Poster taggade ‘empati’

Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

– Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
– Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
– Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

– Du är ledsen gumman?
– Är det jobbigt för dig idag?
– Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 – Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

– Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

Mer läsning:
Min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns nu som pocket. Köp den hos Adlibris –> , Bokus –> eller i din närmaste bokhandel.

Läs mer146 Kommentarer

Gör det inte så attans svårt för barnen!

Empati, hänsyn, omtanke – egenskaper de allra flesta föräldrar vill ge sitt barn. Vi vill att barnet skall ha förmåga att förstå vad andra människor behöver och vilja ta hänsyn till det. Vi vill att hon skall förstå att det blir enklare för oss om alla hjälps åt hemma och därför vilja duka av sin egen tallrik och plocka upp sina leksaker från vardagsrumsgolvet. Vi vill att hon skall inse hur viktigt det är för oss att komma i tid till jobbet på morgonen och därför klä på sig och komma när vi ber om det.

Om vi nu så gärna vill att barnet skall förstå och ta hänsyn till våra, och andra människors, behov underlättar det förstås för henne om vi berättar vad vi har för behov! Ett sätt att göra det är att uppmärksamma när hon gör något som bidrar till andra människors behov. Att visa uppskattning helt enkelt.

– Det är jag jättebra på att göra! Jag talar alltid om för mina barn hur duktiga dom är när dom dukar av själva och klär på sig på morgonen!

Den här reaktionen är ganska vanlig när jag pratar om det här med föräldrar jag möter. I kölvattnet av ”kbt-hypen” och den positiva psykologin har många föräldrar anammat idén om ”positiv förstärkning”. Tanken är att om barnet får positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker kommer hon att fortsätta göra bra saker. Därför översköljs många barn idag med tillrop från sina välmenande föräldrar:

– Vad bra att du dukade av din tallrik!
– Vad duktig du var som klädde på dig!
– Vad fint att du borstar dina tänder!
– Du är allt bra duktig du som stänger av tv:n när jag säger till!

Det finns ett stort problem med den här typen av uppskattning: den lämnar barnet i total okunnighet om vad det är i hennes beteende som är bra eller duktigt! Vad var det som var bra med att hon dukade av sin tallrik? Att hon kom ihåg att göra det? Att hon klarade av att balansera tallriken, glaset och besticken hela vägen till diskbänken? Att hon bidrog till att förenkla arbetet för någon annan? Och vad var det som var duktigt med att hon klädde på sig? Att hon kom ihåg att sätta en strumpa på varje fot? Att hon klarade av det krångliga blixtlåset? Eller att det underlättade för mamma att hinna i tid till arbetet?

Tänk om föräldern istället säger:

– Tack för att du dukade av din tallrik. Jag trivs när det är ordning i köket.
– Tack för att du klädde på dig så snabbt. Nu kommer jag i tid till jobbet och det är viktigt för mig att göra det.

Då blir det oändligt mycket tydligare för barnet vilka behov som föräldrarna har och på vilka sätt som hon kan bidra till dem. ”Aha, pappa gillar ordning!” och ”det är viktigt för mamma att komma i tid till jobbet”. Baserat på tydlig uppskattningen kan barnet själva komma på andra saker hon kan göra för att bidra till sina föräldrar och andra människor (dvs. ta hänsyn, vara omtänksam, visa empati – vad man nu väljer att kalla det). Hon kan städa undan sina leksaker och plocka upp sina kläder från golvet. Hon kan stänga av tv:n när mamma säger till och skynda på sina steg. Men om föräldern bara säger ”vad bra att du dukade av din tallrik och vad duktig du var som klädde på dig”? Ja, det säger sig självt att det är svårt för barnet att veta vad mer hon kan göra för att bidra eftersom det troligen är ganska otydligt för henne vad det är hon bidrar till.

Vill du att ditt barn skall förstå vad du behöver och ta hänsyn till det? Gör det inte så attans svårt för henne! Göm inte dina behov bakom etiketter som ”bra” och ”duktig”. Berätta helt enkelt vad du behöver, uppskattar, gillar och värdesätter och på vilket sätt hon bidrar till det.

– Tack för att du kom med en gång när jag ropade att maten var klar. Jag gillar när vi äter tillsammans!
– Tack för att du såg dig för innan du gick över gatan. Jag känner mig trygg när jag vet att du gör det.
– Jag hörde att du tackade farmor för maten. Jag blev glad för jag gillar verkligen när man visar sin uppskattning gentemot andra människor.

——–

Gillar du texten? Jag uppskattar massor om du vill dela den vidare så att fler vuxna kan inspireras!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Följ mig på Facebook –>

Läs mer17 Kommentarer

Syskonbråk: Varför slutar inte barnen bråka när föräldrarna säger till dem?

I mina tidigare inlägg om syskonbråk har jag visat på två behov som jag tror att barn många gånger försöker tillgodose genom att bråka med sina syskon. (Det finns självklart fler behov som barn kan försöka tillgodose genom att bråka!) Det ena behovet är kontakt/uppmärksamhet. I de flesta familjer får barn som slår, retar eller ”provocerar” sitt syskon tämligen omgående en förälders uppmärksamhet. Det andra behovet som jag menar att barn försöker tillgodose genom att bråka med ett syskon är upplevelsen av egenvärde. Genom att smocka till eller reta ett syskon vill barnet sända signalen ”Jag är viktig! Jag kan! Ta mig på allvar för jag är någon att räkna med!”

Vad skall man göra när barnen bråkar? Jag tänkte ägna det här inlägget åt att titta på vad föräldrar vanligen gör och försöka visa på vilka konsekvenser som det får. Resonemanget illustreras med scener från min egen familj.

När min son var sex år hände det vid flera tillfällen att han bet sin fyraåriga lillasyster. Vid ett tillfälle bet han henne så hårt att det nästan gick hål. Systern skrek i högan sky. Pappan och jag rusade dit. Ilska, sorg och vanmakt blandades i en enda stor cocktail. I många olika tonarter och med begränsad variation av ordvalet talade vi om för sonen att ”det där minsann inte var ok!”. Sonen reagerade inte med den ånger vi innerst inne hoppades på. Istället argumenterade han emot. Sa att det var lillasyrran som börjat och klämde också in något om att vi inte fattade ett skit. Vilket i det läget gjorde oss ännu argare… Resten av dagen, och veckan, gick helt i bråkens tecken. Sonen fortsatte göra saker som han visste att vi misstyckte mot och vi fortsatte att skälla och tjata.

Vad var det egentligen som hände när vi skällde på honom? Varför slutade han inte med alla sina ”störande” beteenden? Jo, för det första fick han kontakt och uppmärksamhet. Vi bekräftade hans uppfattning att bita syrran var ett effektivt sätt att snabbt få föräldrarna online. För det andra talade vi om för honom att han var en skit. Inte med just de orden, men det var med största sannolikhet det budskap han utläste i vårt kroppsspråk, våra ansiktsuttryck och vårt tonfall. Det är ingen vild gissning att hans behov av respektfullt bemötande inte var tillgodosett och att hans längtan att försvara sin känsla av egenvärde väcktes (att sända budskapet: ”jag är visst viktig och betydelsefull”.) Känner man sig som en skit beter man sig som en skit. Den strategi som sonen valde för att försvara sitt egenvärde blev därför att fortsätta pocka på vår uppmärksamhet på ett sätt som vi som föräldrar ogillade. För att sammanfatta: vår ilska och våra förebråelser förstärkte i själva verket det beteende som vi så gärna ville att han skulle upphöra med!

