Jag hatar ordet ”trots”!

Jag hatar ordet ”trots”! Jag känner mig trotsig bara av att höra ordet nämnas. Jag misstänker att de som använder det ordet avslöjar en hel del om hur de ser på relationen till ett barn. ”Trots” kan ju bara uppstå i en relation där den ena parten anser sig ha rätt att kräva lydnad (utan protester) av den andra parten. Vi skulle knappast – på allvar – prata om partnern, vännen, grannen eller svärföräldrarna som ”trotsiga”, även om de inte alltid gör som vi önskar. Men en del av oss säger så om våra barn: att de är trotsiga. För att vi anser att barnen borde ”lyda” oss. Göra som vi vill. Eller? Varför använder du ordet trots? Vad associerar du till det ordet?

Menar jag då att barn skall få göra som de vill? Självklart inte. Det vore verkligen inte att ta mitt vuxenansvar på allvar. För i kraft av mina större erfarenheter, kunskaper och resurser har jag ett stort ansvar för att mina barn mår bra och får vad de behöver. Det får de inte om de får göra som de har lust med. Ni har säkert märkt det: Barn har väldigt bra koll på vad de har lust med, men de har inte alltid så bra koll på vad de har behov av. De har lust med godis och behov av näringsriktig mat. Lust att stanna uppe på kvällen och behov av sömn. När jag tar ansvar för att barnen får sina behov tillgodosedda, på bekostnad av sin lust, kommer de att uttrycka sin sorg, ilska och besvikelse inför mina beslut. Om jag bemöter deras reaktioner som ”trots” kommer jag nästan helt säkert att hamna i en maktkamp med dem, en kamp som i förlängningen kommer att ger mer av det som jag vill se mindre av: skrik, gråt och tårar.

Så om vi nu inte skall prata om trots, vad skall vi prata om istället? Vad är trots egentligen? Om detta pratar jag med Helena och Fanny i senaste avsnittet av podden Life With Kids. Jag ger också ett flertal konkreta tips som kan hjälpa både föräldrar och barn. Avsnittet är tvådelat och vi hinner också med att prata lite om det där viktiga ordet ”förlåt”. Hur lär vi våra barn att ta ansvar och säga förlåt?

Du kan lyssna på avsnittet här:

Länk till Acast –>
Länk till iTunes–>

Mer på samma tema:

Fem tips till dig som har trotsiga barn
”Säg förlåt till Anna nu!” Tre tips till dig som vill lära barn ta ansvar och säga förlåt
Hur lär man barn att säga förlåt – och att mena det?

 

Läs mer 3 Kommentarer

Varför kan ungarna inte bara göra som man säger?

Svaret på det får deltagarna på min nästa föräldrakurs. Vi kommer förstås också att prata om hur man kan göra för att öka chansen att barnen vill samarbeta. Andra frågor som kommer att behandlas:

– Varför trotsar barn?
– Hur hjälper man ett blygt barn?
– Vad gör man när ett barn sluter sig och inte vill berätta om vad som är fel?
– Hur undviker man det dagliga tjatet? Går det ens?
– Varför uppstår så ofta konflikter om småsaker?
– Skall man lägga sig i barns konflikter eller skall de få lösa dem själva?

Kursen startar den 19 oktober i Stockholm (Lidingö). Blir du nyfiken och vill veta mer om kursen? Här finns ytterligare information och länk till anmälan –>

 

Läs mer 6 Kommentarer

Hot, mutor och belöningssystem

Alla gör det ibland, hotar och mutar sina barn. Och det funkar ju rätt bra! Faktiskt. Är det verkligen så farligt att göra det? En stor del av samhället bygger ju på belönings- och bestraffningstänk, så är det inte smart att vänja barnen vid det, redan från början?

Häromdagen träffade jag Helena och Fanny från Life With Kids och pratade om vilka risker det finns med att hota och straffa våra barn, varför vi ändå gör det och hur man kan göra istället – om man skulle vilja ändra på sig.

Jag tycker att det blev ett riktigt bra samtal och jag hoppas att du också gillar det!

Länk till Acast –>
Länk till iTunes –>

Mer på samma tema:

Artiklar i kategorin ”Belöna barn?” –>
Mer om att sätta gränser på ett respektfullt sätt –>

Fler poddintervjuer med Petra hos Life With Kids:

Syskonbråk –>
Självkänsla –>

Gå på kurs!

Kurs för föräldrar och pedagoger: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga –>

Läs mer Inga kommentarer

Nio saker som (vissa) lärare gör, som bidrar till att mobbningen i skolan fortgår

Så här i början av skolåret pågår ett intensivt värdegrundsarbete i många skolor. Målet är att eleverna skall vara trygga och trivas i skolan och därmed också har förutsättningar för att ta in kunskap och att utvecklas. Eleverna får lära sig om socialt samspel och de får göra övningar för att skapa och stärka gruppgemenskap. Ordningsregler diskuteras, förankras och repeteras.

Arbetet är otroligt viktigt och värdefullt! I en enkätundersökning som organisationen Friends genomförde i år uppgav ca 25 procent av eleverna i grundskolan att de blivit kränkta av andra elever under det senaste året och mellan 6 och 10 procent ansåg sig ha blivit mobbade. Gemensamt för kränkningar och mobbning är att de väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Inget av det skall naturligtvis tillåtas på en plats där våra barn och unga befinna sig på dagarna. Dessutom är det så att den som upplever rädsla eller skam har svårt att lära sig nya färdigheter och ta in kunskap, vilket ju är själva syftet med skolan.

Dessvärre är det inte bara barn och unga som kränker varandra. I Friends undersökning uppger 8 procent av eleverna i grundskolan att de, under det senaste året, blivit kränkta av någon vuxen i skolan. Jag är inte helt förvånad över siffran, för faktum är att en del av lärarnas ”pedagogiska metoder” för att hålla ordning i klassen väcker rädsla och skam i barn och unga, dvs samma mekanismer som är verksamma när elever kränker och mobbar varandra.

Här nedan följer exempel på sådant pedagoger säger, som jag tror kan kränka barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcka rädsla och/eller skam. Jag har också klätt samma typ av uttryck i barn och ungas språkdräkt, för att tydliggöra likheterna mellan det som inte sällan kallas ”ledarskap” när vuxna gör det mot barn, men som kallas ”mobbning” eller ”kränkning” när barn och unga gör det mot varandra.

Negativa etiketter

När läraren klistrar negativa etiketter på eleven kan det låta så här:
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.

 Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!

”Pedagogiska” frågor

När läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven kan det låta så här:
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?

När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?

Ge någon annan skulden för sina egna känslor

När läraren ger eleven skulden för sina känslor kan det låta så här:
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!

Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt över och ansvar för vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.

Uttrycka vad någon borde förstå

När läraren uttrycker vad eleven borde förstå kan det låta så här:
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.

Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?

Utestänging

När läraren utestänger kan det låta så här:
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.

Hot

När läraren hotar kan det låta så här:
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!

Mutor

När läraren mutar kan det låta så här:
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.

Befallningar

När läraren befaller kan det låta så här:
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!

Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!

Straff

När läraren straffar kan det låta så här:
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.

Barn för som vuxna gör. Det spelar ingen roll att vi kallar det ”ledarskap” eller ”uppfostran” när pedagogerna gör det och ”kränkningar” när eleverna gör samma sak. Ungarna struntar i terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga är jag orolig för att barn och unga kommer att fortsätta kränka varandra. Därför, kära pedagoger, hoppas jag att ni, inte bara ägnar tid åt det viktiga värdegrundsarbetet när det gäller elevernas relationer till varandra. Jag hoppas att ni också vill titta på er egen ledarroll i klassrummet. Lever ni det ni lär?

Jag inser att det finns en risk att det jag skriver landar som kritik och väcker både dåligt samvete och ilska hos er som läser. Jag vill verkligen betona att det inte är min avsikt med den här artikeln. Jag skriver för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi, alla, måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga.

Vad tror du?

Ps 1. I just den här artikeln har jag valt att fokusera på kränkningar i skolans värld. Men tyvärr börjar det redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar vissa vuxna i skolans värld vid, med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!

Ps 2. En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap både i hemmen och i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka barn och unga och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna bloggartiklarna jag länkar till här nedan under rubriken ”Tips på vidare läsning” eller kika på min bok ”Med känsla för barns självkänsla”.

Tips på vidare läsning:

Skolan kan faktiskt inte vara rolig hela tiden!
Uppfostra era söndercurlade ungar till att bete sig som folk i skolan!
Någon jävla ordning och respekt måste man väl ändå kunna kräva av ungarna  skolan?!
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Gränser med respekt (artikelserie i tio delar)

Nästa kurs i Kommunikation och konflikthantering med barn och unga startar den 19 oktober och det finns några platser kvar! Läs mer här –>

 

Läs mer 26 Kommentarer

Men vad gör man om barnet inte har några egna förslag på lösningar?

Jag fick frågan i samband med ett inlägg som jag skrev förra veckan, där jag uppmanade föräldrar att göra barnen delaktiga i lösningen av gemensamma problem genom att helt enkelt fråga dem hur de vill att problemet skall lösas. I fallet jag använde som exempel handlade det om konflikter kring duschande, men det kan förstås också handla om andra konflikter, som tex måltider, läggning och att komma ut genom dörren på morgonen.

Så vad gör man då, när man bjudit in barnet att bidra till en gemensam problemlösning och bara möts av svaret: ”Jag vet inte”? Hur kommer man framåt? Svaret är att man kommer framåt genom att först backa tillbaka. Föräldern behöver i det här läget försöka förstå varför barnet säger sig sakna egna lösningsförslag.

Kan det vara så att barnet behöver betänketid? Ofta är det så att föräldern, när hon väl ställer frågan till barnet, är ganska less och har funderat ett bra tag på problemet. Hon har kommit till läget där hon vill ha en lösning nu, med en gång. Barnet däremot har kanske inte ägnat lika mycket tid åt att tänka på frågan och det kan vara ganska svårt att på rak arm komma på en bra lösning. Då kan föräldern behöva lämna utrymme för eftertanke: ”Du kan väl fundera på hur du tycker att vi kan göra? Och så kan vi prata om det imorgon igen. Funkar det för dig?”

Kan det vara så att barnet saknar tillit till att hans förslag kommer att bli tagna på allvar av föräldern? För ett barn som anar att hans förslag kommer att bli kritiserat eller ifrågasatt kan det verka enklare att helt enkelt bara säga att han inte vet. Detsamma gäller förstås om barnet misstänker att frågan inte är uppriktig, eftersom föräldern redan ha bestämt sig för att det bara finns en lösning på problemet (nämligen att barnet gör som föräldern bestämmer). I det här fallet har föräldern betydligt mer än det aktuella gemensamma problemet (tex duschandet) att fundera över. Hon behöver förmodligen ta sig en ordentlig titt på förhållningssättet till sitt barn och fundera över vad hon behöver göra annorlunda för att öka graden av tillit i relationen.

Kan det vara så att barnet ännu inte har tillräcklig erfarenhet av gemensam problemlösning? Att han helt enkelt är ovan vid att fundera på frågor som dessa? Då är det ju jättebra att föräldern bjuder in till det, så att han får möjlighet att öva. Här behövs tillit till inlärningsprocessen och acceptans för att det kommer att ta tid innan barnet är en fullfjädrad problemlösare. En hjälp på vägen, till barnet som ännu inte är van att tänka själv, är ofta att föräldern ger förslag på tänkbara lösningar. Notera att jag skriver ”förslag”. Det behöver vara tydligt för barnet att den lösning som föräldern föreslår är en av flera tänkbara och att barnet själv har möjlighet att påverka vilken som väljs. I fallet med duschandet kan det kanske låta så här:

Förälder: Hur tycker du att vi skall göra framöver, för att vi skall slippa hamna i konflikt om duschandet?
Barn: Jag vet inte…
Förälder: Jag har ju fattat att du inte gillar att duscha efter middagen, eftersom det är barnprogram då. En möjlighet skulle kanske vara att du duschade en stund innan middagen istället? Skulle det kunna funka för dig, tror du?

Föreställ dig gärna att föräldern i det här läget har kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck som signalerar: ”Jag vet ju inte vad som passar dig bäst, jag försöker bara spåna kring möjliga lösningar.” På så sätt kan föräldern, som har större erfarenhet när det gäller att lösa problem och konflikter, visa fram olika lösningsförslag, och samtidigt bjuda in barnet i processen.

Kan det vara så att barnet upplever att föräldern inte förstår hans sida av saken? Detta är jätteviktigt! Om barnet upplever att föräldern inte har lyssnat på, förstått och respekterat hur han uppfattar situationen finns ännu ingen gemensamt accepterad definition av problemet. Då är det inte så konstigt om barnets motivation att bidra till att lösa problemet uteblir. I det här läget behöver föräldern börja med att lyssna ordentligt på barnet:

Förälder: Jag har märkt att du ogillar när jag säger till dig att det är dags att duscha?
Barn: Mm…
Förälder: Jag har insett att jag nog faktiskt inte riktigt vet vad det är med duschandet som du ogillar. Har du lust att berätta för mig? Jag tar inte upp det här för att säga emot dig, utan jag vill verkligen förstå. Jag fattar ju att det är något som är viktigt för dig. Kan du tänka dig att berätta?

Det är först när både förälderns och barnets uppfattning av problemet ligger synliga på bordet mellan dem, som det finns vettiga förutsättningar att komma till en ömsesidigt accepterad lösning.

Kan det vara så att barnet faktiskt saknar lösningsförslag? Som du märker är detta den sista möjliga förklaringen som jag tar upp. Min erfarenhet är nämligen att de förklaringar jag behandlat tidigare är betydligt vanligare: att barnet behöver betänketid, saknar tillit till att föräldern kommer att ta förslag på allvar, behöver öva på själva problemlösningsprocessen eller upplever att problemet är ensidigt definierat ur förälders perspektiv. Med detta sagt kan det förstås också vara så att barnet helt enkelt bara saknar idéer om hur problemet kan lösas. I detta fall kan samma förhållningssätt tillämpas som jag föreslog tidigare, när barnet behöver öva på gemensam problemlösning: Föräldern kan ge några egna förslag på möjliga lösningar och sedan stämma av med barnet: ”Skulle detta kunna funka, tror du?”

Du som brukar läsa mina texter märker att jag, som så många gånger tidigare, landar i slutsatsen att svaret på frågan ”Vad gör man om barnet …. ?” inte kan formuleras i en rekommenderad åtgärd. Barn är unika individer, precis som du och jag. För att veta hur just du behöver agera för att nå kontakt och samarbete med just ditt barn behöver du förstå barnet och anpassa ditt agerande i relation till det. Det är inte svårare – eller enklare – än så.

Mer på samma tema:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över

Kurs för föräldrar och pedagoger! Höstens första kurs i Kommunikation och konflikthantering med barn och unga, blev snabbt fullbokad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kursstart. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Nu finns den i pocketformat och kostar endast 45 kronor hos Adlibris.

Läs mer Inga kommentarer