Poster taggade ‘trots’

Jag blir trotsig när barn beskrivs som trotsiga!

Hur kommer det sig att vuxna pratar om barn som ”trotsiga”, men aldrig sätter samma etikett på en vän, partner, granne, kollega eller svärförälder? Valet att beskriva ett barn som trotsigt avslöjar en hel del om synen på relationen till barnet. Det är bara i en hierarkisk relation som någon part – den underordnade – kan beskrivas som trotsig. Det är bara den som tycker sig själv vara mera värd och ha rätten på sin sida, som pratar om mellanmänskliga konflikter som i termer av ”trots”. I likvärdiga relationer pratar man om samarbetssvårigheter.

För mig är likvärdighet ett ledord i relationen mellan vuxen och barn. Det betyder inte att barnet skall ha lika mycket makt i vår relation som jag har. Eftersom jag har större livserfarenhet och en mer utvecklad kognitiv förmåga är det jag som har makten. Likvärdigheten ligger i hur jag använder min makt. Den ligger i att jag tar barnets tankar, känslor, behov, drömmar och planer på samma allvar som jag tar mina egna. På samma allvar som jag skulle ta en väns. I en sådan relation finns inget som kallas trots. Där finns målkonflikter, samarbetsproblem och ett stort utrymme för ömsesidigt lärande.

Hur omsätter man de här fina orden i praktiken, i vardagslivet med små och lite större barn? I det senaste avsnittet av podden Rulla Vagn svarar jag på lyssnarfrågor som handlar om just detta. Jag tycker att det blev ett himla bra avsnitt med många konkreta tips. Jag hoppas att du också gillar det!

Länk till avsnittet hos Acast –>
Länk till avsnittet hos iTunes –>
Länkt till avsnittet hos Spotify –>

Mer på samma tema:
Poddavsnitt om trots
Fem tips till dig som har trotsiga barn

På turné – för barnens bästa!

I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.



Läs merInga kommentarer

Jag hatar ordet ”trots”!

Jag hatar ordet ”trots”! Jag känner mig trotsig bara av att höra ordet nämnas. Jag misstänker att de som använder det ordet avslöjar en hel del om hur de ser på relationen till ett barn. ”Trots” kan ju bara uppstå i en relation där den ena parten anser sig ha rätt att kräva lydnad (utan protester) av den andra parten. Vi skulle knappast – på allvar – prata om partnern, vännen, grannen eller svärföräldrarna som ”trotsiga”, även om de inte alltid gör som vi önskar. Men en del av oss säger så om våra barn: att de är trotsiga. För att vi anser att barnen borde ”lyda” oss. Göra som vi vill. Eller? Varför använder du ordet trots? Vad associerar du till det ordet?

Menar jag då att barn skall få göra som de vill? Självklart inte. Det vore verkligen inte att ta mitt vuxenansvar på allvar. För i kraft av mina större erfarenheter, kunskaper och resurser har jag ett stort ansvar för att mina barn mår bra och får vad de behöver. Det får de inte om de får göra som de har lust med. Ni har säkert märkt det: Barn har väldigt bra koll på vad de har lust med, men de har inte alltid så bra koll på vad de har behov av. De har lust med godis och behov av näringsriktig mat. Lust att stanna uppe på kvällen och behov av sömn. När jag tar ansvar för att barnen får sina behov tillgodosedda, på bekostnad av sin lust, kommer de att uttrycka sin sorg, ilska och besvikelse inför mina beslut. Om jag bemöter deras reaktioner som ”trots” kommer jag nästan helt säkert att hamna i en maktkamp med dem, en kamp som i förlängningen kommer att ger mer av det som jag vill se mindre av: skrik, gråt och tårar.

Så om vi nu inte skall prata om trots, vad skall vi prata om istället? Vad är trots egentligen? Om detta pratar jag med Helena och Fanny i senaste avsnittet av podden Life With Kids. Jag ger också ett flertal konkreta tips som kan hjälpa både föräldrar och barn. Avsnittet är tvådelat och vi hinner också med att prata lite om det där viktiga ordet ”förlåt”. Hur lär vi våra barn att ta ansvar och säga förlåt?

