Poster taggade ‘känslor’

”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.

5234898205_b424c522c6_z

Bild: ellyn. Licens –>

Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.

Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han inte är helt nöjd med vårt sexliv. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över vårt sexliv en enda gång efter det.

Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”

Vad tycker du?

——

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

——-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer46 Kommentarer

En bok, en författare

Jag är inte klok! Varför? Varför, gör jag det här?!

Frågan ställde jag mig själv utanför tv-huset en morgon i september. Jag skulle snart bli intervjuad av Kerstin Brunnberg, tidigare VD för Sveriges Radio, om min bok Med känsla för barns självkänsla. Jag var nervös. Tänkte att det finns en viss ironi i att jag, som skrivit en bok om självkänsla, darrar som ett asplöv inför en intervju och föreställer mig hur jag gör bort mig i svensk tv.

Igår sändes intervjun och nu vet jag varför jag gjorde det där. Jag tittar på mig själv och ser en person som brinner för något: Likvärdiga relationer mellan vuxna och barn. Jag vill att varje unge skall växa upp och veta: ”Jag är värdefull, även om ingen berömmer det jag gör. Jag är värd att bli älskad, även när jag misslyckas.” (Även om jag gör bort mig i tv…)

Gillar du inslaget? Längtar du också efter en värld med mer likvärdiga och ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn? Dela gärna klippet vidare!

ur-logo

Sveriges Utbildningsradio AB

 

Blir du nyfiken på boken? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer13 Kommentarer

Vill ha youghurt! Nej, vill inte ha youghurt! Om barn som ändrar sig stup i kvarten

”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”

ledsen pojke Känns det igen?! Små barns eviga ändrande och om ombytlighet. Irritationen som stiger upp inombords när detta upprepas gång på gång och risken att man själv hamnar på 3-åringens nivå i argumentationen.

Jag fick ett meddelande från en mamma för ett tag sedan. Hon skrev så här:

Hej!! Jag har en kille på tre och ett halvt år som trotsar enormt just nu. Det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: ”Jag vill inte ha skinn på korven, skala den!” (Detta kommer inte med en vanlig mening utan mer som ett utbrott, just för att korven har skinn.) När jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven… Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället. Och så här håller det på… Vad ska man göra då?

//Rådvill mamma

Eftersom jag vet att frågan är aktuell i många familjer väljer jag att svara på den här:

Hej!

Ja, det är förstås hur frustrerande som helst att ha ett barn som ändrar sig stup i kvarten! Och tänk vilken frustration det innebär för barnet att ändra sig så ofta. Jag vet hur det är för mig när jag vacklar mellan olika beslut, är osäker och ändrar mig. Jag känner mig irriterad, ledsen och orolig. Det jag behöver då är någon som förstår mig, som finns där för mig, klappar mig på armen och säger: ”Jag hajjar hur jobbigt det är för dig att inte veta varken ut eller in just nu.”

Min gissning är att din son behöver ungefär detsamma. Förståelse. Förståelse för hur jobbigt det är att inte vara säker på sitt beslut. Förståelse för hur frustrerande det kan kännas att ångra ett fattat beslut. Kanske skulle den där förståelsen kunna kläs i ungefär de här orden:

”Attans älskling. Först tänkte du att du ville har korv utan skal och sedan kom du på att du ville ha korv med skal och då var korven redan skalad… Jag tror jag kan fatta hur besviken du känner dig!”

”Först ville du gå till dagis och så kommer du på när vi gått en bit att du hellre hade velat cykla. Och så säger jag dessutom att vi inte har tid att gå hem och hämta din cykel!! Det är jättejobbigt, eller hur!?”

(Det här är mina ord. Jag föreslår att du klär din förståelse i ord som kommer naturligt för dig!)

Nu vet jag förstås inte hur du brukar säga, men jag vet att det är vanligt bland föräldrar att försöka förklara för och resonera med sitt barn i den här typen av konflikter. Det låter kanske ungefär så här:

”Du sa att du ville ha korven utan skal älskling och nu har jag tagit bort det. Det går inte att sätta på skalet på korven igen.”

”Jag förstår att du blir besviken, men nu har vi gått halva vägen till dagis och då kan vi inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”

Ja, det är ganska troligt att även en tre-och-ett-halvt-åring förstår det. Men just i stunden är han så attans besviken! Det kan verka som att det enda han vill är att få cykla – nu, nu nu! – men jag tror också att han kan nöja sig med det näst bästa: att mamma förstår hur gärna han hade velat cykla och att hon visar respekt för hans besvikelse.

Tyvärr upplever han varken förståelse eller respekt om mamman väljer att förklara det uppenbara. Tvärtom. Det verkar ju, tycker han, som att mamma inte fattar hur det här känns för honom! Och även om hon fattar så verkar hon tycka att känslan är fel (”Vi kan inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”). Så då står barnet där och känner sig inte bara besviken för att han inte får cykla. Dessutom verkar det som att hans älskade mamma, hans vän i världen, inte förstår hur det känns för honom!!! (Hur mycket förståelse upplever du själv om du säger: ”Åh, vad jag är besviken för att semestern är slut! Jag hade gärna haft en vecka till!” och din partner svarar: ”Jag förstår att du är besviken, men du ansökte faktiskt bara om fyra veckors sommarsemester. Nu har det gått fyra veckor och då är semestern förstås slut.”) Inte så konstigt att gråten trappas upp och konflikten blir allt mer låst… Så därför är mitt råd att försöka motstå impulsen att förklara för barnet och istället uttrycka förståelse för de jobbiga känslor som just i den stunden är levande i honom.

”Men om jag säger så där till min son så slutar han ju inte gråta! I värsta fall börjar han gråta ännu mer om jag bekräftar att jag ser att han är ledsen!” Jag hör invändningen ibland från föräldrar när jag pratar om detta sk. empatiska lyssnade. Jag antar att den speglar en önskan om att barnet skall sluta känna sig besviken, ha en annan och, för både sig själv och omgivningen, enklare känsla. Jag tvivlar på att det är möjligt! En treåring har den känsla han har och förståelse resulterar (tack och lov!) inte i att barnet slutar känna utan snarare i att känslan släpps fram när barnet märker att den är okej. Men det som också händer när barnet får empatisk förståelse är han kan bearbeta känslan och komma vidare. Detta blir mycket svårare för barnet om föräldern inte bekräftar och respekterar känslan.

Ytterligare en positiv, och viktig, konsekvens av en förälders empatiska förståelse är att barnet så småningom lär sig benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor. Detta är i sin tur, vågar jag påstå, förutsättningar för att på sikt också kunna utveckla förmågan att ta hand om och uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra. Den utvecklingen sker dessvärre inte över en natt, men med tålmodiga och förstående föräldrar vid sin sida kommer det förmodligen inte att behöva ta mer än 10-15 år.

Nej, jag är inte ironisk när jag skriver den sista meningen. Jag är fullt allvarlig. Att utveckla förståelse för sina egna känslor och att lära sig uttrycka dem på konstruktiva och respektfulla sätt är en lång och inte helt enkel process. Många vuxna lever ett helt liv utan att lära sig det, så om du kan ge ditt barn stöd i att utveckla dessa förmågor innan han tar steget ut i vuxenlivet tycker jag att du skall vara väldigt nöjd.

Läs också:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Hur svårt kan det vara att fatta!?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer38 Kommentarer

Men allvarligt talat David Eberhard och TV4: Vart tog respekten vägen?!

”Lär dig hantera gamla människors ilska.” Så löd rubriken på ett inslag som jag såg i tv häromdagen. Jag vill gärna referera det här för att sedan dela mina reflektioner med er.

I studion: två inbjudna experter. Den ena är vinstutdelare i ett tävlingsprogram i tv. Det gör henne visserligen inte till expert på åldringar, men hon har träffat många gamla människor och faktiskt levt tillsammans med inte mindre än fyra stycken! Den andre experten är psykiater. Han arbetar inte med åldringar, har aldrig gjort, men i likhet med programledaren har han levt tillsammans med flera stycken.

Programledaren: Det här med gamla människor som är arga, det kommer och går i perioder…?
Den kvinnliga experten: Ja, det är ju en del av livet. Det handlar mycket om de olika stadierna som en gammal person kan vara i. Jag har en 87-åring hemma som är väldigt trotsig, så det är mycket ilska hos oss just nu…
Programledaren: Så då är ju frågan hur man hanterar detta? Man drabbas ju av dåligt samvete ibland om man tar i för mycket, men man måste ju hantera det och sätta en gräns?!
Den manliga experten: Ja alltså, åldringar är ju rätt skröpliga och fysiskt svaga, så det är lätt att hantera på det sättet… Om du har en ilsken åldring som sparkas och slåss så är det bara att hålla åldringen (han illustrerar hur han menar med raka armar utsträckta framför sig) eller ta undan den. Sedan är det förstås viktigt att inte tappa behärskningen själv… Men åldringar är mycket tåligare än vi tror!
Programledaren till den kvinnliga experten: Jag skrattade gott tidigare när du berättade hur du hade hanterat en gammal människa vid ett tillfälle. Du får berätta!
Den kvinnliga experten: Jag alltså, det var Elsa, som är 87 år och som upprepar ”nåväl, nåväl” i varje mening hon säger. Jag bestämde mig för att testa ett knep för att få henne att sluta med det. Så när hon kom igång med sina ”nåväl, nåväl” igår så kände jag bara att det här är så otroligt jobbigt att lyssna på så hon måste få uppleva det själv! Så jag började göra precis som hon. Sa ”nåväl, nåväl” efter varenda litet yttrande jag gjorde.
Programledaren: Hur gick det då?
Den kvinnliga experten: Det gick bra! Hon slutade. Annars tycker jag att avleda är det bästa knepet. Att få dem att tänka på något annat när de är arga för att de inte får kaffe eller för att de vill stanna uppe en stund till på kvällen.
Programledaren: Vi har fått in en brevfråga. Det är Anna som skriver och berättar att hennes åldriga pappa skriker om det är hans son som hjälper honom i säng på kvällen. Hon brukar låta sin far skrika en stund men sedan står hon inte ut och går in och tar över från brodern.
Den manliga experten: Jag är av uppfattningen att det inte är åldringen själv som skall bestämma vem som sköter läggningen på kvällen. Jag förstår att det är jobbigt, men om man inte tar konflikten med åldringen någon gång så kommer sonen aldrig att kunna ombesörja läggningsrutinerna.
Programledaren: Vi har en fråga till! Det är kvinna som skriver om sin 92-åriga mamma att hon försöker slåss, kastar och slår i saker när hon inte får som hon vill. ”Vi har tänkt att hon kanske är understimulerad och har försökt se till att hon får komma ut en stund varje dag. Ute är allt lugnt och hon är snäll, men när vi kommer in blir det bara bråk och skrik. Hur skall vi göra?”
Den manlige experten: Det är lätt hänt att tro att en missnöjd åldring skall stimuleras. Men jag tror att åldringar måste få ha tråkigt också! Och det är ju så att ju längre tiden går och man står ut så ökar sannolikheten att åldringen lugnar sig och inser att ”jag kommer ingen vart med det här beteendet”.
Programledaren till den kvinnliga experten: Alla gamla människor är ju unika. Har du märkt någon stor skillnad på de åldringar du haft omkring dig genom åren?
Den kvinnliga experten: De är väldigt olika. Men just trotssituationerna har man ju i varje ålder. Men jag har blivit mer ”laid back” i att inte bli så ledsen när de skriker. Jag har lättare att ta konflikten och vara hård mot dem.
Programledaren: För att sammanfatta: Man hanterar gamla människors ilska genom att vara konsekvent. Låta dem skrika färdigt…
Den manlige experten: Ja, eller att inte bli så upprörd. Det är inte ett uttryck för att du är en dålig människa skulle jag säga, inte så länge du är ”good enough”. Alla åldringar skriker.
Programledaren: (Nöjt leende.) Tack för att ni kom hit. Ni får komma tillbaka och prata mer!


Nej, det var förstås inte en intervju om hur man hanterar gamla människors ilska

Hade det varit det hade du förmodligen sett rubriker i kvällstidningarna efteråt. Inlägg hade delats med vindens fart på facebook. Upprördheten hade varit stor: ”Man kan väl inte bara ignorera gamla människors protester?! Som om de inte betydde något? Och det är väl ändå inte okej att driva med gamla människor genom att härma dem? Få dem att känna sig dumma och skämmas!? De är värda mer respekt än så! Och att påstå att alla åldringar skriker och att man därför inte behöver ta åt sig, vad är det för konstigt argument? (Föreställ dig ett företag där man avfärdade personalens protester som irrelevanta eftersom alla i personalen klagade!)”

Men det var som sagt inte en intervju om gamla människor. Det var en intervju om hur man hanterar barns ilska. Byt ut ”åldring” mot ”barn” i texten ovan så får du en ganska god bild av hur intervjun faktiskt lät. (Episoden med 87-åriga Elsa som upprepade ”nåväl” handlade i ursprungsintervjun om hur mamman härmat sin treåring när han låg på golvet i mataffären och skrek.) Och nej, det är inte många som har förfasat sig över intervjun. Inga virala stormar har dragit fram i de sociala medierna under det dryga ett och ett halva dygn som gått sedan intervjun sändes. Inte ens en liten bris faktiskt. (Här är den enda kommentaren jag hittat.)

Varför uteblir tittarnas reaktioner när det handlar om barn?

