Integritet och cookies: Den här webbplatsen använder cookies. Genom att fortsätta använda den här webbplatsen godkänner du deras användning. Om du vill veta mer, inklusive hur du kontrollerar cookies, se: Cookie-policy
Jag möter frågan från både föräldrar och pedagoger. Det kan handla om ett barn som inte trivs i skolan, ett barn som har svårt att hänga med, eller är understimulerat, i skolarbetet, ett barn som har svårigheter i samspelet med jämnåriga, ett barn som har ångestproblematik eller är deppigt.
När vi vuxna upplever att ett barn har problem försöker vi ofta hjälpa till. ”Gör så här!”, ”Jag har ett tips!”, ”Jag tror att om du bara…”, ”Jag har pratat med skolkuratorn och hon kan träffa dig på onsdag”, ”Specialpedagogen kan visa dig vilka hjälpmedel som finns”, ”Nu ringer jag och bokar jag tid hos psykologen för dig”.
Ibland säger barnet nej. Nej till allt som föreslås. Inte sällan blir de vuxna då under en tid ännu mer benägna att föreslå olika typer av hjälp. Barnet håller fast vid sitt nej och så småningom drar en del vuxna slutsatsen att barnet ”vägrar ta emot hjälp”.
Just den slutsatsen gör mig bekymrad, för när vi har uppfattningen om ett barn att hon ”vägrar” något då har vi hamnat i ett maktspel med barnet där vi egentligen bara har två val: att ge upp eller att tvinga. Inget av dem gagnar barnet eller relationen till barnet.
Mitt förslag: Släpp tolkningen att barnet ”vägrar” ta emot hjälp (för ja, det är faktiskt bara en, av flera möjliga, tolkningar) och intressera dig för vilka uppfattningar hos barnet, som ligger bakom det gång på gång upprepade nejet.
Kan det vara så att barnet:
– inte själv upplever att hon har problem? – tror att hon kan lösa problemet på egen hand, dvs inte behöver hjälp? – inte förstår hur det de vuxna föreslår skulle kunna hjälpa? – inte tror att det som föreslås skulle kunna hjälpa? – saknar tillit till att det de vuxna föreslår går att genomföra? – saknar tillit till att de personer som föreslås hjälpa henne förstår henne och vill henne väl? – tror att hon är värdelös och att ingenting kan hjälpa henne? – tror att hon inte är värd att må bra? – är rädd för förändring? – mår så dåligt att hon inte klarar av att ta in information?
Det här är bara några av alla tänkbara uppfattningar hos barnet, som kan ligga bakom att hon hittills sagt nej till den hjälp hon erbjudits.
Ett nej från barnet, eller upprepade sådana, behöver inte vara slutet på ett samtal. Låt det istället vara början på ett annat samtal, ett där barnet möts av intresse och respekt för sina egna uppfattningar och behov. Resultatet av ett sådant samtal kan skapa förutsättningar för en annan typ av hjälp, en hjälp som barnet förmår säga ja till.
Den här uppmaningen från en vuxen till ett barn är inte ovanlig. En del säger det som en ”push”: ”Jag förväntar mig att du gör det bästa, det skall man alltid göra.” Typ så. Andra säger det mer som en tröst: ”Bara du har gjort ditt bästa.”
”Ditt bästa”. Det är en ganska hög ribba, eller hur?
Handen på hjärtat – hur ofta gör du själv ”ditt bästa”? Hur ofta är ”ditt bästa” ens ett rimligt mål?
Jag vet barn som gråtit sent på kvällen för att de ännu inte, efter tre timmar med handstilsläxan, upplever att de gjort ”sitt bästa”. Jag vet barn som gått fullständigt i baklås för att tränaren sagt att ”idag är det viktigt att alla gör sitt bästa”.
”Gör ditt bästa”, det betyder väl att du skall använda 100 procent av din tillgängliga kapacitet, eller? Jag gör faktiskt ganska sällan mitt bästa. Jag gör det inte när jag rensar rabatterna. Inte heller när jag lagar mat, svarar på e-postmeddelanden eller viker tvätt… Faktiskt gör jag inte ens mitt bästa när jag borstar tänderna! Jag gör det jag tror är bra nog. Om jag var och varannan dag hade lagt mig vinn om att göra mitt bästa hade jag förmodligen varit utbränd för länge sedan.
Därför uppmanar jag inte heller mina barn med att göra sitt bästa. Jag uppmuntrar dem att fundera över vad de vill uppnå och att anpassa sina ansträngningar i relation till det.
Mer läsning: Min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns nu som pocket. Köp den hos Adlibris –> , Bokus –> eller i din närmaste bokhandel.
I juni var jag med i podden Föräldrasnack, som sänds hos svenska Yle i Finland. Jag svarade på lyssnarfrågor om barns raseriutbrott, om syskonbråk och om den sk. trotsåldern. Jag tycker det blev ett bra avsnitt, där jag fick möjlighet att utveckla mina svar ordentligt. Du kan lyssna direkt hos Yle eller på Spotify.
”Min kärlek till dig påverkas av vilka känslor du uttrycker.” Nej, så säger nog ingen förälder, men en del tydliggör ändå inför sina barn just det villkoret för kärlek. Det kan vara ett negativt villkor: ”Gå till ditt rum om du skall gråta så där!” eller ”Jag bryr mig inte om dig när du är ledsen”. Det kan också vara ett ”positivt villkor”: ”Sluta gråta nu och kom hit så får du en kram!” eller ”Jag tycker så mycket om att vara med dig nu när du är glad igen!”
Oavsett om villkoret är positivt eller negativt finns ett underliggande budskap som handlar om att vissa känslor är fel att uttrycka. Ett budskap som barn förstås uppfattar.
Forskarna Guy Roth och Avi Assor vid Ben Gurion Universitetet i Israel var intresserade av vilka effekter den här typen av villkorad kärlek har på barns empati. För att ta reda på det genomförde de intervjuer med barn mellan 5 och 6 år där de fick se en bild på ett ledset barn av samma kön som de själva. De fick frågor inom tre områden: 1) Hur tror du att det här barnet känner sig? 2) Känner du så här ibland? Kan du ge några exempel när du känt så? 3) Hur skulle du känna om du såg ett barn som såg ut så här? Vad skulle du göra? De bad också båda föräldrarna fylla i en enkät med frågor om hur de brukar bemöta barnet när det är ledset.
När man jämförde barn vars föräldrar använde negativt villkorad kärlek med barn vars föräldrar inte gjorde det visade det sig att de med negativa villkor i lägre grad:
– kunde identifiera att ett annat barn var ledset – var medvetna om ledsna känslor hos sig själva – hade en empatisk respons inför andra barns ledsna känslor
Hur var det då med de barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek? Som gav barnet extra mycket tillgivenhet och positiv uppmärksamhet när barnet avstod från att visa sig ledset? Att ge barn extra mycket uppmärksamhet och beröm när de ”gör rätt” framhålls ibland som en snällare och bättre form av föräldraskap än att dra undan sin kärlek upp när de ”gör fel”. Resultaten visade sig dock vara desamma för den här gruppen. De barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek var sämre på att identifiera att ett annat barn var ledsen, var mindre medvetna om ledsna känslor hos sig själva och hade en mindre empatisk respons när de såg andra barn som var ledsna.
Slutsatsen är alltså att när föräldrar villkorar sig uppmärksamhet och signalerar att kärleken till barnet är beroende av i huruvida barnet visar ledsna känslor då påverkar det barnets förmåga att förstå och svara på ledsna känslor, både hos sig själv och hos omgivningen.
Så vad skall man göra istället när barnet är ledsen? Det har den här studien inte tittat på, men mitt svar är givet: Agera på samma sätt som du vill att din omgivning skall agera gentemot dig när du är ledsen – med förståelse, respekt och omtanke.
