Det kom ett mejl angående texten jag skrev häromdagen:
Hej!
Jag är lärare och har läst massor om detta iPadexempel, som jag själv befunnit mig i. Alla elever la ifrån sig och gick ut till matsalen för lunch men en sprang runt med iPaden i klassrummet, skrattade och tyckte jag skulle jaga hen.
I texter som skrivs om detta finns aldrig något konkret exempel på vad alla dessa experter skulle gjort. Omskrivningar och exempel finns men ingen som svarar ”såhär skulle jag prova att göra och säga”. Någon svarar ”det finns lika många lösningar som elever”.
Ja absolut, men ge mig ditt bästa försök! Gör en instruktion eller ett förslag för hur du skulle göra.
Det saknar jag bland alla dessa svar som ska råda oss lärare att bemöta lågaffektivt. Vi förbereder och ber och väntar…. Ändå slutar det ofta med att vi känner oss maktlösa och ignorerade.
Jag kan heller inte låta bli att känna att ibland vill en del barn helt enkelt bara fortsätta spela och de tycker de ska få göra det……..
Mitt svar
Hej!
Det är förstås precis som du säger, att barnet som inte lägger ifrån sig iPaden vill fortsätta spela. Men det gäller förmodligen fyra, fem andra barn i klassen också. De lämnar ändå ifrån sig iPaden. Så det är något mer än viljan att fortsätta spela som gör att barnet inte gör som du vill i det här läget. Något som skiljer just det här barnet, från de som gör som du vill. Den anledningen behöver man som lärare förstå och sedan anpassa sina åtgärder till.
Jag förstår din och andra lärares frustration över svaret ”anpassa din lösning utifrån det unika barnet”. Jag och andra sk ”experter” är betydligt bättre på att berätta varför något inte funkar för alla elever, än att berätta vad man skall göra i stället. För att förklara varför vi är så mycket bättre på det första än på det andra vill jag försöka mig på en liknelse:
Föreställ dig en bilverkstad där det står 100 bilar som inte fungerar. Mekanikern på den här verkstaden försöker laga bilarna genom att mecka med förgasaren. En kvalitetsgranskare kommer dit. Efter att ha studerat verksamheten ett tag säger han till mekanikern att alla bilar inte kommer att börja fungera för att han pular med förgasaren. Den är en helt enkelt inte rätt metod för att laga alla bilar, eftersom det finns massa olika anledningar till att bilar slutar fungera. Bilmekanikern svarar: ”Nähä, och vad tycker du att jag skall göra istället?!”
Jag tror att du förstå kvalitetsgranskarens utmaning här? Det är liksom inte en helt enkel fråga att svara på. Det finns ju 100 bilar som inte funkar på den här verkstan! Svaret blir, med nödvändighet, generellt hållet: ”Du måste börja med att felsöka var och en av bilarna och sedan måste du lösa det eller de problem som du hittar på just den bilen. ”
Ändå ett försök till svar
Låt mig ändå försöka att något utveckla det generellt formulerade svaret att man måste försöka förstå den unika eleven och anpassa lösningen utifrån just denne”. Här nedan följer mina två bästa tips.
1. Det finns behov bakom alla beteenden
När människor, oavsett om de är små eller stora, gör något, så gör de det för att tillgodose behov. Det finns behov bakom alla beteenden. Vi äter för att vi har behov av näring. Vi hör av oss till våra vänner för att vi har behov av kontakt, av gemenskap, av närhet. Vi sätter oss på tvären för att vi har behov av självbestämmande, eller respekt, eller förståelse. Vi städar för att vi har behov av ordning. Vi avstår från att städa för att vi har behov av vila eller för att någon vi älskar vill vara nära. Vi gör saker för att tillgodose våra behov av lek, av frihet, av empati, av omsorg…
Ibland är de strategier som människor använder för att tillgodose sina behov inte optimala. De skapar problem som drabbar personen själv eller dennes omgivning. En elev försöker få respekt genom att slå en klasskamrat. Någon söker kontakt genom att skrika rakt ut i klassrummet. Ytterligare någon har behov av lugn och lämnar helt sonika klassrummet.
För att kunna svara på frågan ”Vad gör jag när en elev gör x/y/z?” uppstår följdfrågan: Varför gör eleven just detta?, dvs vilket behov är det som eleven försöker tillgodose med hjälp av sitt beteende? För om man inte har åtminstone en teori om det är det mycket svårt att svara på frågan vad som bör göras. Som pedagog i ett klassrum behöver man tex förhålla sig väldigt olika till en elev som inte sitter still på mattelektionerna för att han blir trött och har behov av att vila och en elev som inte sitter still för att han redan har förstått allt och har behov av stimulans. För den första eleven är det kanske hjälpsamt med korta pauser för att få återhämtning? Eller stödundervisning för att eleven skall komma ikapp och på så sätt slippa kämpa sig trött? För den andra eleven är det kanske en svårare mattebok eller möjlighet att få läsa matte någon eller några årskurser upp som kan göra skillnad?
Så det första tipset jag vill skicka med är att försöka förstå vilket (eller vilka) behov som ligger bakom elevens problemskapande beteende och att söka lösningar som syftar till att eleven får det behovet tillgodosett på ett mer fungerande sätt än det som hen själv just nu använder. För att förstå vilket behov det handlar om kan det vara av värde att också titta utanför själva den situation som uppfattas som problematisk. Hur beter sig den här eleven på andra lektioner, i matsalen, på rasten? Hur funkar det i kapprummet, i omklädningsrummet, i samband med utflykter? Genom att ta in information från flera håll och lägga pussel brukar man kunna forma en hypotes om vilket eller vilka behov som ligger bakom elevens beteende.
Här går det att läsa lite mer på samma tema och kanske får lite fler uppslag.
Här finns en lista med exempel på behov som alla människor har (listan är inte komplett).
2. Var uppmärksam på överkrav
När man ber en person att göra något finns det en förväntan om att denne har de förmågor som krävs för att utföra handlingen. Men ibland ställer man överkrav, dvs man har högre förväntningar på personens förmågor än vad denne kan leva upp till. Där, i glappet mellan krav och förmåga, uppstår inte sällan problemskapande beteenden.
När man tror att en elev har bättre impulskontroll än vad hen har, kan man bli förvånad och rent av irriterad när hen pratar rakt ut. Likaså när man tror att en elev skall kunna lägga band på sin affekt, men hen bryter ihop över att behöva lämna ifrån sig sin mobil för att lektionen börjar.
Här är en lista med exempel på förmågor som elever behöver i skolan:
Självmedvetande: Ett barn med svårigheter här är lättdistraherad och agerar reaktivt, snarare än eftertänksamt.
Impulskontroll och självbehärskning: Barnet kan verka obetänksamt eller omoget.
Arbetsminne: Barnet styrs av miljön, snarare än av sin egen plan eller vuxnas instruktioner.
Tidsuppfattning: Barnet kan ha svårt att anpassa sig till deadlines och förstå hur lång tid något kommer att ta. Svårt att se framtida konsekvenser av sitt handlande.
Affektreglering: Barnet reagerar snabbt och visar starka känslor.
Självmotivation: Barnet gör det som är intressant och har svårt att komma igång med annat.
Självorganisering, planering och problemlösning: Barnet har svårt att hålla ordning på sina saker. Blir lätt överväldigad av större uppgifter. Arbetar utan plan och hoppar mellan olika delar av uppgiften.
Listan kan fyllas på med många fler förmågor som tex. mentalisering, central koherens, hantera sensoriska intryck, att förstå och att uttrycka sig, socialt samspel och flexibilitet.
När en elev gång på gång inte agerar som man önskar är det lämpligt att de vuxna runtomkring reflekterar över vilka förmågor som behövs för att utföra beteendet. Man behöver sedan också stämma av dessa önskade förmågor mot elevens faktiska förmågor. Om det är så kraven som ställs på eleven överstiger hens förmågor är det inte så konstigt att det önskade beteendet uteblir.
Här måste man vara uppmärksam på att bara för att man vid något tillfälle sett en elev klara något betyder det inte att eleven i alla lägen klarar samma sak. Det som en elev kan en bra dag är det inte alls säkert att hen klarar alla andra dagar.
Så det andra tipset jag vill skicka med är att reflektera över vilka förmågor som det önskade beteendet ställer krav på och att kartlägga elevens förmågor för att se om de matchar. I det fall man kommer fram till att situationen ställer överkrav på elevens förmågor behöver kraven anpassas och kanske behöver eleven också stöd i att utveckla de aktuella förmågorna.
Avslutningsvis
Jag vill, som jag också skrev i min förra text, understryka att jag vet att många skolor i vårt land inte erbjuder de förutsättningar som behövs för att pedagoger skall kunna arbeta strukturerat med att förstå och förebygga elevers problemskapande beteenden. Det är ett stort problem och något som jag skulle önska att debatten om skolan handlade om, istället för att som nu handla om ”för” och ”emot” hårdare tag (”sätta ner foten”/markera tydligt/säga till på skarpen). Att skruva på förgasaren är inte rätt lösning för alla bilar som slutat fungera och hårdare tag kommer inte att få bort alla fall av problemskapande beteenden i skolan.
Lyssningstips:
Problemskapande beteenden, podden Relatera mera
Barns förmågor och föräldrars förväntningar, podden Relatera mera
