Pappan knuffar fart på gungan. Pojken som sitter på den skrattar så det kluckar ända ner i magen.
– Mer!
Pappan skrattar också och knuffar ny fart på gungan. Så fortsätter det en stund tills pappan går och sätter sig på bänken med sitt kaffe. Pojken protesterar:
– Mer! Pappa?
– Jag kan inte.
– Mer pappa!
– Nej, har jag sagt. Du kan gunga själv, det finns ingen anledning att bli så upprörd! Eller åk lite rutschkana!
Pojken försöker gunga själv en stund, men får ingen fart. Han grymtar och gnäller.
– Sluta med det där, säger pappan.
Pojken ser ledsen ut. Sedan hoppar han av gungan och springer mot pappan samtidigt som han skriker:
– Aaarghh!!!
Pappan föser undan pojken och säger ett ilsket ”nej”. Två minuter senare lämnar de parken. Stämningen dem emellan är inte precis på topp…
Hur kunde pappan gjort istället, om han ville sluta knuffa på gungan och dricka sitt kaffe, utan att det ledde till konflikt? Kanske så här:
– Nu vill jag snart sätta mig på bänken och dricka mitt kaffe.
– Mer!
– Du gillar att gunga, eller hur?! Jag knuffar en vända till, sedan vill jag sätta mig på bänken och dricka kaffe.
Två minuter senare tackar pappan för sig och går och sätter sig.
– Mer! Pappa?
– Jag vet att du vill mer, älskling. Och jag vill verkligen sitta här och dricka mitt kaffe nu.
Pojken grymtar och gnäller. Pappan bekräftar:
– Jag fattar att du blir besviken, kompis.
Två minuter senare är pojken i full fart med att plocka pinnar för att bygga ett hus i sanden.
Vad var det som gjorde att det gick så mycket bättre i den andra situationen än i den första? Här är några skillnader, som jag tror kan ha spelat roll:
* Pappan förvarnade om att han snart ville dricka sitt kaffe.
* Han bekräftade att han förstod hur kul pojken tyckte det var att gunga.
* Han visade att han förstod och respekterade att pojken blev besviken.
* Han stod upp för sin egen vilja – istället för att skylla på att han ”inte kunde”.
* Han försökte inte övertyga pojken om att han borde känna något annat (”Men det är väl inget att bli så upprörd för!?”)
* Han gav inte pojken förslag på vad han kunde/borde göra istället, utan visade tillit till att pojken kunde finna en annan aktivitet på egen hand.
Mer på samma tema:
Aktuellt:
I höst deltar jag på två konferenser som anordnas av Utbildning Norr.
FÖRSKOLAN SOM SKYDDSFAKTOR lyfter förskolans viktiga roll ur ett samhällsperspektiv. Hur kan förskolan vara en skyddsfaktor för barn som riskerar att hamna i utsatthet eller utanförskap?
Övriga föreläsare: Annelie Karlsson, Anneli Nielsen, Tomas Kaya
Datum: Sundsvall 10/10, Gävle 11/10, Västerås (och digitalt) 29/11.
BARN SOM UTMANAR är en heldagskonferens som fokuserar på hur vi i förskola, skola och fritidshem kan bemöta problemskapande beteende.
Övriga föreläsare: Bo Hejlskov Elvén, Annelie Karlsson, Gustav Sundh
Datum: Göteborg 1 september, Stockholm 7 september, Linköping 3 oktober, Örebro 17 oktober, Härnösand (och digitalt) 24 oktober.
