Vem har makten över dina känslor? (del 1)

Du är en idiot! Jag hatar dig!

Den femåriga dottern var riktigt upprörd vid middagen häromkvällen när jag inte ville hämta köttbullarna på köksbänken åt henne. Efter diverse okvädningsord från henne lämnade jag bordet och lät henne äta klart ensam.

Senare på kvällen frågade jag: ”Förstod du varför jag blev ledsen förut?”
Hon svarade: ”Ja, jag vet mamma. Du behövde mer kärlek och respekt.”

En del människor tror att det är andra människors agerande som gör dem arga, ledsna, besvikna osv. Det tror inte jag. (Och inte min dotter heller.) Jag tror att andra människors agerande ibland väcker behov i mig. När mitt behov av respekt och kärlek inte är tillgodosett känner jag mig ledsen.

Men är det här inte bara en lek med ord? Säger jag inte i själva verket ändå att det var min dotter som gjorde mig ledsen? Nej, för om det var hon som gjorde mig ledsen genom att kalla mig idiot och säga att hon hatar mig så skulle jag ju bli ledsen varje gång hon säger det. Och det blir jag inte. Ibland bekommer det mig inte alls. Ibland blir jag arg. Och ibland rent av road. Så varför varierar min reaktion? Jo, därför att mina behov varierar! Just den här kvällen behövde jag mer respekt och kärlek än jag behöver vid vissa andra tillfällen. Därför blev jag ledsen.

Det finns en finess med att koppla ihop känslorna med de egna behoven, istället för att skuldbelägga andra för att jag känner som jag gör. Det ger mig kraften att handla för att tillgodose mina behov, istället för att vänta på att den andra människan skall förändras. När jag tänker att jag behöver mer kärlek och respekt, då kan jag själv agera för att få de behoven tillgodosedda. Jag kan hitta någon annan i min omgivning som är villig att möta mina behov, eller så kan jag kanske möta dem genom att försöka ge mig själv kärlek och respekt. Om jag istället tänker att det är min dotter som gör mig ledsen så följer av det att jag behöver vänta på att hon skall ändra sitt beteende. Den väntan kan bli väldigt lång…

Läs mer 2 Kommentarer

Har du tröttnat på att bråka med barnen?

Bråkar ni mycket hemma hos er? Längtar du efter färre konflikter och mer konstruktiva och respektfulla sätt att lösa konflikter på? Häng med på min snabbkurs i konfliktlösning!

Nedan följer en viktig distinktion och tre antaganden. Med dessa i bagaget hoppas och tror jag att ni kan hitta ett konstruktivt och respektfullt förhållningssätt i familjens konfliktlösningsarbete.

En viktig distinktion: behov vs. strategier
En viktig utgångspunkt när jag arbetar med konfliktlösning, både i min egen och i andras familjer, är att skilja på ”behov” och ”strategier”. Behov är generella, oberoende av tid, plats och person. Strategier är specifika tillvägagångssätt för att tillgodose behov. För att ta ett exempel: Vi har alla behov av näring. En strategi för att möta det behovet kan vara att äta ett äpple.

Några exempel på behov som vi alla har
Fysiska behov: tex. näring, luft, vatten, beröring, rörelse
Behov av autonomi/självständighet
Behov av ömsesidighet: tex. närhet, kärlek, kontakt, gemenskap, respekt
Behov av lek, skratt och humor
”Andliga” behov: tex. harmoni, lugn, inspiration, ordning

Antagande 1: Allt beteende är strategier för att tillgodose behov
Jag tror att allt mänskligt beteende är strategier för att tillgodose behov. Annorlunda uttryckt: allt vi gör, gör vi för att fylla behov som vi har. Jag skriver det här blogginlägget just nu för att möta mitt behov av att berika livet för andra människor (jag vill ju gärna tro att det är någon som läser och gillar det jag skriver…). Jag ringde min mamma tidigare idag för att tillgodose mitt behov av kontakt. Och om en stund skall jag plocka undan disken i köket – en strategi för att tillgodose mitt behov av ordning. 

Antagande 2: Det finns flera tänkbara strategier för att tillgodose varje behov
Strategier är utbytbara. Det finns inte ett sätt att tillgodose de behov som vi har. Det finns flera! Att ringa mamma var inte den enda tänkbara strategin för mig att fylla mitt behov av kontakt. Jag kunde ha ringt till pappa eller en väninna. Eller så kunde jag satt på mig jackan och gått över till grannen. Eller loggat in på något chatforum på internet.

Antagande 3: Konflikter gäller oftast strategival
Konflikter uppstår när vi låser oss vid specifika strategier för att tillgodose våra behov. Det är ytterst sällan (om ens någonsin?) som behov står i konflikt med varandra. Det är de strategier som vi väljer för att tillgodose våra behov som kan hamna i konflikt med varandra. Detta betyder att konfliktlösning handlar om att försöka finna nya strategier för att tillgodose behoven vi har. Konfliktlösning måste inte innebära att någon eller båda parter ger upp på sina behov! Sann konfliktlösning handlar (enligt mig) om att finna strategier som gör att alla parter kan tillgodose sina behov.

Ett exempel hämtat från verkligheten
Jag gillar att titta på tv i vardagsrummet. Det är en strategi jag har för att tillgodose mitt behov av avkoppling. Mina barn gillar att leka högljudda rollekar i vardagsrummet. Det är en strategi de har för att tillgodose sina behov av lek och gemenskap. Om vi låser oss vid våra respektive strategier för att tillgodose våra behov står vi inför en oundviklig konflikt. Men, (och det här är det fina!) om vi fokuserar på våra respektive behov när vi försöker komma fram till något som funkar för alla så finns det plötsligt en uppsjö av olika lösningar, som alla bidrar till att både mina och barnens behov kan bli tillgodosedda:

Jag kan titta på tv i sovrummet.
Jag kan titta på tv med hörlurar.
Jag kan gå en promenad (det tillgodoser också mitt behov av avkoppling).

Barnen kan leka i källaren.
Barnen kan leka en annan, tystare lek.
Barnen kan gå ut och leka.

Slutsats
Nästa gång du hamnar i konflikt, fundera över vilket/vilka behov det är du vill tillgodose för egen del och likaså vilket/vilka behov den andre personen vill tillgodose. Försök sedan finna strategier som tar bådas era behov i beaktning. Det går!

Läs mer 14 Kommentarer

Kan du? Eller vill du?

Jag kan ha sex med dig ikväll, om du vill.

Tänk dig att din partner uttryckte sig så till dig. Skulle du bli sugen? Eller upplever du att det är något som saknas i det här erbjudandet? Kanske känslan av ömsesidighet? Det är liksom mysigare att vara tillsammans när den andre inte bara har erbjudit sig att vara med – utan också uttrycker sin egen önskan att vara det: Jag längtar efter att ha sex med dig ikväll. Vill du?

Jag har gjort en spaning. Jag har konstaterat att ömsesidigheten många gånger uteblir i umgänget med barnen. Vi föräldrar erbjuder oss att göra saker tillsammans med barnen:

”Jag kan läsa en saga för dig nu, om du vill.”
”Om du vill spela kort med mig idag så är det nu det passar!”

Jag tror att barnen är precis som du och jag – de skulle gilla att höra att vi vill tillbringa tid ihop med dem:

”Jag vill gärna läsa en saga med dig nu! Har du lust?”
”Jag gillar att spela kort med dig och skulle gärna göra det nu. Vad säger du om det?”

Dagens föräldrar är otroligt angelägna om att umgås med sina barn – att ”göra insättningar på relationskontot”. Jag tror att de insättningar som väger tyngst är de som förmedlar känslan av ömsesidighet: JAG VILL vara med dig!

Vad tror du?

Läs mer Inga kommentarer

Måste du verkligen?

Jag måste åka nu älskling, annars kommer jag för sent till jobbet!

Nej, jag kan inte läsa för dig just nu. Jag behöver ta hand om tvätten.

Jag skulle verkligen vilja spela ett spel med dig, men jag är tvungen att åka och handla.

Måste, kan inte, behöver, är tvungen… Det är inte undra på att barnen vill äta krumelurpiller för att ”aldrig bliva stur”, som Pippi säger, för det är ingen inspirerande bild av vuxenvärlden som vi tecknar.

Ärligt talat – måste du verkligen komma i tid till jobbet? Eller är det möjligen så att du faktiskt vill komma i tid?

Veckans utmaning: byt ut alla ”måste-ord” mot ”vill”! Du måste förstås inte anta utmaningen, men du kanske vill?

Läs mer Inga kommentarer

Spelar du någon roll?

Fredag kväll. Klockan är snart nio. Du ser fram emot en kväll i soffan med din partner. Tända ljus. Ost och vin. Men först vill du stoppa barnen i säng.

– Okej ungar, dags att gå och lägga sig!
– Nej, inte redan! Vi vill kolla på tv en stund till!
– Det blir inget med det. Vi skall åka till Kalle och Stina imorgon så ni behöver komma i säng nu för att orka upp.

Handen på hjärtat – är det här påståendet riktigt sant?! Vill du att barnen skall komma i säng för att orka upp i morgon? Eller vill du att de skall komma i säng så att du får sitta i lugn och ro och prata och mysa?

När jag coachar föräldrar och andra vuxna uppmuntrar jag dem att vara (respektfullt) uppriktiga mot barnen. Vill du att barnen skall gå och lägga sig för att du skall få vara ifred, så säg det! Är du less på att lyssna på deras beskrivningar av de olika hjältarna i det nya tv-spelet, så säg det! Och vill du inte läsa en saga just ikväll, så gör inte det! Jag är nämligen helt övertygad om att barnen märker när vi inte är uppriktiga mot dem. Barn har en otrolig förmåga att ana sig till när vuxna säger en sak och känner en annan. De märker det på vårt röstläge, någon liten spänning i käkmusklerna eller vårt kroppsspråk. Jag är också övertygad av att barnen mår dåligt av vår bristande uppriktighet och att det får konsekvenser både på barnens självkänsla och på kvaliteten i vår gemensamma relation.

Låt mig börja med självkänslan. Har du någon gång träffat en person som du upplever ”spelar en roll”? En person som du instinktivt känner på dig att hon är inte uppriktig med vad hon tänker, känner och behöver? Hur kände du dig då? Personligen upplever jag ett starkt obehag vid sådana tillfällen. Jag undrar var jag har den här personen. Vem är hon egentligen? Jag känner osäkerhet, obehag och olust. Jag börjar till och med tvivla på mig själv! Är det något fel på mig som gör att hon inte säger som det är!?

Jag tror inte att barnens reaktioner skiljer sig särskilt mycket från mina. Jag tror att de, precis som jag, känner obehag och börjar tvivla på sig själva när de möts av vuxna som ”spelar en roll” istället för att vara uppriktiga med sina egna tankar, känslor och behov. Tilliten, respekten och ömsesidigheten i relationen riskerar att gå förlorad. Om dessa vuxna dessutom är barnens föräldrar finns risken att barnen börjar ifrågasätta kärleken. ”Älskar mamma och pappa inte mig? