Underbara ungar!

En liten pojke skall lära sig att träffa en baseball med slagträ. Bollen ligger på en liten ”piedestal” och pojken står på lagom slagavstånd. ”Håll nu ögonen på bollen”, säger pojkens pappa. Pojken tar två steg fram, böjer sig ner och placerar ansiktet i bollhöjd, med ögonen ca 3 millimeter från bollen. Precis som pappan sa.

Jag delade klippet som visar detta på min facebooksida häromdagen och bad samtidigt läsarna dela med sig av tillfällen när de själva givit sina barn instruktioner som barnen inte riktigt tolkat som förväntat. Jag fick massor av underbara svar! Barn gör ofta som föräldrarna säger och föräldrar är inte alltid helt tydliga… Här nedan hittar du alla berättelser jag fick ta del av. Skön läsning!

Jag berättade för barnen att pappa fått ryggskott. Då frågade äldsta sonen vem som skjutit pappa i ryggen.

Jag förklarade att man kramar snöbollar och försökte visa men barnet tog upp snöbollen och kramade den på kinden så gosigt.

Tänker på Leo när han frågade mig vad han skulle göra med bullpappret och jag svarade (på skoj): ”Sätt det på huvudet som en liten hatt!” Och han lydde! Fick säkert pärlsocker i håret stackarn.

”Nu är det dags att hoppa i säng!”
”Ja! Hoppa i sängen!!”
Min tvååring blev överlycklig… inte riktigt vad jag hade tänkt mig.

happy-1720749_640

”Spotta på toaletten!”. Tystnad från badrummet. Hen på 5 år har lagt toalettpapper på toalettlocket och spottat på pappret.

Jag råkade säga till min då 3-åring att ”nu ska du kasta så högt du kan” första gången han spelade yatzy och kom dit där man skulle få ihop så höga poäng som möjligt. Gissa vart de fem tärningarna hamnade

I somras sa jag till sonen några gånger ”kan du hålla dej tills vi kommer till toan?” på lite olika sätt i olika sammanhang. Jag reflekterade inte över det förrän jag en gång sa att ”nu är jag jättekissnödig” och han svarade med att ta mej på magen och säga ”jag håller dej mamma”

Var med sonen på 4-årskontroll, för måååånga år sen. Hörseltest: sköterskan gav honom en kulram med fem kulor X2 färger på varje rad. Sen satte hon på honom lurarna o sa att för varje gång du hör ett pip tar du en sån kula, pekade på den första som var blå, o flyttar till andra sidan. Hon började trycka på sina knappar o han flyttade kula för kula, fem gånger, sen var det stopp. Hon tryckte o rattade o försökte flera gånger, men han satt utan att göra nåt. Då tog hon av honom lurarna o sa: hör du inget ljud när jag trycker? Jo, men de blåa kulorna är slut sa han. Efter att förklarat att han kan ta vilken färg som helst gick testet som en dans.

Min mamma till mig när jag var kanske tre år:
– Har du lust att hämta toapapper till mig? (hon satt på dass)
Jag:
– Nej. (jag hade inte alls lust att hämta toapapper – jag hade lust att leka)

”Hoppa i byxorna” Jag höll i byxorna och blev nockad rakt på näsan när 3-åringen tog sats och hoppade rakt upp…

”Hoppa i stövlarna nu, vi har bråttom ”! Det är ganska svårt att hoppa jämfota i ett par stövlar, även för vuxna.

Min dotter var kanske 2-3 år, vi satt vid matbordet och skulle äta. Hon stod upp på stolen, märkbart kissnödig, varpå jag säger ”sätt dig och kissa innan vi börjar äta”. Och precis det gjorde hon.

Min dotter var 2-3 år, hade ganska nyligen slutat med blöja. Vi var på E4, och plötsligt säger hon att hon är kissnödig. Jag blir lite stressad eftersom att nästa avfart är en bit bort, och utbrister ; oj då! Håll dig! Varpå hon förtvivlat frågar ; var då? Och hugger tag i sin bilbarnstol med båda händerna.

När dottern var liten så brukade vi tävla om vem som kunde ta sig till fönstret först för o vinka. Starten gick i kapprum o hon sprang förstås in och jag ut. Den här morgonen undrade jag om hon övat mycket för idag kände jag att jag kunde slå henne. Dottern spärrade förskräckt upp ögonen. ”Men mamma varför vill du SLÅ mig!” *Tystnad i hela kapprummet.*

Skulle skåla med samma barn så vi slår ihop glasen och jag säger ”Skål”. Barnet tittar skeptiskt på mig och föremålet i sin hand o säger sen ”Glas” innan hon dunkar i igen. Såklart… Det var ju ett glas och inte en skål.

Jag: ”Nu hänger den där chokladbollen löst” (som jag hade lovat min son)
Sonen då 4-5år tittar upp mot taket och säger: ”Var hänger den?”

När jag var ca. 4 år firade vi påsk och jag hade fått ett påskägg som var i formen av ett djur. En kanin eller kyckling eller liknande. Underdelen lossnade med jämna mellanrum och mamma förklarade för mig att jag skulle hålla ”kaninen” under rumpan så skulle det gå lättare. Jag tog då hela påskägget och placerade under min egen rumpa. Det var inte lättare alls.

Tänker på hur fundersam mitt barn blev första gånger jag sa ”Har du myror i brallan?”

Sa till dottern när jag låg ner på magen ” kan du massera min rygg?” hon hoppade upp och började gå på mig, frågade va hon gör, då sa hon ” du sa ju att jag skulle marschera?”

Jag: ”Maja (då 3,5 år), kan du säga alla veckans dagar?”
Maja: ”Veckans dagar”

Barn på hoppboll ramlar av, varpå vuxen säger ”håll i öronen” och det gör barnet då.

När mamma vill få sonen att lugna ned sig säger hon: Mammor har ögon i nacken. Vilket leder till att ungen i ett års tid letar efter de där ögonen på mamman.

Alve 3,5: ”Mamma va gör du?”
Jag: ”Jag betalar räkningar.”
Alve: ”Får jag smaka en räka?”

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer Inga kommentarer

Mysiga familjemiddagar med barn. Är det ens möjligt?

Stearinljusen är tända på köksbordet. Familjens medlemmar, inklusive treåringen, hjälps åt att duka, skära grönsaker och smaka av maten samtidigt som de skojar och skrattar trivsamt med varandra. Snart sitter de alla till bords. Njuter av lugnet, maten och meningsfulla samtal. De sitter kvar länge, långt efter att maten är uppäten. Det är som att ingen vill bryta upp från den härliga samvaron.

Samtidigt, i ett parallellt universum. ”Fasiken också!” Pastan kokar över när föräldern är på jakt i huset efter två barn som inte vill komma till matbordet. Ett annat barn sitter redan och äter. Fil och flingor. Hen var hungrig och kunde inte vänta på middagen. ”Jag är hemma!” När mamman kommer in genom ytterdörren kommer de två middagsovilliga barnen springande: ”Ettapax för att sitta bredvid mamma!” ropar den ena. ”Det är min tur att sitta bredvid henne idag”, svarar den andre. Efter ytterligare diverse konflikter om bordsplacering och val av glas och bestick sitter familjen slutligen samlad vid bordet. I ungefär en minut. Sedan reser sig fil-ätar-barnet: ”Jag är färdig, tack för maten”, deklarerar hen. ”Du får sitta kvar tills alla ätit färdig”, svarar pappan och möts av gnällande protester. Mamman gör ett försök att få igång ett samtal: ”Nu vill jag veta vad som varit det bästa som hänt för er idag! Vem vill börja berätta?” Skolbarnet tar till orda: ”Den där jävla idioten Malte kastade en boll i huvudet på mig på gympan!” ”Han svärde! Säg till honom!” Nu är det mellanbarnet som upprört lägger sig i. Samtidigt glider treåringen ner på golvet: ”Ingen god mat. Ha glass nu?”

Jag möter väldigt många föräldrar som drömmer om den härliga middagsscen som beskrivs först. Jag möter nästan exakt lika många föräldrar som snarare lever i en verklighet som liknar den andra beskrivningen. I gapet mellan dröm och verklighet uppstår besvikelse. En känsla av misslyckande. Frustration. Ur det föds inte sällan tjat och gnat från föräldrarna, som följs av (ännu mer) gnäll och tjafs från barnen. Resultatet bli en ännu mindre lustfylld och njutningsfull middagssituation. Ett sluttande plan rakt ner i middagsmisär.

child-1207329_640

Varför är den så lockande, den där drömmen om mysiga familjemiddagar? Jag tror att det beror på att middagen är starkt förknippad med positiva värden. Den är hör ihop med vårt behov av gemenskap, av samtal som skapar en känsla av kontakt och en upplevelse av att vara ett ”vi”. Den hör också ihop med en längtan efter avkoppling, att få sitt ner i lugn och ro efter en kanske både lång och slitsam arbetsdag. Slutligen tror jag också att det är viktigt att förstå att måltiden, och kanske framför allt middagen, är ett uttryck för omsorg och kärlek. Genom maten som ställs på bordet är det många som vill berätta för sin familj: ”Jag bryr mig om er och jag är mån om att ni får den näring som ni behöver för att utvecklas och må bra.” Man behöver inte vara psykolog för att förstå hur det kan kännas för en förälder, som kryddat maten med omsorg och kärlek, när barnet inte vill smaka eller skriker ”blä, äckligt!”.

Så hur kan man överbrygga klyftan mellan dröm och verklighet och få uppleva härliga familjemiddagar? Det finns förstås en massa saker som kan göras för att skapa bättre förutsättningar för trevlig samvaro (göra barnen delaktiga i planeringen av maten och matlagningen, se till att ingen är vrålhungrig en halvtimme innan middagen osv). Jag tänkte emellertid uppmuntra dig att överväga ett helt annat alternativ:  att ge upp drömmen! Lägg ner tanken på tända ljus, smackanden av njutning över sopptallriken och engagerade samtal runt bordet. Min erfarenhet är nämligen att föräldrar inte sällan är helt ur synk med verklighetens begränsande omständigheter när det gäller denna dröm. Många femåringar tycker att 15 minuter vid middagsbordet är en eeeeviiiiigheeeet. Få barn gillar blandad mat och nya smaker. Nästan alla föredrar glass framför ”riktig mat”. Tända ljus lockar till brandfarliga experiment. Sexåringar kan inte sitta ordentligt på en stol. Och att bygga med klossar i vardagsrummet är roligare än att stanna kvar vid matbordet när man är mätt.

Kanske kan det få vara okej att femåringen går från bordet när hon ätit klart? Att åttaåringen kommer när han är hungrig? Att alla inte äter samma mat varje dag? Eller att föräldrarna ibland äter efter barnen? Kanske skulle en realitetsprövning av föräldrarnas förväntningar kring måltiden bidra till minskad frustration för alla inblandade? Och ökad trivsel!?

Men gemenskapen då? Lugn och ro? Förmedlingen av omsorg och kärlek? Detta är ju viktiga behov, som är kopplade till den gemensamma måltiden. Menar jag att de också skall ges upp? Nej, naturligtvis inte. Det jag menar är att det, i vissa perioder i en familjs liv, finns andra och mer ändamålsenliga sätt att få uppleva detta. Gemenskap och meningsfulla samtal måste inte delas just kring matbordet. Det kanske hellre kan upplevas i soffan när tv:n stängts av? Eller under en promenad till lekplatsen? Lugn och ro kanske går att få när någon av föräldrarna läser ett kapitel ur en spännande bok? Och kärlek och omsorg kan krydda alla våra handlingar.

Vad händer i framtiden då, om vi inte lär barnen det här med middagsfrid och samtal vid bordet, redan från början? Kommer vi då inte så småningom att få ett familjeliv där alla äter när, var och vad som passar dem själva? Jag tror inte det. Jag tror att om du (och din partner om du har någon sådan) fortsätter laga god och väldoftande mat och sitta vid matbordet och prata, åtminstone ibland, så kommer barnen så småningom att vilja vara med, om de upplever att de är välkomna. Barn gillar gemenskap och kärleksfull samvaro med sina föräldrar. När väl deras förmågor hunnit ikapp föräldrarnas förväntningar kommer barnen gärna att delta i härliga mysmiddagar.

Är du inte beredd att ge upp tanken på mysiga middagar? Helt okej! Får jag ändå skicka med dig ett tips? Var uppmärksam så att det du gör leder i rätt riktning. Leder dina insatser till ökad trivsel kring matbordet? Det vore ju ganska sorgligt om barnets lärdom, när föräldrarna agerar för att få mer trivsel, i själva verket blir att gemensamma middagar är ganska olustiga och otrevliga tillställningar. Se detta som ett råd i all välmening från mig, som vid något tillfälle skrikit åt barnen: ”Nu vill jag att ni sitter ner och håller tyst så vi kan få lite jävla trevligt här vid matbordet!”

Nej, det blev inte trevligt. Inte alls.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 7 Kommentarer

Veckans mediababe!

I veckan som gick gjorde jag en liten ”Skåneturné”, där jag träffade föräldrar i Hässleholm och Landskrona och pedagoger i Malmö. Mitt besök gjorde stora avtryck i media 😉 :

– en intervju i tidningen Norra Skåne –>
– en intervju i Radio P4 Kristianstad –> (Välj alternativet ”Lyssna från delad tidpunkt”)

Läs, lyssna och dela gärna vidare om du gillar!

Under de närmaste veckorna har jag öppna föreläsningar i Skellefteå, Göteborg, Stockholm och Vallentuna! Läs mer om dem här –>

Vill också passa på att tipsa om att Bokus har rea på min bok, Med känsla för barns självkänsla. Priset just nu är 149 kr! (ord pris 194 kr.) Erbjudandet gäller tom. 30 september.

//Petra

Läs mer Inga kommentarer

Tänk om alla vuxna fattade det här!

När jag var liten fick jag hjälp av mina föräldrar när jag upplevde starka, och skrämmande, känslor. De lyfte upp mig, vaggade, klappade och pratade lugnande.

– Oj! Vovven skällde och då blev du rädd? Vill du hålla mig i handen och så klappar vi den försiktigt tillsammans?
– Du ville titta mer på tv och så bestämde jag att det var dags att stänga av och då blev du jätteledsen.
– Du hade byggt ett klosshus och så sprang Pierre på det så att det rasade och nu är du både arg och ledsen. Vill du sitta här hos mig lite och kramas eller vill du kanske hellre vara ifred?

Efterhand började jag förstå det jag upplevde, jag fick ord för att uttrycka det och strategier för att reglera känslorna och lugna mig själv. Men än idag händer det att jag hamnar i situationer där känslorna tar överhanden och jag reagerar instinktivt. När jag ser en huggorm på stigen framför mig. När jag får veta att en kär person är svårt sjuk. När brandlarmet går mitt i natten. Då reagerar min ”urtidshjärna”, amygdala, med kamp eller flykt (eller, om ingen av dessa möjligheter finns, med att ”frysa till is”).

Alla barn får inte samma hjälp under sin uppväxt som jag – och förhoppningsvis du – fick. En del barns ”viktiga vuxna” har egna problem och klarar helt enkelt inte av att fokusera på barnet. De har kanske jobbiga och obearbetade upplevelser från sin egen barndom, psykisk eller fysisk sjukdom, missbruksproblem, stora ekonomiska svårigheter eller lever i en våldsam relation. När de vuxna inte hjälper barnet att förstå och reglera sina egna känslor blir det väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, för barnet att utveckla dessa förmågor. Mycket av det som barnet upplever i kroppen (vågor av rädsla, skam, ilska osv) förblir obegripligt och skrämmande och barnet fortsätter reagera med sin urtidshjärna: kamp eller flykt. Gå till attack eller dra sig undan.

shutterstock_119847985

När vuxna möter ett sådant här barn, i förskola och skola, i fritidsaktiviteter och omsorg, står de ofta häpna och handfallna inför barnets starka reaktioner. Hon tycks reagera på minsta småsak! Får vansinniga känsloutbrott, låser in sig, springer och gömmer sig, slåss. Ofta påstår barnet att ingen bryr sig, att ”alla hatar mig” eller att ”de andra är idioter”. Hur kan hon inte förstå att det är hennes eget beteende som ger upphov till den sociala isoleringen?! Ur denna undran hos de vuxna, föds en ambition att förklara. Barnet behöver ju förstå vilka konsekvenser hennes beteenden får för andra! Hon behöver uppenbarligen också hjälp att förstå hur hon borde bete sig. Därför pratar de vuxna med barnet. Berättar hur de andra barnen reagerar när hon blir arg, skriker och slåss eller springer iväg. Ger förslag på hur barnet kan göra istället. Och barnet håller inte sällan med. Där och då förstår hon vad de vuxna menar.

Tre minuter senare råkar någon stöta till henne i korridoren. Eller så tycker hon sig se ett hånleende från ett annat barn. Eller så snubblar hon i trappan och slår i knät, samtidigt som hon översköljs av skam när hon märker att flera andra barn som såg vad som hände. Bam!!! Signalen ”fara” plockas upp. Amygdala tar över. En överlevnadsreaktion aktiveras. Resultatet: Anfall eller försvar. Skrik, knuffar, slag, verbala attacker. Eller smäll i dörrar, låsa in sig på toa, klättra upp i ett träd.

Vi vuxna kan förklara oss blåa och utmattade. Det kommer helt enkelt inte att hjälpa! Vi pratar till ”den medvetna hjärnan”, men det är inte den som har makten när barnet upplever ett, för henne, stort hot. (Vilket hon gör ofta. Ingen har ju lärt henne – genom att gång på gång benämna, förklara och lugna – att differentiera mellan olika hot, förstå sina egna reaktioner och reglera sina känslor.) När något väcker skräck är det urtidshjärnan som svarar. Andra delar av hjärnan – de delar som den vuxne tidigare resonerat med – kopplas tillfälligt bort.

Vi vill så gärna att barnet skall förstå! Sina reaktioner. Vilka konsekvenser hennes reaktioner får. Hur hon kan göra istället. Men vi kan inte börja där. Genom att förklara. Vi måste själva börja med att förstå! Förstå barnet. Hennes situation, förutsättningar och behov. Sedan kan vi förhoppningsvis – med stort tålamod, mycket empati, respekt, ärlighet och tillit – hjälpa henne att förstå sig själv. Först därefter finns förutsättningar för barnet att förstå andra, att reglera sina känslor och reagera annorlunda.

Ordentliga tillsägelser. Rena utskällningar. Hot och straff. Ni fattar, va? De lösningar som inte sällan ropas på när ungarna är ”odrägliga” i fotbollslaget, ”ouppfostrade” i matsalen, ”oempatiska” inför andras känslor eller förstör för andra elever i klassrummet. De lösningarna är ofta dömda att misslyckas. Ett barn kan helt enkelt inte förstå andra människor eller reglera sina känslor innan hon fått hjälp att förstå sig själv.

*Edit*: Jag har förstått att en del läsare tolkar texten som att jag menar att alla former av störande beteenden hos barn kan förklaras av problem i relationen mellan barnet och föräldern. Det är inte vad jag säger. Barn är olika och självfallet finns det mer än en orsak till att barn beter sig på sätt som upplevs som störande eller utmanande av omgivningen. Det jag säger är att när ett barns ”viktiga vuxna” inte förmår hjälpa barnet att förstå och reglera sina känslor får det långsiktiga negativa konsekvenser för barnet som kan visa sig i form av ”störande” beteenden. Att skälla, hota och straffa de barnen är på förhand dömt att misslyckas. (Detsamma gäller förvisso alla andra barn också, men av delvis andra anledningar.)

Dela, dela, dela!  Jag upplever att det finns så många människor i vårt samhälle som inte förstått dessa grundläggande principer för hur en människa utvecklas och som därför har helt skeva uppfattningar om hur man ”skapar ordning” och ”vinner respekt” bland ”utåtagerande” och ”gränslösa” barn. Därför hoppas jag att den här texten får stor spridning. Om du vill hjälpa till med det blir jag väldigt glad!

Länkar:

Bortom orden finns känslor. Ser du dem?
När goda råd är värdelösa

Boktips:

Anknytning i praktiken, Anders Broberg et al.
Den livsviktiga anknytningen, Terje Grina
Se barnet inifrån, Ida Brandtzaeg et al.

Passa på! Just säljer Bokus min bok, Med känsla för barns självkänsla, med ordentlig rabatt!

Bokus Rea

Läs mer 26 Kommentarer

Nypublicerad intervju

PKL Epoch
Åh vilken fin teckning du har gjort! Vad söt och vad duktig du är! Berömmet bara poppar ut ur munnen utan eftertanke. Vi är ju själva som föräldrar uppväxta med det här tänkesättet. Men beröm kan leda till att barnen utvecklar en osund självkänsla som bygger på prestation. Det säger Petra Krantz Lindgren som är författare och föreläsare, och har skrivit boken ”Med känsla för barns självkänsla”.

Läs hela intervjun hos Epoch Times –>

Nyfiken på att gå en föräldrakurs? Det finns fyra platser lediga på kursen som startar i oktober! Läs mer här –>

 

Läs mer 2 Kommentarer