Belöna ”rätt” beteende eller förstå vad barnet behöver?

Bråk om städning och undanplockning, tjafs om tider, gnäll om kläder och mat. Listan över potentiella konflikter mellan barn och vuxna kan göras lång. För att minska antalet konflikter och få barnen att göra som man själv vill inför vissa vuxna, både föräldrar och pedagoger, belöningssystem för barnen. Varje gång barnet utför en överenskommen handling (hänger upp sina kläder i hallen, sitter tyst under samlingen eller vad man nu bestämt) får barnet en symbol: ett klistermärke, en glaskula, ett kryss i en ruta eller något annat. Efter ett visst antal symboler får barnet en belöning: spela ett spel, titta på en film eller massage till exempel.

guldstjärnorSystemet kan förefalla lockande. Det tycks vara ett enkelt och smidigt sätt att undvika konflikter, dessutom helt utan inslag av negativ disciplin som ilska, straff, hotelser, skuld- eller skambeläggande. Jag menar att det finns en hel del andra risker med att belöna barnen för ”gott uppförande”. Idag tänkte jag skriva om en av dessa risker, den som jag ser som den mest grundläggande: att belöningar drar vår uppmärksamhet bort från det som pågår inuti barnet.

Min argumentation bygger på ett grundantagande. Jag utgår från att allt vi människor gör syftar till att tillgodose behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att tillgodose mitt behov av kreativitet och att bidra till andra människor. Om en stund skall jag åka och handla mat. Det gör jag för att tillgodose mitt behov av näring. Ikväll hoppas jag att mina barn vill spela spel och läsa böcker tillsammans med mig för jag längtar massor efter lek och gemenskap.

Barnen skiljer sig förstås inte från dig eller mig i det här avseendet. Det finns behov bakom alla deras beteenden också. Dessutom tror jag att de har samma behov som vi vuxna. Både de och vi längtar efter kärlek, förståelse, omtanke, respekt, vila, självbestämmande, lek, gemenskap – för att bara nämna några av alla grundläggande mänskliga behov.

Problemet med att använda belöningssystem för att få barnen att ändra på sitt beteende är att man helt bortser från barnens behov. Man missar att barnets beteende faktiskt är barnets sätt att försöka tillgodose grundläggande mänskliga behov. Om jag lovar mitt barn en guldstjärna för varje middag som hon sitter still vid matbordet och inte avbryter om någon annan pratar kommer jag troligen att få lugn och ro. Jag får å andra sidan ingen aning om varför hon är orolig i samband med middagen. Är det kanske så att hon har behov av förtrolighet, av gemenskap och att bli sedd och bekräftad? Och om jag lovar mitt barn en glaskula för varje morgon hon är påklädd och klar för skolan senast kvart i åtta ser hon kanske till att vara det. Jag har å andra sidan inte fått någon ökad förståelse för varför hon tar sådan tid på sig. Är det kanske i själva verket så att hon tycker att det är obehagligt att komma tidigt till skolan eftersom hon inte har någon att vara med på skolgården? Och om läraren lovar eleven som brukar prata och skämta mycket på lektionerna ett kryss i en ruta för varje lektion som han bara pratar när han får ordet kommer eleven kanske att bidra till det lugn som läraren eftersträvar. Läraren har å andra sidan inte fått någon inblick i varför barnet stör i klassrummet. Tvivlar barnet kanske på att hon duger och får vara en del i klassens gemenskap? Är det störande beteendet ett sätt för henne att bli sedd och få den bekräftelse som hon så mycket längtar efter? Kort sagt, belöningssystem drar de vuxnas fokus bort från barnens behov.

