Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
”Min kärlek till dig påverkas av vilka känslor du uttrycker.” Nej, så säger nog ingen förälder, men en del tydliggör ändå inför sina barn just det villkoret för kärlek. Det kan vara ett negativt villkor: ”Gå till ditt rum om du skall gråta så där!” eller ”Jag bryr mig inte om dig när du är ledsen”. Det kan också vara ett ”positivt villkor”: ”Sluta gråta nu och kom hit så får du en kram!” eller ”Jag tycker så mycket om att vara med dig nu när du är glad igen!”
Oavsett om villkoret är positivt eller negativt finns ett underliggande budskap som handlar om att vissa känslor är fel att uttrycka. Ett budskap som barn förstås uppfattar.
Forskarna Guy Roth och Avi Assor vid Ben Gurion Universitetet i Israel var intresserade av vilka effekter den här typen av villkorad kärlek har på barns empati. För att ta reda på det genomförde de intervjuer med barn mellan 5 och 6 år där de fick se en bild på ett ledset barn av samma kön som de själva. De fick frågor inom tre områden: 1) Hur tror du att det här barnet känner sig? 2) Känner du så här ibland? Kan du ge några exempel när du känt så? 3) Hur skulle du känna om du såg ett barn som såg ut så här? Vad skulle du göra? De bad också båda föräldrarna fylla i en enkät med frågor om hur de brukar bemöta barnet när det är ledset.
När man jämförde barn vars föräldrar använde negativt villkorad kärlek med barn vars föräldrar inte gjorde det visade det sig att de med negativa villkor i lägre grad:
– kunde identifiera att ett annat barn var ledset – var medvetna om ledsna känslor hos sig själva – hade en empatisk respons inför andra barns ledsna känslor
Hur var det då med de barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek? Som gav barnet extra mycket tillgivenhet och positiv uppmärksamhet när barnet avstod från att visa sig ledset? Att ge barn extra mycket uppmärksamhet och beröm när de ”gör rätt” framhålls ibland som en snällare och bättre form av föräldraskap än att dra undan sin kärlek upp när de ”gör fel”. Resultaten visade sig dock vara desamma för den här gruppen. De barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek var sämre på att identifiera att ett annat barn var ledsen, var mindre medvetna om ledsna känslor hos sig själva och hade en mindre empatisk respons när de såg andra barn som var ledsna.
Slutsatsen är alltså att när föräldrar villkorar sig uppmärksamhet och signalerar att kärleken till barnet är beroende av i huruvida barnet visar ledsna känslor då påverkar det barnets förmåga att förstå och svara på ledsna känslor, både hos sig själv och hos omgivningen.
Så vad skall man göra istället när barnet är ledsen? Det har den här studien inte tittat på, men mitt svar är givet: Agera på samma sätt som du vill att din omgivning skall agera gentemot dig när du är ledsen – med förståelse, respekt och omtanke.
– Det är inte farligt, jag lovar! – Det är superkul. Du kommer att gilla det, det är jag säker på!
När barn inte vill eller vågar något är det lätt hänt att man som förälder kommer med försäkringar: ”Det kommer att gå bra!” För du vet ju det. Tror dig i alla fall veta.
Problemet, ur barnets perspektiv, är att du inte alls verkar veta eller förstå. Hur det är för henne. Hur hon känner. Barnet har inte behov av dina försäkringar i det här läget. Hon har behov av din förståelse. För att förstå måste du fråga (och visa respekt för svaren):
– Berätta, vad är det som skrämmer dig? – Vad tror du kommer att hända? – Jag är inte säker på att jag förstår vad du oroar dig för. Kan du försöka förklara för mig?
Hur skall ditt barn kunna lita på att du vet vad som blir bäst för henne – om du inte har frågat henne vad hon själv tänker? Hur skall hon kunna tro på att du kan hjälpa henne lösa problemet hon står inför – om hon inte vet att du har förstått problemet?
Blir barn mer hjälpsamma om de får belöningar när de hjälper andra människor? Den här frågan ville forskarna Felix Warneken och Michael Tomasello ha svar på. Därför genomförde de en experimentell studie med barn i 20-månadersåldern. Barnen fick, tillsammans med en förälder, komma till deras forskningslabb. De fick hälsa på försöksledaren som visade in dem i experimentrummet. Föräldern var med i rummet, men fick instruktion att vara passiv. I rummet fanns en apparat, som man sedan tidigare visste att barn tyckte var spännande. När en kub stoppades i ett hål åkte den ner genom ett genomskinligt rör och hamnade i en låda, samtidigt som den gjorde ett jingelljud. I rummet fanns också ett skrivbord där det satt en person som utförde olika aktiviteter som att skriva med en penna eller städa upp skrivbordet från hopskrynklade pappersbollar.
När försöksledaren lämnade rummet började första delen av experimentet. Personen vid skrivbordet tappade gång på gång olika saker på golvet (en penna, en pappersboll, ett gem osv) och signalerade att hon inte nådde den tappade saken. Den stora andel barn som uppfattade att hon behövde hjälp och gav henne det, bemöttes på något av tre sätt:
– En tredjedel av barnen fick en belöning av personen vid skrivbordet varje gång de plockade upp en sak hon tappat. Belöningen var en kub att stoppa i apparaten, som de fick med orden: ”För det här får du en kub.” – En tredjedel av barnen fick beröm varje gång de plockade upp en tappad sak: ”Tack [barnets namn], det var väldigt snällt!” – En tredjedel av barnen fick vid varje tillfälle enbart reaktionen att personen vid skrivbordet tog emot den tappade saken.
När barnet fem gånger hade plockat upp en tappad sak gick experimentet över i sin andra del. Denna del var likadan för alla barn. Försöksledaren kom in och placerade en distraherande leksak (ett färggrant instrument som blinkade och gjorde ljud när barnet tryckte på olika knappar) i andra änden av rummet, i förhållande till skrivbordet. Barnen hade möjlighet att leka med denna hur de ville. Samtidigt signalerade personen som satt vi skrivbordet, på samma sätt som tidigare, att hon behövde hjälp att plocka upp olika saker som hon tappade. I den här delen av experimentet fick inget av barnen vare sig belöning eller beröm. Hon tog bara emot den tappade saken.
Vad hände med barnens hjälpbeteenden i den här fasen? Vad tror du, var det någon skillnad mellan barnen beroende på om de tidigare fått belöning, beröm eller ingenting? Ja, det var skillnad. De barn som tidigare fått belöningar hjälpte i genomsnitt till i 53 procent av fallen i denna andra fas. Motsvarande siffra för dem som fått beröm var 81 procent och 89 procent för dem som inte fått någon reaktion alls.
En första slutsats som forskarna drog av studien var att en stor majoritet av mycket små barn (20 mån) har en stark tendens att hjälpa andra människor. De konstaterade också, för det andra, att materiella belöningar i hög grad bidrar till att reducera den här tendensen. När ett barn blir belönat för det som tidigare gjorts frivilligt minskar sannolikheten att barnet kommer att göra det igen.
En del personer jag möter hävdar att små barn saknar empati och bara kan motiveras att hjälpa andra människor i den mån som de får belöningar för att göra det. Den här studien (och en lång rad andra studier dess efterföljd) tyder på att det är fel. De allra flesta barn har empati och om det är så att ett barn inte hjälper till utan att få en belöning kan förklaringen till det mycket väl vara att barnet tidigare har fått belöningar för att hjälpa till.
Över 6 000 personer har under det senaste halvåret sett och hört Mattias Ribbing och mig live. Tack alla ni som delat de här kvällarna med oss! Många har hört av sig och undrat om vi inte kan filma en föreställning så att de som inte kunde få barnvakt och de som bor på andra orter också kan se. Vi tog förslaget på allvar! Den 21 november, på Intiman i Stockholm, hade därför vi proffsiga Per Bifrost på plats för att filma. Resultatet finns nu tillgängligt på Vimeo. Kolla in trailern här:
Var köper jag filmen? Du köper den på Vimeos sida, här –>
Vilket alternativ skall jag välja?Om du är privatperson och skall se filmen hemma väljer du alternativet ”standard”, för 195 kr. Om du vill köpa filmen till din arbetsplats, förening eller annan typ av organisation väljer du det alternativ som stämmer bäst, beroende på hur många som skall se filmen. Filmen är lite mer än 2 timmar lång. (Den är alltså inte 6 timmar och 9 minuter som man kan få ett intryck av när man är på startsidan.)
Hur köper jag filmen? När du klickat på ”köp” ombeds du först skapa ett konto, därefter får du betala.
Hur många gånger kan jag se filmen? När du har betalat för filmen är den din för alltid och du kan se den hur många gånger du vill.
Lämna gärna feedback! När du har sett filmen får du gärna lämna en kommentar här på min sida eller på Vimeo och berätta vad du tyckte! Så här säger några av dem som sett oss live:
– Tack för en toppenbra föreläsning! Jag blev väldigt inspirerad att försöka bli en ännu bättre förälder :). – Vi hade en toppenkväll igår med många nyttiga tankar och idéer med hem. – Tack! Jag tycker att det här är något för alla föräldrar/blivande föräldrar och pedagoger – eller egentligen alla som har med barn att göra borde gå! Så skönt med konkreta tips. Och jag som endast var bekant med Petra och hennes bok tyckte även att Mattias del var mycket intressant och givande!” – Tack för en jättebra föreläsning, mycket givande! – Tack till er! Så bra! Rekommenderar starkt alla att läsa Petras bok, den är verkligen helt FANTASTISKT bra!! Mattias var också mycket inspirerande! Allt för barnens bästa! – Så fantastiskt inspirerande och lärorikt. Även oerhört berörande <3. Petra och Mattias – perfekt kombo. Uppfylld! Mina varmaste rekommendationer till alla att gå och lyssna. – De gav mig många saker att reflektera över. Återigen stort tack <3 <3 <3 – Tack för ett kanonbra evenemang!
I höstas spelade jag in ett gäng korta filmer för UR. Nu finns två av dem publicerade, en om syskonbråk och en om att sätta gränser. Det går att titta på dem här nedan, genom att klicka på bilderna på mig. Jag hoppas att ni gillar filmerna!
