Årets julklapp!

”Boken som redan blivit en klassiker.” Möjligen tar Bokus i liiite när de gör reklam för min bok, som de just nu säljer till rabatterat pris. Mer hur som helst, det är ett väldigt bra pris! 159 kr (ord pris 187 kr). Gäller till 30 november, så i år kan du passa på att köpa julklapparna tidigt. Farmor, morfar, förskolepedagogerna, fritidsledarna… Finns det någon som du vill passa på att ge boken till? (Klicka på bilden så kommer du till boken hos Bokus.)

Bokus

 

Läs mer 4 Kommentarer

En bok, en författare

Jag är inte klok! Varför? Varför, gör jag det här?!

Frågan ställde jag mig själv utanför tv-huset en morgon i september. Jag skulle snart bli intervjuad av Kerstin Brunnberg, tidigare VD för Sveriges Radio, om min bok Med känsla för barns självkänsla. Jag var nervös. Tänkte att det finns en viss ironi i att jag, som skrivit en bok om självkänsla, darrar som ett asplöv inför en intervju och föreställer mig hur jag gör bort mig i svensk tv.

Igår sändes intervjun och nu vet jag varför jag gjorde det där. Jag tittar på mig själv och ser en person som brinner för något: Likvärdiga relationer mellan vuxna och barn. Jag vill att varje unge skall växa upp och veta: ”Jag är värdefull, även om ingen berömmer det jag gör. Jag är värd att bli älskad, även när jag misslyckas.” (Även om jag gör bort mig i tv…)

Gillar du inslaget? Längtar du också efter en värld med mer likvärdiga och ömsesidigt respektfulla relationer mellan vuxna och barn? Dela gärna klippet vidare!

Blir du nyfiken på boken? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer

Vill ha youghurt! Nej, vill inte ha youghurt! Om barn som ändrar sig stup i kvarten

”Inte ha gummistövlar!” Tio minuter senare och 200 meter hemifrån skriker samma 3-åring: ”Ha gummistövlar!”
”Mamma sitta soffan läsa bok!” Så snart mamma slagit sig ner: ”Flytta mamma, inte sitta soffan!”
”Jag vill ha flingor!” När flingorna dukas fram: ”Nej, inte flingor!!!”

ledsen pojke Känns det igen?! Små barns eviga ändrande och om ombytlighet. Irritationen som stiger upp inombords när detta upprepas gång på gång och risken att man själv hamnar på 3-åringens nivå i argumentationen.

Jag fick ett meddelande från en mamma för ett tag sedan. Hon skrev så här:

Hej!! Jag har en kille på tre och ett halvt år som trotsar enormt just nu. Det som jag upplever mest frustrerande är att han hela tiden ändrar sig. Ex: ”Jag vill inte ha skinn på korven, skala den!” (Detta kommer inte med en vanlig mening utan mer som ett utbrott, just för att korven har skinn.) När jag sen ägnat en god stund åt att skala korven kommer nästa utbrott. Då ska det nämligen vara skinn på korven… Han kan bestämma sig för att gå till förskolan, halvvägs dit blir det ett utbrott för att han vill cykla istället. Och så här håller det på… Vad ska man göra då?

//Rådvill mamma

Eftersom jag vet att frågan är aktuell i många familjer väljer jag att svara på den här:

Hej!

Ja, det är förstås hur frustrerande som helst att ha ett barn som ändrar sig stup i kvarten! Och tänk vilken frustration det innebär för barnet att ändra sig så ofta. Jag vet hur det är för mig när jag vacklar mellan olika beslut, är osäker och ändrar mig. Jag känner mig irriterad, ledsen och orolig. Det jag behöver då är någon som förstår mig, som finns där för mig, klappar mig på armen och säger: ”Jag hajjar hur jobbigt det är för dig att inte veta varken ut eller in just nu.”

Min gissning är att din son behöver ungefär detsamma. Förståelse. Förståelse för hur jobbigt det är att inte vara säker på sitt beslut. Förståelse för hur frustrerande det kan kännas att ångra ett fattat beslut. Kanske skulle den där förståelsen kunna kläs i ungefär de här orden:

”Attans älskling. Först tänkte du att du ville har korv utan skal och sedan kom du på att du ville ha korv med skal och då var korven redan skalad… Jag tror jag kan fatta hur besviken du känner dig!”

”Först ville du gå till dagis och så kommer du på när vi gått en bit att du hellre hade velat cykla. Och så säger jag dessutom att vi inte har tid att gå hem och hämta din cykel!! Det är jättejobbigt, eller hur!?”

(Det här är mina ord. Jag föreslår att du klär din förståelse i ord som kommer naturligt för dig!)

Nu vet jag förstås inte hur du brukar säga, men jag vet att det är vanligt bland föräldrar att försöka förklara för och resonera med sitt barn i den här typen av konflikter. Det låter kanske ungefär så här:

”Du sa att du ville ha korven utan skal älskling och nu har jag tagit bort det. Det går inte att sätta på skalet på korven igen.”

”Jag förstår att du blir besviken, men nu har vi gått halva vägen till dagis och då kan vi inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”

Ja, det är ganska troligt att även en tre-och-ett-halvt-åring förstår det. Men just i stunden är han så attans besviken! Det kan verka som att det enda han vill är att få cykla – nu, nu nu! – men jag tror också att han kan nöja sig med det näst bästa: att mamma förstår hur gärna han hade velat cykla och att hon visar respekt för hans besvikelse.

Tyvärr upplever han varken förståelse eller respekt om mamman väljer att förklara det uppenbara. Tvärtom. Det verkar ju, tycker han, som att mamma inte fattar hur det här känns för honom! Och även om hon fattar så verkar hon tycka att känslan är fel (”Vi kan inte gärna gå hem igen för att hämta din cykel. Det förstår du väl?”). Så då står barnet där och känner sig inte bara besviken för att han inte får cykla. Dessutom verkar det som att hans älskade mamma, hans vän i världen, inte förstår hur det känns för honom!!! (Hur mycket förståelse upplever du själv om du säger: ”Åh, vad jag är besviken för att semestern är slut! Jag hade gärna haft en vecka till!” och din partner svarar: ”Jag förstår att du är besviken, men du ansökte faktiskt bara om fyra veckors sommarsemester. Nu har det gått fyra veckor och då är semestern förstås slut.”) Inte så konstigt att gråten trappas upp och konflikten blir allt mer låst… Så därför är mitt råd att försöka motstå impulsen att förklara för barnet och istället uttrycka förståelse för de jobbiga känslor som just i den stunden är levande i honom.

”Men om jag säger så där till min son så slutar han ju inte gråta! I värsta fall börjar han gråta ännu mer om jag bekräftar att jag ser att han är ledsen!” Jag hör invändningen ibland från föräldrar när jag pratar om detta sk. empatiska lyssnade. Jag antar att den speglar en önskan om att barnet skall sluta känna sig besviken, ha en annan och, för både sig själv och omgivningen, enklare känsla. Jag tvivlar på att det är möjligt! En treåring har den känsla han har och förståelse resulterar (tack och lov!) inte i att barnet slutar känna utan snarare i att känslan släpps fram när barnet märker att den är okej. Men det som också händer när barnet får empatisk förståelse är han kan bearbeta känslan och komma vidare. Detta blir mycket svårare för barnet om föräldern inte bekräftar och respekterar känslan.

Ytterligare en positiv, och viktig, konsekvens av en förälders empatiska förståelse är att barnet så småningom lär sig benämna, acceptera och komma underfund med sina känslor. Detta är i sin tur, vågar jag påstå, förutsättningar för att på sikt också kunna utveckla förmågan att ta hand om och uttrycka sina känslor på mer konstruktiva sätt än att skrika, hota och vägra. Den utvecklingen sker dessvärre inte över en natt, men med tålmodiga och förstående föräldrar vid sin sida kommer det förmodligen inte att behöva ta mer än 10-15 år.

Nej, jag är inte ironisk när jag skriver den sista meningen. Jag är fullt allvarlig. Att utveckla förståelse för sina egna känslor och att lära sig uttrycka dem på konstruktiva och respektfulla sätt är en lång och inte helt enkel process. Många vuxna lever ett helt liv utan att lära sig det, så om du kan ge ditt barn stöd i att utveckla dessa förmågor innan han tar steget ut i vuxenlivet tycker jag att du skall vara väldigt nöjd.

Läs också:

Frågan jag önskar att fler föräldrar funderade över
Hur svårt kan det vara att fatta!?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 31 Kommentarer

Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!

”Bra jobbat!”
”Vad duktig du är!”
”Vilken fin teckning du har gjort!”

Detta är exempel på sådant jag undviker att säga, både till mina barn och till andra människor, och jag har skrivit flera texter här på bloggen om varför jag tycker att föräldrar bör vara sparsamma med att bedöma och berömma barn. Jag har skrivit att jag är tveksam till att berömma barn eftersom jag tror att det lär barnen att lyssna mer efter andras godkännande än efter sin egen inre röst och längtan. Jag har skrivit att beröm kan skapa otrygghet eftersom det bakom varje positiv bedömning också lurar ett hot om kritik (om du är duktig idag kan du förstås vara dålig imorgon). Jag har skrivit att beröm erbjuder en ganska instabil grund för kontakt och förtrolighet, att intresserade frågor ofta är mer ändamålsenliga. Nästan varje gång har jag mött samma invändning:

”Men alltså, det är ju så världen och hela vuxenlivet fungerar! Vi blir bedömda – först i skolan och sedan av chefen och kollegorna. Föräldrars uppgift är väl ändå att förbereda barnen för det verkliga livet!?”

Samma argument – att det är bra att tidigt vänjas vid bedömningar – hörs också från de som anser att barn bör få betyg redan från fjärde klass i skolan (och inte som idag, från sjätte klass). Den underliggande tanken tycks vara att eftersom unga och vuxna människor ofta bedöms och betygssätts så bör vi vänja barnen vid det redan från början. Så att de är väl förberedda och vet vad som väntar.

DSC_0362

Eftersom invändningen är så vanlig vill jag gärna dela mina tankar och funderingar kring den.

Är det verkligen så här världen fungerar?

Vissa delar av världen gör det, det håller jag med om. Men inte hela världen. Det finns delar av mitt liv, ganska stora faktiskt, där jag inte blir bedömd och betygsatt. Jag tänker på relationerna till mina vänner och min familj. Där får jag vara precis som jag är, där är jag välkommen och omtyckt, oavsett om jag är presterar bra och är duktig. Detta är också det verkliga livet. Är det inte viktigare att föräldrar lär barnet om den delen av livet? Bedömningar, betyg och etiketter kommer de att mötas av och få tränas på i så många andra sammanhang – i skolan, på fotbollsträningen, på första sommarjobbet. Men var, om inte i hemmet, skall de lära sig om den villkorslösa kärleken och acceptansen? (Och nej, jag tror inte att vi både kan bedöma våra barn och förmedla att vi älskar dem villkorslöst. Det är två skilda budskap i samma kanal och jag ser en överhängande risk att det ena budskapet väger tyngre än det andra. Den risken är jag inte beredd att ta.)

Hur vill vi att världen skall fungera?

Hur vill du? Det stämmer ju att bedömningar och betyg är en del av vuxenlivet. Många människor har lärt sig att deras värde ligger i vad de presterar. Att bra prestationer gör en människa mer värd än mindre bra prestationer. Att misslyckanden betyder att man är värdelös och framgångar att man är värdefull. Men är det verkligen så här vi vill att det skall vara?! Om vi inte vill det, om vi vill att våra barn skall växa upp och veta att de är värdefulla oavsett vad de presterar, måste vi då inte också agera för att förverkliga den värld vi drömmer om? De kommer inte att bli någon förändring om vi fortsätter göra likadant.