Tänk dig att ditt barn står i köket och skriker efter vatten. Hon är törstig men når inte kranen. Jag tror knappast att du i det läget skulle plocka fram ett ark med guldstjärnemärken och säga: ”Vet du vad, jag orkar inte lyssna på ditt skrik. Därför gör vi så här: för varje dag som du avstår från att skrika efter vatten får du en guldstjärna”. Självklart inte – för du förstår ju att ungen behöver vätska. Det är ett grundläggande mänskligt behov. Därför gissar jag att du hjälper henne att få tillgång till det vatten hon behöver. Du visar henne hur hon kan dra fram en stol för att nå kranen eller tar med henne till badrummet och förklarar att där kan hon ta vatten själv eftersom kranen sitter lägre. Du vet att när hon fått sitt behov tillgodosett kommer hon att sluta skrika.

Jag tror att detsamma gäller barnen som kanar runt på stolen, är långsamma på morgonen och stör i klassrummet. Om de får hjälp att tillgodose sina behov på andra sätt kommer de att sluta med sina ”störande” beteenden. Det är inget självändamål att kana på stolen, vara sen eller prata mycket i klassrummet. Det är något som barnen gör för att tillgodose behov som de har. När vuxna belönar ett barn för ”rätt” beteende – istället för att försöka förstå vilka behov barnet har och hjälpa henne tillgodose dem på något annat sätt – är jag orolig för att barnet uppfattar budskapet: ”vad du behöver är inte intressant. Dina behov är inte mer värdefulla några klistermärken och lite kli på ryggen”.

—-

Läs gärna mer om min kritik mot belöningssystem:
”Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn” –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 21 Kommentarer

Det vi lär barnen

Jag står och kammar dotterns hår. Vi småpratar om gästerna som kommer om en stund.

– Hur vill du har håret älskling? Uppsatt eller utsläppt?
– Jag vill ha tre flätor mamma. Kan du göra det?

Det är knappt att jag lägger märke till den förbiflygande tanken: ”Tre flätor? Det är väl inte precis kalasmässigt?” Jag slänger en snabb blick på klockan.

– Jag känner mig lite stressad. Gästerna kommer snart. Jag är villig att göra en eller två flätor. Vilket vill du?
– Vilket tror du att gästerna tycker är finast?

Det nyper till i bröstet. Jag vill att dottern skall veta att hon är fin oavsett vilket hon väljer. Jag vill att hon skall utgå från vad hon själv gillar och inte från vad hon tror att andra gillar.

– Välj det du tycker är finast. Det viktiga är ju att du känner dig fin!
– Jag tycker att jag är finast i tre flätor. 

Det blev tre flätor. Och en viktig påminnelse om att orden jag säger är långt ifrån allt som jag lär min dotter.

___

Jag uppskattar massor om du vill dela det jag skriver! Klicka på ”Share” här nedan och välj om du vill dela inlägget via Facebook, Twitter osv.

Läs mer 5 Kommentarer

Varför blir det så ofta tjafs om självklarheter?

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! 8-åringen sitter vid köksbordet, ritar en teckning och drömmer om sommaren.
– Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Jo, flytväst får du ha ett tag till.
– Varför det!? En gnällig ton smyger sin in i sonens röst.
– Därför att det är väldigt stor skillnad på att simma 25 meter i en uppvärmd inomhusbassäng och att ramla i 16 gradigt vatten med kläderna på. Man blir rädd. Och tung. Och orkar inte simma.
– Men jag kan ju simma!!! Det var väl ingen vits med att gå på simskola om du ändå tänker tvinga mig att ha flytväst jämt!?!?!

Känner du igen situationen? Det som börjar som ett mysigt köksbordssnack förvandlas snabbt till en trist konflikt. Glädje och gemenskap byts mot irritation och besvikelse. Du känner dig ledsen och undrar vad som hände. Du ville ju bara väl. Berätta vad som gäller. Vara tydlig. Det fattar väl vem som helst att man inte kan simma med kläderna på i djupt, kallt vatten bara för att man tagit Guldfisken i en uppvärmd innebassäng?! Varför måste det så ofta bli tjafs om självklarheter?

