God Jul och Gott Nytt År!

file0001978279924

Ja, det önskar jag er alla härliga bloggläsare! Tack för i år och hoppas att ni vill fortsätta följa det jag skriver även nästa år. Jag är tillbaka i januari med nya inlägg. Det första kommer att handla om när vi föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ens har ställt. (Varför gör vi det? Och hur kan man göra istället?)

//Petra

Ps. Jag har redan fått en riktigt fin julklapp, lite i förtid. Min bok Med känsla för barns självkänsla blev årets mest sålda faktabok på Adlibris!

bild (3)

Läs mer Inga kommentarer

Fotboll, balett, tennis… Om barns aktiviteter och vikten av att fullfölja det man påbörjat

Alltså det här med aktiviteter… Att anmäla sig och sedan sluta. Hur får man barnen att fullfölja aktiviteter som de börjat på?

När jag ibland har öppen frågestund i slutet av mina föreläsningar händer det att delar av publiken liksom somnar in. Alla föräldrar är förstås inte intresserade av alla frågor. Med några få undantag, varav ett gäller barns aktiviteter. Detta att barnen börjar på aktiviteter och sedan inte vill gå dit eller vill sluta helt tycks vara en utmaning som förenar de allra flesta föräldrar. Så när en kvinna i rummet inledde sin fråga så här kunde jag liksom se hur alla satte sig upp ordentligt och nickade igenkännande. Kvinnan fortsatte:

Ta min dotter till exempel. Förra terminen ville hon gå en tenniskurs. Hon gick dit tre gånger och deklarerade sedan att hon ville sluta. Jag lät henne göra det. Den här terminen sa hon att hon ville gå på dans. Jag stämde av flera gånger om hon var säker. Jodå, det var hon. Jag frågade en extra gång innan jag betalade in kursavgiften och hon svarade bestämt att dans var hon säker på att hon skulle gilla. Tro det eller ej, men efter tre gånger var dans också tråkigt och nu vill hon sluta… Hur får jag henne att förstå att om man anmäler sig till något så skall man också fullfölja?

file4621269753277

Mammans fråga speglar ett inte helt ovanligt förhållningssätt bland föräldrar. Jag brukar tänka på det som att man ”bara tittar i en vågskål”. Man ser att det finns fördelar med ett visst handlingsalternativ och funderar sedan på olika strategier för att nå dit och missar att det finns en vågskål till, som rymmer nackdelar med handlingsalternativet och strategierna för att nå dit. (Utifrån samma enögda perspektiv förespråkar en del vuxna belöningssystem och utskällningar eftersom det ”funkar” i bemärkelsen att det får fram önskat beteende.)

I den ena vågskålen

Argumenten för att förmå ett barn att fullfölja påbörjade aktiveter (som löper över tex en termin) brukar låta ungefär så här:

* I vår familj avslutar man det man påbörjar. Det är viktigt att lära sig det.

* Det är viktigt att lära sig innebörden av en överenskommelse. Har man lovat att man skall göra något så skall man hålla det också!

* Jag vet att hon får roligt bara hon går dit.

* Det är viktigt att lära sig pengars värde! En danskurs kostar faktiskt 1 000 kr/per termin. Vad lär man barnet om man låter henne sluta efter tre lektioner?

* Barnet lär sig massor på att delta i organiserade aktiviteter: turtagning, lagkänsla, solidaritet… Jag har själv många fina minnen från min fotbollstid och jag har den att tacka för mycket av det jag har lärt mig!

I den andra vågskålen

Låt mig nu stanna upp vid möjliga problem och risker med att förmå/övertyga ett barn som inte vill fortsätta en aktivitet att ändå göra det och ifrågasätta några av de angivna argumenten. Inte för att jag tycker att riskerna med att fullfölja är större än vinsterna (hur ni värderar olika konsekvenser i er familj vet du förstås mycket bättre än jag!), utan för att jag ogillar enögdheten. Jag tycker att det alltid finns anledning att titta på alla möjliga konsekvenser av ett handlande och att väga för- och nackdelar mot varandra innan man bestämmer sig för hur man vill göra. Att titta i båda vågskålarna.

Här är några av argumenten mot att förmå barnet att fortsätta en påbörjad aktivitet:

* Barn kan behöva lära sig att inte fullfölja!

Ja, det är viktigt att lära barnen fullfölja. Och det är viktigt att lära dem avsluta aktiviteter som de inte upplever som meningsfulla. Jag vill att mina barn skall bära med sig dessa budskap genom livet:

– Om du inte mår bra av något, överväg att sluta med det!
– Din tid är värdefull! Använd den till sådant som är meningsfullt för dig.

Att låta barn avsluta aktiviteter som de ogillar kan kanske hjälpa dem förankra dessa budskap i sig själva?

* Tillit och förtroende är viktigt. Att hålla löften och överenskommelser är något som jag verkligen vill lära mina barn. Frågan är bara hur jag bäst gör det. Jag är långt ifrån säker på att det är genom att övertala eller tvinga dem att fortsätta med aktiviteter som de vill sluta på.

Vad menar vi egentligen när vi säger att det är viktigt att lära barnen att hålla överenskommelser? Varför är det viktigt? För att vi vill att barnen skall förstå vikten av omsorg om andra människor, eller hur?

Om jag inte städar som jag lovat blir pappa besviken eftersom han uppskattar när det är ordning.
Om jag berättar om något som en annan person bett mig hålla tyst om blir hon ledsen eftersom det är viktigt för henne med integritet.
Om jag inte går på min aktivitet som jag lovat blir de andra barnen/ledaren besvikna eftersom…? Ja, vadå!? Blir de verkligen besvikna? Bryr de sig ens? Frågan jag uppmanar dig att fundera över: Lär jag verkligen mitt barn att ha omsorg om mina och andra människors behov genom att förmå honom att fortsätta med aktiviteter som han ogillar? (Jag säger inte att det inte finns tillfällen när fullföljandet av en aktivitet kan vara viktigt för att andra människor skall uppleva omsorg. Det jag säger är att vi behöver vara uppmärksamma på om det faktiskt är sant i den aktuella situationen.)

En annan viktig fråga är om barnet ens har utvecklat nödvändiga förmågor för att förstå innebörden i att lova något. När en femåring lovar att hon vill gå på tennis menar hon att hon just i den här stunden tycker att tennis låter som en toppenidé. Inte att hon kommer att vilja fortsätta med tennis även om det inte känns roligt eller meningsfullt när hon väl varit där. Att försöka lära samma femåring betydelsen av ett löfte är helt enkelt meningslöst, eftersom hon ännu inte utvecklat de kognitiva förmågor som krävs för att överblicka framtida möjliga konsekvenser av sitt val.

* Vad lär jag mitt barn om pengars värde om jag låter henne sluta en tusenkronorskurs efter tre tillfällen? Den här retoriska frågan besvarar jag gärna med en motfråga: Vad lär du ditt barn om du försöker övertyga henne om att fortsätta med hänvisning till kostnaden? Här är några tänkbara förslag:

– Mina föräldrar bryr sig mer om pengar än om mig.
– Om man betalat för något måste man göra det, även om man känner sig olycklig av att göra det. Pengar är viktigare än välmående.

Sedan undrar jag, och förmodligen också barnet: Blir pengarna som kursen kostade mindre förlorade om barnet går på kursen (och lider)? Du har väl 1 000 kr mindre i plånboken oavsett om barnet går på kursen eller inte?

* Ditt barn är inte du och det finns fler än ett sätt att lära sig viktiga färdigheter. Att du har fina minnen och lärde dig mycket värdefullt av dina aktiviteter som ung betyder inte att ditt barn får samma upplevelser och lärdomar. Jag håller med om att det är viktigt att barn lär sig turtagning och solidaritet och får uppleva gemenskap och vi-känsla. Men allvarligt talat, det finns väl massor av olika sätt att lära sig det?