Och varför ifrågasätter programledaren och journalisten Jesper Börjesson inte det som ”experterna” Magdalena Graaf och David Eberhard säger? Inte en enda kritisk eller ifrågasättande invändning gör han under de elva minuter intervjun pågår! Låt mig upprepa de sätt som experterna föreslår för att hantera barns ilska:

–          att med muskelstyrka ”hantera” barnets ilska
–          att härma barnet i syfte att få henne att inse att hon är löjlig
–          att få barnet som uttrycker ilska att tänka på något annat
–          att hålla fast vid sin egen ståndpunkt utan att ge med sig
–          att vara hård mot barnet

Hur kan en journalist bara skratta och hålla med när de han intervjuar uttrycker att detta är bra sätt att möta en annan människa!? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte skulle bemöta andra människor på? Varför skall vi bemöta barn på sätt som vi inte själva skulle gilla att bli bemötta? Vore inte detta ganska motiverade frågor att ställa för en journalist som väl förhoppningsvis fått utbildning i ett kritiskt förhållningssätt?


Det som inte sägs

Ja, jag upprörs över det som experterna i programmet pratar om och föreslår eftersom det inte alls funkar med mitt behov av respekt för andra människor, oavsett om de är stora eller små. Men jag blir faktiskt än mer upprörd av det som de inte pratar om, nämligen barnets perspektiv. Tror Graaf och Eberhard att barn saknar förmåga att tänka och känna (något annat än ilska då förstås)? Eller är barns tankar och känslor inte viktiga? Eller råkade de kanske helt enkelt bara glömma bort barns perspektiv just den här dagen?

För mig står det helt klart att om vi skall kunna hantera barns ilska på ett respektfullt sätt så måste vi börja med att förstå orsakerna till barns ilska. Och det duger inte att, som Graaf och Eberhard gör, förklara den med olika ”perioder”: trots, förpubertet och pubertet. Som om all ilska under flera år av barnens uppväxt inte behöver förstås eller bemötas som något annat än en negativ biverkan av fysiologisk utveckling. Tänk om det i själva verket är något annat som inträffar i barnens liv i dessa perioder? Något som vi vuxna behöver förstå och hjälpa dem med (tex självständighetsutveckling)? Tänk om barnens ilska är ett uttryck för att de inte får den förståelse och den hjälp som de behöver? Hur bra hanterar vi då hela grejen när vi ignorerar barnens ilska? (Eberhard använder förvisso ordet ”härbärgera” med hänvisning till psykiatrin, men i mina öron låter hans form av härbärgering förvillande lik ignorans.)

Men låt oss för ett ögonblick ändå acceptera Graaf och Eberhards tanke om att det finns perioder i barns utveckling när de är ilskna utan andra orsaker än rent fysiologiska. Betyder det då att all ilska under dessa perioder kan skrivas på detta konto? Finns det inga orättvisor i barns liv i två-treårsåldern, i förpubertet och pubertetet? Blir barn aldrig kränkta under dessa perioder i livet? Annorlunda uttryckt: är all ilska hos ett barn i dessa livsfaser omotiverad? Om svaret på den frågan är nej, om det faktiskt finns motiverad ilska hos barn, uppstår frågan hur lämpligt det är att vi ”hanterar” barnens ilska genom att hålla dem ifrån oss med muskelstyrka, avleda deras uppmärksamhet, driva med dem eller bara stålsätta oss mot deras ilska? Vad lär vi dem då om empati? Om förståelse? Om respekt?

Det andra som jag också tycker att vi bör göra för att hantera barns ilska på ett respektfullt sätt är att försöka förstå hur barnet upplever sin ilska. Ett barn som har ett ”trotsutbrott” eller ett ”raserianfall” (som vi vuxna väljer att kalla det) känner sig förmodligen rädd. Det kan vara mycket skrämmande att uppleva starka känslor och än mer så om man dessutom förlorar kontrollen över dessa känslor. Att i detta läge mötas av en förälder som tex håller en på armlängs avstånd, skickar iväg en till ett annat rum eller härmar det man själv gör är förmodligen allt annat än hjälpsamt för barnet. Jag är övertygad om att barnet skulle vara betydligt mer hjälpt av att mötas av tröst, förståelse, lugn och trygghet. (Självfallet kan man samtidigt ibland behöva skydda både personer och prylar i omgivningen.) Om man behöver prata om det som hände är det mer meningsfullt att göra det efteråt, när ilskan fått klinga av, och både barn och vuxen har förutsättningar för kontakt och lyssnande.


Vuxnas och barns perspektiv

Om vi tar i beaktande att barnets ilska kan vara skrämmande för barnet och att den dessutom kan vara motiverad av andra orsaker än rent fysiologiska tycker jag att svaret på frågan hur man skall ”hantera” barnets ilska – givet att vi värnar barns psykiska välbefinnande – rimligen bör inkludera ett barnperspektiv. Inte bara ett vuxenperspektiv!

Låt oss till exempel titta på nattningskonflikten, som i den ursprungliga intervjun handlar om en sexåring som vill att mamman nattar honom och skriker om pappan gör det. David Eberhard säger att han visserligen förstår att mamman ger med sig eftersom det är så jobbigt när barnen skriker, men att han samtidigt tycker att det är föräldrarna som skall bestämma vem som nattar: ”Om man inte tar den konflikten någon gång så kommer ju pappan aldrig att kunna lägga.” Eberhards verklighetsbild är svartvit. Antingen vinner barnet konflikten, eller så vinner föräldern.

Men tänk om barnet inte bara bråkar för att bråka, för att han är i en utvecklingsfas. Tänk om han bråkar eftersom det är något som är viktigt för honom, på riktigt? Kanske nattar mamma och pappa på olika sätt? Kanske säger inte pappa de saker han behöver höra för att kunna somna tryggt? Kanske har han behov av att prata om vad som hänt under dagen och mamma är mycket bättre på att lyssna? Kanske hjälper mammas ryggmassage bättre än pappas sagoläsning när det gäller att slappna av och komma till ro? Genom att fråga pojken, lyssna på hans svar och verkligen försöka förstå skulle det kanske visa sig att det inte alls finns någon konflikt som behöver ”tas”! Kanske kan pappa ändra lite på sina nattningsrutiner så att pojken kan acceptera att det är han som nattar? Kanske kan mamma göra det där som är viktigt för honom (till exempel lyssna på hur hans dag varit) vid något annat tillfälle än just vid nattningen? Kanske vill mamma ta alla nattningar när hon förstår hur viktiga de är för sonen (och i gengäld kanske pappan kan ta hand om alla väckningar och frukostar)? Jag är övertygad om att det finns lösningar bortom svart och vitt. Lösningar där alla vinner. Men man måste förstås vara öppen för att söka sådana lösningar och öppen för att ett barn ilska kan vara lika sann och betydelsebärande som andra människors ilska.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Fem tips till dig som har trotsiga barn

 

Läs mer42 Kommentarer

Du har ansvar för ditt eget handlande! Åtminstone om du är barn…

– Sluta! Du får inte slå Lisen!
– Men hon kallade mig för pucko! Hon gjorde mig arg.
– Det spelar ingen roll, du får ändå inte slåss.
– Jag kan inte låta bli. Det känns som att jag är tvungen att slå henne när hon säger sådär!
– Det är klart du kan låta bli! Det är ju dina händer, det är ju ingen annan som tvingar dig att lyfta dem och slå Lisen, eller hur!?

Jag har många gånger tänkt på hur vi vuxna inte låter barnen komma undan med att skylla sitt agerande på någon annan. Det spelar ingen roll var andra barn gör, man har ändå makten över sina egna händer och sin egen mun:

”Ingen annan kan tvinga dig att slåss. Du väljer själv!”
”Du kan inte skylla på någon annan för att du sa att du tänker döda din syster. Det är din mun och den har du makten över.”

Varianter av dessa påståenden har nog de flesta som arbetar eller lever med barn som passerat småbarnsåren gjort. Det är viktigt att lära barnen att de har ett personligt ansvar, eller hur!?

Jag har också många gånger tänkt på hur vuxna själva försöker smita undan det där personliga ansvaret för sina egna känslouttryck. Jag har hört föräldrar och pedagoger säga till barn:

”Ja, jag vet att jag har sagt att vi inte får skrika här hemma men det är väl inte konstigt att jag blir arg på dig och höjer rösten när du slår din syster!?”
”Förlåt för att jag blev så arg förut och kallade dig för trotsig och jobbig! Men du måste förstå att när du skriker i affären då blir jag arg och då säger man ibland dumma saker.”
”Tänk att du skall göra mig så här ledsen…”

Jag tycker att det är otroligt viktigt att lära barn att ta personligt ansvar för sina känslouttryck! Och jag tror att de lär sig, inte bara av det vi säger om deras känslouttryck, utan minst lika mycket, förmodligen mer, av det vi säger om våra egna.

Tar du personligt ansvar för hur du uttrycker dina känslor?

Mer på samma tema: Vem har makten över dina känslor?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer9 Kommentarer