DSC_0075.JPG

(Foto: Rob Faber)

Svaret tror jag kan sammanfattas i en enda mening: ”tryck skapar mottryck”! Jag är rätt övertygad om att barnet själv kan klura ut att det är stor skillnad på att simma i en uppvärmd bassäng och att ramla i havet med kläderna på och att det kan vara lämpligt att ha flytväst på bryggan ytterligare något eller några år. Men han behöver mentalt svängrum för att komma till den slutsatsen. Han behöver känna att hans mamma har förtroende för att han vill sig själv väl. För det är väl klart att han vill!! Men när hans mamma pratar till honom som om han inte förstod sitt eget bästa känner han sig frustrerad, tänker att ”hon skall minsann inte få bestämma över mig!”. Hon trycker på och han trycker tillbaka. Det nödvändiga mentala svängrummet krymper.

Hur kunde mamman gjort istället? Kanske så här:

– Jag längtar till sommaren när jag kan fiska med mitt nya kastspö! Jag får gå till bryggan själv nu, eller hur mamma?!
– Ja, det får du absolut göra.
– Och jag kan simma nu, så jag behöver inte ha någon flytväst!
– Ja, du kan simma! Du är riktigt glad för att du lärt dig det va?!
– Ja! Jag tog faktiskt Guldfisken…
– Jag vet! Jag är glad för din skull älskling! Du jag undrar… hur är tanken på att ramla i vattnet från bryggan när du fiskar? Om det är kallt och blåsigt och så tänker jag… Är du trygg med att du klarar av att simma till bryggan då?
– Jag vet inte riktigt…
– Nä…?
– Jag tänker nog kanske ha flytväst i alla fall i sommar också….
– Mm… Det är viktigt för dig att känna dig trygg när du fiskar. Är det så?
– Ja, faktiskt.

Barn är smarta. De vet oftast vad som är bra för dem. Om föräldrarna lämnar utrymme för eftertanke.

_______

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 8 Kommentarer

Gör det inte så attans svårt för barnen!

Empati, hänsyn, omtanke – egenskaper de allra flesta föräldrar vill ge sitt barn. Vi vill att barnet skall ha förmåga att förstå vad andra människor behöver och vilja ta hänsyn till det. Vi vill att hon skall förstå att det blir enklare för oss om alla hjälps åt hemma och därför vilja duka av sin egen tallrik och plocka upp sina leksaker från vardagsrumsgolvet. Vi vill att hon skall inse hur viktigt det är för oss att komma i tid till jobbet på morgonen och därför klä på sig och komma när vi ber om det.

Om vi nu så gärna vill att barnet skall förstå och ta hänsyn till våra, och andra människors, behov underlättar det förstås för henne om vi berättar vad vi har för behov! Ett sätt att göra det är att uppmärksamma när hon gör något som bidrar till andra människors behov. Att visa uppskattning helt enkelt.

– Det är jag jättebra på att göra! Jag talar alltid om för mina barn hur duktiga dom är när dom dukar av själva och klär på sig på morgonen!

Den här reaktionen är ganska vanlig när jag pratar om det här med föräldrar jag möter. I kölvattnet av ”kbt-hypen” och den positiva psykologin har många föräldrar anammat idén om ”positiv förstärkning”. Tanken är att om barnet får positiv uppmärksamhet när hon gör bra saker kommer hon att fortsätta göra bra saker. Därför översköljs många barn idag med tillrop från sina välmenande föräldrar:

– Vad bra att du dukade av din tallrik!
– Vad duktig du var som klädde på dig!
– Vad fint att du borstar dina tänder!
– Du är allt bra duktig du som stänger av tv:n när jag säger till!

Det finns ett stort problem med den här typen av uppskattning: den lämnar barnet i total okunnighet om vad det är i hennes beteende som är bra eller duktigt! Vad var det som var bra med att hon dukade av sin tallrik? Att hon kom ihåg att göra det? Att hon klarade av att balansera tallriken, glaset och besticken hela vägen till diskbänken? Att hon bidrog till att förenkla arbetet för någon annan? Och vad var det som var duktigt med att hon klädde på sig? Att hon kom ihåg att sätta en strumpa på varje fot? Att hon klarade av det krångliga blixtlåset? Eller att det underlättade för mamma att hinna i tid till arbetet?

Tänk om föräldern istället säger:

– Tack för att du dukade av din tallrik. Jag trivs när det är ordning i köket.
– Tack för att du klädde på dig så snabbt. Nu kommer jag i tid till jobbet och det är viktigt för mig att göra det.

Då blir det oändligt mycket tydligare för barnet vilka behov som föräldrarna har och på vilka sätt som hon kan bidra till dem. ”Aha, pappa gillar ordning!” och ”det är viktigt för mamma att komma i tid till jobbet”. Baserat på tydlig uppskattningen kan barnet själva komma på andra saker hon kan göra för att bidra till sina föräldrar och andra människor (dvs. ta hänsyn, vara omtänksam, visa empati – vad man nu väljer att kalla det). Hon kan städa undan sina leksaker och plocka upp sina kläder från golvet. Hon kan stänga av tv:n när mamma säger till och skynda på sina steg. Men om föräldern bara säger ”vad bra att du dukade av din tallrik och vad duktig du var som klädde på dig”? Ja, det säger sig självt att det är svårt för barnet att veta vad mer hon kan göra för att bidra eftersom det troligen är ganska otydligt för henne vad det är hon bidrar till.

Vill du att ditt barn skall förstå vad du behöver och ta hänsyn till det? Gör det inte så attans svårt för henne! Göm inte dina behov bakom etiketter som ”bra” och ”duktig”. Berätta helt enkelt vad du behöver, uppskattar, gillar och värdesätter och på vilket sätt hon bidrar till det.

– Tack för att du kom med en gång när jag ropade att maten var klar. Jag gillar när vi äter tillsammans!
– Tack för att du såg dig för innan du gick över gatan. Jag känner mig trygg när jag vet att du gör det.
– Jag hörde att du tackade farmor för maten. Jag blev glad för jag gillar verkligen när man visar sin uppskattning gentemot andra människor.

——–

Gillar du texten? Jag uppskattar massor om du vill dela den vidare så att fler vuxna kan inspireras!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Följ mig på Facebook –>

Läs mer 17 Kommentarer

Ser du den öppna dörren?

Jag tror att alla föräldrar vill komma sitt barn riktigt nära. Vi längtar efter tillträde till barnets inre liv. Vad rymmer hon där inne? Vad funderar hon på? Vad oroar hon sig för? Vad längtar hon efter? Vad drömmer hon om?

Jag brukar tänka att när barnen kommer och visar oss en teckning eller ett legobygge eller ber oss titta på något de gör – då öppnar de dörren till sitt hjärta. Dörren dit vi föräldrar så gärna vill komma in. ”Du är välkommen in!”

gardenheart[1]

Och jag tänker att det är så sorgligt att vi så ofta missar den inbjudan – chansen till kontakt som vi så mycket längtar efter. Vi ser den inte. Istället för att ta steget in genom den öppna dörren fäller vi ett kort omdöme – ”vilken fin teckning”, ”vad duktig du är”, ”bra gjort” – och går vidare.

Längtar du också efter mer kontakt med ditt barn? Tacka ja till inbjudan när den kommer!

– Titta på mitt legoskepp mamma!
– Gärna! Kom och berätta för mig om skeppet!
– Det har fyra kanoner och en hemlig avlyssningsutrustning.
– Tänk att kunna lyssna på vad andra säger utan att dom vet det… När skulle du vilja använda den här utrustningen?
– Kanske för att lyssna på Oskar och Viktor… Ibland tror jag att dom hittar på en massa knäppa historier tillsammans. Att dom inte pratar sanning.

”Titta på min teckning!” ”Jag är här pappa – högst uppe på muren!” ”Jag har gjort ett halsband till min docka.” Gång på gång öppnar barnen dörren till sitt hjärta och bjuder in.

Tar du steget över tröskeln eller stannar du utanför?

——

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 11 Kommentarer