Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

”Bra jobbat!”
”Vad duktig du är!”
”Vilken fin teckning du har gjort!”

Detta är exempel på sådant jag undviker att säga, både till mina barn och till andra människor, och jag har skrivit flera texter här på bloggen om varför jag tycker att föräldrar bör vara sparsamma med att bedöma och berömma barn. Jag har skrivit att jag är tveksam till att berömma barn eftersom jag tror att det lär barnen att lyssna mer efter andras godkännande än efter sin egen inre röst och längtan. Jag har skrivit att beröm kan skapa otrygghet eftersom det bakom varje positiv bedömning också lurar ett hot om kritik (om du är duktig idag kan du förstås vara dålig imorgon). Jag har skrivit att beröm erbjuder en ganska instabil grund för kontakt och förtrolighet, att intresserade frågor ofta är mer ändamålsenliga. Nästan varje gång har jag mött samma invändning:

”Men alltså, det är ju så världen och hela vuxenlivet fungerar! Vi blir bedömda – först i skolan och sedan av chefen och kollegorna. Föräldrars uppgift är väl ändå att förbereda barnen för det verkliga livet!?”

Samma argument – att det är bra att tidigt vänjas vid bedömningar – hörs också från de som anser att barn bör få betyg redan från fjärde klass i skolan (och inte som idag, från sjätte klass). Den underliggande tanken tycks vara att eftersom unga och vuxna människor ofta bedöms och betygssätts så bör vi vänja barnen vid det redan från början. Så att de är väl förberedda och vet vad som väntar.

DSC_0362

Eftersom invändningen är så vanlig vill jag gärna dela mina tankar och funderingar kring den.

Är det verkligen så här världen fungerar?

Vissa delar av världen gör det, det håller jag med om. Men inte hela världen. Det finns delar av mitt liv, ganska stora faktiskt, där jag inte blir bedömd och betygsatt. Jag tänker på relationerna till mina vänner och min familj. Där får jag vara precis som jag är, där är jag välkommen och omtyckt, oavsett om jag är presterar bra och är duktig. Detta är också det verkliga livet. Är det inte viktigare att föräldrar lär barnet om den delen av livet? Bedömningar, betyg och etiketter kommer de att mötas av och få tränas på i så många andra sammanhang – i skolan, på fotbollsträningen, på första sommarjobbet. Men var, om inte i hemmet, skall de lära sig om den villkorslösa kärleken och acceptansen? (Och nej, jag tror inte att vi både kan bedöma våra barn och förmedla att vi älskar dem villkorslöst. Det är två skilda budskap i samma kanal och jag ser en överhängande risk att det ena budskapet väger tyngre än det andra. Den risken är jag inte beredd att ta.)

Hur vill vi att världen skall fungera?

Hur vill du? Det stämmer ju att bedömningar och betyg är en del av vuxenlivet. Många människor har lärt sig att deras värde ligger i vad de presterar. Att bra prestationer gör en människa mer värd än mindre bra prestationer. Att misslyckanden betyder att man är värdelös och framgångar att man är värdefull. Men är det verkligen så här vi vill att det skall vara?! Om vi inte vill det, om vi vill att våra barn skall växa upp och veta att de är värdefulla oavsett vad de presterar, måste vi då inte också agera för att förverkliga den värld vi drömmer om? De kommer inte att bli någon förändring om vi fortsätter göra likadant.

Är inte barndomen viktig i sig?

Är huvudsyftet med barndomen verkligen att förbereda barnen för vuxenlivet, genom att vänja dem vid det som komma skall? Kan man inte istället tänka sig att det finns en poäng med att låta barnen vara barn och njuta av barndomen? Jag tänker att barndomen är och bör vara ”liv i sig” – inte bara en förberedelse för framtida liv.

I somras läste jag en bok av Alfie Kohn. Han skriver ironiskt och tänkvärt om påståendet att barn bör förberedas för vuxenlivet, genom att utsättas för de utmaningar och svårigheter som hör vuxenlivet till:

”När jag hör folk klaga på att deras barn slipper arbeta hårt, skyddas från oundviklig konkurrens, berövas fördelarna med skrapade knän och så vidare, är jag frestad att svara med ironiskt fejkad hjärtlighet:

Jävligt rätt! Och vet ni vad mer de där veka föräldrarna gör? De läser för sina barn på kvällen! Inte bara det, de läser vilken bok barnet än kräver – för deras älskade små änglar är ju universums centrum, eller hur? Det kan jag i alla fall säga: De där rackarungarna kommer att få en rejäl chock när de kommer ut i den verkliga världen och upptäcker att ingen kommer att krypa i säng med dem och läsa högt medan de ligger där och inte gör någonting. Ledsen Charlie – det är inte så livet fungerar. Om du vill veta vad en bok handlar om så kommer du ta mej fan att behöva ta reda på det själv!”

Hjälper vi verkligen barnen genom att vänja dem?

En annan fråga är förstås också huruvida det verkligen hjälper barnen i deras framtida vuxenliv att vi bedömer och betygsätter dem när de är små. Tänk om det är precis tvärtom! (Vilket jag tror att det är.) Tänk om det är så att barnen är mer hjälpta av att växa upp utan bedömningar och etiketter. Tänk om det är så att erfarenheten av att vara villkorslöst älskad och accepterad ger barnet en egen inre trygghet och gör henne mindre sårbar för de bedömningar hon kommer att möta i vuxenlivet.

I våras satte jag små små frön i krukor. Jag gav dem näring, värme, ljus och vatten. När de första stjälkarna vuxit en bit stagade jag försiktigt upp dem. Jag väntade på gynnsamt väder innan jag satte ut de små plantorna på en skyddad plats i trädgården. Om några år, när rotsystemet utvecklats och de blivit mer tåliga planterar jag kanske om dem i ett lite mer utsatt läge, viss om att de då kommer att klara det. Hur gör med dina växter? Ger du dem optimala möjligheter att utvecklas eller ställer du ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården, med tanken att det är ett bra sätt att förbereda dem för det verkliga livet? Hur tycker du att vi skall göra med barnen?

Vad tycker du?

Självklart skall vi förbereda våra barn inför vuxenlivet! Frågan jag vill lyfta i den här texten är hur vi bäst gör det. Vad tycker du? Vilka är dina svar på de fyra frågor jag ställer?

micke

Tack Micke Gunnarsson för den här bilden och för den artikel du skrev i dag om att rösta för barnens framtid!

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Läs mer 19 Kommentarer

Älskade barn, jag lovar att ALLTID försöka vara din vän!

”Jag hatar dig! Du är inte min kompis längre!”

Flickan på stranden stampade med foten och skrek till sin pappa.  Ilskan hade föregåtts av ett meningsutbyte mellan far och dotter där hon bad om en glass och han svarade nej. Hon upprepade sitt önskemål och han sa nej igen, den här gången med tillägget: ”Vi skall äta middag om en stund.” Informationen påverkade inte flickans längtan efter en glass. Hon lämnade hinken och spaden, gick fram till pappan och drog honom i benet, i riktning mot kiosken. Nu var pappans mått rågat. Han lyfte upp flickan, bar tillbaka henne till den plats i sanden där hon suttit och satte ner henne med en lätt duns: ”Nu slutar du tjata om glass, annars går vi hem!”

När flickan svarade med att skrikande säga upp vänskapen med sin far rullade han över på mage på filten. Han var tyst en stund innan han vände sig till barnets mamma som satt bredvid: ”Usch, nu fick jag dåligt samvete. Var jag för hård mot henne?” Mamman tittade upp från boken hon läste och sa med övertygelse i rösten: ”Nej, det tycker jag verkligen inte! Vi är föräldrar. Det är inte meningen att vi skall vara kompisar med henne!”

iStock_000030447274Small


”Kom ihåg att du är förälder och inte kompis med ditt barn!”

Påståenden av det här slaget är vanliga. Jag hör dem ofta från föräldrar jag möter på föreläsningar och kurser jag leder. Jag läser dem i föräldratidningar och i böcker om föräldraskap.

Jag håller inte alls med om att föräldrar skall vara föräldrar och inte kompisar med sina barn! För egen del är jag otroligt mån om att vara kompis med mina barn. För mig är vänskap liktydigt med omtanke och medkänsla. Vänskap är intresse och nyfikenhet på den andra människan. Vänskap är stöd och hjälp. Vänskap är förtroende och tillit. Vänskap är uppriktighet och respekt för olikheter. Vänskap är mod att utmana och ifrågasätta. Vänskap är att vilja vara tillsammans. Allt detta vill jag skall prägla relationerna till mina barn.

Men jag kan inte bara vara vän med mina barn. Eftersom barn inte alltid har fokus på vad de själva behöver (snarare tenderar de att fokusera på vad de just i stunden har lust med) och eftersom de ibland missar att ta hänsyn till vad som är viktigt för andra människor, vill jag också vara deras ledare. För att lära, hjälpa och stötta barnen i deras utvecklingsprocess, för att försäkra mig om att de får vad de behöver och för att i möjligaste mån också se till att deras beteenden inte gör det svårt för andra människor att få sina behov tillgodosedda.

Jag förstår att det är just detta – att föräldrar behöver vara mer än ”bara” vänner – som många avser när de hävdar att föräldrar bör vara föräldrar och inte kompisar med sina barn. Men jag hör också en del som, i likhet med mamman på stranden, tycks mena att föräldraskap är något kvalitativt helt annat än vänskap. Som ställer föräldraskap i motsats till vänskap och hävdar att föräldrar med gott samvete kan – och till och med bör – hota, straffa och muta sina barn. För de är ju föräldrar, inte kompisar…


Men är det verkligen möjligt att vara både kompis och ledare för ett barn?

Jag hävdar det. Men så har jag förmodligen också en annan syn på barn än de som hävdar att det inte är möjligt.

Uppfattningen att det inte går att vara vän och ledare samtidigt verkar falla tillbaka på en syn på barn som kortsiktiga egoistister, utan vare sig vilja eller förmåga att bry sig om andra människors behov eller mer långsiktiga konsekvenser av sitt eget handlande. Som sådana måste de styras och kontrolleras med hjälp av positiva och negativa förstärkningar (beröm, klander, hot, straff och mutor). Givet denna uppfattning är det logiskt att hävda att man inte kan vara både förälder och kompis med sitt barn. Kompisar klandrar och manipulerar ju inte varandra!

Min uppfattning om barn är en annan. Jag tycker mig se att barn från tidig ålder har både en förmåga och en vilja att förstå vad andra människor känner och behöver. Barn är också i grunden samarbetsinriktade och tar intryck av uppriktig och respektfull feedback. Det är visserligen så att barn gärna vill göra massor av saker som de vuxna ogillar. De vill äta enorma mängder glass, vara uppe halva natten och strunta i att borsta tänderna. Trots detta är barn oftast villiga att gör som föräldrarna säger åt dem. Men det finns ett viktigt villkor: De behöver ha tillit till att föräldrarna vill dem väl. Den tilliten hämtar näring i relationen. I upplevelsen av vänskap. Därför inte bara kan, utan måste, föräldrar som vill vara ledare för sina barn också vara vänner med dem!


Ett exempel hämtat från verkligheten

Hur kunde pappan i exemplet som inledde texten gjort om han lagt sig vinn om att vara både kompis med och ledare för sin dotter? Faktum är att jag har sett exempel på det också, på stranden i sommar:

Dottern: ”Jag vill ha glass!”
Pappan: ”Det kan jag mycket väl tänka mig! Du älskar ju glass!”
Flickan drog pappan i riktning mot glasskiosken och frågade hoppfullt: ”Nu?”
Pappan: ”Nej, inte nu. Inte idag. Imorgon är det lördag och då får du en glass om du vill.” Han tog henne i handen och gick fram till glassaffischen. ”Kan du visa mig vilka som är dina favoritglassar?”
De tittade tillsammans på bilden, pratade om olika smaker, delade längtan efter glass och fascinationen över hur man kan tillverka så fina, stora och goda glassar. Efter en stund sprang flickan iväg till gungorna och ropade till sin pappa att följa med. Hon fick ingen glass. Hon fick något ännu bättre: omtanke, förståelse och gemenskap.

Jag vill avsluta med ett löfte till mina barn. Ett löfte om vänskap. Och om ledarskap. Vad vill du lova dina barn?

Älskade barn! Jag lovar att jag alltid vill försöka behandla dig med respekt och omtanke. Oavsett vilka känslor du har vill jag alltid ta dem på allvar – viss om att de är verkliga och viktiga för dig. När du är glad vill jag fira med dig, när du är ledsen får du gärna sörja hos mig.

Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.

Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.

Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.

Din vän Mamma

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Läs mer 10 Kommentarer

Vardag igen! Om morgonstress och förskoleinskolning

Det går fort. Plötsligt känns de lata och fria dagarna som ett avlägset minne. Över en natt skall vi ställa om till rutiner, tidspassning och planering. Vänja oss vid att säga hej då varje morgon. För många är allt det här liktydigt med stress. Värst är den under den där morgontimmen: Inget bröd i skafferiet?! Borsta tänder. Packa väskan. Hur var det med extrakläder på hyllan? Behövs gummistövlar idag? Just sjutton! Det var visst någon lapp som skulle fyllas i!?

För dig som behöver lite hjälp att styra upp mornarna vill jag tipsa om den här intervjun med mig på Familjeliv.se -> På bilden längst ner i det här inlägget bjuder jag också på en utökad ”felsökningsguide” vid morgonstress.

Kanske är det också dags för inskolning? Första gången på förskola? Ny avdelning? Börja skolan? Eller kanske behövs det en återinskolning efter ledigheten? Ibland går inskolningen som en dans och både barn och föräldrar är tillfreds. Men för en del barn (och föräldrar) är avskeden varje morgon svåra. Hur kan man som förälder och pedagog stötta barnet i de situationerna? För flera år sedan skrev jag ett inlägg om min egen dotters förskoleinskolning och vad hon lärde mig då. Inlägget är ett av de mest lästa på bloggen och, tycker jag själv, ett av de allra viktigaste. Dela det gärna vidare om du tror att det kan hjälpa andra föräldrar och pedagoger!

Hösten. För min del väntar mängder av föreläsningar ett par kurser. Det skall bli sååå roligt att komma ut och träffa engagerade föräldrar och pedagoger runt om i landet igen! Föreläsningar som är öppna för allmänheten lägger jag efterhand ut under fliken ”Aktuellt” här på bloggen. Först ut är Skåne! Den 16 september föreläser jag i Vellinge. Jag ser också fram emot att prata om min bok på bokmässan i Göteborg och att lansera den i Norge och Danmark!

Du vet väl att jag har en sida på facebook där jag delar med mig av tankar, tips och råd kring föräldraskap? Tyvärr visar inte facebook allt jag skriver i ditt flöde, även om du valt att ”gilla” min sida. Gör så här om du vill vara säker på att ta del av allt jag skriver:

1. Gå till min sida (och gilla den om du inte redan gör det).
2. Klicka på den lilla pilen till höger om ”gillar”.
2. Bocka för ”Ta emot aviseringar”.
3. Se till att ”Följer” är ikryssat bredvid ”Gillar”.

 

felsokning morgonstress

 

 

Läs mer 2 Kommentarer

Sommarlov!

Nu tar bloggen och jag semester efter en intensiv och rolig vår med bokutgivning, mängder av föreläsningar, kurser och en hel del intervjuer i tidningar, radio och tv.

sommarbild2Vila, avkoppling och familjegemenskap står närmast på agendan. Till hösten ser jag fram emot nya spännande uppdrag! Riktigt roligt skall det bli att vara med på bokmässan i Göteborg. Många föreläsningar är också inbokade. Jag kommer att lägga upp datum efter hand under fliken ”Aktuellt” här på bloggen, men jag vill redan nu flagga för att jag äntligen har en öppen föreläsning i Skåne! Jag kommer förstås också att hålla fler kurser för dig som vill fördjupa dig i din egen familjs utmaningar och utvecklingsmöjligheter. Mer information om kursens innehåll, datum, tider osv hittar du här –>

Här nedan bjuder jag på ett kollage av de mest populära ”tankeväckarna” jag delat på facebook under våren. Lämna gärna en kommentar och berätta vilken som är din favorit! (Kolla lite extra på de fina handmålade bilderna, tex den ovan, som jag fått låna från Marie Essen. Marie säljer barntavlor (perfekt dop- och födelsedagspresent!) på www.minmidesign.se.)

En riktigt härlig sommar önskar jag dig! Jag hoppas att vi möts här igen i augusti.

//Petra

blogg2

 

blogg3

 

blogg11

 

Blogg4

 

blogg9

 

blogg5

 

Blogg1

 

Läs mer 6 Kommentarer

Sommarerbjudande för bloggvänner!

Jippi! Bokus har sommarlovserbjudande på min bok, Med känsla för barns självkänsla. Till och med fredag 13 juni säljer de boken med 30 kr rabatt! Bokens oslagbart låga pris blir därmed 147 kr. (ord pris 177 kr).

För att ta del av rabatten följer du den här länken och anger rabattkoden ”Petra” i steg 2 i beställningen. 

Bloggröster om boken:

Elaine Eksvärd: ”HELVETE VILKEN BRA BOK!!!!!! Eller himmel vilken bra bok kanske?”

Nina Ruthström: ”Med känsla för barns självkänsla av Petra Krantz Lindgren är en fantastisk bok som alla föräldrar borde läsa. Den innehåller BARA bra saker.”

Vimmelmamman Lotta Gray: ”De senaste åren har jag kommit i kontakt med beteendevetaren Petra Krantz Lindgren och hennes sätt att se på barn och vuxna och kommunikationen dem emellan. Petra går ju i Jesper Juuls fotspår och jag tycker mycket om deras  förhållande till barn.”

Emmas boktips: Många av Krantz Lindgrens tankar och förslag känner jag igen från Ross W. Greene (”Explosiva barn” – min bibel!!), ”How to talk so kids will listen and listen so kids will talk” av Adele Faber och Elaine Mazlish (finns inte på svenska), Lars H. Gustafsson (”Lotsa barn” och ”Växa – inte lyda”) och Jesper Juul (”Ditt kompetenta barn”). Krantz Lindgren skriver dock så lättläst och lätttillgängligt och formulerar sig på sitt eget sätt, att jag inte tvekar att rekommendera denna bok som ett komplement eller ingång till de övriga. Eller som enda bok för den utmattade förälder som inte har tid och ork att läsa någon annan.

Superquinnan: ”Bara det att hon skriver att jag som förälder ska ifrågasätta det hon skriver gör mig intresserad, detta är en bok för oss som är nyfikna och vill förändra för att hjälpa våra barn och det finns inga all-lösningar för det, bara handledning.
Upplever inte alls boken som en pekpinne vilket jag gjort med andra böcker som ska vara som stöd för oss föräldrar eller de som har barn i sin omgivning, denna bok får mig att tänka till och vilja förändra hur jag kommunicerar med mitt barn.”

JoS: ”En bok som jag kommer återkomma till när jag smält den en första gång. Känner att budskapet i boken tilltalar mig väldigt mycket och det är något jag vill få in i vår kommunikation med barnen. Men som sagt, helt enkelt är det inte.
Klart läsvärd och jag rekommenderar den varmt!”

 

Läs mer 5 Kommentarer