Kommentarer (17)

  • Alla måste läsa | Livet

    |

    […] och pedagoger borde läsa. Det är Petra Krantz Lindgren som har skrivit den och den heter Med känsla för barns självkänsla. Den som följer Petra Krantz Lindgrens blogg eller facebooksida vet att hon verkligen har sinne […]

    Reply

  • Avatar

    Mia

    |

    Tack för din bok! Jag testar starkt att förhålla mig på det sätt som du beskriver i boken , utan att för den skull vara helt omvänd förstås . Men det känns så rätt med de första verktygen jag kunnat använda i samtal med min son- tex igår berättade han om skitpratarproblemet i skolan!
    Jag ställde honom frågor och han reflekterade öppet och kom till viktiga insikter i problem lösning!
    Empati , värme,problem lösningar han själv tänkt ut att använda…
    Tack! Jag är en vandrande pr maskin då jag talar varmt om boken överallt snart! Socialförvaltningen, kompisar skolan osv

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Underbart! Tack för att du berättar Mia. Jag firar med både dig och sonen!

      Reply

  • Avatar

    Ellie

    |

    Tack för att du beskriver det jag länge tänkt men haft svårt att leva ut, barns tankar och känslor är lika viktiga som vuxnas, det svåra är bara att kunna mötas på ett sätt så att ingen förlorar! Nu har jag fått några tips på hur jag kan jobba med detta. Men det är svårt att sätta ord på sina känslor när man inte är van! Jag skulle verkligen rekomendera ALLA som har med barn att göra att läsa boken!:-) För det är konstigt att man har en tendens att behandla sina barn (det bästa som man har!) som om de vore ens värsta fiende…

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, det är rätt konstigt, eller hur!? Tack Ellie, för fina ord.

      Reply

  • Avatar

    Josefin

    |

    Hej Petra,

    Vi försöker tillämpa din metod i vardagen, men måste erkänna att det är lite svårt då min dotter är väldigt känslosam och extremt envis av sig. Sonen har en annorlunda personlighet och med honom tycker jag metoden funkar bra. Kan tillägga att min dotter inte alls har någon form av problem som adhd, stark överkänslighet i övrigt, inga andra kriterier stämmer in på de problemen. Det är mest att hon vill/vill inte vissa saker så starkt att det ofta bara exploderar innan man ens hinner säga vad man observerar.

    Igår lekte min dotter med en kompis hemma hos oss och en stund innan kompisen skulle gå hem kom de ihop sig om vilken lek de skulle leka. Min dotter som inte ville leka samma lek som kompisen blev då arg och sprang skrikande in på ett annat rum och lämnade kompisen själv. Hur skulle du gjort i ett sånt här fall när en kompis är inblandad?
    Jag vet att det berodde på att min dotter tyckte så mycket om den där leken och visste att kompisen snart skulle gå hem, samt att hon inte fått tillräckligt med sömn natten innan (allt blir svårare då). Det var viktigt för henne att fortsätta leka, men kompisen var ju trött och det var viktigt för henne med en lugn stund innan hon skulle åka hem. Hur gör man med sådana situationer när man inte tycker att ens barn beter sig schysst med kompisen? Även om jag förstod min dotters beteende tror jag det var svårt för kompisen att förstå det. Vill ju inte att hennes kompisar drar sig för att leka med henne pga detta. Min förhoppning är att om jag fortsätter kanske min dotter kommer lära sig att uttrycka sig bättre med kompisarna och kanske försöka ”motivera” på ett bra sätt till att leka samma lek (istället för att bli arg) och hon kanske samtidigt kommer acceptera kompisarnas behov lite bättre…

    Hon är 6 år nu så kanske är det en lite extra känslig fas.

    Tack i alla fall för en bok med flera konkreta tips!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Josefin,
      det du beskriver är en väldigt vanlig situation med barn i den åldern och jag tror inte det är rimligt att förvänta sig att hon skall hantera den ”schysst” än på något eller några år (vilket jag inte heller vet om du förväntar dig).
      En hjälp på vägen i det som vi vuxna uppfattar som ”rätt” sätt att hantera den här situationen (dvs visa respekt och förståelse för kompisens önskan ) tror jag är att visa respekt och förståelse för ditt barns önskan. Det kanske låter ungefär så här: ”Blev du besviken när X inte ville leka samma lek som du?” ”Handlar det om att du gillar den leken jättemycket?” ”Vad är det du gillar så mycket just med den leken?” Dvs. prata om leken hon gillar och visa förståelse för hur viktig den är för henne. Ha inte bråttom i den här fasen! Det här är inget du kan hasta förbi för att komma till din poäng (att du tycker att hon måste visa respekt för kompisen). Det märker din dotter i så fall och ingen tycker om att bli utsatt för metoder i syfte att ändra sitt beteende. När ni når tillbaka till kontakt och samtal kan du skifta fokus till kompisens syn på saken. ”Jag tror att X är trött och behöver vila. Vad tror du?” Och sedan, när båda sidor av saken blivit uppmärksammade och accepterade: ”Hur kan ni göra nu för att det skall bli bra för er båda?”
      Jag tror att din dotter på sikt kommer att lära sig uttrycka och motivera sina önskemål och behov om hon märker att det finns acceptans för det hos omgivningen. Men ofta har vi vuxna bråttom (vi tycker synd om den andra ungen och skäms själva) och kör på i 180. ”Jag förstår att du blir besviken, men du måste förstå att X är trött och nu får ni leka något som är lugnt!”

      Hänger du med på hur jag menar?

      Reply

      • Avatar

        Josefin

        |

        Tack för ditt svar Petra! Jag tycker det låter väldigt bra men min dotter var liksom i ett låst läge nästan redan från början pga att hon ögonblickligen blev så arg och grät när hon fått nej från kompisen. Jag tyckte inte att jag kunde komma fram till henne och hon i sin tur var liksom för arg för att sätta ord på det hela (hon bara skrek att ”jag vet inte varför jag tycker om den leken, för att jag bara vill leka den leken annars är allt förstört!”). Sedan skulle kompisen hem och då blev hon ju ännu mer ledsen så konflikten blev liksom aldrig löst, sista halvtimmen tillsammans var min dotter jätteledsen och arg i ett annat rum. Jag fick lägga ned all dialog och utvänta att stormen lagt sig.

        Min man skämdes! Jag känner mig mest orolig över att kompisarna kommer tröttna för det här händer ganska ofta, dock bara på hemmaplan där hon känner sig som tryggast och vågar släppa loss sina känslor. Kanske borde jag inte ingripa alls egentligen, min dotter kanske räknar med att jag ska lösa allt och att det är därför hon bara gör så hemma, men jag vill ju inte heller att kompisarna ska känna sig illa till mods hemma hos oss. Vad det gäller syskonbråk är jag helt med i artiklarna du skrivit om det men det vore jätteintressant med en artikel om kompisbråk på hemmaplan, har du skrivit någon sådan? 🙂

        När min dotter var lugn och som vanligt igen under eftermiddagen kunde jag och hon och jag prata om det ungefär som du beskrev det och då kändes det värdefullt.

        Jag tänker fortsätta att jobba enligt din bok. Jag tror inte att jag hittills inte sett/accepterat hennes behov utan snarare tvärtom . En anledning är kanske att jag, som säkert många andra föräldrar, har varit väldigt mån om mina barns behov och lyssnat på dem, men kanske inte tidigare tänkt på att dela med mig av mina egna behov som ofta hamnat i sista rum. Det kan vara lite därför hon kanske har svårt att inse att andra inte alltid vill som henne. Hade inte sett det som ett problem tidigare för hon är väldigt go mot alla i övrigt och jag tycker ändå hon visar att hon bryr sig mycket om andra, hon delar med sig osv och är väldigt social, men det krisar just i lägen när hon vill någonting väldigt starkt som den andre säger nej till.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej igen Josefin,
        tycker det låter som att du har massor av funderingar att jobba vidare utifrån!
        Bra att prata efteråt om det som hände, som du gjorde. På så sätt kan hon få tilltro till att du är beredd att lyssna på hennes behov och kanske på sikt också lära sig uttrycka dem i stunden. Fråga också gärna om hon har några tankar kring hur ni kan göra nästa gång för att undvika att hamna i det här läget (som ju alldeles säkert är jättejobbigt för henne.) Detta är dock en process som kommer att ta tid! Problemet kommer inte att vara löst till nästa vecka…
        Allt gott
        Petra

        Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Tack för din fina bok! Vi hade problem på morgnarna när vi skulle till skolan. Läste kapitlet om jobbiga morgnar i din bok och sen dess har vi inte haft många jobbiga morgnar. Min 6-åring ville inte alls gå till förskolan innan hon hade fått tillräckligt mycket närhet. Det blev så tydligt för mig när jag läste din bok!
    Tusen tack för att du skrev boken!
    Karin

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Åh, vad glad jag blir av att läsa detta. Tack!

      Reply

  • Avatar

    Mai-Kim

    |

    Hej Petra,
    driver en engelskspråkig förskola och har således många föäldrar som inte talar svenska. Finns din bok översatt till Engelska?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Nej, tyvärr inte, Mai-Kim.

      Reply

Lämna en kommentar