Hur får jag mitt barn att våga testa nya saker?
Här kommer ett nytt filmklipp, som jag gjort i samarbete med UR.
Författar Arkiv
Gör ditt bästa!
Den här uppmaningen från en vuxen till ett barn är inte ovanlig. En del säger det som en ”push”: ”Jag förväntar mig att du gör det bästa, det skall man alltid göra.” Typ så. Andra säger det mer som en tröst: ”Bara du har gjort ditt bästa.”
”Ditt bästa”. Det är en ganska hög ribba, eller hur?
Handen på hjärtat – hur ofta gör du själv ”ditt bästa”? Hur ofta är ”ditt bästa” ens ett rimligt mål?
Jag vet barn som gråtit sent på kvällen för att de ännu inte, efter tre timmar med handstilsläxan, upplever att de gjort ”sitt bästa”. Jag vet barn som gått fullständigt i baklås för att tränaren sagt att ”idag är det viktigt att alla gör sitt bästa”.
”Gör ditt bästa”, det betyder väl att du skall använda 100 procent av din tillgängliga kapacitet, eller? Jag gör faktiskt ganska sällan mitt bästa. Jag gör det inte när jag rensar rabatterna. Inte heller när jag lagar mat, svarar på e-postmeddelanden eller viker tvätt… Faktiskt gör jag inte ens mitt bästa när jag borstar tänderna! Jag gör det jag tror är bra nog. Om jag var och varannan dag hade lagt mig vinn om att göra mitt bästa hade jag förmodligen varit utbränd för länge sedan.
Därför uppmanar jag inte heller mina barn med att göra sitt bästa. Jag uppmuntrar dem att fundera över vad de vill uppnå och att anpassa sina ansträngningar i relation till det.
Mer läsning:
Min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns nu som pocket. Köp den hos Adlibris –> , Bokus –> eller i din närmaste bokhandel.
Så här slipper du hot, mutor och skrik
I juni var jag med i podden Föräldrasnack, som sänds hos svenska Yle i Finland. Jag svarade på lyssnarfrågor om barns raseriutbrott, om syskonbråk och om den sk. trotsåldern. Jag tycker det blev ett bra avsnitt, där jag fick möjlighet att utveckla mina svar ordentligt. Du kan lyssna direkt hos Yle eller på Spotify.
Känner sig ditt barn mer älskat av dig när hon är glad?
”Min kärlek till dig påverkas av vilka känslor du uttrycker.” Nej, så säger nog ingen förälder, men en del tydliggör ändå inför sina barn just det villkoret för kärlek. Det kan vara ett negativt villkor: ”Gå till ditt rum om du skall gråta så där!” eller ”Jag bryr mig inte om dig när du är ledsen”. Det kan också vara ett ”positivt villkor”: ”Sluta gråta nu och kom hit så får du en kram!” eller ”Jag tycker så mycket om att vara med dig nu när du är glad igen!”
Oavsett om villkoret är positivt eller negativt finns ett underliggande budskap som handlar om att vissa känslor är fel att uttrycka. Ett budskap som barn förstås uppfattar.
Forskarna Guy Roth och Avi Assor vid Ben Gurion Universitetet i Israel var intresserade av vilka effekter den här typen av villkorad kärlek har på barns empati. För att ta reda på det genomförde de intervjuer med barn mellan 5 och 6 år där de fick se en bild på ett ledset barn av samma kön som de själva. De fick frågor inom tre områden: 1) Hur tror du att det här barnet känner sig? 2) Känner du så här ibland? Kan du ge några exempel när du känt så? 3) Hur skulle du känna om du såg ett barn som såg ut så här? Vad skulle du göra? De bad också båda föräldrarna fylla i en enkät med frågor om hur de brukar bemöta barnet när det är ledset.
När man jämförde barn vars föräldrar använde negativt villkorad kärlek med barn vars föräldrar inte gjorde det visade det sig att de med negativa villkor i lägre grad:
– kunde identifiera att ett annat barn var ledset
– var medvetna om ledsna känslor hos sig själva
– hade en empatisk respons inför andra barns ledsna känslor
Hur var det då med de barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek? Som gav barnet extra mycket tillgivenhet och positiv uppmärksamhet när barnet avstod från att visa sig ledset? Att ge barn extra mycket uppmärksamhet och beröm när de ”gör rätt” framhålls ibland som en snällare och bättre form av föräldraskap än att dra undan sin kärlek upp när de ”gör fel”. Resultaten visade sig dock vara desamma för den här gruppen. De barn vars föräldrar använde positivt villkorad kärlek var sämre på att identifiera att ett annat barn var ledsen, var mindre medvetna om ledsna känslor hos sig själva och hade en mindre empatisk respons när de såg andra barn som var ledsna.
Slutsatsen är alltså att när föräldrar villkorar sig uppmärksamhet och signalerar att kärleken till barnet är beroende av i huruvida barnet visar ledsna känslor då påverkar det barnets förmåga att förstå och svara på ledsna känslor, både hos sig själv och hos omgivningen.
Så vad skall man göra istället när barnet är ledsen? Det har den här studien inte tittat på, men mitt svar är givet: Agera på samma sätt som du vill att din omgivning skall agera gentemot dig när du är ledsen – med förståelse, respekt och omtanke.
Är du en föräldrar som förstår eller en som försäkrar?
– Det är inte farligt, jag lovar!
– Det är superkul. Du kommer att gilla det, det är jag säker på!
När barn inte vill eller vågar något är det lätt hänt att man som förälder kommer med försäkringar: ”Det kommer att gå bra!” För du vet ju det. Tror dig i alla fall veta.
Problemet, ur barnets perspektiv, är att du inte alls verkar veta eller förstå. Hur det är för henne. Hur hon känner. Barnet har inte behov av dina försäkringar i det här läget. Hon har behov av din förståelse. För att förstå måste du fråga (och visa respekt för svaren):
– Berätta, vad är det som skrämmer dig?
– Vad tror du kommer att hända?
– Jag är inte säker på att jag förstår vad du oroar dig för. Kan du försöka förklara för mig?
Hur skall ditt barn kunna lita på att du vet vad som blir bäst för henne – om du inte har frågat henne vad hon själv tänker? Hur skall hon kunna tro på att du kan hjälpa henne lösa problemet hon står inför – om hon inte vet att du har förstått problemet?