Det fina i föräldraskapet är att man hela tiden får nya chanser. Det dröjde inte många dagar innan sonen på nytt bet sin syster. Den här gången valde jag att agera helt annorlunda. Jag sa bara ”oj då” och tog sedan med mig dottern till badrummet där jag baddade hennes bitmärke med kallt vatten, ackompanjerad av högljudd gråt. Det tog ungefär en minut, sedan kom sonen in i badrummet och sa:

– Jag har två saker jag vill säga. För det första: förlåt mig syrran. För det andra: jag kommer aldrig att bitas igen, det gör alldeles för ont i tänderna!

”Åh, vad härligt att höra, för det är så himla viktigt för mig att vi har omsorg om varandra”, svarade jag. Sedan undrade jag om sonen kunde hämta ett plåster till sin syster. Det kunde han. Hon fortsatte gråta och jag frågade om sonen möjligen hade någon idé om vad vi kunde hitta på för att få syrran glad igen. Han hämtade hennes gosedjur. Jag tackade honom för att han hade sådan koll på hur man tog hand om småsyskon som var ledsna. Resten av dagen förflöt sedan i harmoni. Barnen lekte tillsammans. Efter det här har sonen aldrig någonsin bitit sin syster igen.

Slutsatsen jag drog: Man får inte barn att bete sig bättre genom att få dem att känna sig sämre. När jag lät sonen vara med sina tankar och känslor, utan att vare sig skälla på, skuld- eller skambelägga honom, kunde han hitta tillbaka till sin naturliga empati och agera utifrån den.

Läs mer12 Kommentarer

Skärp till dig och sluta spela teater!

Det var ingen god morgon för femåriga dottern i morse. Hon skulle på utflykt med dagis – något hon inte alls såg fram emot. Högljutt deklarerade att hon inte ”orkade” gå till frukostbordet, slängde sig i en fåtölj och grät en tårlös men högljudd gråt.

Irritationen i mig växte, jag tyckte att hennes reaktion var kraftigt överdriven, och jag tänkte att hon var en riktig ”drama queen” och hade uppmaningen ”sluta spela teater!” hängande på läpparna. Jag behövde verkligen mer lugn och ro så här i tidig timme!

Jag är glad att jag valde att gå på toa istället för att öppna munnen i det läget. Genom att uppmana min dotter att ”sluta spela teater” hade jag visserligen kanske fått henne att tystna och på så sätt fått det lugn jag längtade efter. Men vad skulle anledningen till hennes tystnad vara? Omtanke om mig? Knappast. Snarare skulle hennes tystnad bero på att hon skämdes. Jag tror att när jag säger till mitt barn ”sluta spela teater” så uppfattar mitt barn också ett underliggande budskap, nämligen ”nu är du löjlig”. Så barnet slutar med sitt beteende för att slippa känna sig löjlig. Krasst uttryck: genom att uppmana mitt barn att sluta spela teater får jag (kanske) fram önskat beteende, men av en anledning som, för mig, känns helt fel.

Ytterligare ett problem med att uppmana mitt barn att sluta spela teater är att det inte på något sätt tillgodoser hennes behov i situationen. För hon har ju också behov. Behov som hon försöker tillgodose genom att säcka ihop och gråta tårlöst. (Läs gärna mer om min syn på behov här.)  Jag gissar att hennes behov i den här situationen är att känna sig förstådd, att få empati för hur jobbigt allt känns just nu. För att verkligen försäkra sig om att vi föräldrar fattade så valde hon att visa sina känslor väldigt ”tydligt”. Den snarast retoriska frågan lyder: Hur förstådd känner man sig när någon uppmanar en att skärpa till sig och sluta spela teater?

