Ibland måste de vuxna i skolan helt enkelt bara sätta ner foten och markera! Eller?

”Det är bara att sätta ner foten! Säga ifrån. Markera. Höja rösten. Säga till på skarpen.”

Ungefär så låter det, nu igen, i debatten om trygghet och studiero i skolan. (Se tex här, här och här.) När en elev inte lägger undan iPaden, trots uppmaningar, då gäller det helt enkelt bara att ”visa vem som bestämmer”.

Att säga till elever vad de skall göra och att säga till igen när en elev inte gör som önskat är självklart och oftast är det också funktionellt. Eleven rättar sig och gör som den vuxne sagt. Men ibland funkar det inte att säga till. Trots att den vuxne är tydlig och bestämd, så gör eleven inte som han eller hon blir tillsagd.

I det läget anser alltså en del att man bör ta i mer: Höja rösten, säga till på skarpen, markera tydligt. Kanske till och med ta tag i eleven. Föreställningar om att barnet inte har förstått eller är trotsigt är vanliga hos de som föreslår den här typen av åtgärder.

Det finns också en annan möjlig förklaring till att en elev inte gör som den vuxne vill, en förklaring som få verkar känna till och ännu färre bryr sig om. Den handlar om hur hjärnan fungerar. Häng med nu, så skall jag berätta mer!

Hjärnans två våningar

Jag börjar med att låna en liknelse från den amerikanske hjärnforskaren Daniel Siegel. Siegel jämför hjärnan med ett tvåvåningshus. 

På husets bottenvåning finns kök, badrum, vardagsrum och sovrum. Här tar man hand om allt det nödvändigaste i huset, skulle man kunna säga.

Likadant är det på hjärnans bottenvåning, där det limbiska systemet och hjärnstammen finns. Bottenvåningen i hjärnan tar hand om individens basala behov. Här finns starka känslor som ilska och rädsla, instinkter, som att skydda vår avkomma eller att ducka om en boll kommer flygande mot oss, och grundläggande funktioner som andning, matsmältning och reglering av vakenhet.

På husets övervåning finns ett arbetsrum med bokhyllor. Här är fönstren stora och det är en öppen planlösning. Man har bra överblick, både utåt och över det som händer på nedervåningen. Här sker den planering och problemlösning som äger rum i huset.

Och likadant är det då på hjärnans övervåning. Där, i hjärnbarken (cortex), finns de mer avancerade mentala processerna, som tex konsekvenstänkande, problemlösningsförmåga, planeringsförmåga, flexibilitet, känsloreglering, självförståelse och empati.

Livet i huset fungerar förstås bäst om det finns en trappa mellan bottenvåningen och övervåningen och på motsvarande sätt fungerar hjärnan bäst när den övre och den nedre delen har en god förbindelse. Då kan den övre delen ta emot viktig information om vad som händer där nere och även skicka ner information för att hjälpa till att lugna starka reaktioner, impulser och känslor som uppstår där.

Det vore ju fint om det alltid funkade så här, med en god kontakt mellan hjärnans över- och undervåning. Det gör det inte och det finns två skäl till det. För det första är övervåningen inte färdig i samband med leverans. Faktum är att det tar åtminstone 25 år innan den här helt klar. Under de första åren byggs den upp och sedan byggs den om i tonåren. Så problemlösning, planeringsförmåga, konsekvenstänkande och sådana grejer, det är liksom lite si och så med det under barndom, tonår och tidig vuxen ålder.

Den andra anledningen till att samspelet mellan hjärnans två våningar inte alltid funkar så bra finns på hjärnans nedervåning, i det limbiska systemet. Där finns en liten mandelformad del, som heter amygdala. Den har till uppgift att hålla koll och signalera vid fara. När amygdala anar fara kan den ta makten över hjärnan, och koppla bort övervåningen. Man kan se det som att amygdala är grindvakt och kan bestämma sig för att stänga grinden och på så sätt stänga övervåningen ute från inflytande. Det här gör att vi kan agera innan vi tänker, eftersom tänkandet finns just på övervåningen.

