Tre tips för att träna barn i självmedkänsla – men varför nämns inte det viktigaste?!

Många barn, precis som många vuxna, har en kritisk inre röst som simultankommenterar det de själva gör: ”Klantskalle”, ”Du borde veta bättre”, ”Typiskt dig att vara så feg”. I sociala medier sprids just nu en artikel som handlar om hur vuxna kan hjälpa barn att träna sig på att känna medkänsla med sig själva. I artikeln nämns tre tips som en vuxen kan använda för att hjälpa ett barn att bemöta sin inre kritiker:

  1. Hjälpa barnet att bli medveten om att rösten finns.
  2. Att vid middagsbordet prata om ”Tre bra saker jag sagt till mig själv idag”.
  3. Tillsammans med barnen komma på och skriva ner saker som vi kan säga till oss själva i svåra situationer.

love-746678_640

Är det bara jag som tycker att det finns en stor fet elefant i vardagsrummet? En elefant som inte nämns, men som finns. Och syns. Faktum är att den tar upp nästan allt utrymme. Att inte prata om den blir liksom absurt!

Det som inte nämns är den kritiska röstens ursprung. Den uppstår ju knappast ur tomma intet! Jag tror att den kritiska rösten först dyker upp hos barnets föräldrar (och andra nära vuxna) och så småningom internaliseras hos barnet. Jag tror att de barn som utvecklar en envis och kritisk inre röst är de som ofta, från vuxna i sin närhet, fått höra skuld- och skambeläggande, nedsättande och ironiska kommentarer (”Du är 4 år nu, du borde veta bättre än att…”, ”Slarvmaja”, ”Det där var väl inte speciellt smart gjort!”)

Om det är som jag misstänker, att den kritiska rösten först hörs hos de nära vuxna, blir det ganska märkligt att inte nämna det när man pratar om hur barn kan lära sig att hantera den kritiska inre rösten. Som att låta barnen gå på glas och ge tips om god sårvård – men inte nämna hur viktigt det är att sluta lägga glasbitar på golvet.

Artiklar som denna, med tydliga tips och verktyg till föräldrar (dessutom gärna ”förankrade i forskning”), delas och gillas mer än många andra i sociala medier. Vi föräldrar sliter varje dag med frågor om hur vi kan hjälpa våra barn att utvecklas och må bra och därför är det inte svårt att förstå lockelsen i ”tre enkla metoder” ”fyra snabba tips” eller ”två framgångsrika metoder”. Jag tror emellertid inte att det är så lätt att hjälpa våra barn att utvecklas till trygga välmående vuxna. Jag tror att det är lättare! Och mer utmanande.

Jag tror inte vi behöver leta efter metoder eller verktyg för att möta våra barn. Barn är precis som du och jag: De mår bra och trivs i ömsesidigt respektfulla relationer. Relationer där vi vuxna uttrycker våra egna behov utan att klandra, skuld- eller skambelägga, lyssnar med intresse på och bemöter barnen med medkänsla samt tar ansvar för att alla – både barn och vuxna – får vad de behöver. Om vi bemöter barn med respekt, ärlighet och medkänsla tror jag inte att vi behöver träna dem i självmedkänsla. Vad tror du?

Vidare läsning:

Gränser med respekt (artikelserie i 10 delar)
Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa
Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Tjat, hot och mutor fungerar! Eller?
Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>

Nyfiken på min bok? Just nu säljer Adlibris den med finfin rabatt!

Läs mer 14 Kommentarer

Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

I dagarna får många barn och unga ett betyg i sin hand. B, E, F… Läraren har bedömt resultatet av en hel termins frustration, utmaning, utmattning, arbetsglädje, olust och kämpaglöd och sammanfattat det i en enda bokstav. Nyanserna försvinner. Det kan vara lätt för barnet som står där med betyget i hand att tro att det enda som räknas är prestationen. Det är ju en bedömning av prestationen som står skrivet på pappret. Inget annat.

I sociala medier cirkulerar, med anledning av de stundande betygen, många fina inlägg som uppmanar barn och unga att komma ihåg att de är mer än sina prestationer. ”Du är värdefull – oavsett dina betyg!” Vi föräldrar gillar och delar. Och tänker att ”så är det ju – jag älskar mitt barn oavsett vilka betyg hon får”.

Kära förälder! Det är härligt att du tänker så. Idag har du chans att visa det också! Om du verkligen vill att ditt barn skall uppleva att hon är värdefull – oavsett betygen – avstå då från att bedöma hennes betyg! (”Fem B! Bra gjort!” eller ”E i engelska? Borde du inte kunna få bättre än så?”).

Jag tror att betygen, för många barn, känns som en del av dem själva. Enligt skolan en så pass viktig del att de skrivit ner den på ett papper och skickat med hem! När du som förälder bedömer barnets betyg känns det därför som att du bedömer en del av henne. Som att betygen påverkar hennes värde.

Vad tror du?

shutterstock_311979362

Istället för bedömning

Intresse och nyfikenhet
”Sommarlov. Hur känns det?”
”Vad är det bästa med sommarlov? Det sämsta?”
”Vad kommer du att sakna med skolan? Vad kommer du inte att sakna?”
”Hur känns det att få betyg?”
”Vad tänker du om dina betyg?”
”Var det något betyg som du blev förvånad över?”
”Är det något betyg som du är särskilt stolt över? Något som du känner dig besviken över?”
”Hur tänker du inför höstterminen, när du tittar på dina betyg?” (En fråga som du kanske vill ställa längre fram.)

Gemenskap och delade känslor
”Jag ser att du är stolt! Grattis!”
”Jag gläds med dig!”
”Vad trist att du blev besviken. Jag tror jag vet hur du känner. Jag kan också känna sådär när jag kämpat och ändå inte uppnått det jag ville.”
”Jag kände likadant när jag gick i skolan! Tyckte att betyg liksom förstörde hela glädjen med att lära sig.”
”Jag minns när jag fick en tvåa i hemkunskap. Jag blev så besviken!”

Som föräldrar vet vi att barnen är värdefulla – oavsett sina betyg. Idag har vi ett gyllene tillfälle att visa det för barnen.

Höstens första föräldrakurs blev snabbt fulltecknad! Nu har jag satt datum för ytterligare en kurs. Läs mer här –>

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 2 Kommentarer

Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse

Anta att det fanns två ”prestationspiller” som du kunde välja mellan att ge till ditt barn, ett rött och ett blått. Det röda hade visat sig ha större effekt än det blåa på barns prestationer inom en mängd olika områden, tex matematik, läsning, estetiska och atletiska förmågor. Skulle du ge något av pillren till barnet och i så fall vilket?

simpojke Foto: tookapic

Svaret är enkelt! Eller?

I förstone kan svaret verka uppenbart. Barnet skulle förstås få ett rött piller! Men sedan skulle du förmodligen börja fundera: Hur är det med biverkningar av pillret, finns det några sådana? När du läser på visar det sig att eventuella biverkningar inte ingått i de forskningsstudier som gjorts. Man vet helt enkelt inte om det finns några risker förknippade med pillren. Gröna piller, undrar du också. Och gula? Är det någon som har studerat prestationseffekterna av dem? Nej, det är det tydligen inte. Du klurar också på vad som händer om barnet inte får något piller alls? Kommer hen att prestera jättedåligt då? Eller kanske rent av ännu bättre än med hjälp av ett rött piller? De frågorna finns det inte heller något svar på. Plötsligt är det inte längre lika självklart att ge barnet ett rött piller, eller ens något piller, eller hur?

Forskningsresultat är inte nog

Just nu sprids Carol Dwecks forskningsresultat om effekterna av olika former av beröm på barns ”mindset” och i förlängningen också deras prestationer. Hennes forskning har visat att beröm som fokuserar på process (”Bra jobbat!”) får större effekt på barnets prestationer än beröm som fokuserar på intelligens (”Vad smart du är!”). Resultaten presenteras i populärversion i media, på facebook och i bloggar, med hjälp av åtgärdsinriktade rubriker som ”Så stärker du ditt barn!” och ”Hjälp ditt barn att utveckla sin potential!” (tex här och här). Föräldrar kommenterar och säger att de från och med nu skall börja använda processberöm.

De kan vara förföriska, forskningsresultat. Tycks erbjuda tydliga handlingsrekommendationer. ”Om A är bättre än B, välj A!” Men de kan också bli förenklande och förledande, om de inte sätts i ett större sammanhang:

  1. Är behandlingseffekten (i detta fall, effekten av processberöm) verkligen positiv?
  2. Vad händer utan behandling (utan beröm)?
  3. Finns det några biverkningar av behandlingen?
  4. Finns det någon annan behandling (dvs något annat vuxna kan göra) som, totalt sett, ger bättre effekter?

För att kunna svara på frågor som dessa måste först ytterligare en fråga besvaras:

  • Vilka är målen för dig, i ditt föräldraskap?

Någon kanske påstår att frågan är överambitiös. Jag hävdar att den tvärtom är grundläggande och helt nödvändig att besvara. För hur skall vi kunna avgöra om något är positivt eller negativt, funkar eller inte funkar, utan att ställa det i relation till vad vi värdesätter och vill uppnå?

Låt oss titta på var och en av de fyra frågorna ovan och också ställa några av dem i relation till den övergripande frågan om föräldraskapets mål.

Första frågan: Är behandlingseffekten positiv?

Barn som presterar bra, är det viktigt? Det beror förstå på vad prestationen gäller, men handlar det om exempelvis läsning, matematik eller matlagning ser jag gärna att mina barn gör bra ifrån sig. Är det likadant för dig? I så fall blir det grönt ljus för både dig och mig på första frågan.

Andra frågan: Vad händer om du inte alls berömmer barnet?

Det har, såvitt jag förstår, Carol Dweck inte tittat på. (Den kontrollgrupp hon använt har fått omdömet ”Det var ett riktigt bra resultat!”, vilket ju också är en värderande bedömning.) Det skulle alltså kunna vara så att barn vars prestationer inte alls kommenteras av de vuxna, är de som presterar allra bäst.

Tredje frågan: Finns det några biverkningar?

Det är här som hela min (och din) målbild i föräldraskapet behöver tas i beaktande och det börjar bli klurigt. För goda prestationer är ju inte det enda som är viktigt! Åtminstone inte för mig. Jag vill tex också att mina barn, när de växer upp, skall välja att prestera på områden som är meningsfulla och viktiga för dem själva – snarare än för mig eller någon annan. Jag vill att de skall trivas med de jobb de väljer och att de skall välja fritidssysselsättningar som är givande för dem själva. Hur påverkar vuxnas beröm det här, dvs barns beredskap att lyssna inåt och välja aktiviteter som är i linje med sina egna intressen, värderingar och drömmar? Inte heller detta framgår när Carol Dwecks forskningsresultat presenteras i populärversionen. Baserat på både egna och vänners erfarenheter skulle jag påstå att vuxnas beröm tenderar att påverka barnen i så mån att de blir mer utifrån- än inifrånstyrda. De väljer att prestera på områden där vuxna berättar att de är duktiga och jobbar bra, snarare än att lyssna inåt och fundera över vad de själva trivs med att ägna sin tid och kraft åt. Vad tror du om det?

Något annat som är viktigt för mig är att mina barn är trygga i att de är värdefulla människor, även de dagar när de inte presterar så bra eller när ingen berömmer det de gör. Att de vet att deras värde inte hör ihop med hur många positiva kommentarer de får från andra människor. Vad gör vuxnas beröm med barnen i det här avseendet? Tänk om det är så att den som får mycket beröm börjar tro att det är ett uttryck för hur betydelsefull hon är? Då kanske beröm i själva verket bidrar till att barn upplever att kärleken är villkorad? Och vilken slutsats drar hon i så fall de gånger hon inte får något beröm?

Jag är också mån om kvaliteten i relationen mellan mig och mina barn. Jag vill gärna ha en relation som är präglad av likvärdighet, ömsesidig respekt, tillit och förtroende. Vad händer med likvärdigheten om jag tar på mig rollen som bedömare, som en person som har både rätten och förmågan att avgöra vad som är bra och dåligt i det som barnet gör? Och vad händer med barnets villighet att visa och berätta om sitt eget arbete, när hon vet att den vuxne bedömer? Även om den vuxne kanske aldrig uttalar negativa bedömningar till barnet, förstår ju barnet ändå att den vuxne tänker så. Om hon får höra att hon ”jobbar bra” en dag, kan hon naturligtvis också föreställa sig att det kan finnas andra tillfällen när hon ”jobbar dåligt”.

Sammanfattningsvis är svaret på den tredje frågan, om det finns några biverkningar av beröm, oklart. (Åtminstone om man tittar på hur Carol Dwecks resultat presenteras i populärversion. Jag har inte tagit del av samtliga hennes publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Det jag diskuterar här är heller inte kvaliteten i Dwecks forskning, utan hur resultaten presenteras och tolkas i föräldrasammanhang.) Jag konstaterar att det, för min del, finns mycket annat jag värdesätter, förutom goda prestationer, som gör att jag, baserat på egna erfarenheter och tankar, är väldigt tveksam till att berömma mina barns prestationer. Det tycks mig helt enkelt som att riskerna överväger vinsterna.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

– Titta, jag har gjort en teckning!
– Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

– Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
– Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

– Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ”fixa” (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen – vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ”bara vara”. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ”lite svalkande likgiltighet” kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

Tappa inte bort dina egna mål och värderingar!

I den här bloggposten har jag tillåtit mina reflektioner att vandra ganska fritt och jag har presenterat personliga slutsatser, bortom vetenskapliga bevis. Och det är också min poäng här: Forskningsresultat (vare sig de gäller beröm eller något helt annat) ger oss inte alla svar! De berättar inget om våra personliga mål och värderingar. Så tappa inte bort dig själv när du tar del av vetenskapliga slutsatser: Vilka egenskaper vill du ge ditt barn stöd i att utveckla? Hur vill du att er relation skall vara, nu och framöver? Vad behöver du göra (och inte göra) för att det skall bli som du vill?

Nu går det att anmäla sig till höstens första föräldrakurs, som startar 9 september! Läs mer här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 11 Kommentarer

Sitta framför datorn?

Är inte det ett väldigt konstigt uttryck?! Att ”sitta framför” datorn? Eller ”vid” en skärm?

Ett uttryck som ofta används i relation till barn och ungas datoranvändande. Vi vuxna ”arbetar med”, eller ”använder”, datorn. Barn och ungdomar ”sitter framför” den.

Ett uttryck som förmodligen avslöjar en del av hur vi vuxna ser på barns datoranvändande. Som passivt. Passiviserande? Ungarna blir liksom, nästan apatiskt, utsatta för det som händer på skärmen.

Ett uttryck som kanske till och med berättar något om vår syn på barn och unga? Som oföretagsamma. Slöa.

computer-627220_1280

Det senaste dygnet har min son använt datorn för att:

– prata med vänner
– prata med mig
– leka med vänner i en gemensam verklighet kallad spel
– skapa musik
– söka information till ett skolprojekt
– kolla tågtidtabellen
– jämföra priser på en sak han längtar efter att köpa
– lyssna på musik
– titta på youtubeklipp om programmering
– testa det han just lärt sig om programmering
– titta på ett avsnitt av en tv-serie
– starta en namninsamling

Jag skulle förstås kunna påstå att han ”suttit framför datorn”. Men ärligt talat, det påståendet skulle berätta bra mycket mer om min inställning till min son och hans datoranvändande än om honom och hans aktiviteter. Eller vad tycker du?

Nu har jag satt datum för höstens första kurs i kommunikation och konflikthantering med barn och unga! Kursen vänder sig till både föräldrar och pedagoger.

Läs mer 15 Kommentarer

Petra Krantz Lindgrens bästa råd till föräldrar

Ansvaret att uppfostra och vägleda barn kan kännas som en av de svåraste utmaningarna i livet, och vardagens många gånger stressiga tillvaro får oss att pendla mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt är relationen till våra barn något av det finaste och viktigaste vi har att vårda. Men hur gör man då för att lyckas?

Följ länken för att läsa hela artikeln på Epoch Times –>

boy-990325_640

Läs mer Inga kommentarer