Barn kan inte alltid få sin vilja fram, men de borde alltid få sin känsla fram. Jag försöker att ha det som ledmotiv i mina relationer med barnen. Under min självvalda time-out på toaletten påminde jag mig själv om det och gick sedan ut och satte mig på armstödet till fåtöljen där dottern fortfarande låg och skrek att hon inte orkade gå till frukostbordet och att hon hatade sitt liv för att hon måste åka på utflykt idag:

– Oj, oj, oj gumman, du är verkligen upprörd och jag gissar att det är jätteviktigt för dig att pappa och jag fattar hur ledsen du är?
– Jag vill inte åka på utflykt!
– Jag märker verkligen det! Det finns antagligen massor av andra saker du hellre skulle vilja göra idag än att kolla på får och grisar?
– Jag vill vara hemma och hoppa rep!
– Jag fattar… Du gillar verkligen ditt nya hopprep?
– Ja… Jag gillar inte fåniga får…
– Nä, jag vet…
– Mamma, kan jag få salami med mig i min matsäck idag?

Samtalet tog mindre än en minut. Min dotter fick förståelse. Jag fick lugn och ro.

Läs mer7 Kommentarer

Vill du att ditt barn skall ta hänsyn till dina känslor och behov?

De flesta av oss kan nog dra oss till minnes tillfällen under vår barndom när vi gjorde som en vuxen sa, antingen för att vi var rädda eller för att vi skämdes. Jag minns när jag gick i första klass och min fröken sa till mig att mitt skratt störde de andra barnen. Jag skämdes ända ner i tårna och tystnade förstås genast. Jag minns också när jag gick i sjuan och vår magister gav hela klassen kvarsittning för att några pojkar hade varit stökiga under lektionen. Jag kokade av upproriskhet, men satt kvar med de andra av rädsla för att magisterns ilska skulle vändas direkt mot mig.

Att anklaga, döma, hota, muta och skambelägga kan många gånger funka, i bemärkelsen att barnet gör som den vuxne vill. Men de verksamma mekanismerna är rädsla för konsekvenser, skuld, skam eller plikt. Jag tror att få föräldrar, när de tänker på det, vill att detta skall utgöra barnets drivkrafter. Jag tror att de flesta föräldrar vill att deras barn skall drivas av en vilja att bidra till andra människor. Att barnen gör det andra människor ber om helt enkelt för att de vill bidra till att andra människors behov blir tillgodosedda.

Så om man nu vill att barnen skall göra det man ber om, för att de vill göra de man ber om (och inte för att de är rädda, känner skuld, skam eller plikt), hur kan man uttrycka sig då? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin. Hur kan vi uttrycka oss istället?

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här (och har faktiskt gjort det också), men idag blir svaret lite mer kortfattat:

Sträva efter att medvetandegöra ditt barn om dina känslor och behov – istället för om sina egna fel och brister.

För att illustrera: Tänk dig in i situationen att din partner sätter på skön musik, häller upp ett glas vin och sätter sig i soffan. Du tänker att du vill göra honom (eller henne) sällskap om en stund, men först vill du plocka undan i köket. När du håller på med disken ropar din partner från soffan: ”du är inte speciellt rolig när du håller på med det där!” Vad tänker du? Vad känner du? Blir du sugen på att avsluta och gå och sätta dig och mysa med honom (henne) i soffan? Nej, jag misstänkte det…

Tänk dig att han (hon) istället säger: ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” Jag gissar att tanken på att krypa upp i soffan känns mer tilltalande i det här läget?

Vi ser alltså att samma budskap – ”sluta diska och kom hit och var med mig” – uttryckt på två helt olika sätt, ger upphov till två helt olika reaktioner. I det ena fallet motstånd, i det andra ”samarbete”.

Barnen skiljer sig inte från dig och mig. De gillar inte att höra: ”åh, vad du är tramsig. Skärp till dig nu!” Kanske får ditt uttalande dem att göra som du vill, men de gör det knappast av omsorg om dig (snarare av rädsla eller skam). De har betydligt lättare att ta till sig: ”vet du, jag känner mig stressad när du sätter skorna på händerna och vantarna på fötterna för det är viktigt för mig att komma i tid till jobbet. Kan du vara snäll och sätta på dig skorna nu?”

För att sammanfatta: Vill du att dina barn skall ta hänsyn till dina känslor och dina behov? Berätta om dina känslor och behov!

Läs mer13 Kommentarer