Är inte barndomen viktig i sig?

Är huvudsyftet med barndomen verkligen att förbereda barnen för vuxenlivet, genom att vänja dem vid det som komma skall? Kan man inte istället tänka sig att det finns en poäng med att låta barnen vara barn och njuta av barndomen? Jag tänker att barndomen är och bör vara ”liv i sig” – inte bara en förberedelse för framtida liv.

I somras läste jag en bok av Alfie Kohn. Han skriver ironiskt och tänkvärt om påståendet att barn bör förberedas för vuxenlivet, genom att utsättas för de utmaningar och svårigheter som hör vuxenlivet till:

”När jag hör folk klaga på att deras barn slipper arbeta hårt, skyddas från oundviklig konkurrens, berövas fördelarna med skrapade knän och så vidare, är jag frestad att svara med ironiskt fejkad hjärtlighet:

Jävligt rätt! Och vet ni vad mer de där veka föräldrarna gör? De läser för sina barn på kvällen! Inte bara det, de läser vilken bok barnet än kräver – för deras älskade små änglar är ju universums centrum, eller hur? Det kan jag i alla fall säga: De där rackarungarna kommer att få en rejäl chock när de kommer ut i den verkliga världen och upptäcker att ingen kommer att krypa i säng med dem och läsa högt medan de ligger där och inte gör någonting. Ledsen Charlie – det är inte så livet fungerar. Om du vill veta vad en bok handlar om så kommer du ta mej fan att behöva ta reda på det själv!”

Hjälper vi verkligen barnen genom att vänja dem?

En annan fråga är förstås också huruvida det verkligen hjälper barnen i deras framtida vuxenliv att vi bedömer och betygsätter dem när de är små. Tänk om det är precis tvärtom! (Vilket jag tror att det är.) Tänk om det är så att barnen är mer hjälpta av att växa upp utan bedömningar och etiketter. Tänk om det är så att erfarenheten av att vara villkorslöst älskad och accepterad ger barnet en egen inre trygghet och gör henne mindre sårbar för de bedömningar hon kommer att möta i vuxenlivet.

I våras satte jag små små frön i krukor. Jag gav dem näring, värme, ljus och vatten. När de första stjälkarna vuxit en bit stagade jag försiktigt upp dem. Jag väntade på gynnsamt väder innan jag satte ut de små plantorna på en skyddad plats i trädgården. Om några år, när rotsystemet utvecklats och de blivit mer tåliga planterar jag kanske om dem i ett lite mer utsatt läge, viss om att de då kommer att klara det. Hur gör med dina växter? Ger du dem optimala möjligheter att utvecklas eller ställer du ut dem i ett näringsfattigt, mörkt och frostigt hörn av trädgården, med tanken att det är ett bra sätt att förbereda dem för det verkliga livet? Hur tycker du att vi skall göra med barnen?

Vad tycker du?

Självklart skall vi förbereda våra barn inför vuxenlivet! Frågan jag vill lyfta i den här texten är hur vi bäst gör det. Vad tycker du? Vilka är dina svar på de fyra frågor jag ställer?

micke

Tack Micke Gunnarsson för den här bilden och för den artikel du skrev i dag om att rösta för barnens framtid!

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Läs mer 29 Kommentarer

Älskade barn, jag lovar att ALLTID försöka vara din vän!

”Jag hatar dig! Du är inte min kompis längre!”

Flickan på stranden stampade med foten och skrek till sin pappa.  Ilskan hade föregåtts av ett meningsutbyte mellan far och dotter där hon bad om en glass och han svarade nej. Hon upprepade sitt önskemål och han sa nej igen, den här gången med tillägget: ”Vi skall äta middag om en stund.” Informationen påverkade inte flickans längtan efter en glass. Hon lämnade hinken och spaden, gick fram till pappan och drog honom i benet, i riktning mot kiosken. Nu var pappans mått rågat. Han lyfte upp flickan, bar tillbaka henne till den plats i sanden där hon suttit och satte ner henne med en lätt duns: ”Nu slutar du tjata om glass, annars går vi hem!”

När flickan svarade med att skrikande säga upp vänskapen med sin far rullade han över på mage på filten. Han var tyst en stund innan han vände sig till barnets mamma som satt bredvid: ”Usch, nu fick jag dåligt samvete. Var jag för hård mot henne?” Mamman tittade upp från boken hon läste och sa med övertygelse i rösten: ”Nej, det tycker jag verkligen inte! Vi är föräldrar. Det är inte meningen att vi skall vara kompisar med henne!”

iStock_000030447274Small


”Kom ihåg att du är förälder och inte kompis med ditt barn!”

Påståenden av det här slaget är vanliga. Jag hör dem ofta från föräldrar jag möter på föreläsningar och kurser jag leder. Jag läser dem i föräldratidningar och i böcker om föräldraskap.

Jag håller inte alls med om att föräldrar skall vara föräldrar och inte kompisar med sina barn! För egen del är jag otroligt mån om att vara kompis med mina barn. För mig är vänskap liktydigt med omtanke och medkänsla. Vänskap är intresse och nyfikenhet på den andra människan. Vänskap är stöd och hjälp. Vänskap är förtroende och tillit. Vänskap är uppriktighet och respekt för olikheter. Vänskap är mod att utmana och ifrågasätta. Vänskap är att vilja vara tillsammans. Allt detta vill jag skall prägla relationerna till mina barn.

Men jag kan inte bara vara vän med mina barn. Eftersom barn inte alltid har fokus på vad de själva behöver (snarare tenderar de att fokusera på vad de just i stunden har lust med) och eftersom de ibland missar att ta hänsyn till vad som är viktigt för andra människor, vill jag också vara deras ledare. För att lära, hjälpa och stötta barnen i deras utvecklingsprocess, för att försäkra mig om att de får vad de behöver och för att i möjligaste mån också se till att deras beteenden inte gör det svårt för andra människor att få sina behov tillgodosedda.

Jag förstår att det är just detta – att föräldrar behöver vara mer än ”bara” vänner – som många avser när de hävdar att föräldrar bör vara föräldrar och inte kompisar med sina barn. Men jag hör också en del som, i likhet med mamman på stranden, tycks mena att föräldraskap är något kvalitativt helt annat än vänskap. Som ställer föräldraskap i motsats till vänskap och hävdar att föräldrar med gott samvete kan – och till och med bör – hota, straffa och muta sina barn. För de är ju föräldrar, inte kompisar…


Men är det verkligen möjligt att vara både kompis och ledare för ett barn?

Jag hävdar det. Men så har jag förmodligen också en annan syn på barn än de som hävdar att det inte är möjligt.

Uppfattningen att det inte går att vara vän och ledare samtidigt verkar falla tillbaka på en syn på barn som kortsiktiga egoistister, utan vare sig vilja eller förmåga att bry sig om andra människors behov eller mer långsiktiga konsekvenser av sitt eget handlande. Som sådana måste de styras och kontrolleras med hjälp av positiva och negativa förstärkningar (beröm, klander, hot, straff och mutor). Givet denna uppfattning är det logiskt att hävda att man inte kan vara både förälder och kompis med sitt barn. Kompisar klandrar och manipulerar ju inte varandra!

Min uppfattning om barn är en annan. Jag tycker mig se att barn från tidig ålder har både en förmåga och en vilja att förstå vad andra människor känner och behöver. Barn är också i grunden samarbetsinriktade och tar intryck av uppriktig och respektfull feedback. Det är visserligen så att barn gärna vill göra massor av saker som de vuxna ogillar. De vill äta enorma mängder glass, vara uppe halva natten och strunta i att borsta tänderna. Trots detta är barn oftast villiga att gör som föräldrarna säger åt dem. Men det finns ett viktigt villkor: De behöver ha tillit till att föräldrarna vill dem väl. Den tilliten hämtar näring i relationen. I upplevelsen av vänskap. Därför inte bara kan, utan måste, föräldrar som vill vara ledare för sina barn också vara vänner med dem!


Ett exempel hämtat från verkligheten

Hur kunde pappan i exemplet som inledde texten gjort om han lagt sig vinn om att vara både kompis med och ledare för sin dotter? Faktum är att jag har sett exempel på det också, på stranden i sommar:

Dottern: ”Jag vill ha glass!”
Pappan: ”Det kan jag mycket väl tänka mig! Du älskar ju glass!”
Flickan drog pappan i riktning mot glasskiosken och frågade hoppfullt: ”Nu?”
Pappan: ”Nej, inte nu. Inte idag. Imorgon är det lördag och då får du en glass om du vill.” Han tog henne i handen och gick fram till glassaffischen. ”Kan du visa mig vilka som är dina favoritglassar?”
De tittade tillsammans på bilden, pratade om olika smaker, delade längtan efter glass och fascinationen över hur man kan tillverka så fina, stora och goda glassar. Efter en stund sprang flickan iväg till gungorna och ropade till sin pappa att följa med. Hon fick ingen glass. Hon fick något ännu bättre: omtanke, förståelse och gemenskap.

Jag vill avsluta med ett löfte till mina barn. Ett löfte om vänskap. Och om ledarskap. Vad vill du lova dina barn?

Älskade barn! Jag lovar att jag alltid vill försöka behandla dig med respekt och omtanke. Oavsett vilka känslor du har vill jag alltid ta dem på allvar – viss om att de är verkliga och viktiga för dig. När du är glad vill jag fira med dig, när du är ledsen får du gärna sörja hos mig.

Älskade barn! När jag önskar att du skall göra något för mig vill jag be dig om det med omsorg om dina behov. När du ber mig om något vill jag överväga mitt svar och ta hänsyn till vad som är viktigt, både för dig och för mig. När du gör sådant som jag ogillar vill jag berätta det för dig, utan att klandra eller döma den du är. När vi är oeniga vill jag lägga mig vinn om att förstå vad som är viktigt för dig och jag vill också ärligt berätta om det som är viktigt för mig, snarare än att gömma mig bakom påståenden om vad man ”måste”, ”borde” och ”inte får”. Jag vill vara öppen för att söka lösningar som gör att det blir bra för både dig och mig.

Älskade barn! Det kommer att finnas tillfällen när jag använder min föräldramakt och fattar beslut som går emot din vilja. Det kommer att ske när jag upplever att jag behöver skydda dig från allvarliga faror och det kommer att ske när jag inte ser någon annan möjlighet att värna om dina eller andra människors behov. Jag lovar dig att jag även då vill försöka möta dig med respekt. Jag vill lyssna på och sträva efter att förstå vilka känslor och behov som väcks i dig av mitt beslut och jag vill varken klandra eller döma dig för det du upplever.

Älskade barn! Jag kommer inte att förmå leva upp till mina föresatser. Jag kommer att snäsa åt dig, förminska dina känslor, inte bry mig om att lyssna på dina behov. Jag kommer förmodligen att hota och muta dig och jag kommer att säga och göra sådant som väcker rädsla, skuld och skam i dig. Men jag lovar – lovar av hela mitt hjärta – att jag aldrig kommer att rättfärdiga mina överträdelser med att jag är din förälder, men inte din vän. Förklaringen kommer alltid att vara att jag är en helt vanlig och ofullkomlig människa.

Din vän Mamma

—————————————————————————————

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

—————————————————————————————

Läs mer 10 Kommentarer