Du kan lyssna på avsnittet här:

Länk till Acast –>
Länk till iTunes–>

Mer på samma tema:

Fem tips till dig som har trotsiga barn
”Säg förlåt till Anna nu!” Tre tips till dig som vill lära barn ta ansvar och säga förlåt
Hur lär man barn att säga förlåt – och att mena det?

 

Läs mer4 Kommentarer

Podd, radio och tack

Förra veckan besökte jag Lina och Helena, som har podden Life with Kids. Det blev ett samtal om att hur vi föräldrar kan förebygga konflikter med barn, det dåliga föräldrasamvetet, föräldraskapets mål, trotsiga barn (eller är det månde föräldrarna som trotsar?), blyga barn och mycket, mycket annat. Jag tyckte det blev ett väldigt bra samtal! Du hittar poddavsnittet här –>. Det är på 56 minuter och jag kommer in från 12 minuter och framåt.

Har du läst mina senaste artiklar om hur vi vuxna kan lära barn att ta ansvar och säga förlåt? Det hade Radio Vega gjort och de hörde av sig för en intervju i programmet Vega Samtal, just om ordet ”Förlåt”. I programmet diskuterar Pia Abrahamsson med terapeuten Mela Nyholm och familjerådgivaren Yvonne Terlinden. Och så är jag då också, som sagt, med på ett hörn. Ett riktigt intressant och tankeväckande program, som ni kan lyssna på här –>

Tack!
I början av året skrev jag här på bloggen om min mans njursjukdom och att jag skulle donera en njure till honom. Många har hört av sig och undrat hur det gått. Tack! Omtanken och intresset värmer, skall ni veta. Svaret är att det gått jättebra! Den 18 januari opererades vi båda på Huddinge Sjukhus. Efter fyra dagar var jag pigg nog att åka hem (även om jag inte direkt skuttade ut genom sjukhusentrén). Tre dagar senare kom också min man hem. Därefter följde några veckor i tv-soffan för oss båda, innan orken långsamt kom tillbaka. Nu är jag i full gång och jobbar igen och mår bra. Maken mår också bra. Han äter mängder av mediciner och går på täta kontroller, men allt går enligt bästa möjliga plan. Om ni bara visste hur underbart det är att komma hem efter jobbet och hitta honom fixandes med något i trädgården eller i garaget, istället för att, som förr, ständigt hyscha på barnen och påminna: ”Tysta, tänk på att pappa sover!”

Läs mer3 Kommentarer

Vill ha youghurt! Nej, vill inte ha youghurt! Om barn som ändrar sig stup i kvarten

”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”

ledsen pojke Känns det igen?! Små barns eviga ändrande och om ombytlighet. Irritationen som stiger upp inombords när detta upprepas gång på gång och risken att man själv hamnar på 3-åringens nivå i argumentationen.

Jag fick ett meddelande från en mamma för ett tag sedan. Hon skrev så här:

Hej!! Jag har en kille på tre och ett halvt år som trotsar enormt just nu. Det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: ”Jag vill inte ha skinn på korven, skala den!” (Detta kommer inte med en vanlig mening utan mer som ett utbrott, just för att korven har skinn.) När jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven… Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället. Och så här håller det på… Vad ska man göra då?

//Rådvill mamma

Eftersom jag vet att frågan är aktuell i många familjer väljer jag att svara på den här:

Hej!

Ja, det är förstås hur frustrerande som helst att ha ett barn som ändrar sig stup i kvarten! Och tänk vilken frustration det innebär för barnet att ändra sig så ofta. Jag vet hur det är för mig när jag vacklar mellan olika beslut, är osäker och ändrar mig. Jag känner mig irriterad, ledsen och orolig. Det jag behöver då är någon som förstår mig, som finns där för mig, klappar mig på armen och säger: ”Jag hajjar hur jobbigt det är för dig att inte veta varken ut eller in just nu.”

Min gissning är att din son behöver ungefär detsamma. Förståelse. Förståelse för hur jobbigt det är att inte vara säker på sitt beslut. Förståelse för hur frustrerande det kan kännas att ångra ett fattat beslut. Kanske skulle den där förståelsen kunna kläs i ungefär de här orden:

”Attans älskling. Först tänkte du att du ville har korv utan skal och sedan kom du på att du ville ha korv med skal och då var korven redan skalad… Jag tror jag kan fatta hur besviken du känner dig!”

”Först ville du gå till dagis och så kommer du på när vi gått en bit att du hellre hade velat cykla. Och så säger jag dessutom att vi inte har tid att gå hem och hämta din cykel!! Det är jättejobbigt, eller hur!?”

(Det här är mina ord. Jag föreslår att du klär din förståelse i ord som kommer naturligt för dig!)

Nu vet jag förstås inte hur du brukar säga, men jag vet att det är vanligt bland föräldrar att försöka förklara för och resonera med sitt barn i den här typen av konflikter. Det låter kanske ungefär så här:

”Du sa att du ville ha korven utan skal älskling och nu har jag tagit bort det. Det går inte att sätta på skalet på korven igen.”

”Jag förstår att du blir besviken, men nu har vi gått halva vägen till dagis och då kan vi inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”

Ja, det är ganska troligt att även en tre-och-ett-halvt-åring förstår det. Men just i stunden är han så attans besviken! Det kan verka som att det enda han vill är att få cykla – nu, nu nu! – men jag tror också att han kan nöja sig med det näst bästa: att mamma förstår hur gärna han hade velat cykla och att hon visar respekt för hans besvikelse.

Tyvärr upplever han varken förståelse eller respekt om mamman väljer att förklara det uppenbara. Tvärtom. Det verkar ju, tycker han, som att mamma inte fattar hur det här känns för honom! Och även om hon fattar så verkar hon tycka att känslan är fel (”Vi kan inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”). Så då står barnet där och känner sig inte bara besviken för att han inte får cykla. Dessutom verkar det som att hans älskade mamma, hans vän i världen, inte förstår hur det känns för honom!!! (Hur mycket förståelse upplever du själv om du säger: ”Åh, vad jag är besviken för att semestern är slut! Jag hade gärna haft en vecka till!” och din partner svarar: ”Jag förstår att du är besviken, men du ansökte faktiskt bara om fyra veckors sommarsemester. Nu har det gått fyra veckor och då är semestern förstås slut.”) Inte så konstigt att gråten trappas upp och konflikten blir allt mer låst… Så därför är mitt råd att försöka motstå impulsen att förklara för barnet och istället uttrycka förståelse för de jobbiga känslor som just i den stunden är levande i honom.

”Men om jag säger så där till min son så slutar han ju inte gråta! I värsta fall börjar han gråta ännu mer om jag bekräftar att jag ser att han är ledsen!” Jag hör invändningen ibland från föräldrar när jag pratar om detta sk. empatiska lyssnade. Jag antar att den speglar en önskan om att barnet skall sluta känna sig besviken, ha en annan och, för både sig själv och omgivningen, enklare känsla. Jag tvivlar på att det är möjligt! En treåring har den känsla han har och förståelse resulterar (tack och lov!) inte i att barnet slutar känna utan snarare i att känslan släpps fram när barnet märker att den är okej. Men det som också händer när barnet får empatisk förståelse är han kan bearbeta känslan och komma vidare. Detta blir mycket svårare för barnet om föräldern inte bekräftar och respekterar känslan.

Ytterligare en positiv, och viktig, konsekvens av en förälders empatiska förståelse är att barnet så småningom lär sig benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor. Detta är i sin tur, vågar jag påstå, förutsättningar för att på sikt också kunna utveckla förmågan att ta hand om och uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra. Den utvecklingen sker dessvärre inte över en natt, men med tålmodiga och förstående föräldrar vid sin sida kommer det förmodligen inte att behöva ta mer än 10-15 år.

Nej, jag är inte ironisk när jag skriver den sista meningen. Jag är fullt allvarlig. Att utveckla förståelse för sina egna känslor och att lära sig uttrycka dem på konstruktiva och respektfulla sätt är en lång och inte helt enkel process. Många vuxna lever ett helt liv utan att lära sig det, så om du kan ge ditt barn stöd i att utveckla dessa förmågor innan han tar steget ut i vuxenlivet tycker jag att du skall vara väldigt nöjd.

Läs också:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Hur svårt kan det vara att fatta!?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer38 Kommentarer