Svarar du också nej på frågor som ditt barn inte har ställt?

”Titta vilken fin bil, pappa!” Den lilla pojken skuttade fram till leksakshyllan i mataffären. Pappan kastade en snabb blick i hans riktning och sa: ”Men en sådan har du redan hemma!” Jag såg hur pojken sjönk ihop en aning innan han gick efter sin pappa till nästa hyllrad.

Har ni tänkt på hur ofta föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ställt?

– Det regnar inte idag!
– Nej, fast det är ändå bäst att du tar gummistövlar.

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, men vi skall äta middag om en stund så det blir ingen glass nu.

Jag gissar att föräldern vill mota Olle i grind. Lika bra att vara tydlig från början med vad som gäller så man kan undvika onödigt tjat, eller hur?

Även om jag förstår tanken tror jag inte att det är riktigt så det funkar. Tvärtom faktiskt. Jag tror att föräldern, genom sin ambition att vara tydlig och undvika konflikt, i själva verket bidrar till just det. För vad känner barnet som med glädje och entusiasm pekar på den fina bilen och får höra ”men en sådan har du redan hemma”? Kanske ungefär detsamma som du känner om du säger: ”Vad fin du är!” till din partner och får till svar: ”Ja, men jag tänker inte ha sex med dig ikväll”. Irritation? Ilska? Besvikelse? (För helt ärligt, inte är din första känsla tacksamhet över att ha en partner som är så ärlig och tydlig?) Förmodligen skvallrar känslorna om tankar som låter ungefär så här:

”Min partner förstår mig inte, försöker inte ens förstå mig!”

eller

”Min partner är så negativt inställd till mig att hen säger nej innan jag ens har ställt en fråga.”

En sak tror jag mig veta säkert. Sådana här tankar om en annan människa bidrar inte positivt till relationen. De skapar ingen gemenskap. Ingen lust att samarbeta. De skapar motstånd och uppror. Eller misstro och uppgivenhet. (Det är förstås inget bevis att jag såg den femåriga pojken tre hyllor längre bort i mataffären, sitta på golvet och gråta och ropa ”jag hatar dig!” till sin pappa. Men ändå…)

Att mota Olle i grind, att försöka förebygga tjafs och konflikter tycker jag är en alldeles utmärkt tanke! En tanke som inte förverkligas genom att svara nekande på frågor som barnet inte ens ställt. Det som däremot hjälper är kontakt. Alltid kontakt! Det är naturligt för barn (och vuxna!) att samarbeta med människor som de upplever känslomässig kontakt och gemenskap med. Så om ditt barn säger: ”Titta vilken fin bil!”, ta dig tid till kontakt! ”Ja, kolla vilken fin! Den har till och med guldfärgade fälgar. Det är en likadan som du har hemma, va?”

– Det regnar inte idag!
– Nä, det gör det inte! Jag tror att du har längtat massor efter att vara ute och leka i solen?

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, kolla! Det ser verkligen mumsiga ut!

Kanske föds det så småningom en fråga ur samtalet. Kanske ber barnet om en likadan bil som han redan har. Kanske är du inte villig att köpa en sådan och självklart skall du då inte heller göra det! Min gissning är att ditt nej i detta fall landar så mycket lättare i barnet. För ni har kontakt. Det suger att du inte vill köpa en leksaksbil till honom, men du har i alla fall ägnat den tanke och intresse. Du sa inte nej utan att bry dig.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer

God Jul och Gott Nytt År!

file0001978279924

Ja, det önskar jag er alla härliga bloggläsare! Tack för i år och hoppas att ni vill fortsätta följa det jag skriver även nästa år. Jag är tillbaka i januari med nya inlägg. Det första kommer att handla om när vi föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ens har ställt. (Varför gör vi det? Och hur kan man göra istället?)

//Petra

Ps. Jag har redan fått en riktigt fin julklapp, lite i förtid. Min bok Med känsla för barns självkänsla blev årets mest sålda faktabok på Adlibris!

bild (3)

Läs mer 19 Kommentarer

Fotboll, balett, tennis… Om barns aktiviteter och vikten av att fullfölja det man påbörjat

Alltså det här med aktiviteter… Att anmäla sig och sedan sluta. Hur får man barnen att fullfölja aktiviteter som de börjat på?

När jag ibland har öppen frågestund i slutet av mina föreläsningar händer det att delar av publiken liksom somnar in. Alla föräldrar är förstås inte intresserade av alla frågor. Med några få undantag, varav ett gäller barns aktiviteter. Detta att barnen börjar på aktiviteter och sedan inte vill gå dit eller vill sluta helt tycks vara en utmaning som förenar de allra flesta föräldrar. Så när en kvinna i rummet inledde sin fråga så här kunde jag liksom se hur alla satte sig upp ordentligt och nickade igenkännande. Kvinnan fortsatte:

Ta min dotter till exempel. Förra terminen ville hon gå en tenniskurs. Hon gick dit tre gånger och deklarerade sedan att hon ville sluta. Jag lät henne göra det. Den här terminen sa hon att hon ville gå på dans. Jag stämde av flera gånger om hon var säker. Jodå, det var hon. Jag frågade en extra gång innan jag betalade in kursavgiften och hon svarade bestämt att dans var hon säker på att hon skulle gilla. Tro det eller ej, men efter tre gånger var dans också tråkigt och nu vill hon sluta… Hur får jag henne att förstå att om man anmäler sig till något så skall man också fullfölja?

file4621269753277

Mammans fråga speglar ett inte helt ovanligt förhållningssätt bland föräldrar. Jag brukar tänka på det som att man ”bara tittar i en vågskål”. Man ser att det finns fördelar med ett visst handlingsalternativ och funderar sedan på olika strategier för att nå dit och missar att det finns en vågskål till, som rymmer nackdelar med handlingsalternativet och strategierna för att nå dit. (Utifrån samma enögda perspektiv förespråkar en del vuxna belöningssystem och utskällningar eftersom det ”funkar” i bemärkelsen att det får fram önskat beteende.)

I den ena vågskålen

Argumenten för att förmå ett barn att fullfölja påbörjade aktiveter (som löper över tex en termin) brukar låta ungefär så här:

* I vår familj avslutar man det man påbörjar. Det är viktigt att lära sig det.

* Det är viktigt att lära sig innebörden av en överenskommelse. Har man lovat att man skall göra något så skall man hålla det också!

* Jag vet att hon får roligt bara hon går dit.

* Det är viktigt att lära sig pengars värde! En danskurs kostar faktiskt 1 000 kr/per termin. Vad lär man barnet om man låter henne sluta efter tre lektioner?

* Barnet lär sig massor på att delta i organiserade aktiviteter: turtagning, lagkänsla, solidaritet… Jag har själv många fina minnen från min fotbollstid och jag har den att tacka för mycket av det jag har lärt mig!

I den andra vågskålen

Låt mig nu stanna upp vid möjliga problem och risker med att förmå/övertyga ett barn som inte vill fortsätta en aktivitet att ändå göra det och ifrågasätta några av de angivna argumenten. Inte för att jag tycker att riskerna med att fullfölja är större än vinsterna (hur ni värderar olika konsekvenser i er familj vet du förstås mycket bättre än jag!), utan för att jag ogillar enögdheten. Jag tycker att det alltid finns anledning att titta på alla möjliga konsekvenser av ett handlande och att väga för- och nackdelar mot varandra innan man bestämmer sig för hur man vill göra. Att titta i båda vågskålarna.

Här är några av argumenten mot att förmå barnet att fortsätta en påbörjad aktivitet:

* Barn kan behöva lära sig att inte fullfölja!

Ja, det är viktigt att lära barnen fullfölja. Och det är viktigt att lära dem avsluta aktiviteter som de inte upplever som meningsfulla. Jag vill att mina barn skall bära med sig dessa budskap genom livet:

– Om du inte mår bra av något, överväg att sluta med det!
– Din tid är värdefull! Använd den till sådant som är meningsfullt för dig.

Att låta barn avsluta aktiviteter som de ogillar kan kanske hjälpa dem förankra dessa budskap i sig själva?

* Tillit och förtroende är viktigt. Att hålla löften och överenskommelser är något som jag verkligen vill lära mina barn. Frågan är bara hur jag bäst gör det. Jag är långt ifrån säker på att det är genom att övertala eller tvinga dem att fortsätta med aktiviteter som de vill sluta på.

Vad menar vi egentligen när vi säger att det är viktigt att lära barnen att hålla överenskommelser? Varför är det viktigt? För att vi vill att barnen skall förstå vikten av omsorg om andra människor, eller hur?

Om jag inte städar som jag lovat blir pappa besviken eftersom han uppskattar när det är ordning.
Om jag berättar om något som en annan person bett mig hålla tyst om blir hon ledsen eftersom det är viktigt för henne med integritet.
Om jag inte går på min aktivitet som jag lovat blir de andra barnen/ledaren besvikna eftersom…? Ja, vadå!? Blir de verkligen besvikna? Bryr de sig ens? Frågan jag uppmanar dig att fundera över: Lär jag verkligen mitt barn att ha omsorg om mina och andra människors behov genom att förmå honom att fortsätta med aktiviteter som han ogillar? (Jag säger inte att det inte finns tillfällen när fullföljandet av en aktivitet kan vara viktigt för att andra människor skall uppleva omsorg. Det jag säger är att vi behöver vara uppmärksamma på om det faktiskt är sant i den aktuella situationen.)

En annan viktig fråga är om barnet ens har utvecklat nödvändiga förmågor för att förstå innebörden i att lova något. När en femåring lovar att hon vill gå på tennis menar hon att hon just i den här stunden tycker att tennis låter som en toppenidé. Inte att hon kommer att vilja fortsätta med tennis även om det inte känns roligt eller meningsfullt när hon väl varit där. Att försöka lära samma femåring betydelsen av ett löfte är helt enkelt meningslöst, eftersom hon ännu inte utvecklat de kognitiva förmågor som krävs för att överblicka framtida möjliga konsekvenser av sitt val.

* Vad lär jag mitt barn om pengars värde om jag låter henne sluta en tusenkronorskurs efter tre tillfällen? Den här retoriska frågan besvarar jag gärna med en motfråga: Vad lär du ditt barn om du försöker övertyga henne om att fortsätta med hänvisning till kostnaden? Här är några tänkbara förslag:

– Mina föräldrar bryr sig mer om pengar än om mig.
– Om man betalat för något måste man göra det, även om man känner sig olycklig av att göra det. Pengar är viktigare än välmående.

Sedan undrar jag, och förmodligen också barnet: Blir pengarna som kursen kostade mindre förlorade om barnet går på kursen (och lider)? Du har väl 1 000 kr mindre i plånboken oavsett om barnet går på kursen eller inte?

* Ditt barn är inte du och det finns fler än ett sätt att lära sig viktiga färdigheter. Att du har fina minnen och lärde dig mycket värdefullt av dina aktiviteter som ung betyder inte att ditt barn får samma upplevelser och lärdomar. Jag håller med om att det är viktigt att barn lär sig turtagning och solidaritet och får uppleva gemenskap och vi-känsla. Men allvarligt talat, det finns väl massor av olika sätt att lära sig det?

Sammanfattningsvis

Innan du ställer dig själv frågan hur du får ditt barn att fullfölja en aktivitet. Börja med att fråga dig själv om det är värt det. Det finns alltid två vågskålar. Titta i båda!

Priskrig! Nu har Adlibris följt efter Bokus och säljer också min bok, Med känsla för barns självkänsla, med finfin rabatt.
Adlibris –>
Bokus –>

Läs mer 31 Kommentarer

Årets julklapp!

”Boken som redan blivit en klassiker.” Möjligen tar Bokus i liiite när de gör reklam för min bok, som de just nu säljer till rabatterat pris. Mer hur som helst, det är ett väldigt bra pris! 159 kr (ord pris 187 kr). Gäller till 30 november, så i år kan du passa på att köpa julklapparna tidigt. Farmor, morfar, förskolepedagogerna, fritidsledarna… Finns det någon som du vill passa på att ge boken till? (Klicka på bilden så kommer du till boken hos Bokus.)

Bokus

 

Läs mer 5 Kommentarer

En bok, en författare

Jag är inte klok! Varför? Varför, gör jag det här?!

Frågan ställde jag mig själv utanför tv-huset en morgon i september. Jag skulle snart bli intervjuad av Kerstin Brunnberg, tidigare VD för Sveriges Radio, om min bok Med känsla för barns självkänsla. Jag var nervös. Tänkte att det finns en viss ironi i att jag, som skrivit en bok om självkänsla, darrar som ett asplöv inför en intervju och föreställer mig hur jag gör bort mig i svensk tv.

Igår sändes intervjun och nu vet jag varför jag gjorde det där. Jag tittar på mig själv och ser en person som brinner för något: Likvärdiga relationer mellan vuxna och barn. Jag vill att varje unge skall växa upp och veta: ”Jag är värdefull, även om ingen berömmer det jag gör. Jag är värd att bli älskad, även när jag misslyckas.” (Även om jag gör bort mig i tv…)

Gillar du inslaget? Längtar du också efter en värld med mer likvärdiga och ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn? Dela gärna klippet vidare!

Blir du nyfiken på boken? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer