Till dig som tycker att ordningsbetyg i skolan är en bra idé!

Får jag be dig följa med mig på en liten tankemässig utflykt?

Tänk dig att du just fått besked att du skall delta på en konferens. Äntligen! Du har längtat efter att få vara med på just den här konferensen. Nästan alla i din omgivning har redan deltagit i den och de säger att det är väldigt stimulerande och att du kommer att få lära dig massa viktiga färdigheter.

Första dagen är du fylld av spänd förväntan. Du har satt på dig fina kläder och kammat håret. I hallen utanför ser du dig lite oroligt omkring. Du hoppas att du kommer att hitta några trevliga människor att umgås med i pauserna. Kanske kan du till och med få nya vänner?

När ni kommer in i konferenslokalen blir du förvånad. Det finns inga bord eller stolar. Att sitta på golvet känns okej den första kvarten, men snart känner du av din onda rygg. Du skruvar på dig och får genast ett ilsket ögonkast från föreläsaren. Du sträcker på dig och försöker lyssna på vad som sägs. Det är bara det är att det är så svårt att fokusera. Det är ju så varmt i lokalen! Du ser dig omkring, men ingen annan verkar lida av värmen. Konstigt, tänker du. Okej, lyssna var det! Men vad säger föreläsaren egentligen? Du förstår, men ändå inte. Han pratar en dialekt som gör det svårt för dig att hänga med. När du verkligen anstränger dig kan du hålla fokus i kanske en minut, men du sitter ju så obekvämt och om det bara inte vore så varmt i rummet… Svetten klibbar under armarna. Du börjar längta efter pausen.

Efter den alldeles för korta rasten fortsätter föreläsaren med den konstiga dialekten att prata. Du har bestämt dig för att verkligen fokusera, men det visar sig att du missade lite information tidigare och den verkar vara avgörande för att förstå vad som sägs nu. Du räcker upp handen, ber om ett förtydligande och får en suck tillbaka: ”Det där gick jag igenom i förmiddags. Du borde ha lyssnat då!” Du skäms lite inför dina konferenskollegor. Det kryper i benen och svetten rinner. Du försöker fläkta lite med händerna framför ansiktet och du lutar dig bakåt på golvet. Föreläsaren går förbi dig, lägger händerna på dina axlar och trycker till: ”Sitt ordentligt, har jag sagt!”

När du kommer hem känner du dig urlakad. Du har inte lärt dig något och ändå är du så trött! Du ringer din chef och undrar om du kan få sluta på konferensen. Han låter förvånad. ”Sluta? Det går ju inte! Vi har ju konferensplikt i det här landet. Du måste delta på konferensen i tio år, precis som alla andra!”

Det tar inte lång tid innan övriga konferensdeltagare har förstått att du är ”den jobbige”. Den som inte sitter still, som ställer dumma frågor, som hela tiden klagar över värmen i lokalen. Det blir svårt att få vänner. Ingen vill ju vara med den som är ”jobbig”.

Dina första år på konferensen kantas av tillsägelser. ”Sitt still! Behåll kläderna på! Vifta inte med händerna framför ansiktet! Lyssna! Skärp dig! Ifrågasätt inte!” Du försöker verkligen leva upp till förväntningarna, men det är så svårt! Du sitter så obekvämt att det helt enkelt inte är möjligt att sitta still. Du fattar inte varför föreläsaren använder en sådan svår dialekt. Du förstår inte syftet med att lära dig konferensbibeln. Och varför envisas de med att du måste behålla kavajen på, när det är så varmt i lokalen att du håller på att smälta bort? Dina envisa frågor får inga svar som ökar din förståelse: ”Det står i konferensplanen!” är det vanligaste svaret. ”Och!?”, undrar du, men där tar samtalet slut. Föreläsaren ger dig en uppgiven blick och säger: ”Gör bara som jag säger, nu.”

Din chef och din partner försöker hjälpa dig. Ni träffas otaliga gånger tillsammans med konferensledningen för sk. DHT-möten (Deltagarhälsoteam-möten). Där berättar ni hur du mår och vad som skulle kunna hjälpa dig. Konferensledningen lägger huvudena på sned och lovar prata med föreläsaren. Sedan händer ingenting.

Till sist, när du går ditt fjärde år på konferensen, skriver konferensläkaren en remiss till en sk. utredning. Det sägs att man behöver hjälp att förstå varför du är en sådan ”problemdeltagare”. Ett år senare genomförs utredningen. (Du hade tur och fick en återbudstid, normalt är väntetiden minst två år.) Den visar att du, jämfört med de flesta andra, har en lite annorlunda hjärna. Den gör det svårt för dig att reglera din kroppstemperatur och förstå människor som pratar dialekten som används på konferensen. Din chef, som länge varit orolig för dig, blir lättad och säger att nu kommer du nog att få förståelse och anpassningar på konferensen. Det kommer äntligen att bli bra för dig!

Hoppet förbyts snart i förtvivlan och uppgivenhet när det visar sig att konferensinstitutet saknar resurser för att göra de anpassningar du behöver. De lovar att ansöka om nödvändiga medel, men varnar samtidigt för att kvarnarna mal långsamt och att ansökan sällan beviljas. (14 månader senare meddelas också, som förväntat, avslag.) Din partner hör talas om en specialkonferens för deltagare med just dina behov – den lär vara helt fantastisk. Hen berättar för dig och ni känner er hoppfulla. Rullgardinen faller dock ner igen när ni får veta att det är 47 sökande till varje plats.

En dag när solen skiner in genom fönstret i konferenslokalen och ytterligare värmer din redan överhettade kropp får du ett sammanbrott. Du kastar boken du har i knät, den råkar hamna i huvudet på deltagaren framför, springer mot dörren och på vägen stöter du till föreläsarpulpeten så att den välter. Föreläsaren blockerar dörren: ”Du kan inte springa ut hur som helst! Det är ju konferensplikt, remember?” I vanmakt höjer du rösten och berättar hur mycket du hatar den här j—a verksamheten! Resultatet blir ”chefsringning”, där din chef får veta att du betett dig synnerligen respektlöst. Senare har chefen ett allvarligt samtal med dig (igen): ”Du måste försöka skärpa till dig! Du vet ju att man inte får skrika åt föreläsaren.” Uppgivenheten väller upp inom dig. Inte ens din chef verkar förstå vilken absurd situation du befinner dig i.

Efter sex år på konferensen utvecklar du till slut en djup depression. Efter ett par veckors frånvaro kommer det ett brev, ett vitesföreläggande. Om du inte kommer tillbaka till konferensen omgående får er familj dryga böter. Din partner gråter, ringer konferensledningen och säger att det här är ju orimligt! ”Hur kan ni begära att min partner skall komma till en plats varje dag där hen mår så fruktansvärt dåligt?” Svaret låter hårt, men det är samma svar som nästan alla i samma situation får: ”Hen kan om hen vill! Det är faktiskt bara att ta sig själv i kragen och skärpa till sig! Alla andra i konferensgruppen kan ju uppföra sig!” Din partner får också veta att om du inte går frivilligt till konferensen, får hen helt enkelt bära dit dig.

De sista åren går du varje dag, av omsorg om din partner och er ekonomi, till konferensen. Samtidigt är du arg nästan hela tiden. Det är ett j—a skitinstitut! (Du har börjat tänka på det som ”fängelset”.) Du protesterar på de sätt du kan. Du ställer provocerande frågor, du ålar runt på golvet, du viftar med armarna, du tar av kavajen, du vägrar göra dina läxor.

Ditt beteende stör förstås de andra på konferensen, men du har inte längre förmågan att bry dig. Åtta-nio år av bristande förståelse för dina behov har gjort dig ganska avtrubbad. Dessutom har ju alla sagt att du är ”jobbig”, ”bråkig”, ”utåtagerande”. Det börjar bli svårt för dig att tro att du skall kunna vara något annat än just det.

Sista året kommer konferensledningen så äntligen på ett genidrag! Från och med nu kommer du att få betyg i ordning. Det, säger de med övertygelse i rösten, kommer alldeles säkert att motivera dig att förändra ditt beteende och börja ta ansvar.

Ta nu ett djupt andetag och tänk efter ordentligt: Tror du att ordningsbetyg kommer att vara det som till sist får dig att leva upp till konferensledningens förväntningar på ditt beteende?

MEN!

Tänker du att berättelsen inte erbjuder en relevant jämförelse? Att ordningsbetyg ju inte syftar till att sätta dit eller peka ut elever som, i likhet med ”du” i berättelsen, har riktigt problem. Ordningsbetygen skall bara vara en signal till de elever som kan – men inte vill – uppföra sig. De andra eleverna, de som behöver hjälp, skall förstås få det. Är det så du menar?

Det är förstås möjligt att de finns, de där eleverna som kan men inte vill. Det är också möjligt att du som tror att du vet en sådan elev inte har tittat tillräckligt noga. Handen på hjärtat – känner du verkligen den eleven? Vet du att hen inte har några svårigheter som gör det svårt att leva upp till samma krav som jämnåriga klarar? Eller vill du inte veta? Känns det bara så himla bra att du hittat en enkel lösning på ett svårt problem?

Jag tycker så här. Vi börjar med att hjälpa alla de elever som idag inte får det stöd de behöver för att klara skolans krav. Alla de som inte bara kan ”skärpa till sig”. Alla dem för vilka ordningsbetyg bara skulle vara ännu ett bevis på det de redan tror sig veta: Att de är värdelösa eller helt missförstådda. Sedan kan vi utvärdera och se om ordningsbetyg behövs för att uppnå arbetsro i klassrummen. Skall vi säga så?

På turné – för barnens bästa!

I höst drar Mattias Ribbing och jag ut på en gemensam föreläsningsturné! Vill du veta mer om orter, datum, biljetter osv? Surfa vidare till barnens-basta.se. Du kan också följa oss på vår gemensamma facebooksida. Om du klickar på ”Följ” och väljer att slå på aviseringar så missar du inga inlägg.


Spåra från din sida.

Kommentarer (3)

  • Avatar

    Patrik

    |

    Hej Petra, tänk positivt ibland också. Inlägget blir inte trovärdigt i mina ögon eftersom du inte belyser några ens potentiella positiva saker som kan komma ut av det. I min värld så beror det helt på hur det implementeras och här har jag ingen kunskap om hur det är tänkt. Man kan tänka sig att det blir ett mer relativt betyg, så att en som har svårt kan få ett bevis för att han faktiskt har ansträngt sig. Samt att fokus på detta området kan innebära en hel del positiva (och i mina ögon nödvändiga) förbättringar i ordning och reda i skol/läromiljön. Eftersom så många med mycket mer kunskap än jag tycker att ordningsbetyg är en dålig ide så tror jag på dem, men det betyder inte att den är genomdålig.

    Reply

  • Avatar

    Jakob

    |

    Jag är mest orolig att ordningsbetyget ska ta fokus från de verkliga problemen i skolan. I BÄSTA fall kan det kanske hjälpa litegrann på något sätt, men det är i så fall ett jättelitet plåster på ett benbrott. Skolan har andra fundamentala problem, som exv för låga löner och betygsinflation som ett sätt att locka elever.

    Ordningsbetyg är en billig sak att införa som man kan plocka poäng på och under tiden kan man skjuta de dyra och arbetskrävande lösningarna på framtiden.

    (Personligen skulle jag vilja kopiera den finska skolan rakt av – som väl är den svenska skolan från förr?)

    Reply

  • Avatar

    Camilla

    |

    Varför lyckas inte alla barn få hjälp idag? Brist på pengar? Underbemannade? Överbelastade lärare?
    Ibland kanske man ska lösa de vuxnas problem för att sedan kunna lösa barnens..

    Reply

Lämna en kommentar