Poster taggade ‘känslor’

Längtan efter kontakt

Det har känts lite läskigt, det där att skiljas från boken som bott i mig i nästan två år. Nu lever den sitt eget liv. Inspirerar, provocerar, väcker funderingar, hopp, motstånd… Jag vet förstås inte, men jag hoppas av hela mitt hjärta att den berör läsaren. På ett eller annat sätt. Jag kan inte tänka mig något tristare än att skriva en bok som inte berör.

Därför känns det väldigt bra när jag nu börjat få mejl och fb-meddelanden från personer som läst min bok. I morse fick jag ett meddelande som jag kände mig både glad och tacksam när jag läste. Jag har fått brevskrivarens tillstånd att publicera det här nedanför.

Har du läst min bok? Jag längtar efter kontakt med fler läsare och skulle bli väldigt glad om du ville lämna en kommentar i kommentarsfältet och berätta om dina reaktioner på boken!

//Petra

Hej!

Håller just nu på att läsa din bok och om hur man kommunicerar med barnen för att få till ett samtal och ingen utfrågning och hur man gör för att uppmuntra barnen att berätta mer om hur de upplever världen.

Började dagen med att läsa. Så vaknade min minsta kille snart sju år…

Jag tog tillfället i akt och bjöd in honom att sätta sig i mitt knä vilket han ville. Jag tränade på att tillämpa en del av dina fina tips i boken och vi hade en HEEEELT fantastisk stund tillsammans och jag fick veta så mycket om hans inre värld och vad han har för tankar om allt mellan himmel och jord… Plötsligt kände jag en otrolig gemenskap med Martin. Jag var en otroligt nöjd mamma efter vår stund tillsammans. Tänk vilken skillnad det kan bli när vi använder orden på ett klokt sätt! Tusen tack för det var du som fick mig att aktivt tänka på att de små detaljerna gör så otroligt stor skillnad…

Jag avslutade vår stund med att säga:

Vet du, jag skulle tycka att det var jättemysigt att vara med dig en stund idag och göra något tillsammans. Det har jag längtat efter.Har du lust med det?
Martin: Jaaaa.
Jag: Har du någon ide om vad vi skulle kunna göra?
Martin: Vi kan pärla och baka och hälsa på Peggen (hans farbrors hundvalp).
Jag: Ja, alla de sakerna känns roliga för mig oxå. Vilken av aktiviteterna skulle du vilja börja med?
Martin; Pärla skulle va kul.
Jag: Ok, det är ok för mig oxå. Då börjar vi med det. Vet du, mamma vill ju också hinna vara en stund med Tobias så det kan finnas risk för att vi inte hinner med alla sakerna du föreslog, vad har du för tankar kring det?
Martin: Mamma, men att hälsa på Peggen, då tänkte jag mig att vi skulle kunna göra det HELA familjen så då är vi ju tillsammans allihopa.
Jag: Ja, det är sant. Då hinner vi ju i alla fall med två av de aktiviteterna som du ville göra.
Martin: Ja. Det tycker jag blir bra.
Jag: Då får vi fråga om resten av familjen vill följa med och så får vi se om vi hinner att baka annars tar vi det en annan dag.
Martin: Okej.

Jag var HEEELT mållös. Vi hade en helt fantastisk morgon tillsammans! Jag har tyckt att jag har varit en medveten mamma men de tips du gav mig i boken har hjälpt mig att förstå hur jag kan utveckla mitt sätt att vara med mina barn och även med vuxna eftersom allt egentligen handlar om kommunikation inte just att barnen är barn och jag är vuxen…

Tusen tack! ️️ Kram Anna-Lena

7031928805_11cce41712_o

Foto: Kevin Jarett

Bloggar som skriver om Med känsla för barns självkänsla:

Vimmelmamman
JoS
Lifevision
Superquinnan

Elaine Eksvärd
Nina Ruthström

Läs mer13 Kommentarer

Barn kan och bör inte alltid få som de vill, men låt dem få känna vad de vill!

Föreställ dig följande:

För tre år sedan var du och din partner tillsammans i Västindien. Det var två underbara veckor som du fortfarande vårdar i minnet. Nu är det mörkaste december. Du sitter och bläddrar i ett reklamblad för resor till Karibien och drömmer dig bort. Vita, stränder, palmer, breda leenden och rastaflätor – du kan se det framför dig va?! Drömmande säger du till din partner:

”Åh, tänk om vi kunde åka dit igen…”

Svaret väcker dig bryskt ur dina drömmar:

”Det fattar du väl att vi inte har råd med!?”

Jodå, visst fattar du det. Men du hade verkligen gillat att höra att din partner fattar att du vill. Delar din längtan. Du hade troligen känt dig gladare om du fått svaret:

”Ja, åh vad härligt det hade varit att åka dit igen. Det är verkligen synd att vi inte har pengar till det just nu!”

Jag tänkte på hur skönt det känns när andra människor visar respekt för mina önskemål, min lust och min längtan – även om jag inte kan få det jag vill – när jag var och handlade idag. Kön till kassan var lång och jag hade gott om tid att observera en mamma och hennes fem-, sexårige son vid leksaksautomaten:

”Mamma, kan jag få en guldpeng? Jag vill köpa en sådan där boll med en leksak i!”
”Nej, det får du inte. Det är bara skitgrejer i de där automaterna.”
”Det är det inte alls det. Jag finns en jättecool nyckelring. Jag behöver faktiskt en nyckelring.”
”Mm, eller hur?! Du har ju inte ens några nycklar…”
”Men mamma! Kom och kolla! Dom är fettägiga!”

3561503334_e43dcfecf5_z

Foto: Sham Hardy

Mamman slängde en snabb blick på automaten och upprepade sedan: ”Det där är bara skit Pelle!” Jag gissar att hon ville vara tydlig. Att hon ville lära honom att det inte är meningsfullt att lägga sina pengar på saker som går sönder så fort de kommer i kontakt med barnahänder. Skydda honom från besvikelse. Jag misstänker att Pelle hörde det hon sa som att hans längtan var skit. Inget värd. Stora tårar trillade ner för hans kinder när han med tunga steg gick efter sin mamma ut ur affären.

Jag tror att Pelle hade gillat mer om hans mamma tittat på grejerna i automaten och sagt: ”Wow! Jag hajjar att det finns en massa grejer i den här automaten som du verkligen skulle vilja ha och jag gissar att du är riktigt besviken för att jag inte är villig att lägga mina pengar på det!?” Det här skulle visserligen inte innebära att Pelle lämnade affären med en plastig nyckelring i sin ägo. Men han skulle lämna affären med vetskapen om att hans mamma respekterar hans känslor. Det är inte så illa det heller.

Följ mig gärna på facebook –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer13 Kommentarer

Hur svårt kan det vara att fatta!? (Om när barn inte förstår, trots att de ”borde” göra det…)

Jag är så trött på att tjafsa och bråka! Det kvittar nästan vad jag säger så blir det konflikt. Även när det bara handlar om skitsaker! Som häromdagen. Lisa ville ha müsli i youghurten, men vi hade ingen müsli hemma. Även fast jag förklarade det och till och med visade henne att burken var tom så fortsatte hon tjata om müsli. Hon är sex år, så jag tycker att hon borde fatta att slut betyder slut. Eller borde hon inte det?!

Mamman jag pratade med var både trött och förtvivlad. Det tär på krafterna att gång på gång hamna i konflikt. Det tär på krafterna att uppleva att den man pratar med inte förstår, trots att man vill så oändligt väl och verkligen anstränger sig för att förklara.

Hon gav fler exempel på när det gick fel i deras kommunikation och konflikter uppstod kring sådant som hon tyckte borde vara självklart. Dagen innan hade dottern blivit jätteledsen när hon inte fick köpa tuggummi i mataffären, trots att de hade just sådana tuggummin hemma. En annan gång hade hon blivit ledsen och påstått att mamman inte älskade henne lika mycket som hon älskade storasystern. Fastän mamman gång på gång försäkrat att hon älskade dem båda lika mycket hade hon inte lugnat ner sig.

Det händer ganska ofta att föräldrar kommer till mig för att få hjälp med den här typen av kommunikationsproblem. Jag känner mig både ledsen och glad när det händer. Ledsen för att jag förstår hur mycket frustration som familjens medlemmar upplevt ditintills. Glad för att de har modet att be om hjälp, men också för att det brukar var ganska enkelt att hjälpa dem till en ökad förståelse och kontakt med sina barn.

Uttalade och outtalade budskap i kommunikationen

För att förstå vad det är som händer i situationer som de här behöver man först och främst förstå att kommunikation sker på flera plan samtidigt. På ett plan förmedlar orden fakta om sakförhållanden. På ett annat, outtalat, plan handlar kommunikationen om känslor och behov hos den som talar. När föräldern inte uppfattar barnets outtalade budskap, utan bara svarar på det uttalade sakförhållandet, är risken stor att samtalet snart hamnar i en negativ spiral, med upptrappad frustration hos både barn och förälder som följd.

iStock_000012607311XSmallSå när barnet frågar: ”Var är müslin?” säger hon kanske också, mellan raderna: ”Jag känner mig sugen på något gott. Müsli är gott.”

Föräldern som inte lyssnar mellan raderna svarar kanske: ”Müslin är slut” med sakligt tonfall.

Barnet känner sig frusterad och upplever att hon inte riktigt blir förstådd. Därför fortsätter hon: ”Men jag vill ha müsli!”. Den hon menar, men inte förmår uttrycka med ord är: ”Jag är verkligen sugen på müsli och jag är besviken för att den är slut.”

Föräldern, som fortfarande bara hör ett faktapåstående (”Jag vill ha müsli!”) svarar med att upprepa fakta. ”Och müslin är som sagt slut. Du får ta flingor istället.”

Nu stiger frustrationen ännu mer hos barnet. Hon vrider upp tonläget några snäpp och skriker: ”Jag vill inte ha några jävla flingor! Jag vill ha müsli!”. Det som skrikandet syftar till att förmedla är kanske något i stil med: ”Fattar du inte hur viktigt det här är för mig mamma!?”

Men nej, mamman svarar fortfarande som om det vore ett faktum barnet ifrågasätter: ”Vi. Har. Bara. Flingor. Sluta tjata och sätt dig ner och ät nu!”

Plocka ut det kursiverade replikerna ovan och tänk dig att det vore ett samtal som utspelade sig mellan föräldern och barnet. En helkonstigt samtal, eller hur? Föräldern svarar ju inte alls adekvat på det barnet säger! Ungefär så konstigt tror jag att samtalet ter sig för barnet, som inte alls är medvetet om att föräldern enbart svarar på orden som sägs och inte förstår eller tar hänsyn till vilka känslor och behov som finns bakom orden.

Det skulle förstås förenkla en hel del om barn förmådde sätta ord på sina känslor och behov, om flickan i exemplet kunde säga: ”Jag är verkligen besviken för att müslin är slut” istället för att upprepa det hon redan sagt (att hon vill ha müsli). Men tyvärr händer det ganska sällan att barn är så verbala eller har så god kontakt med sina känslor och behov. Det är helt enkelt att hoppas på lite för mycket.

Därför brukar jag uppmuntra föräldrar att försöka lyssna bortom barnens ord och de sakförhållanden som dessa ord gäller. Vilken känsla kan det vara som barnet har? Och vad är det som är viktigt för barnet, som hon vill att föräldern skall förstå?

Om mamman i exemplet ovan gjorde det skulle dialogen kanske låta så här:

Barn: ”Var är müslin?”
Förälder: ”Müslin är tyvärr slut.”
Barn: ”Men jag vill ha müsli!”
Förälder: ”Jag vet… ”
Barn: ”Skit också!”
Förälder: ”Du är besviken va?! Du gillar müsli och gärna vill äta sådant du gillar?”
Barn: ”Ja!”
Förälder: ”Vad vill ha istället? Flingor? Gröt?”
Barn: ”Jag tror inte jag vill ha något… Jag vet inte…”
Förälder: ”Okej. Säg till om du kommer på vad du vill ha.”
Barn. ”Mm…”

Och här nedan är exempel på hur det skulle kunna låta i de två andra situationerna, som mamman också beskrev, om hon försöker gissa vad barnet känner och behöver istället för att bara svara på det sakförhållande som barnets ord ger uttryck för:

Barn: ”Jag vill köpa sådant här tuggummi!”
Förälder: ”Men det får du inte, vi har exakt likadant tuggummi hemma.”
Barn: ”Men alltså! Varför kan jag aldrig få göra som jag vill!?”
Förälder: ”Jag märker att du verkligen är angelägen om att köpa det där tuggummit?! Har du lust att förklara vad som är så viktigt med det?”

Barn: ”Du älskar inte mig lika mycket som du älskar Matilda!”
Förälder: ”Jo, det gör jag. Jag älskar er precis lika mycket!”
Barn: ”Det gör du inte alls! Jag vet att du älskar henne mer, du vågar bara inte erkänna det!”
Förälder: ”Är det så att det finns det en massa oro i dig just nu som handlar om att du behöver veta säkert att du är älskad?”

När föräldrar lär sig att lyssna och svara, inte bara på orden som barnet säger, utan också på de känslor och behov som finns där bakom, utvecklar sig familjens relationer oftast ganska snart från tjafs och bråk till kontakt och förståelse. Det betyder inte att man alltid tycker lika och alltid är överens. Men det betyder att man har betydligt bättre förutsättningar att resonera sig fram till ömsesidigt accepterade lösningar på de konflikter som finns. En bonuseffekt är förstås också att – i takt med att föräldrarna börjar sätta ord på (sina gissningar om) barnets känslor och behov – får barnet tillgång till fler ord och lär sig så småningom att själv uttrycka vad hon känner och behöver. Så en vacker morgon, när sexåringen hunnit fylla tio, står hon där och säger: ”Attans vad jag känner mig besviken när jag märker att müslin är slut. Jag längtade verkligen efter müsli idag!”

Läs mer42 Kommentarer

Skulle du vilja bli utskälld inför alla dina vuxenkompisar? (Hälsning till fröknar från åttaårig flicka)

Idag lämnar jag över ordet här på bloggen till en av de viktigaste människorna i mitt liv. Hon har något mycket angeläget att säga. Jag hoppas att du vill läsa och väldigt gärna dela vidare! Lämna också gärna en kommentar och berätta vad du tänker om det hon skriver.

//Petra

———–

Hej,

jag är 8 år och jag är Petras dotter :-). Jag tänker skriva om lärare på skolor och förskolor.

Många barn blir skällda på av fröknarna i skolan. Så är det på min skola också :-(. Det finns en pojke på min skola som ofta får stora utskällningar av fröknarna. Jag har egentligen aldrig fått en sådan utskällning, men jag tror ändå jag vet hur det känns. När fröknar ger stora utskällningar till barnen så mår dom inte bra :-(!

Istället för att skälla tycker jag att fröknarna skall berätta vad barnen gör bra och vad mer dom kan göra bra och försöka att använda ordet ”inte” så lite som möjligt! (Fröknar säger: ”Du får inte göra ditt! Du får inte göra datt!” Och då berättar dom ju bara vad som är dåligt…)

Vi barn vet redan sådant som är fel och sådant som är rätt. (Men bara för att vi vet det betyder det inte att vi gör det…)

Det fanns två andra killar på min skola också som ofta fick utskällningar :-(. Och när dom hade fått det ett tag så blev dom ännu jobbigare! Nu har båda slutat, men jag kommer ihåg det ändå.

Jag tycker inte att ni fröknar skall ge barn sådana utskällningar. Vi mår inte bra av det!

Och om ni fröknar måste ge barn stora utskällningar så skall ni absolut inte göra det inför hela klassen. Då mår barnen ännu dåligare 🙁 🙁 ! Det är jättepinsamt att bli skälld på inför sina kompisar!

Nu har jag en fråga till er fröknar:

Skulle ni vilja bli utskällda inför alla era vuxenkompisar?!

Hälsningar åttaårig flicka 🙂

 

iStock_000011270043XSmall

(Inlägget är dikterat ordagrant för mig. Mitt bidrag består av skiljetecken och stora bokstäver. Valet av bild och smiliesar har åttaåringen gjort. //Petra)

Läs mer107 Kommentarer

Alla vet hur det känns att vara ledsen (Gränser med respekt, del 4)

”Du säger alltid att du är irriterad mamma.”

Min dotter var tre år när hon suckande uppmärksammade mig på att det känsloregister jag gav uttryck för var tämligen smalt. Hennes observation var helt korrekt. Det gånger jag satte ord på en känsla var det så gott som alltid irritation jag sa att jag kände. Jag tänkte att det var en ”lagom” känsla på något sätt. Den indikerade att jag inte var helt nöjd med sakernas tillstånd, samtidigt som jag inte riskerade att gå utanför den socialt accepterade känsloramen. Problemet, som min treåring tydliggjorde, med att så ofta uttrycka just denna känsla var att omgivning mest reagerade med suckar och axelryckningar på det jag sa. Mina ord berörde inte. De bidrog inte till att skapa kontakt.


Den andra komponenten: Berätta vad du känner

I mitt förra inlägg skrev jag att det första steget i att skapa kontakt med barnen och underlätta för dem att reagera med empati på det som sägs är att sätta ord på sina observationer. Att ge uttryck för vad man ser och hör istället för hur man tolkar det man ser och hör. Det andra steget, som jag skall beskriva idag, är att ärligt och uppriktigt uttrycka vilken eller vilka känslor man har i relation till det man observerar. Med känsla menar jag kroppsliga förnimmelser. En känsla känns i kroppen. Glad, irriterad, besviken, förskräckt, förvånad, orolig, hungrig och trött – det finns alltid kroppsliga tecken (om vi är uppmärksamma) på de känslor vi har.

Upplevelsen av känslor är något som förenar alla människor. Om jag säger att jag är glad vet du hur det känns, eller hur? Detsamma gäller också andra känslor som tex ledsen, generad, hoppfull, nyfiken och avundsjuk. Genom att vi alla delar känslomässiga referenser blir det lättare för oss att sätta oss in i andra människors verklighet när vi får veta vad de känner: ”Aha! Hon är glad! Det vet jag hur det känns.”

Om man istället för att uttrycka en känsla berättar om sina tankar är chansen till igenkänning och kontakt betydligt sämre eftersom tankar inte är allmänmänskliga. Om jag tex säger att jag tänker att något är ”kränkande” förstår andra människor inte direkt vad jag menar. Risken finns att fokus flyttas, från min upplevelse till en bedömning eller ett ifrågasättande av min upplevelse: ”Kränkande? Vad menar hon med det egentligen!? Det är väl mer skrämmande, skulle jag säga…” För den som vill skapa goda förutsättningar för kontakt och ömsesidig förståelse är det alltså viktigt att uttrycka sina känslor, snarare än sina tankar!

Ett vanligt misstag i det här sammanhanget är att tro att så länge man använder ordet ”känner” uttrycker man en känsla. Så är det inte. ”Känner” används i många sammanhang utan att det faktiskt ger uttryck för en känsla. Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att vi är: ”Jag känner mig som en värdelös mamma.” (”Jag tycker att jag är en värdelös mamma.”) Ibland används det för att beskriva vad vi tycker att någon annan gör mot oss: ”Jag känner mig sårad.” (”Jag tycker att han har sårat mig.”) Självklart kan man använda ”känner” även på dessa sätt – det jag vill framhålla är att det ofta gör det svårare för den man pratar med att relatera till det som sägs och reagera med empati. Mitt råd är därför att alltid försöka identifiera och uttrycka den fysiskt förknippade känslan.

Låt oss återvända till exemplet från förra inlägget med dottern vars jacka ligger på hallmattan. Om det var din dotters jacka och din hallmatta – vilken känsla skulle vakna i dig? Irritation? Frustration? Besvikelse? Det finns inte något rätt svar här. Vilken känsla du har vet bara du. Det jag tror mig veta är att chansen att din dotter skall vilja bry sig om vad du vill be henne om är större om du uttrycker din känsla istället för de tankar du har om att den ligger på hallmattan.

Tankar:

Det känns respektlöst.
Det känns som att du räknar med att jag skall plocka upp din jacka.
Det känns inte okej att din jacka ligger på golvet.

Känslor:

Jag känner mig irriterad.
Jag känner mig frustrerad.
Jag känner mig besviken.

–> Utmaning till nästa vecka: lägg märke till vilka känslor du upplever i relation till ditt barns agerande i olika sammanhang. Stanna vid att uppmärksamma dem för dig själv! I nästa artikel skall jag skriva om hur vi kan koppla ihop våra känslor med våra egna behov (den tredje komponenten) – istället för att skuldbelägga barnet för att vi känner som vi gör. Därefter skall jag också skriva om hur vi kan uttrycka tydliga och görbara önskemål (den fjärde komponenten).

Här nedan finns en lista med exempel på känslor. Du kan ta hjälp av den för att identifiera dina känslor.

Arg, angelägen, avslappnad, avundsjuk, bedrövad, bekymrad, belåten, besviken, bitter, chockad, dyster, energisk, entusiastisk, fascinerad, förskräckt, förtjust, förtvivlad, förvirrad, förvånad, förväntansfull, glad, generad, hoppfull, häpen, ilsken, inspirerad, irriterad, ivrig, kärleksfull, ledsen, likgiltig, livlig, lugn, lycklig, lättad, missmodig, nervös, nyfiken, nöjd, ointresserad, olycklig, optimistisk, orolig, osäker, otålig, panikslagen, pigg, rastlös, rädd, rörd, sorgsen, spänd, stolt, sur, tacksam, trygg, trött, tveksam, uppgiven, varm, villrådig, ängslig, överraskad, överväldigad

Mer läsning:

Hjälp, jag vill göra annorlunda! (Gränser med respekt, del 1)
Hur tror du att ditt barn uppfattar det du säger? (Gränser med respekt, del 2)
För att bli ense i sak måste man vara ense om vilken sak man pratar (Gränser med respekt, del 3)

Föräldrakurs!

Den 26 januari startar jag nästa kurs i kommunikation och konflikthantering med barn. Läs mer här –>

Läs mer20 Kommentarer