Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse

Anta att det fanns två ”prestationspiller” som du kunde välja mellan att ge till ditt barn, ett rött och ett blått. Det röda hade visat sig ha större effekt än det blåa på barns prestationer inom en mängd olika områden, tex matematik, läsning, estetiska och atletiska förmågor. Skulle du ge något av pillren till barnet och i så fall vilket?

simpojke Foto: tookapic

Svaret är enkelt! Eller?

I förstone kan svaret verka uppenbart. Barnet skulle förstås få ett rött piller! Men sedan skulle du förmodligen börja fundera: Hur är det med biverkningar av pillret, finns det några sådana? När du läser på visar det sig att eventuella biverkningar inte ingått i de forskningsstudier som gjorts. Man vet helt enkelt inte om det finns några risker förknippade med pillren. Gröna piller, undrar du också. Och gula? Är det någon som har studerat prestationseffekterna av dem? Nej, det är det tydligen inte. Du klurar också på vad som händer om barnet inte får något piller alls? Kommer hen att prestera jättedåligt då? Eller kanske rent av ännu bättre än med hjälp av ett rött piller? De frågorna finns det inte heller något svar på. Plötsligt är det inte längre lika självklart att ge barnet ett rött piller, eller ens något piller, eller hur?

Forskningsresultat är inte nog

Just nu sprids Carol Dwecks forskningsresultat om effekterna av olika former av beröm på barns ”mindset” och i förlängningen också deras prestationer. Hennes forskning har visat att beröm som fokuserar på process (”Bra jobbat!”) får större effekt på barnets prestationer än beröm som fokuserar på intelligens (”Vad smart du är!”). Resultaten presenteras i populärversion i media, på facebook och i bloggar, med hjälp av åtgärdsinriktade rubriker som ”Så stärker du ditt barn!” och ”Hjälp ditt barn att utveckla sin potential!” (tex här och här). Föräldrar kommenterar och säger att de från och med nu skall börja använda processberöm.

De kan vara förföriska, forskningsresultat. Tycks erbjuda tydliga handlingsrekommendationer. ”Om A är bättre än B, välj A!” Men de kan också bli förenklande och förledande, om de inte sätts i ett större sammanhang:

  1. Är behandlingseffekten (i detta fall, effekten av processberöm) verkligen positiv?
  2. Vad händer utan behandling (utan beröm)?
  3. Finns det några biverkningar av behandlingen?
  4. Finns det någon annan behandling (dvs något annat vuxna kan göra) som, totalt sett, ger bättre effekter?

För att kunna svara på frågor som dessa måste först ytterligare en fråga besvaras:

  • Vilka är målen för dig, i ditt föräldraskap?

Någon kanske påstår att frågan är överambitiös. Jag hävdar att den tvärtom är grundläggande och helt nödvändig att besvara. För hur skall vi kunna avgöra om något är positivt eller negativt, funkar eller inte funkar, utan att ställa det i relation till vad vi värdesätter och vill uppnå?

Låt oss titta på var och en av de fyra frågorna ovan och också ställa några av dem i relation till den övergripande frågan om föräldraskapets mål.

Första frågan: Är behandlingseffekten positiv?

Barn som presterar bra, är det viktigt? Det beror förstå på vad prestationen gäller, men handlar det om exempelvis läsning, matematik eller matlagning ser jag gärna att mina barn gör bra ifrån sig. Är det likadant för dig? I så fall blir det grönt ljus för både dig och mig på första frågan.

Andra frågan: Vad händer om du inte alls berömmer barnet?

Det har, såvitt jag förstår, Carol Dweck inte tittat på. (Den kontrollgrupp hon använt har fått omdömet ”Det var ett riktigt bra resultat!”, vilket ju också är en värderande bedömning.) Det skulle alltså kunna vara så att barn vars prestationer inte alls kommenteras av de vuxna, är de som presterar allra bäst.

Tredje frågan: Finns det några biverkningar?

Det är här som hela min (och din) målbild i föräldraskapet behöver tas i beaktande och det börjar bli klurigt. För goda prestationer är ju inte det enda som är viktigt! Åtminstone inte för mig. Jag vill tex också att mina barn, när de växer upp, skall välja att prestera på områden som är meningsfulla och viktiga för dem själva – snarare än för mig eller någon annan. Jag vill att de skall trivas med de jobb de väljer och att de skall välja fritidssysselsättningar som är givande för dem själva. Hur påverkar vuxnas beröm det här, dvs barns beredskap att lyssna inåt och välja aktiviteter som är i linje med sina egna intressen, värderingar och drömmar? Inte heller detta framgår när Carol Dwecks forskningsresultat presenteras i populärversionen. Baserat på både egna och vänners erfarenheter skulle jag påstå att vuxnas beröm tenderar att påverka barnen i så mån att de blir mer utifrån- än inifrånstyrda. De väljer att prestera på områden där vuxna berättar att de är duktiga och jobbar bra, snarare än att lyssna inåt och fundera över vad de själva trivs med att ägna sin tid och kraft åt. Vad tror du om det?

Något annat som är viktigt för mig är att mina barn är trygga i att de är värdefulla människor, även de dagar när de inte presterar så bra eller när ingen berömmer det de gör. Att de vet att deras värde inte hör ihop med hur många positiva kommentarer de får från andra människor. Vad gör vuxnas beröm med barnen i det här avseendet? Tänk om det är så att den som får mycket beröm börjar tro att det är ett uttryck för hur betydelsefull hon är? Då kanske beröm i själva verket bidrar till att barn upplever att kärleken är villkorad? Och vilken slutsats drar hon i så fall de gånger hon inte får något beröm?

Jag är också mån om kvaliteten i relationen mellan mig och mina barn. Jag vill gärna ha en relation som är präglad av likvärdighet, ömsesidig respekt, tillit och förtroende. Vad händer med likvärdigheten om jag tar på mig rollen som bedömare, som en person som har både rätten och förmågan att avgöra vad som är bra och dåligt i det som barnet gör? Och vad händer med barnets villighet att visa och berätta om sitt eget arbete, när hon vet att den vuxne bedömer? Även om den vuxne kanske aldrig uttalar negativa bedömningar till barnet, förstår ju barnet ändå att den vuxne tänker så. Om hon får höra att hon ”jobbar bra” en dag, kan hon naturligtvis också föreställa sig att det kan finnas andra tillfällen när hon ”jobbar dåligt”.

Sammanfattningsvis är svaret på den tredje frågan, om det finns några biverkningar av beröm, oklart. (Åtminstone om man tittar på hur Carol Dwecks resultat presenteras i populärversion. Jag har inte tagit del av samtliga hennes publikationer i vetenskapliga tidskrifter. Det jag diskuterar här är heller inte kvaliteten i Dwecks forskning, utan hur resultaten presenteras och tolkas i föräldrasammanhang.) Jag konstaterar att det, för min del, finns mycket annat jag värdesätter, förutom goda prestationer, som gör att jag, baserat på egna erfarenheter och tankar, är väldigt tveksam till att berömma mina barns prestationer. Det tycks mig helt enkelt som att riskerna överväger vinsterna.

Fjärde frågan: Finns det något annat jag som förälder kan göra, som totalt sett, är bättre än att berömma mina barn?

Jag tror det. Hellre än att berömma väljer jag att:

Visa mitt intresse för barnet

– Titta, jag har gjort en teckning!
– Kom! Berätta för mig om teckningen!

Dela barnets känslor

– Jippie! Jag klarade tre simmärken idag!
– Grattis! Jag är glad för din skull.

Ge personlig feedback

– Tack för teckningen du gjorde igår. Jag har satt upp den över mitt skrivbord på jobbet och när jag ser den så blir jag påmind om dig, min goa unge.

Ge uttryck för lite svalkande likgiltighet

Jag tycker mig ibland se en viss likhet mellan sportkommentatorer i direktsändning och en del föräldrar. Det är ett ständigt flöde av beskrivningar och bedömningar. Kanske skulle det vara avslappnande för barnen att ha vuxna omkring sig som varken bedömer eller benämner allt de gör, som bara finns där? Jag tror verkligen inte att vi måste ”fixa” (med) våra barn hela tiden. Vi måste inte ständigt påverka, forma eller förbättra barnen – vilket ju indirekt är en misstroendeförklaring gentemot dem. Jag tror vi alla, både vuxna och barn, mår bra av att ”bara vara”. Umgås. Leva våra liv, bredvid och tillsammans. Med poeten Henry Parlands ord: ”lite svalkande likgiltighet” kan gagna relationerna till våra barn.

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem.

Jag sade:
likgiltighet,
lite svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

Tappa inte bort dina egna mål och värderingar!

I den här bloggposten har jag tillåtit mina reflektioner att vandra ganska fritt och jag har presenterat personliga slutsatser, bortom vetenskapliga bevis. Och det är också min poäng här: Forskningsresultat (vare sig de gäller beröm eller något helt annat) ger oss inte alla svar! De berättar inget om våra personliga mål och värderingar. Så tappa inte bort dig själv när du tar del av vetenskapliga slutsatser: Vilka egenskaper vill du ge ditt barn stöd i att utveckla? Hur vill du att er relation skall vara, nu och framöver? Vad behöver du göra (och inte göra) för att det skall bli som du vill?

Nu går det att anmäla sig till höstens första föräldrakurs, som startar 9 september! Läs mer här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Därför säger jag inte till mina barn att de är duktiga
Bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ
Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för ditt barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

Läs mer 2 Kommentarer

Sitta framför datorn?

Är inte det ett väldigt konstigt uttryck?! Att ”sitta framför” datorn? Eller ”vid” en skärm?

Ett uttryck som ofta används i relation till barn och ungas datoranvändande. Vi vuxna ”arbetar med”, eller ”använder”, datorn. Barn och ungdomar ”sitter framför” den.

Ett uttryck som förmodligen avslöjar en del av hur vi vuxna ser på barns datoranvändande. Som passivt. Passiviserande? Ungarna blir liksom, nästan apatiskt, utsatta för det som händer på skärmen.

Ett uttryck som kanske till och med berättar något om vår syn på barn och unga? Som oföretagsamma. Slöa.

computer-627220_1280

Det senaste dygnet har min son använt datorn för att:

– prata med vänner
– prata med mig
– leka med vänner i en gemensam verklighet kallad spel
– skapa musik
– söka information till ett skolprojekt
– kolla tågtidtabellen
– jämföra priser på en sak han längtar efter att köpa
– lyssna på musik
– titta på youtubeklipp om programmering
– testa det han just lärt sig om programmering
– titta på ett avsnitt av en tv-serie
– starta en namninsamling

Jag skulle förstås kunna påstå att han ”suttit framför datorn”. Men ärligt talat, det påståendet skulle berätta bra mycket mer om min inställning till min son och hans datoranvändande än om honom och hans aktiviteter. Eller vad tycker du?

Nu har jag satt datum för höstens första kurs i kommunikation och konflikthantering med barn och unga! Kursen vänder sig till både föräldrar och pedagoger.

Läs mer 15 Kommentarer

Petra Krantz Lindgrens bästa råd till föräldrar

Ansvaret att uppfostra och vägleda barn kan kännas som en av de svåraste utmaningarna i livet, och vardagens många gånger stressiga tillvaro får oss att pendla mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt är relationen till våra barn något av det finaste och viktigaste vi har att vårda. Men hur gör man då för att lyckas?

Följ länken för att läsa hela artikeln på Epoch Times –>

boy-990325_640

Läs mer Inga kommentarer

Straff och logiska konsekvenser. Same sh*t, different name?

Vad är egentligen ett straff? Hur skiljer sig straff från gränssättning? Och är det inte skillnad på straff och logiska konsekvenser? Jag har fått frågor som dessa flera gånger idag, med anledning av min debattartikel i Expressen, där jag hävdade att det är fel att straffa barn.

crying-1315546_640

Jag skiljer, i mitt tänkande, mellan att straffa barnet (som jag tror är både onödigt och olämpligt) och att uttrycka sina egna gränser (som jag anser är otroligt viktigt). Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida (i syfte att lära henne något). ”Du gjorde inte som jag ville och därför gör jag så att detta, som du ogillar, händer nu. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill.” Den som uttrycker sina egna gränser berättar något om sig själv. ”Det här ogillar jag. Det här är viktigt för mig. Det här kan jag inte acceptera. Det här är mitt behov.”

I praktiken ser straff och personlig gränssättning ofta ganska olika ut. Men det kan också vara så att två föräldrar utför samma handling, den ena föräldern i syfte att straffa, den andra i syfte att markera sin gräns.

Föreställ dig att du spelar ett sällskapsspel med ditt barn. Efter en jämn (och trevlig) inledning drar du ifrån i poängställningen. Barnet börjar sucka. Efter en stund kastar hon iväg tärningen och sedan följer några spelpjäser i samma riktning. Slutligen lägger barnet sig på golvet och skriker: ”Jag hatar det här jävla spelet”.

Du kan resa dig och gå därifrån i syfte att straffa barnet. Ditt kroppsspråk och ansiktsuttryck, kanske också dina ord och ditt tonfall berättar: ”Du är otrevlig! Nu slutar jag spela med dig så kanske du lär dig till nästa gång att uppföra dig ordentligt!” Du kan också gå därifrån som ett uttryck för att din personliga gräns är nådd. Då förmedlar du, med hjälp av både verbala och kroppsliga signaler: ”Nu är det här inte roligt för mig, så jag slutar spela.”

Om du som förälder är trygg i varför du lämnar spelet är jag övertygad om att barnet känner skillnaden mellan dessa två avsikter, även fast du på ytan gör samma sak (reser dig upp och går). Det visar sig också i barnets reaktion. Eftersom straff nästan alltid uppfattas som orättvisa av den som blir straffad kommer barnet, när straff är ditt syfte, med stor sannolikhet att försöka tvinga dig att stanna kvar, försöka hämnas eller såra dig (”Du är dum!”). När du går för att du har fått nog (uttrycker din personliga gräns) kommer barnet troligen att bli besviket, kanske be om ursäkt, men också ganska fort acceptera ditt beslut att inte spela mer.

Logiska konsekvenser då? Vad är det? Ofta hör jag föräldrar säga: ”Det är skillnad på straff och logiska konsekvenser. Straff är inte kopplade till det barnet gjort, medan logiska konsekvenser hör ihop med barnets beteende.” Ett ofta nämnt exempel på straff är att barnet blir utan lördagsgodis för att hon inte stängde av tv:n när föräldern sa till. Ett exempel på en logisk konsekvens är att föräldern avstår från att läsa godnattsaga eftersom barnet inte stängde av tv:n med en gång, när det var dags att påbörja läggningen. (*Edit*: I en kommentar nedan kallar Josefin ”logiska konsekvenser” för ”påhittade konsekvenser”. Det är ett bra uttryck för att beskriva hur ”logiska konsekvenser” ofta används: Logiska konsekvenser innebär vanligen att något som den vuxne hittar på och ”administrerar” (gör mot barnet) för att barnet skall lära sig något, till skillnad från naturliga konsekvenser, som följer helt naturligt av barnets agerande (hon blir blöt om fötterna om hon går ut i tygskor när det regnar).)

Känner barnet någon skillnad på ett straff och en logisk (påhittad) konsekvens? Jag tvivlar starkt! Jag tror att barnet i båda fallen upplever att föräldern avsiktligt gör något som är dåligt för henne. Huruvida det föräldern gör, på ett begreppsligt plan, är relaterat till barnets förseelse är förmodligen av underordnat intresse för barnet. Det känns helt enkelt som en hämnd, alldeles oavsett vad föräldern väljer att kalla det, och därför blir barnets reaktioner också desamma. Hon känner förakt och motstånd mot föräldern, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare straff.

Vad tänker du om detta jag skrivit? Lämna gärna en kommentar och berätta!

Mer på samma tema:

”Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”
Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!
När föräldrarna inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

Läs mer 20 Kommentarer

Att straffa barn är alltid fel!

Child punishment”Men måste vi inte lära barn att deras handlingar får konsekvenser?” Jag möts ofta av frågan när jag berättar att jag är emot att straffa barn som beter sig på oönskade sätt.

Föreställningen att vi bör straffa barn – eller ”ge logiska konsekvenser”, som det ibland förskönande benämns – för att lära dem att deras beteenden får följder, kan i förstone låta förnuftig. Den bygger dock på ett tankefel.

Läs hela min artikel på Expressen Debatt –>

 

 

Läs mer 3 Kommentarer