Petra Krantz Lindgrens bästa råd till föräldrar

Ansvaret att uppfostra och vägleda barn kan kännas som en av de svåraste utmaningarna i livet, och vardagens många gånger stressiga tillvaro får oss att pendla mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt är relationen till våra barn något av det finaste och viktigaste vi har att vårda. Men hur gör man då för att lyckas?

Följ länken för att läsa hela artikeln på Epoch Times –>

boy-990325_640

Läs mer Inga kommentarer

Straff och logiska konsekvenser. Same sh*t, different name?

Vad är egentligen ett straff? Hur skiljer sig straff från gränssättning? Och är det inte skillnad på straff och logiska konsekvenser? Jag har fått frågor som dessa flera gånger idag, med anledning av min debattartikel i Expressen, där jag hävdade att det är fel att straffa barn.

crying-1315546_640

Jag skiljer, i mitt tänkande, mellan att straffa barnet (som jag tror är både onödigt och olämpligt) och att uttrycka sina egna gränser (som jag anser är otroligt viktigt). Den som straffar ett barn har avsikten att låta barnet lida (i syfte att lära henne något). ”Du gjorde inte som jag ville och därför gör jag så att detta, som du ogillar, händer nu. Tills nästa gång har du förhoppningsvis lärt dig att det är bättre att göra som jag vill.” Den som uttrycker sina egna gränser berättar något om sig själv. ”Det här ogillar jag. Det här är viktigt för mig. Det här kan jag inte acceptera. Det här är mitt behov.”

I praktiken ser straff och personlig gränssättning ofta ganska olika ut. Men det kan också vara så att två föräldrar utför samma handling, den ena föräldern i syfte att straffa, den andra i syfte att markera sin gräns.

Föreställ dig att du spelar ett sällskapsspel med ditt barn. Efter en jämn (och trevlig) inledning drar du ifrån i poängställningen. Barnet börjar sucka. Efter en stund kastar hon iväg tärningen och sedan följer några spelpjäser i samma riktning. Slutligen lägger barnet sig på golvet och skriker: ”Jag hatar det här jävla spelet”.

Du kan resa dig och gå därifrån i syfte att straffa barnet. Ditt kroppsspråk och ansiktsuttryck, kanske också dina ord och ditt tonfall berättar: ”Du är otrevlig! Nu slutar jag spela med dig så kanske du lär dig till nästa gång att uppföra dig ordentligt!” Du kan också gå därifrån som ett uttryck för att din personliga gräns är nådd. Då förmedlar du, med hjälp av både verbala och kroppsliga signaler: ”Nu är det här inte roligt för mig, så jag slutar spela.”

Om du som förälder är trygg i varför du lämnar spelet är jag övertygad om att barnet känner skillnaden mellan dessa två avsikter, även fast du på ytan gör samma sak (reser dig upp och går). Det visar sig också i barnets reaktion. Eftersom straff nästan alltid uppfattas som orättvisa av den som blir straffad kommer barnet, när straff är ditt syfte, med stor sannolikhet att försöka tvinga dig att stanna kvar, försöka hämnas eller såra dig (”Du är dum!”). När du går för att du har fått nog (uttrycker din personliga gräns) kommer barnet troligen att bli besviket, kanske be om ursäkt, men också ganska fort acceptera ditt beslut att inte spela mer.

Logiska konsekvenser då? Vad är det? Ofta hör jag föräldrar säga: ”Det är skillnad på straff och logiska konsekvenser. Straff är inte kopplade till det barnet gjort, medan logiska konsekvenser hör ihop med barnets beteende.” Ett ofta nämnt exempel på straff är att barnet blir utan lördagsgodis för att hon inte stängde av tv:n när föräldern sa till. Ett exempel på en logisk konsekvens är att föräldern avstår från att läsa godnattsaga eftersom barnet inte stängde av tv:n med en gång, när det var dags att påbörja läggningen. (*Edit*: I en kommentar nedan kallar Josefin ”logiska konsekvenser” för ”påhittade konsekvenser”. Det är ett bra uttryck för att beskriva hur ”logiska konsekvenser” ofta används: Logiska konsekvenser innebär vanligen att något som den vuxne hittar på och ”administrerar” (gör mot barnet) för att barnet skall lära sig något, till skillnad från naturliga konsekvenser, som följer helt naturligt av barnets agerande (hon blir blöt om fötterna om hon går ut i tygskor när det regnar).)

Känner barnet någon skillnad på ett straff och en logisk (påhittad) konsekvens? Jag tvivlar starkt! Jag tror att barnet i båda fallen upplever att föräldern avsiktligt gör något som är dåligt för henne. Huruvida det föräldern gör, på ett begreppsligt plan, är relaterat till barnets förseelse är förmodligen av underordnat intresse för barnet. Det känns helt enkelt som en hämnd, alldeles oavsett vad föräldern väljer att kalla det, och därför blir barnets reaktioner också desamma. Hon känner förakt och motstånd mot föräldern, får tankar på hämnd, börjar ljuga, smyga och skylla ifrån sig för att undgå ytterligare straff.

Vad tänker du om detta jag skrivit? Lämna gärna en kommentar och berätta!

Mer på samma tema:

”Om du älskar dina barn har du en plikt att skälla ut dem när de gör något som är fel!”
Om föräldrarna inte är auktoritära blir barnen gränslösa. Eller?!
När föräldrarna inte tar ansvar för sig själva försöker barnen göra det istället

Läs mer 20 Kommentarer

Att straffa barn är alltid fel!

Child punishment”Men måste vi inte lära barn att deras handlingar får konsekvenser?” Jag möts ofta av frågan när jag berättar att jag är emot att straffa barn som beter sig på oönskade sätt.

Föreställningen att vi bör straffa barn – eller ”ge logiska konsekvenser”, som det ibland förskönande benämns – för att lära dem att deras beteenden får följder, kan i förstone låta förnuftig. Den bygger dock på ett tankefel.

Läs hela min artikel på Expressen Debatt –>

 

 

Läs mer 2 Kommentarer

Självbelåtna pedagoger och oförstående föräldrar? Tips för mer konstruktiva samtal i förskola och skola

– Hon lyssnade inte på vad jag sa!
– Han gick i försvar med en gång.
– Jag tror inte ens hon försökte förstå vad jag menade.

Jag möter ofta både föräldrar och pedagoger som säger ungefär så här efter gemensamma möten i skolans och förskolans värld. Det är ledsamt, eftersom möten mellan föräldrar och pedagoger vanligen handlar om barn som på något sätt mår dåligt eller är i behov av stöd. Och samtidigt är det kanske förklarligt, just för att det är känslomässigt laddat och sårbart.

– Vad skall man göra? Om folk inte vill förstå, så vill de inte.
– Vissa människor har helt enkelt ingen aning om hur man gör när man lyssnar.

När möten inte resulterar i en upplevelse av kontakt ligger det nära till hands att skylla på den andra parten. Det kan förstås ge skuldbefrielse, men att lägga ansvaret på den andra personen innebär samtidigt ett frånsägande av den egna potentialen att påverka hur samtalet blir. Och det är synd, eftersom det faktiskt är möjligt att göra just det.

I den här artikeln skall jag dela med mig att tre ”livbojar” som jag försöker hålla mig stenhårt i när jag kommunicerar med andra människor om sådant som är känslomässigt laddat och viktigt. Med hjälp av dem kan jag hålla mig flytande i min strävan efter ömsesidig kontakt och undvika att dras ned i djupet av tolkningar, dömanden, etiketter och föreställningar om ”borden”. I det djupet finns nämligen ingen kontakt, bara motstånd och avstånd. Dessa tre livbojar kan användas av både föräldrar och pedagoger (och är egentligen inte alls specifika för förskole- och skolmöten).

shutterstock_316577522beskuren

1. Observationer

Med observationer menar jag faktiska iakttagelser som:

– Igår sa Jakob till mig att han hatar skolan.
– Elisa har suttit under bänken två av tre mattelektioner den här veckan.
– Sara drog av Karim mössan tre gånger på rasten igår och sa att han är ”miffad”.

Observationer är fria från värderingar och lämnar litet utrymme för ifrågasättande och diskussion. Detsamma gäller inte tolkningar och etiketter som:

– Jakob trivs inte i skolan (tolkning).
– Elisa saknar motivation att lära sig (tolkning)
– Sara är elak och utåtagerande (etiketter)

Tolkningar och etiketter kan leda till missförstånd (det är inte säkert att alla inblandade har samma uppfattning om vad ”utåtagerande” betyder), långdragna begreppsexerciser (vad är egentligen motivation?) och konflikter (”Hur kan du säga så om Sara?!”).

Det är alltså möjligt att öka chansen att nå kontakt med den man pratar genom att uttrycka faktabaserade observationer. Men vad gör man om den andra personen inte uttrycker sig så, utan istället flitigt formulerar både tolkningar och etiketter? Mitt bästa tips är att efterfråga observationer:

– Vad är det du har lagt märke till som du tolkar som att Jakob inte trivs i skolan?
– Vad har du har observerat som tyder på att Elisa saknar motivation?
– Jag vill gärna veta vad du har hört och sett Sara göra, som du uppfattar som elakt och utåtagerande. Vill du berätta?

Syftet med att ställa frågor som dessa är naturligtvis att flytta samtalet från det minerade fält som tolkningar och etiketter utgör, men också att lite fint påminna den andra personen om att det är skillnad på fakta och tolkningar och att det alltid finns mer än en möjlig tolkning i varje situation. Min erfarenhet är, att när jag ett par gånger efterfrågat de observationer som ligger till grund för den andra personens tolkningar och etiketter, brukar hen börja välja sina ord mer omsorgsfullt.

Här kan du läsa mer om vad observationer är och hur de kan uttryckas –>

2. Mål

Det andra som jag fokuserar på i samtalet är målet/målen: Vad är det jag vill uppnå? Vad är det den andra personen vill uppnå? Att barnet mår bra? Att få stöd i att möta barnet? Att förstå barnet? Arbetsro i klassrummet? Att alla barn och föräldrar känner sig trygga? Eller något helt annat?

Att tydliggöra mål är otroligt viktigt, för utan mål är det omöjligt att diskutera vilka möjliga lösningar som finns. Mål formuleras i generella termer och är oberoende av att en viss person utför en viss handling, vid en viss tidpunkt och på en viss plats. När samtalet glider över på frågor om vem, vad, när och var pratar man inte längre om målet, utan om lösningarna. Det skall man förstås också göra – men först när målet är formulerat.

Att uttrycka målen bidrar till att skapa förankring och gemensamt fokus:

– Jag är mån om att Jakob trivs i skolan.
– Jag vill gärna att Elisa skall uppleva delaktighet i skolarbetet och att det skall vara arbetsro för alla.
– Jag tycker att det är viktigt att barnen möter varandra med respekt.

Eftersom målen är positivt värdeladdade uppstår sällan diskussion kring huruvida de är önskvärda. Vem vill inte att ett barn skall trivas? Att alla skall uppleva delaktighet och arbetsro? Att konflikter skall lösas på respektfulla sätt?

Tyvärr händer det att man möter någon som börjar prata om åtgärder, långt innan målet är definierat. Då kan det vara bra att säga ungefär så här:

– Innan vi börjar prata om specifika lösningar vill jag gärna få en bild av vad målet är.
– Jag vill gärna prata om konkreta åtgärder! Först vill jag bara vara säker på att jag förstår vad det är vi strävar mot.

Många människor är ovana vid att skilja på mål och lösningar och funderar främst på vilka konkreta handlingar som kan utföras. Dem kan man hjälpa med målformuleringen, genom att själv gissa vad det är de vill uppnå:

– Är målet att Jakob skall trivas?
– Har jag förstått dig rätt, att det är arbetsro som är viktigt här?
– Handlar det om att hjälpa barnen att lösa konflikter på respektfulla sätt?

Syftet med att ställa frågor om målet är naturligtvis att öka den egna förståelsen för den andra personens perspektiv. Men frågorna är också viktiga genom den signal de sänder: ”Jag vill förstå vad som är viktigt för dig!” De flesta människor uppskattar att bli mötta utifrån det förhållningssättet och det bidrar till att skapa och upprätthålla en ömsesidig kontakt i samtalet.

3. Lösningar

Om allt hittills gått enligt plan har jag nu klarat av två av tre delar i samtalet, utan att väcka motstånd hos den jag talar med. Observationerna är neutrala (”han sa”, ”hon gjorde” osv) och målen är positivt värdeladdade för alla samtalsdeltagare (alla vill ha en verksamhet präglad av arbetsro, respekt, gemenskap, förståelse osv.). Återstår så att prata om vilka möjliga medel som står till buds för att nå målet.

Det är nu man börjar prata om vem som gör vad, när, hur och på vilken plats – och man pratar om det i relation till målet. Det finns nämligen alltid mer än en lösning på varje problem, mer än ett möjligt medel för att uppnå varje mål. Att Elisa sitter tyst och uppför sig som alla andra elever är, till exempel, bara ett av många möjliga sätt att uppnå arbetsro i klassrummet.

Om samtalet kretsar kring hur man skall få Elisa att sitta tyst och stilla – utan att koppla det till målet om arbetsro – är risken stor att mötet blir resultatlöst, eftersom Elisa kanske helt enkelt inte har förmåga att göra det som önskas av henne. Om man istället tar utgångspunkt i behovet av arbetsro finns det många möjliga lösningar. Att Elisa uppför sig som alla andra är bara en av flera tänkbara. En annan är kanske att hon får sitta ifred i ett mindre rum? Eller så kanske det hjälper om hon får lyssna på musik i sina lurar, för då kan hon skärma av sig från allt som stör runtomkring?

Anta att du är förälder till Elisa och att pedagogen du sitter i möte med säger: ”Jag vill att du förklarar för din dotter om att det inte är okej att prata rakt ut på lektionerna och att hon måste sitta på sin stol.” Du tänker: ”Som om det skulle hjälpa!? Elisa vet ju redan vad hon borde göra!” Att anknyta till målet när du svarar kan hjälpa till att bevara den ömsesidiga kontakten i samtalet: ”Jag håller med om att det är superviktigt att det är lugnt i klassrummet, däremot tvivlar jag på att det har någon effekt att jag pratar med Elisa. Hon vet redan vilket som är det önskade beteendet i klassrummet. Har du några andra tankar om vad som kan göras för att det skall bli arbetsro i klassrummet?” Du säger nej till medlet, men du säger fortfarande ja till målet och chansen är därför god att du lyckas bibehålla kontakten med den du pratar.

När lösningar formuleras finns två fallgropar som bör undvikas. Den första är att formulera (och att acceptera formuleringar som handlar om) vad som inte skall göras, snarare än vad som skall göras:

– Elisa skall inte behöva räkna mer i treans mattebok.
– Fröken skall sluta skälla på Sara.

Problemet med den här typen av negativa formuleringar är att de lämnar fältet fritt för tolkning kring vad som faktiskt skall göras. Sannolikheten att alla inblandade kommer att vara nöjda med sakernas tillstånd längre fram är ganska liten, för det enda man har kommit överens om är ju vad som inte skall hända.

Den andra fallgropen är otydlighet. Pedagogen lovar att ”ge svårare uppgifter” till matteentusiasten, föräldern säger att hon skall ”prata med” barnet som stör i klassrummet och rektorn skall ”informera alla berörda”. När åtgärderna som beslutas är otydliga är risken för missförstånd och önsketänkande stor.

Därför är det fyra frågor som är viktiga att hålla i minnet när man pratar om lösningar:

1. Vad är det som skall göras?
2. Av vem?
3. När skall det göras?
4. På vilken plats?

Planera för uppföljning

Innan mötet avslutas är det en sista sak jag vill komma överens om med den andra personen: Uppföljning. Jag vill på något sätt ha kontakt kring huruvida de överenskomna åtgärderna har genomförts och vilka konsekvenser det fått i relation till målet. När jag går från mötet vill jag därför gärna ha gjort upp om när uppföljning skall ske, på vilket sätt (möte, mejl, telefonsamtal?) och vad det är som skall följas upp.

En sista påminnelse

Det jag beskriver i den här artikeln är inga retoriska knep för att överlista eller förmå den andra personen att säga ja till den egna önskan. Det jag delar med mig av är mina tankar om hur man kan skapa förutsättningar för samtal präglade av ömsesidig kontakt och respekt. Ur sådana samtal kan det utvecklas förståelse för varandras perspektiv och gemensamt accepterade lösningar.

Gillar du det jag skriver? Dela gärna vidare till andra som du tror kan ha nytta av det här inlägget!

Visste du att jag erbjuder föreläsningar och workshops när det gäller kommunikation och konflikthantering mellan vuxna, tex om hur man skapar konstruktiva samtal i förskolans och skolans värld? Du kan läsa lite mer om det här –> Kontakta mig gärna för mer info och offert på info(at)petrakrantzlindgren.se eller 0704-298991.

Kurs i kommunikation och konflikthantering med barn? Jag har just nu fem platser kvar på kursen som startar 8 april. Läs mer om den här –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 20 Kommentarer

Kursstart i april: Kommunikation och konflikthantering med barn och unga

* flicka tittar fram beskurenJust nu: 1 plats kvar *

Vårens två första kurser i kommunikation och konflikthantering med barn blev fort fulltecknade. Nu är ännu en kurs öppen för anmälan.

Tid: Fredag 8/4 och fredag 22/4 kl. 9-17 samt uppföljning måndag 2/5 kl 17.30-20  (totalt 16,5 timmar).

Plats: Ansgarskyrkans konferens, Lidingö Centrum (15 min från T-centralen med kollektivtrafik).

För vem? Föräldrar, pedagoger och andra som vill utvecklas i sin förmåga att kommunicera och lösa konflikter med barn och unga. Max 15 deltagare.

Pris: 3 650 kr + 180 kr för kursbok. (500 kr betalas i samband med anmälan, resten ca två veckor före kursstart). I priset ingår kaffe/te och smörgås på förmiddagen och kaffe/te på eftermiddagen.

Parrabatt: Föräldrapar betalar 6 800 kr + 180 kr för kursbok (delar på en bok).

Anmälan och betalning av anmälningsavgift sker här –>

Mer information om kursens innehåll och upplägg hittar du här –>

Läs mer Inga kommentarer