Att kunna agera utan att först reflektera är förstås riktigt bra när vi står inför en verklig fara. Om jag går på trottoaren med mitt barn och hör ett högt vrålande ljud och ser något som kommer emot oss i hög fart, då vill jag inte stanna och fundera över vad det kan tänkas vara, vilka olika handlingsalternativ jag har och vilket av dem som är bäst. Jag vill heller inte börja resonera med mitt barn. Istället vill jag snabbt som sjutton hoppa åt sidan och rycka med mig mitt barn.

Men i de allra flesta vardagssituationer är vi inte i fara och då är det bäst om vi tänker innan vi agerar. Ändå tror jag att alla människor har varit med om situationer när vår amygdala har överreagerat och vi, som en följd av det, har handlat först och tänkt sedan. Fastän det hade varit bättre att tänka först. Senaste gången det hände mig var när jag upplevde att en man höll på att köra på mig på parkeringen utanför mataffären. Jag blev rädd, skrek och kallade honom för mindre trevliga tillmälen. I efterhand kan jag önska att jag hade tänkt innan jag agerade och öppnade munnen.

Att tänka först och handla sedan vill vi förstås att våra barn också skall göra, om de inte står inför en verklig fara. Problemet är att amygdala, hos barn och unga, är tämligen reaktiv. Detta gäller i ännu högre grad, men absolut inte enbart, barn och unga som lever med hög stress eller med olika typer av svårigheter i sitt liv. Här signalerar amygdala ofta fara och stänger grinden till övervåningen, så att den inte kan lägga sig i.

Det är i de här lägena som man kan se ett totalt sammanbrott hos 6-åringen som inte får stå först i kön till matsalen, hos 10-åringen som inte lyckas med sitt självporträtt och hos 15-åringen som får en tillsägelse om att sitta ner och vara tyst. Det är här vi hör protesterna från barnet vars lärare försöker övertyga om att det inte är farligt att äta pastan på tallriken, även om det kommit lite sås på en av bitarna. Och det är här vi möter eleven som högljutt uttrycker sin vägran att lämna ifrån sig iPaden, trots att läraren sagt till upprepade gånger.

För att sammanfatta: När människor upplever stark affekt har de inte tillgång till sina resonerande, logiska, empatiska delar av hjärnan. Barn och ungas regleringsmekanism för det här är, generellt sett, känsligare än vuxnas och vissa barn och unga har en ännu känsligare sådan mekanism.

"Ge fan i min platta!"

Bilden nedan visar den sk ”stress model of crisis”. Den beskriver hur ett persons affektstyrka förändras under en jobbig situation, som resulterar i att amygdala kopplar bort hjärnans övervåning.

Till en början, i det man kan kalla vardagsfasen, allt är lugnt och harmoniskt. Föreställ dig en elev som heter Josef, som sitter i klassrummet och tittar på ett youtubeklipp på iPaden.

Efter en stund kommer läraren in i klassrummet och säger till Josef och de andra eleverna att lägga undan sina iPads, mobiler och annat som inte är skolmaterial. Detta fungerar som en affektutlösare för Josef. Hans affekt stiger och han hamnar i upptrappningsfasen: Han var ju mitt i ett superintressant klipp om hur tv-spelsdesign går att applicera på zoologi! ”Inte nu!”, säger han till läraren som står framför honom. Han tänker att det är bara två minuter kvar av klippet, det går snabbt!

”Jo, nu!”, säger läraren med lite skarpare tonfall och räcker fram handen för att ta iPaden. Josefs affekt stiger ytterligare. Han slår till lärarens hand och säger: ”Ge fan i min platta!” Här har amygdala gått in och kapat kontakten till hjärnans övervåning. Josef har tappat kontrollen över sina känslor och handlingar, vilket markeras på bilden genom att affektkurvan stiger över den horisontella linjen som är gränsen för självkontroll. Här är det inte längre möjligt att resonera med Josef. De förmågor som han behöver för att kunna göra det har amygdala kopplat bort.

