Nej, du behöver kanske inte bli mer pedagogisk mot ditt barn!

”Alltså vissa dagar pallar jag bara inte att vara en pedagogisk förälder. Jag skriker åt barnen och använder ganska hemska ord. Sedan får jag förstås jättedåligt samvete på kvällen när de somnat.”

Känner du igen dig? Ibland rinner bägaren bara över, eller hur?

shutterstock_131846468


Pedagogisk men inte personlig?

Hur gör man för att orka vara pedagogisk hela tiden? Jag får frågan ibland och har funderat på om det verkligen är där problemet ligger: i förälderns pedagogiska ork. Ganska ofta tvivlar jag.

Med ”pedagogisk” menas ofta att prata med mjuk röst, vara förstående och resonerande. Många föräldrar som ställer frågan hur de kan bli mer pedagogiska är redan, i mina ögon, tämligen pedagogiska.

Men det finns något annat som de inte är: tydliga med sina egna behov och gränser. De lyssnar på barnet, försöker förstå och förklarar vad som är bäst för barnet, däremot berättar de ganska lite om sina egna känslor och behov. Det kan till och med verka som att de inte har några behov. När denna typ av föräldrar dristar sig till att uttrycka gränser använder de ett opersonligt språk, som inte relaterar till några personliga behov och preferenser:

”Det är inte okej.”
”Man får inte göra så.”
”Så gör vi inte här hemma.”

Frågan som lämnas obesvarad är förstås: ”Nähä, och varför inte det!?”

Det som inte syns, finns ändå

Nu är det ju inte så att våra behov försvinner genom att vi bortser från dem. Tvärtom. Ju mer vi struntar i de egna behoven av tex återhämtning, avslappning, gemenskap och stöd, desto mer påkallade gör de sig efterhand.

Till slut blir det en liten tuva som stjälper det stora lasset när behoven skriker efter att bli tillgodosedda. Sårande ord rinner, med ett ilsket eller bittert tonfall, över läpparna:

”Måste du alltid vara så jobbig!?”
”Kan du inte någon enda gång bara göra som jag säger!?”
”Hur svårt kan det vara att fatta…!?”

Efteråt gör det dåliga samvetet sig påmint och frågan pockar på svar: ”Hur skall jag göra för att inte brusa upp i lägen som dessa?” Men frågan lägger fokus på fel ställe, tycker jag. Frågan borde snarare handla om hur man kan göra för att undvika att hamna i lägen som dessa. För väl där, det vet de flesta av oss som har barn, är det mycket svårt att finna något sätt att kontrollera sig.

Tydligt och tidigt

Så hur gör man då, för att undvika att hamna i lägen som dessa? Man lyssnar till de egna behoven, tar dem på allvar och uttrycker dem. Tydligt. Och tidigt.

Den som uttrycker sig tydligt säger kanske så här:

”Jag känner mig ledsen och är mån om att vara ensam. Jag vill vara ifred här i köket tills jag ropar att maten är klar. Okej?”
”Jag har svårt att fokusera och skulle vilja prata ostört med min vän. Är du villig att leka i ett annat rum?”
”Jag är trött och behöver vila. Jag går och lägger mig. Kan du väcka mig när tv-programmet vi skall titta på börjar?”

Genom att berätta om sina egna känslor, behov och önskemål på det här sättet finns goda förutsättningar för kontakt med barnet och för positiv respons. Mycket bättre förutsättningar än om man berättar för barnet vad som borde göras, vad som är okej/inte okej eller hur ”man gör”. Barn är helt enkelt mycket mer intresserade av att göra som de älskade föräldrarna säger när de förstår att det handlar om något som är viktigt för dem än när det låter som att föräldrarna bara förmedlar opersonliga påbud från oklar avsändare (vilket jag gav exempel på tidigare).

Att uttrycka sig tidigt handlar om att klä de egna behoven i ord redan vid en mild känsla av irritation. Långt innan känslan stegrats till frustration och ilska. Det är helt enkelt alldeles för svårt att uttrycka sig på ett respektfullt sätt när känslorna väl har passerat kokpunkten.

När det inte blir som du ville

När bägaren ändå rinner över (för det gör den ibland) och du säger de där orden som du en stund senare önskar osagda: Ta tillfället att lära dig något! Istället för förtränga det som hänt, tänk igenom situationen när du väl är lugn igen: Vad var det som var viktigt för dig? Vilket eller vilka behov var det som skrek efter att bli tillgodosedda? Och hur kan och vill du agera annorlunda nästa gång, för att ta hand om dessa behov?

Jippi! Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, tillgänglig i alla format: inbunden, e-bok och ljudbok. Just nu erbjuder Adlibris finfin rabatt på ljudboken för dig som loggar in via den här länken.

FB-Petra

Mer på samma tema:

Gränser med respekt (artikelserie)
Förälder: Bli fri från ditt dåliga samvete genom att lyssna på vad det har att säga!

Petra på tv

Förra veckan var jag i Norge för att lansera min bok där. Då fick jag tillfälle att vara med i God Morgon Norge. Du kan se inslaget här.

 

Läs mer 21 Kommentarer

”Titta, en röd bil!” Om varför vuxna avleder barn och varför barn ogillar att bli avledda

– Vi bekymrar oss inte om det nu. Skall vi se om det är något bra på tv?
– Vet du vad som brukar hjälpa när man är ledsen? En kaka! Vill du ha en kaka?
– Titta, en fågel!

Vi har nog alla gjort det. Försökt få ett barn att släppa en känsla genom att uppmuntra till skiftat fokus. Från den tappade glassen till tv:n. Från den inställda lekträffen till kakburken. Från skrapsåret på knäet till pippin i trädet.

5234898205_b424c522c6_z

Bild: ellyn. Licens –>

Ibland, när jag känt mig stressad, har jag gjort det för att vinna tid. Jag har uppmuntrat min dotter att skifta fokus – ”Titta, en fågel!” – och snabbt som ögat hällt ner henne i overallen. Ibland har jag gjort det för att jag inte står ut med barnets känslor. Jag har inte orkat lyssna mer på min sons gråt eller känt mig illa till mods av att se honom förtvivlad. Men oftast har jag gjort det i välmening. Jag vill hjälpa mina barn att slippa ifrån smärtan, sorgen, oron, rädslan, ilskan… För jag vet hur det känns. Det är jobbiga känslor.

Välmeningen till trots tvivlar jag på att barnen uppskattar när vi avleder deras uppmärksamhet. När min dotter var fem år kom hon hem från förskolan en dag och sa:

– När jag är ledsen på dagis brukar fröknarna säga att jag har fina flätor eller en fin tröja. Om de tycker det kan de väl bara tänka det? Varför måste de säga det just när jag gråter?
– Jag gissar att de gör så för att de vill få dig att känna dig bättre, svarade jag.
– Fast jag känner mig inte bättre, svarade hon. Jag känner mig sämre, för det känns som att de inte förstår mig.

När jag pratar om riskerna med att avleda ett barn hör jag ofta kommentaren: ”Men det funkar ju!”. ”På vilket sätt menar du att det funkar”, undrar jag. ”Jo men alltså… Om min son är ledsen för att han inte får någon glass och jag börjar prata om att vi kan titta på en film efter maten så slutar han ju gråta!”

Det är förstås helt sant att avledning kan funka i den bemärkelsen. Jag har själv testat och märkt samma sak. Vid ett tillfälle när vi satt framför tv:n började min man prata om att han inte är helt nöjd med vårt sexliv. Precis då var det ett inslag om den svenska monarkin på tv, så då pekade jag på tv-rutan och sa med hög röst: ”Men titta! Nu är kungen på tv!” Han har faktiskt inte beklagat sig över vårt sexliv en enda gång efter det.

Skämt åsido. Min poäng är förstås att även om avledning fungerar bra i bemärkelsen att den som blir avledd slutar ge uttryck för en negativ känsla, fungerar det samtidigt dåligt genom att hon eller han också upplever att den som avleder inte bryr sig eller försöker förstå.

Jag tror att en viktig sak som vi missar när vi försöker avleda ett barn är att barnets känslor inte uppstått utan anledning. Jag brukar tänka på våra känslor som ett signalsystem för våra behov. Vissa känslor, som glädje och lättnad, signalerar att viktiga behov har blivit tillgodosedda. Andra känslor, som rädsla och sorg, berättar att det finns behov som inte är tillgodosedda. Eftersom känslorna är signaler från våra behov tycker jag att vi skall hjälpa barnen att lyssna på sina känslor och på så sätt förstå sina behov och underlätta för dem att få vad de behöver. Att vi avleder barnets uppmärksamhet och försöker framkalla en annan känsla hjälper inte barnet att få sitt behov tillgodosett. Tvärtom. Det är som att stänga dörren till ett rum där brandvarnaren tjuter. Man slipper lyssna på oljudet, men det fortsätter likväl att brinna.

Hur kan det låta om man lyssnar på barnet och visar att man försöker förstå? Kanske så här:

– Du tappade glassen och nu är du jätteledsen och arg?
– Jag vet att du hade sett fram emot att leka med Samira. Jag förstår att du är besviken.
– Jag ser att du har skrapat knäet och att du gråter och jag fattar att du har ont.

”Men alltså, en del föräldrar förstärker ju barnets reaktion genom att göra och säga så som du föreslår!” Jag hör invändningen ganska ofta och vill därför förtydliga att det är skillnad på att bekräfta och förstärka. Skillnaden ligger i tajming och intensitet. Den som bekräftar barnets känslor inväntar barnets reaktion och låter det egna kroppsspråket och tonfallet signalera ett engagerat lugn. Den som förstärker reagerar innan barnet och dessutom ofta lika starkt eller till om med starkare än barnet.

”Fast kan man inte först bekräfta och sedan avleda? Det brukar jag försöka göra när mitt barn fastnar i en känsla. Jag lyssnar och visar att jag förstår och om jag märker att hon låser sig i känslan så försöker jag få henne att skifta fokus genom att börja prata om något annat.” Det här är en annan vanlig fråga som brukar dyka upp. Jag tycker att den är väldigt spännande! För vad betyder det att ett barn fastnar i en känsla? Och vem är det som skall avgöra om barnet fastnat? För egen del tänker jag på samma sätt som den åttaåriga flickan skriver i det här brevet till alla vuxna: ”Den som bestämmer när ett barn är färdig med en känsla är barnet.” Det betyder förstås inte att föräldern måste lyssna på känslan ända tills barnet är färdigt med den. Men jag tycker att det är en helt annan sak att säga: ”Nu går jag iväg en stund och låter jag dig vara ifred med din känsla” än att säga: ”Nu vill jag att du tänker på något annat så att du slutar känna det du känner.”

Vad tycker du?

——

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

När goda råd är värdelösa
Vill du ha barn som känner rätt? Eller barn som har rätt att känna?

——-

 

 

Läs mer 42 Kommentarer

Svarar du också nej på frågor som ditt barn inte har ställt?

”Titta vilken fin bil, pappa!” Den lilla pojken skuttade fram till leksakshyllan i mataffären. Pappan kastade en snabb blick i hans riktning och sa: ”Men en sådan har du redan hemma!” Jag såg hur pojken sjönk ihop en aning innan han gick efter sin pappa till nästa hyllrad.

Har ni tänkt på hur ofta föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ställt?

– Det regnar inte idag!
– Nej, fast det är ändå bäst att du tar gummistövlar.

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, men vi skall äta middag om en stund så det blir ingen glass nu.

Jag gissar att föräldern vill mota Olle i grind. Lika bra att vara tydlig från början med vad som gäller så man kan undvika onödigt tjat, eller hur?

Även om jag förstår tanken tror jag inte att det är riktigt så det funkar. Tvärtom faktiskt. Jag tror att föräldern, genom sin ambition att vara tydlig och undvika konflikt, i själva verket bidrar till just det. För vad känner barnet som med glädje och entusiasm pekar på den fina bilen och får höra ”men en sådan har du redan hemma”? Kanske ungefär detsamma som du känner om du säger: ”Vad fin du är!” till din partner och får till svar: ”Ja, men jag tänker inte ha sex med dig ikväll”. Irritation? Ilska? Besvikelse? (För helt ärligt, inte är din första känsla tacksamhet över att ha en partner som är så ärlig och tydlig?) Förmodligen skvallrar känslorna om tankar som låter ungefär så här:

”Min partner förstår mig inte, försöker inte ens förstå mig!”

eller

”Min partner är så negativt inställd till mig att hen säger nej innan jag ens har ställt en fråga.”

En sak tror jag mig veta säkert. Sådana här tankar om en annan människa bidrar inte positivt till relationen. De skapar ingen gemenskap. Ingen lust att samarbeta. De skapar motstånd och uppror. Eller misstro och uppgivenhet. (Det är förstås inget bevis att jag såg den femåriga pojken tre hyllor längre bort i mataffären, sitta på golvet och gråta och ropa ”jag hatar dig!” till sin pappa. Men ändå…)

Att mota Olle i grind, att försöka förebygga tjafs och konflikter tycker jag är en alldeles utmärkt tanke! En tanke som inte förverkligas genom att svara nekande på frågor som barnet inte ens ställt. Det som däremot hjälper är kontakt. Alltid kontakt! Det är naturligt för barn (och vuxna!) att samarbeta med människor som de upplever känslomässig kontakt och gemenskap med. Så om ditt barn säger: ”Titta vilken fin bil!”, ta dig tid till kontakt! ”Ja, kolla vilken fin! Den har till och med guldfärgade fälgar. Det är en likadan som du har hemma, va?”

– Det regnar inte idag!
– Nä, det gör det inte! Jag tror att du har längtat massor efter att vara ute och leka i solen?

– Titta, vilka goda glassar det finns!
– Ja, kolla! Det ser verkligen mumsiga ut!

Kanske föds det så småningom en fråga ur samtalet. Kanske ber barnet om en likadan bil som han redan har. Kanske är du inte villig att köpa en sådan och självklart skall du då inte heller göra det! Min gissning är att ditt nej i detta fall landar så mycket lättare i barnet. För ni har kontakt. Det suger att du inte vill köpa en leksaksbil till honom, men du har i alla fall ägnat den tanke och intresse. Du sa inte nej utan att bry dig.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer

God Jul och Gott Nytt År!

file0001978279924

Ja, det önskar jag er alla härliga bloggläsare! Tack för i år och hoppas att ni vill fortsätta följa det jag skriver även nästa år. Jag är tillbaka i januari med nya inlägg. Det första kommer att handla om när vi föräldrar svarar nej på frågor som barnen inte ens har ställt. (Varför gör vi det? Och hur kan man göra istället?)

//Petra

Ps. Jag har redan fått en riktigt fin julklapp, lite i förtid. Min bok Med känsla för barns självkänsla blev årets mest sålda faktabok på Adlibris!

bild (3)

Läs mer 19 Kommentarer

Fotboll, balett, tennis… Om barns aktiviteter och vikten av att fullfölja det man påbörjat

Alltså det här med aktiviteter… Att anmäla sig och sedan sluta. Hur får man barnen att fullfölja aktiviteter som de börjat på?

När jag ibland har öppen frågestund i slutet av mina föreläsningar händer det att delar av publiken liksom somnar in. Alla föräldrar är förstås inte intresserade av alla frågor. Med några få undantag, varav ett gäller barns aktiviteter. Detta att barnen börjar på aktiviteter och sedan inte vill gå dit eller vill sluta helt tycks vara en utmaning som förenar de allra flesta föräldrar. Så när en kvinna i rummet inledde sin fråga så här kunde jag liksom se hur alla satte sig upp ordentligt och nickade igenkännande. Kvinnan fortsatte:

Ta min dotter till exempel. Förra terminen ville hon gå en tenniskurs. Hon gick dit tre gånger och deklarerade sedan att hon ville sluta. Jag lät henne göra det. Den här terminen sa hon att hon ville gå på dans. Jag stämde av flera gånger om hon var säker. Jodå, det var hon. Jag frågade en extra gång innan jag betalade in kursavgiften och hon svarade bestämt att dans var hon säker på att hon skulle gilla. Tro det eller ej, men efter tre gånger var dans också tråkigt och nu vill hon sluta… Hur får jag henne att förstå att om man anmäler sig till något så skall man också fullfölja?

file4621269753277

Mammans fråga speglar ett inte helt ovanligt förhållningssätt bland föräldrar. Jag brukar tänka på det som att man ”bara tittar i en vågskål”. Man ser att det finns fördelar med ett visst handlingsalternativ och funderar sedan på olika strategier för att nå dit och missar att det finns en vågskål till, som rymmer nackdelar med handlingsalternativet och strategierna för att nå dit. (Utifrån samma enögda perspektiv förespråkar en del vuxna belöningssystem och utskällningar eftersom det ”funkar” i bemärkelsen att det får fram önskat beteende.)

I den ena vågskålen

Argumenten för att förmå ett barn att fullfölja påbörjade aktiveter (som löper över tex en termin) brukar låta ungefär så här:

* I vår familj avslutar man det man påbörjar. Det är viktigt att lära sig det.

* Det är viktigt att lära sig innebörden av en överenskommelse. Har man lovat att man skall göra något så skall man hålla det också!

* Jag vet att hon får roligt bara hon går dit.

* Det är viktigt att lära sig pengars värde! En danskurs kostar faktiskt 1 000 kr/per termin. Vad lär man barnet om man låter henne sluta efter tre lektioner?

* Barnet lär sig massor på att delta i organiserade aktiviteter: turtagning, lagkänsla, solidaritet… Jag har själv många fina minnen från min fotbollstid och jag har den att tacka för mycket av det jag har lärt mig!

I den andra vågskålen

Låt mig nu stanna upp vid möjliga problem och risker med att förmå/övertyga ett barn som inte vill fortsätta en aktivitet att ändå göra det och ifrågasätta några av de angivna argumenten. Inte för att jag tycker att riskerna med att fullfölja är större än vinsterna (hur ni värderar olika konsekvenser i er familj vet du förstås mycket bättre än jag!), utan för att jag ogillar enögdheten. Jag tycker att det alltid finns anledning att titta på alla möjliga konsekvenser av ett handlande och att väga för- och nackdelar mot varandra innan man bestämmer sig för hur man vill göra. Att titta i båda vågskålarna.

Här är några av argumenten mot att förmå barnet att fortsätta en påbörjad aktivitet:

* Barn kan behöva lära sig att inte fullfölja!

Ja, det är viktigt att lära barnen fullfölja. Och det är viktigt att lära dem avsluta aktiviteter som de inte upplever som meningsfulla. Jag vill att mina barn skall bära med sig dessa budskap genom livet:

– Om du inte mår bra av något, överväg att sluta med det!
– Din tid är värdefull! Använd den till sådant som är meningsfullt för dig.

Att låta barn avsluta aktiviteter som de ogillar kan kanske hjälpa dem förankra dessa budskap i sig själva?

* Tillit och förtroende är viktigt. Att hålla löften och överenskommelser är något som jag verkligen vill lära mina barn. Frågan är bara hur jag bäst gör det. Jag är långt ifrån säker på att det är genom att övertala eller tvinga dem att fortsätta med aktiviteter som de vill sluta på.

Vad menar vi egentligen när vi säger att det är viktigt att lära barnen att hålla överenskommelser? Varför är det viktigt? För att vi vill att barnen skall förstå vikten av omsorg om andra människor, eller hur?

Om jag inte städar som jag lovat blir pappa besviken eftersom han uppskattar när det är ordning.
Om jag berättar om något som en annan person bett mig hålla tyst om blir hon ledsen eftersom det är viktigt för henne med integritet.
Om jag inte går på min aktivitet som jag lovat blir de andra barnen/ledaren besvikna eftersom…? Ja, vadå!? Blir de verkligen besvikna? Bryr de sig ens? Frågan jag uppmanar dig att fundera över: Lär jag verkligen mitt barn att ha omsorg om mina och andra människors behov genom att förmå honom att fortsätta med aktiviteter som han ogillar? (Jag säger inte att det inte finns tillfällen när fullföljandet av en aktivitet kan vara viktigt för att andra människor skall uppleva omsorg. Det jag säger är att vi behöver vara uppmärksamma på om det faktiskt är sant i den aktuella situationen.)

En annan viktig fråga är om barnet ens har utvecklat nödvändiga förmågor för att förstå innebörden i att lova något. När en femåring lovar att hon vill gå på tennis menar hon att hon just i den här stunden tycker att tennis låter som en toppenidé. Inte att hon kommer att vilja fortsätta med tennis även om det inte känns roligt eller meningsfullt när hon väl varit där. Att försöka lära samma femåring betydelsen av ett löfte är helt enkelt meningslöst, eftersom hon ännu inte utvecklat de kognitiva förmågor som krävs för att överblicka framtida möjliga konsekvenser av sitt val.

* Vad lär jag mitt barn om pengars värde om jag låter henne sluta en tusenkronorskurs efter tre tillfällen? Den här retoriska frågan besvarar jag gärna med en motfråga: Vad lär du ditt barn om du försöker övertyga henne om att fortsätta med hänvisning till kostnaden? Här är några tänkbara förslag:

– Mina föräldrar bryr sig mer om pengar än om mig.
– Om man betalat för något måste man göra det, även om man känner sig olycklig av att göra det. Pengar är viktigare än välmående.

Sedan undrar jag, och förmodligen också barnet: Blir pengarna som kursen kostade mindre förlorade om barnet går på kursen (och lider)? Du har väl 1 000 kr mindre i plånboken oavsett om barnet går på kursen eller inte?

* Ditt barn är inte du och det finns fler än ett sätt att lära sig viktiga färdigheter. Att du har fina minnen och lärde dig mycket värdefullt av dina aktiviteter som ung betyder inte att ditt barn får samma upplevelser och lärdomar. Jag håller med om att det är viktigt att barn lär sig turtagning och solidaritet och får uppleva gemenskap och vi-känsla. Men allvarligt talat, det finns väl massor av olika sätt att lära sig det?

Sammanfattningsvis

Innan du ställer dig själv frågan hur du får ditt barn att fullfölja en aktivitet. Börja med att fråga dig själv om det är värt det. Det finns alltid två vågskålar. Titta i båda!

Priskrig! Nu har Adlibris följt efter Bokus och säljer också min bok, Med känsla för barns självkänsla, med finfin rabatt.
Adlibris –>
Bokus –>

Läs mer 32 Kommentarer