Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
I höstas spelade jag in ett gäng korta filmer för UR. Nu finns två av dem publicerade, en om syskonbråk och en om att sätta gränser. Det går att titta på dem här nedan, genom att klicka på bilderna på mig. Jag hoppas att ni gillar filmerna!
Jag, Producent-Caroline och Mattias på Lorensbergsteatern i Göteborg.
Det var fullsatt på Lorensbergsteatern i Göteborg när Mattias Ribbing och jag föreläste där i tisdags. 700 föräldrar och andra viktiga vuxna hade avsatt en kväll för att lära sig mer om respektfulla relationer. När jag tänker på hur många barn och unga som dessa människor tillsammans möter känner jag så attans stort hopp! Vi är många som brinner för barn och unga och respektfulla, likvärdiga relationer.
Eftersom intresset fortsätter vara så stort i Göteborg har vi satt nu satt in ett extra-extratillfälle! Den 24 mars kommer vi till Draken.
Här kan du se alla tillfällen under våren:
Stockholm, 3 mars Malmö, 11 mars Umeå, 18 mars Göteborg 24 mars
– Du säger ofta vad man inte skall göra, Petra, men vad skall man göra istället?
Det stämmer att jag sällan säger vad en förälder skall göra. Förklaringen är att alla individer och alla relationer är olika. Jag känner inte dig och ditt barn. Att försöka säga hur just ni skall lösa era problem och utmaningar vore synnerligen oprofessionellt av mig. Då skulle jag behöva anta en massa saker om er, eller låtsas som att jag vet saker om er, som jag faktiskt inte vet.
Att säga vad man inte skall göra är lättare, för det finns vissa sätt att agera som alltid naggar på tilliten och respekten i en relation. Att hota. Att muta. Att uttala sig nedsättande. Att befalla. Att inte vilja lyssna på den andre. För att bara nämna några exempel.
Så vad skall du göra? På ett övergripande plan är svaret enkelt: Du skall göra det som är bra för relationen mellan dig och barnet. Vad, mer exakt, det är, det vet du och ditt barn allra bäst själva.
– Men, säger en del föräldrar, om jag gör det som är bra för relationen mellan mig och mitt barn, då kommer min son att vara uppe tills han stupar på kvällen och aldrig städa upp sina saker? Tycker du verkligen att barnen skall få göra vad som helst?!
Jag svarar med en motfråga: Är det verkligen bra för relationen att du låter ditt barn göra som han vill? Det tror inte jag. Jag tror att om du låter ditt barn göra som han vill så kommer det samtidigt att innebära att du ger upp på dina egna behov, tex behovet av att ha omsorg om ditt barn och behovet av ordning. Att ge upp på sina egna behov gagnar inte relationen. Tvärtom. Efter ett tag kommer du att känna dig frustrerad och så småningom bitter. ”Det är då själve f-n att man aldrig får vara ifred och måste göra allt själv här hemma…”. Dina känslor märks. Barnet blir osäkert och illa till mods. Ju längre tiden går desto mer frustrerad blir du. Till slut rinner bägaren över och du blir förbannad. Troligen över något som egentligen är en skitsak, men som är droppen.
Så vad är bra för relationen? Att du tar ansvar för dina behov, att du stöttar ditt barn i att lära känna sig själv och sina behov och att du bjuder in till att hitta lösningar som funkar – för både barnet och dig.
FÖRELÄSNINGAR: FÖR BARNENS BÄSTA – FRÅN TJAT OCH SKÄRMBRÅK TILL SAMARBETE
Mattias Ribbing och jag håller vår uppskattade föreläsning även i vår.
Göteborg, 22 januari Stockholm, 3 mars Malmö, 11 mars Umeå, 18 mars
I höst har jag, tillsammans med psykolog Stina Hindström, spelat in fyra avsnitt av radioprogrammet Fatta familjen, som sänds i P4 Riks på söndagsmornarna. I programmet svarar vi på lyssnarnas frågor om konflikter och utmaningar i familjelivet. Här nedan länkar jag till de samtal som finns att lyssna på som poddar.
Psykolog Stina Hindström, programledare Patti Hansén och jag.
För barnens bästa – från tjat och skärmbråk till samarbete
Mattias Ribbings och min föreläsningsturné under hösten blev mycket uppskattad och tom. utsåld på ett flertal orter! I vår föreläser vi på fyra orter: Göteborg, Malmö, Stockholm och Umeå. Läs mer och boka biljetter på www.barnens-basta.se
– Jag fick ju inget Minecraftlego! – Jag vill ha mer paket! – Hon fick många fler paket än mig!
Känner du igen dem? De där kommentarerna från barnen, som sticker som små (eller ibland stora) nålar, rakt in i julmyset. Känslan av bitterhet som följer: ”Här har jag sprungit som ett skållat troll för att fixa en fin jul och så blir det här tacken? Liiite mindre gnäll och missnöje skulle sitta fint!”
För dig som vill undvika att det här scenariot realiseras
(igen) i jul följer mina tre bästa tips:
Nöjdhet kan låta som missnöje
Häromdagen masserade min man mina trötta axlar. När han
slutade sa jag, förmodligen med en lite gnällig röst: ”En minut till, snälla!”
Var det för att jag var missnöjd med massagen? Nej, det var ju för att jag
verkligen uppskattat och njutit av den. På samma sätt är det med största
sannolikhet när barnet säger att hon vill ha fler paket. Det är inte ett
uttryck för missnöje, utan för hur härlig hela upplevelsen varit.
Mitt tips: Försök att höra och svara på barnets nöjdhet,
istället för på det du tolkar som missnöje.
– Jag vill ha mer paket! – Det kan jag fatta! Jag såg hur roligt och spännande du tyckte det var att öppna dina julklappar. – Va!? Är godiset redan slut? – Ja det är det. Det var jättegott, eller hur? Jag skulle kunna käka minst tio bitar till om det fanns. Är det likadant för dig?
När du har bekräftat att du fattar hur mycket barnet gillade julklapparna/godiset/tomtens besök/lekarna kan du ge barnet en kärleksfull klapp på armen och sedan behöver du inte säga så mycket mer. Låt barnet i lugn och ro sörja att just det här ”braiga” är slut och samtidigt vila i att det finns en kärleksfull vuxen som såg och fattade hur nöjd hon var.
Barnets känslor behöver bli hörda och mötta med respekt
– Jag fick ju inget Minecraftlego! – Nej, men du fick en massa andra fina presenter.
Ärligt talat. Vad är oddsen att barnet i det här läget säger: ”Det har du faktiskt rätt i. Tack för påminnelsen!” Nej, snarare är förälderns respons här en knuff djupare ner i känslan av besvikelse. Till besvikelsen över det uteblivna legot adderas en besvikelse över att föräldern inte tycks förstå. Därför fortsätter ordväxlingen utför:
– Men jag fick inget Minecraftlego. Jag hade önskat mig det! – Önskat dig, ja. Kommer du ihåg att vi pratade om att det är en önskelista? Inte en beställningslista. – Ja, ja!!! Sluta tjata! – Men vad tar det åt dig?
Hyggligt trist utveckling av samtalet, eller hur?
Mitt tips: Bekräfta och respektera barnets känsla. Känslor
som blir hörda och mötta med respekt exploderar sällan.
– Jag fick ju inget Minecraftlego! – Du hade hoppats att du skulle få det och så fick du inte det. – Nä… – Ibland känner man sig besviken när det inte blir som man hade hoppats, eller hur? – Mm.
Men skall man låta barnet lufta sin besvikelse så där, inför
människor som lagt kraft och pengar på att tänka ut och köpa bra presenter? Är
det inte viktigt att barn lär sig att visa tacksamhet? Jo, det tycker jag
absolut är viktigt. Och det finns bättre tillfällen att lära barn det än just
när de är överväldigade av starka känslor. När barnet står där med sin
besvikelse är hon helt enkelt inte öppen för inlärning. Hon är upptagen av sin
känsla. Därför måste känslan tas om hand först. Det sker genom att föräldern benämner,
bekräftar och respekterar den. Därefter, om det verkar vara ett bra tillfälle,
kan man föra ett samtal om tacksamhet och hur den kan uttryckas.
Lägg ansvaret där det hör hemma!
Oroar dig för vad omgivningen tänker om ditt barn när hon
säger att hon vill ha fler paket? Tycker du att det är pinsamt att bekräfta
ditt barns känsla, istället för att markera att ”så där säger man inte”? I hear
you. Det är inte lätt att gå emot (föreställningar om) sociala normer.
Mitt tips: Det här är ditt problem. Inte barnets. Om du
oroar dig för hur den vuxna omgivningen skall reagera på att ditt barn beter
sig som det barn hon faktiskt är, då behöver du ta tag i dina egna känslor och
omgivningens förväntningar. Prata med de vuxna omkring dig om varför du gör som
du gör, vad som är viktigt för dig i relation till ditt barn, och kanske också
vad du oroar dig för att de tänker och tycker om ditt agerande. Lägg ansvaret
där det hör hemma, helt enkelt.
En riktigt God Jul önskar jag Dig och Din familj!
Ps. Du har väl inte missat att Mattias Ribbing och jag i vår
håller ytterligare några föreläsningar på temat För barnens bästa – från tjat
och skärmbråk till samarbete !?
Göteborg 22 januari Stockholm 3 mars Malmö 11 mars Umeå 18 mars