Det är i det här läget, när Josef slagit till lärarens hand och sagt ”Ge fan i min platta!” som en del personer menar att man måste sätta en tydlig gräns. Förklara för Josef att hans beteende inte är okej. Markera. Sätta ner foten.

Det kommer inte att funka med Josef. Hur gärna den vuxne än vill. Det går inte att tala med en hjärna som är tillfälligt ur drift. Det är lika ineffektivt som att prata med en tegelvägg. Men det är mer skadligt. För även om Josefs övervåningshjärna inte kan ta in orden som sägs, så tar hans undervåningshjärna in den vuxnes affekt. En person som markerar, som sätter ner foten, som säger till på skarpen, är oftast en person som sänder ut ilska. Den ilskan bidrar till att Josefs höga affekt består och kanske till och med ökar ytterligare. Det kommer att ta ännu längre tid innan Josef blir lugn och återvinner sin självkontroll (når nedtrapprningsfasen och slutligen vardagsfasen igen).

När en person, i likhet med Josef, hamnar i kaos, när affekten är så stark att amygdala har kopplat bort hjärnans övervåning, är det alltså inte bara meningslöst utan ofta också direkt kontraproduktivt att försöka prata med denne. I de lägena är det mer effektivt att finnas nära, eller i närheten, och låna ut lite av sitt eget lugn. Barn och unga (och även vuxna) har mycket lättare att komma tillbaka till lugn, när de människor som finns runtomkring är lugna. Och på motsvarande sätt så är det svårt att behålla sitt lugn, eller lugna sig, när människor runtomkring har hög affekt. Det kallas affektsmitta och det är förklaringen till att det väldigt sällan funkar att höja rösten mot en annan person och säga: ”Men lugna ner dig nu!” Den affektiva smittan sänder ett mycket starkare budskap än vad orden gör.

Okej, men...

Jag vill avsluta med att ta upp några frågor och invändningar som kan tänkas ha uppstått utifrån det jag skrivit hittills.

Skall man inte säga ifrån när en elev gör fel?

Jo, självklart! Det är jag också säker på att alla lärare gör. Den här texten handlar om varför det inte alltid fungerar att säga till och varför lösningen på det inte är att säga till hårdare, skarpare eller argare.

Skall elever som lätt hamnar i affekt inte möta gränser i skolans värld?

Det behövs, naturligtvis, regler och gränser även för dessa elever. Allt annat vore ett svek mot både dem och deras omgivning. Men om vi vill att våra gränser skall vara effektiva behöver vi ta hänsyn till hur hjärnan fungerar under stress. Det är ett faktum att när affekten är hög och en person är i kaosfasen, då fungerar det inte att säga till på skarpen, höja rösten eller sätta ner foten. Det bidrar bara till att öka och förlänga den andres affektpåslag.

Du kan tycka att en annan person överreagerar. Att det som hände inte var någon big deal. Att en elev borde kunna hantera en tillsägelse. Det spelar ingen roll vad du tycker. Hur du skulle önska att det var. För har en annan person hamnat i kaos så är det så det är. Oavsett om du anser att det är rimligt eller inte.

Människor är olika och lever under olika omständigheter. En del har en restriktiv amygdala som bara stänger av övervåningen i objektivt farliga lägen. Om ens då. Andra har en reaktiv amygdala, som ofta signalerar fara och kopplar bort hjärnans övervåning med dess logiska och resonerande förmågor. En del människor har gynnsamma livsvillkor och lever ganska stressfria liv. De kommer, allt annat lika, att reagera med lägre affekt i en given situation än människor som lever under svårare omständigheter, tex med dålig ekonomi, social utsatthet, sjukdom eller funktionsnedsättning.

Men vad skall man göra istället då, när man sagt ifrån och eleven inte gör som man sagt?

Svaret är inte lika enkelt och entydigt som att markera/sätta ner foten/höja rösten. Det handlar om en process i flera steg, där det första steget innebär att lugna ner situationen. I nästa steg behöver de vuxna runt eleven förstå varför situationen uppstod. Här kommer man inte så långt med förklaringar som att ”eleven är ouppfostrad” eller ”inte lyssnar”. De hjälper inte i det sista steget, som handlar om hur man som ledare kan agera nästa gång, för att förebygga, så att situationen inte uppstår igen. För i skolans värld träffar man ju eleverna nästan dagligen. Det är kanske en ny lektion redan imorgon och därmed finns också en risk att situationen upprepas.

Svaret på frågan hur man skall göra istället för att markera/sätta ner foten/höja rösten lägger ansvar på de vuxna ledarna. De är de som behöver agera annorlunda nästa gång. Rigga situationen på ett annat sätt. Det är lite jobbigt. Det kan kännas enklare att lägga ansvaret på eleven. Att det är hen som behöver förändras. Men vad gör man om eleven inte vill förändras? Inte kan förändras?

Det är bara den som tar ansvar som kan påverka. Den som inte tar ansvar kan bara hoppas och vänta på förändring. Den väntan kan bli väldigt lång.

Det låter ju väldigt lätt, men har du ens varit i ett klassrum med 30 elever?

Det är inte lätt. Det är skitsvårt! Och jag vet att många verksamheter inte erbjuder de förutsättningar som skulle behövas. Men det ändrar inte på det faktum att människors hjärnor inte funkar optimalt under hög affekt. Att sätta ner foten och höja rösten blir inte en fungerande strategi i relation till alla elever, för att lärare har dåliga arbetsförhållanden. En icke-funktionell strategi blir inte funktionell för att man saknar förutsättningar att göra annorlunda.

Men alla elever som sätter sig på tvären gör väl inte det för att de hamnar i affekt?

Nej, som jag sa inledningsvis finns det flera möjliga förklaringar till att en elev inte gör som den vuxne vill. Jag säger inte att det i alla situationer är fel att markera tydligt. (Däremot anser jag alltid att det är moraliskt fel att bete sig respektlöst). Det jag säger är att det finns situationer där det inte är en fungerande metod att göra så, utan tvärtom kommer att skapa fler och större problem. Därför är det viktigt att strategier som handlar om att markera/höja rösten/säga ifrån på skarpen tillämpas med samma eftertanke och krav på utvärdering som andra möjliga strategier.

Avslutningsvis

Jag vill avsluta med att säga att jag inte klandrar lärare som själva vid något tillfälle hamnar i affekt, och till följd av det höjer rösten och markerar. Lärare möter ibland svåra, stressande situationer och rena överkrav och det är djupt mänskligt att reagera på det med att tappa kontrollen. Det hoppas jag har blivit tydligt vid läsning av den här texten.

Vill du veta mer?

Lästips:

Med känsla för barns självkänsla, av Petra Krantz Lindgren

Lyssningstips:

Podden Relatera mera (finns där poddar finns, så klart!)

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
2 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Jennifer
Jennifer
1 year ago

Har läst massor om detta iPadexempel som jag själv befunnit mig i. Alla elever la ifrån sig och gick ut till matsalen för lunch men en sprang runt med iPaden i klassrummet, skrattade och tyckte jag skulle jaga hen. Det står aldrig något konkret exempel på vad alla dessa experter skulle gjort. Omskrivningar och exempel finns men ingen som svarar ”såhär skulle jag prova att göra och säga”

Någon svarar säkert ”det finns lika många lösningar som elever”
Ja absolut men ge mig ditt bästa försök, gör en instruktion eller ett förslag för hur du skulle göra.
Det saknar jag bland alla dessa svar som ska råda oss lärare att bemöta lågaffektivt och det gör vi. Vi förbereder och ber och väntar…. Ändå slutar det ofta med att vi känner oss maktlösa och ignorerade.
Jag kan heller inte låta bli att känna att ibland vill en del barn helt enkelt bara fortsätta spela och de tycker de ska få göra det……..

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 727

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: