som barnen så småningom lär sig innebörden i dem! (Hur har ditt barn lärt sig vad ”snäll”, ”skynda dig” och ”glad” betyder?) Så om ett barn inte förstår ord som ”ansvar” och ”samarbete” ser jag ingen anledning att avstå från att använda dem. Tvärtom ser jag all anledning att använda dem mycket och ofta och att upprepa, förklara och ge exempel.


Jag lägger ord i mitt barns mun!

Det kan inte nog betonas att förälderns uppgift är gissa vad barnet känner och behöver! Den som inte gissar analyser. Det är sällan uppskattat. Det bidrar sällan till kontakt mellan två personer när den ena tror sig veta vad den andra känner och behöver, bättre än vad hon själv vet. Därför vill jag gärna lyfta fram betydelsen av det som inte syns i skrift, nämligen kroppsspråket, tonfallet och ansiktsuttrycket. I samtliga dessa tre kanaler behöver man som förälder signalera till barnet ”Det här är bara en gissning från min sida. Det är förstås du som vet hur det ligger till!”

Det här betyder också att det inte är någon fara om man skulle gissa fel, vilket en del föräldrar ibland oroar sig för att göra. Eftersom det bara är en gissning finns ingen prestige inblandad. Barnet dömer inte föräldern utan gläds snarare åt dennes försök att förstå. Den vanligaste reaktionen när en förälder gissar fel är därför att barnet berättar mer: ”Nej, jag är nog inte särskilt arg egentligen. Snarare besviken, tror jag.”

Men måste man verkligen göra uttryckliga gissningar? Kan man inte bara fråga barnet istället: ”Hur känns det när du tänker på det?” och ”Vad är det som är viktigt för dig?”. Man kan givetvis testa att ställa frågor som dessa, men min erfarenhet är att barn behöver vara mycket rika på ord och ha vana att uttrycka sina känslor och behov för att besvara sådana frågor mer utförligt än ”inte så bra” och ”jag vet inte”. När föräldrarna istället gör gissningar om vad barnet känner och behöver stimuleras barnet att leta i sig själv, känna igen och benämna sina känslor och behov.


Några frågor till dig som läser

Vill du att ditt barn skall ha förmåga att uttrycka vad hon känner och behöver?
Vill du att ditt barn skall vara trygg i att uttrycka vad hon känner och behöver?

Vad är du beredd att göra för att hjälpa henne nå dit?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer26 Kommentarer

Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

”Jag kan inte ta min 10-åriga dotter på allvar när hon kommer upp på morgonen och beklagar sig över att stolen vid frukostbordet känns kall mot rumpan och benen. Hallå liksom! Det finns människor som fryser ihjäl på riktigt! Det finns människor som dör av svält. En kall stol är liksom inget verkligt problem!”

Jag har tänkt många gånger på just det här uttalandet från en mamma jag träffade för flera år sedan. Hon var frustrerad för hon tyckte att hennes dotter ”överdramatiserade” och klagade över minsta småsak. Av hela sitt hjärta önskade hon ett barn som hade medkänsla med andra människor och förstod att sätta in sina egna känslor, och framför allt sitt eget lidande, i ett större, jämförande perspektiv.

Det är lätt att förstå den här mamman. De flesta föräldrar har säkerligen någon gång tänkt att deras barn är gnälliga och otacksamma. Jag tänkte det själv så sent som i morse när nioåringen grät för att vi inte hade någon juice hemma. Genom mitt huvud for något i stil med: ”Men kom igen! Det där är väl ändå inget att bryta ihop över!”

I syfte att hjälpa barnet att få perspektiv på sina känslor kan det förefalla som en bra idé att påtala hennes ”överreaktioner” eller undervisa henne om att hon borde tänka på allt som är bra istället för på det lilla som är dåligt. Eller som mamman i exemplet som inledde texten brukade säga till sin dotter: ”Byt fokus älskling och se om du kan hitta en annan känsla!”

Det finns, som jag ser det, åtminstone två risker förenade med att ge efter för den här idén. För det första tror jag att det skadar relationen mellan föräldern och barnet. Jag tror att de allra flesta föräldrar längtar efter och värdesätter en nära relation till sina barn. Vi vill att barnen skall berätta för oss om sina tankar, känslor och drömmar, eller hur? Jag ser en risk att barnet som får höra att hon ”överreagerar” eller ”gnäller över en småsak” drar slutsatsen att föräldern inte förstår och inte heller vill förstå och att barnet därför så småningom upphör att berätta. När 10-åringen beklagar sig över den kalla stolen och mamman svarar med ”Byt fokus älskling!” ligger nog tanken nära till hands för barnet: ”Om mamma inte ens kan hajja hur det känns att sitta på en kall stol, hur skulle hon då kunna hajja hur det känns att bli retad av sin bästis?!” Att kritisera barnens känslor naggar på tilliten och förtroendet.

Den andra risken jag ser är att ett barn som upprepade gånger får höra att hon ”har fel fokus”, ”gnäller för ingenting” eller ”borde tänka på det som är bra istället” så småningom börjar tvivla på sig själv, ifrågasätta sina egna upplevelser och intryck. ”Jag känner mig ledsen, men är det rätt känsla eller borde jag känna något annat? Blir jag omtyckt även om jag är arg? Om jag är rädd?” Jag är orolig för att den som många gånger får höra att hon känner fel så småningom börjar tro att det säkraste är att inte känna alls.

Men vad skall man göra om man anser att barnet är överdrivet känsligt, dramatiserar eller bryter ihop över småsaker? För det första: acceptera att känslor är subjektiva. Det som väcker rädsla i dig väcker kanske förvåning i mig. Det som väcker ilska i dig väcker sorg i mig. Det ena är inte mer rätt eller fel än det andra. För det andra: inse att du inte behöver förstå en annan människas känsla eller tycka att känslan är motiverad – du kan respektera den ändå! Det kan förefalla helt obegripligt för dig hur ett tappat tuggummi kan resultera i känslomässig härdsmälta, men du måste inte begripa. ”Jag märker att det där tuggummit var väldigt viktigt för dig” räcker alldeles utmärkt. För det tredje: bestäm dig! Vill du att ditt barn skall känna rätt? Eller vill du att hon skall vara trygg i att hon har rätt att känna?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus.

Läs mer51 Kommentarer

När goda råd är värdelösa

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
– Vet du, om du struntar i Amanda så tröttnar hon snart på att reta dig.

– Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
– För att de är smutsiga. Ta de gröna, de passar också bra till den där tröjan!

– Jag vågar inte gå själv på kalaset.
– Du kan ju ringa Emil och fråga om ni kan åka dit tillsammans.

Jag har lagt märke till att många vuxna tycks ha en inbyggd rådgivningsreflex som aktiveras i samvaro med barn. När barn berättar om problem och utmaningar i sina liv levererar de vuxna omgående ett råd. Rådgivningen sker förstås i allra största välmening – man vill ju bara hjälpa barnen. Icke desto mindre vill jag uppmuntra till utsläckning av den här reflexen. Kort sagt: skippa råden!


Barn behöver förståelse

Jag ser åtminstone två problem med att bemöta barnens problemformuleringar och oro med råd. För det första tror jag inte att råd är vad barnen vare sig behöver eller vill ha. Föreställ dig att du kommer hem från en slitig dag på jobbet, sjunker ner i soffan och utbrister: ”Jag är så less på mitt jobb!”. Din partner lyfter blicken från tidningen och svarar: ”Då tycker jag att du skall se dig om efter ett annat jobb”. Hur skulle du reagera? Jag gissar att du skulle bli lite besviken, kanske irriterad eller till om med arg? Tänka att din partner inte fattar ett dyft? För även om du ju faktiskt formulerade ett problem så efterfrågade du inte en lösning, eller hur? Jag gissar att det du primärt ville ha var förståelse? Omtanke och intresserad uppmärksamhet? Att partnern lade ner tidningen och sa: ”Det låter som du haft en jobbig dag? Berätta om den.” Möjligen skulle du senare på kvällen vara intresserad av att prata om vad du kan göra åt din jobbiga arbetssituation, men det är faktiskt inte alls säkert att du vill göra något åt den. Det som däremot är alldeles säkert är att du vill bli förstådd i hur jobbig den är för dig.

Jag tror att barnen är precis som vi vuxna. När de formulerar ett problem eller uttrycker oro är deras främsta längtan alltid att bli förstådda. Möjligen, men bara möjligen, vill de därefter också ha hjälp att formulera en lösning på problemet. Så när vuxna reflexmässigt bemöter barns problemformuleringar och barns oro med att spotta ur sig ett råd betyder det samtidigt att barnen inte får vad de behöver. De längtar efter förståelse, men får ett åtgärdsförslag.


Råd leder inte till målet

Det andra problemet med denna reflexmässiga rådgivning är att den motverkar det mål som de flesta vuxna har med sitt ledarskap: att barnet på sikt skall utvecklas till en självständig individ med självförtroende och tillit till sin egen förmåga att hantera problem och utmaningar. De allra flesta föräldrar och pedagoger som jag möter vill just detta: att barnen efterhand som de växer också skall bli mer självgående när det gäller att lösa sina problem. Jag tänker att det är något av en paradox att önska att barnet utvecklar egenskaper som dessa och samtidigt undanröja de lärtillfällen som livet erbjuder! Jag är övertygad om att det är när barnet själv får möta och hantera utmaningar som hennes självförtroende och tillit till sin egen förmåga växer. Inte när den vuxne föreslår lösningar åt henne. Varje gång det sker tror jag nämligen att barnet också hör budskapet bakom rådet: ”Jag vet bättre än du hur du bör lösa dina problem”. Det budskapet tror jag – om det upprepas många gånger – kan vara förgörande för barnets självförtroende och självtillit.


Hur kan man göra istället?

Om man nu inte vill ge barnet råd när hon berättar om sina problem, utan istället vill förmedla förståelse och samtidigt stötta henne i att lösa sina problem själv – hur gör man!? Jag brukar föreslå följande:

1. Empatiskt lyssnande
2. Lösningsfokuserade frågor
3. Uppföljande frågor

Det empatiska lyssnandet innebär, enkelt uttryckt, att man lyssnar bortom orden som barnet uttalar. Vilka känslor döljer sig bakom orden? Och vad är det som barnet försöker berätta att hon behöver? Istället för att svara på orden som barnet säger brukar jag säga att man kan tänka att man håller upp en spegel mot barnet, en spegel som reflekterar känslor och behov. Så istället för att sända ett eget budskap till barnet sänder den vuxne tillbaka barnets budskap till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden som inledde den här texten:

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
– Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?

– Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
– Jag fattar att du är besviken! Du vill verkligen ha på dig något som du känner dig snygg i, är det så?

– Jag vågar inte gå själv på kalaset.
– Är du orolig? Jag antar att du gärna vill känna dig trygg?

När den vuxne på det här sättet möter barnet med empati händer det många gånger att barnet säger ”ja, så är det” och sedan går sin väg. Den vuxne står förvånad kvar och ropar: ”men du kan väl inte gå nu? Vi har ju inte kommit fram till vad du skall göra!”. I det läget gäller det att komma ihåg vems problemet är, nämligen barnets. Om hon inte vill ha hjälp att formulera en åtgärdsplan så är det hennes val och knappast heller ett speciellt överraskande val. På samma sätt som du nöjer dig med att bli förstådd i din jobbiga arbetssituation, nöjer barnet sig många gånger med att bli förstådd i hur något känns för henne. Hennes primära längtan är förståelse, inte förslag på åtgärder.

Men ibland kan man märka att barnet inte bara vill bli förstått, utan också ha hjälp att fundera kring en lösning på det som hon upplever som ett problem. I det läget är det dags för steg två: de lösningsfokuserade frågorna. I princip är det två frågor som man varvar:

– vad kan du göra?
– hur tror du att det blir om du gör så?

Här följer ett exempel på en dialog som inleds med empatiskt lyssnade och följs upp med lösningsfokuserade frågor:

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar.
– Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?
– Ja! Vet du, att igår sa hon att jag har killbaciller. Jag hatar när hon håller på sådär!
– Jag hajjar… Har du funderat på om du vill göra något åt att hon retar dig?
– Mm. Jag kan slå henne!
– Det skulle du förstås kunna göra. Vad tror du skulle hända om du gjorde det?
– Hon skulle antagligen slå mig tillbaka.
– Hur skulle det bli?
– Inte så bra…
– Nä… Vad mer skulle du kunna göra?
– Jag skulle kunna säga till fröken.
– Ja, det skulle du också kunna göra. Hur tror du att det skulle bli?
– Hon skulle nog säga till Amanda då!
– Hur skulle det bli om hon sa till Amanda?
– Skönt. Fast hon skulle kanske bli arg och reta mig ännu mer sen, när fröken inte var med…
– Finns det något mer du skulle kunna göra?
– Jag skulle kunna strunta i Amanda och bara leka med killarna i alla fall…
– Hur tror du att det skulle bli om du gjorde det?

Kanske kommer flickan i det här exemplet fram till vad hon vill göra eller så går hon sin väg mitt i lösningssamtalet och då gäller det, återigen, för den vuxne att hålla i minnet att det här är barnets problem och att beslutet om vad hon vill göra är hennes, inte den vuxnes. (Ja, det finns situationer där vi vuxna behöver gripa in och hjälpa barnen, även om de säger att de inte vill ha hjälp. Men med hänsyn till barnens integritet och vår egen önskan att stötta barnen i utvecklingen till självständiga individer menar jag att det finns anledning att tänka till både en och två gånger innan man som vuxen tar det steget.) Om barnet kommer fram till vad hon vill göra återstår det tredje steget i modellen: att följa upp. När barnet kommer hem på eftermiddagen frågar den vuxne: ”Berätta! Vad hände med Amanda och leken idag? Hur gjorde du?” Flickan kanske berättar att hon gjorde som hon tänkt och att det funkade bra eller så berättar hon att det inte alls blev som hon hoppats. I det senare fallet börjar den vuxnes arbete då om: först empatiskt lyssnade och därefter (om barnet vill) lösningsfokuserade frågor. Dagen därpå är det sedan dags för ny uppföljning.


För att sammanfatta…

Barn, precis som vuxna, vill bli förstådda – alltid. Vuxnas inbyggda rådgivningsreflex lägger hinder i vägen för förståelse. Den gynnar inte heller utvecklingen av självständiga barn med tillit till sin egen förmåga att lösa de problem och utmaningar som livet erbjuder – tvärtom. Mitt råd: skippa råden! Lyssna istället på vad barnen känner och behöver och stötta dem i att hitta sina egna lösningar!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer32 Kommentarer