Sammanfattningsvis

Innan du ställer dig själv frågan hur du får ditt barn att fullfölja en aktivitet. Börja med att fråga dig själv om det är värt det. Det finns alltid två vågskålar. Titta i båda!

Priskrig! Nu har Adlibris följt efter Bokus och säljer också min bok, Med känsla för barns självkänsla, med finfin rabatt.
Adlibris –>
Bokus –>

Läs mer 29 Kommentarer

Årets julklapp!

”Boken som redan blivit en klassiker.” Möjligen tar Bokus i liiite när de gör reklam för min bok, som de just nu säljer till rabatterat pris. Mer hur som helst, det är ett väldigt bra pris! 159 kr (ord pris 187 kr). Gäller till 30 november, så i år kan du passa på att köpa julklapparna tidigt. Farmor, morfar, förskolepedagogerna, fritidsledarna… Finns det någon som du vill passa på att ge boken till? (Klicka på bilden så kommer du till boken hos Bokus.)

Bokus

 

Läs mer 5 Kommentarer

En bok, en författare

Jag är inte klok! Varför? Varför, gör jag det här?!

Frågan ställde jag mig själv utanför tv-huset en morgon i september. Jag skulle snart bli intervjuad av Kerstin Brunnberg, tidigare VD för Sveriges Radio, om min bok Med känsla för barns självkänsla. Jag var nervös. Tänkte att det finns en viss ironi i att jag, som skrivit en bok om självkänsla, darrar som ett asplöv inför en intervju och föreställer mig hur jag gör bort mig i svensk tv.

Igår sändes intervjun och nu vet jag varför jag gjorde det där. Jag tittar på mig själv och ser en person som brinner för något: Likvärdiga relationer mellan vuxna och barn. Jag vill att varje unge skall växa upp och veta: ”Jag är värdefull, även om ingen berömmer det jag gör. Jag är värd att bli älskad, även när jag misslyckas.” (Även om jag gör bort mig i tv…)

Gillar du inslaget? Längtar du också efter en värld med mer likvärdiga och ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn? Dela gärna klippet vidare!

Blir du nyfiken på boken? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer

Vill ha youghurt! Nej, vill inte ha youghurt! Om barn som ändrar sig stup i kvarten

”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”

ledsen pojke Känns det igen?! Små barns eviga ändrande och om ombytlighet. Irritationen som stiger upp inombords när detta upprepas gång på gång och risken att man själv hamnar på 3-åringens nivå i argumentationen.

Jag fick ett meddelande från en mamma för ett tag sedan. Hon skrev så här:

Hej!! Jag har en kille på tre och ett halvt år som trotsar enormt just nu. Det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: ”Jag vill inte ha skinn på korven, skala den!” (Detta kommer inte med en vanlig mening utan mer som ett utbrott, just för att korven har skinn.) När jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven… Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället. Och så här håller det på… Vad ska man göra då?

//Rådvill mamma

Eftersom jag vet att frågan är aktuell i många familjer väljer jag att svara på den här:

Hej!

Ja, det är förstås hur frustrerande som helst att ha ett barn som ändrar sig stup i kvarten! Och tänk vilken frustration det innebär för barnet att ändra sig så ofta. Jag vet hur det är för mig när jag vacklar mellan olika beslut, är osäker och ändrar mig. Jag känner mig irriterad, ledsen och orolig. Det jag behöver då är någon som förstår mig, som finns där för mig, klappar mig på armen och säger: ”Jag hajjar hur jobbigt det är för dig att inte veta varken ut eller in just nu.”

Min gissning är att din son behöver ungefär detsamma. Förståelse. Förståelse för hur jobbigt det är att inte vara säker på sitt beslut. Förståelse för hur frustrerande det kan kännas att ångra ett fattat beslut. Kanske skulle den där förståelsen kunna kläs i ungefär de här orden:

”Attans älskling. Först tänkte du att du ville har korv utan skal och sedan kom du på att du ville ha korv med skal och då var korven redan skalad… Jag tror jag kan fatta hur besviken du känner dig!”

”Först ville du gå till dagis och så kommer du på när vi gått en bit att du hellre hade velat cykla. Och så säger jag dessutom att vi inte har tid att gå hem och hämta din cykel!! Det är jättejobbigt, eller hur!?”

(Det här är mina ord. Jag föreslår att du klär din förståelse i ord som kommer naturligt för dig!)

Nu vet jag förstås inte hur du brukar säga, men jag vet att det är vanligt bland föräldrar att försöka förklara för och resonera med sitt barn i den här typen av konflikter. Det låter kanske ungefär så här:

”Du sa att du ville ha korven utan skal älskling och nu har jag tagit bort det. Det går inte att sätta på skalet på korven igen.”

”Jag förstår att du blir besviken, men nu har vi gått halva vägen till dagis och då kan vi inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”

Ja, det är ganska troligt att även en tre-och-ett-halvt-åring förstår det. Men just i stunden är han så attans besviken! Det kan verka som att det enda han vill är att få cykla – nu, nu nu! – men jag tror också att han kan nöja sig med det näst bästa: att mamma förstår hur gärna han hade velat cykla och att hon visar respekt för hans besvikelse.

Tyvärr upplever han varken förståelse eller respekt om mamman väljer att förklara det uppenbara. Tvärtom. Det verkar ju, tycker han, som att mamma inte fattar hur det här känns för honom! Och även om hon fattar så verkar hon tycka att känslan är fel (”Vi kan inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”). Så då står barnet där och känner sig inte bara besviken för att han inte får cykla. Dessutom verkar det som att hans älskade mamma, hans vän i världen, inte förstår hur det känns för honom!!! (Hur mycket förståelse upplever du själv om du säger: ”Åh, vad jag är besviken för att semestern är slut! Jag hade gärna haft en vecka till!” och din partner svarar: ”Jag förstår att du är besviken, men du ansökte faktiskt bara om fyra veckors sommarsemester. Nu har det gått fyra veckor och då är semestern förstås slut.”) Inte så konstigt att gråten trappas upp och konflikten blir allt mer låst… Så därför är mitt råd att försöka motstå impulsen att förklara för barnet och istället uttrycka förståelse för de jobbiga känslor som just i den stunden är levande i honom.

”Men om jag säger så där till min son så slutar han ju inte gråta! I värsta fall börjar han gråta ännu mer om jag bekräftar att jag ser att han är ledsen!” Jag hör invändningen ibland från föräldrar när jag pratar om detta sk. empatiska lyssnade. Jag antar att den speglar en önskan om att barnet skall sluta känna sig besviken, ha en annan och, för både sig själv och omgivningen, enklare känsla. Jag tvivlar på att det är möjligt! En treåring har den känsla han har och förståelse resulterar (tack och lov!) inte i att barnet slutar känna utan snarare i att känslan släpps fram när barnet märker att den är okej. Men det som också händer när barnet får empatisk förståelse är han kan bearbeta känslan och komma vidare. Detta blir mycket svårare för barnet om föräldern inte bekräftar och respekterar känslan.

Ytterligare en positiv, och viktig, konsekvens av en förälders empatiska förståelse är att barnet så småningom lär sig benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor. Detta är i sin tur, vågar jag påstå, förutsättningar för att på sikt också kunna utveckla förmågan att ta hand om och uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra. Den utvecklingen sker dessvärre inte över en natt, men med tålmodiga och förstående föräldrar vid sin sida kommer det förmodligen inte att behöva ta mer än 10-15 år.

Nej, jag är inte ironisk när jag skriver den sista meningen. Jag är fullt allvarlig. Att utveckla förståelse för sina egna känslor och att lära sig uttrycka dem på konstruktiva och respektfulla sätt är en lång och inte helt enkel process. Många vuxna lever ett helt liv utan att lära sig det, så om du kan ge ditt barn stöd i att utveckla dessa förmågor innan han tar steget ut i vuxenlivet tycker jag att du skall vara väldigt nöjd.

Läs också:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Hur svårt kan det vara att fatta!?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 31 Kommentarer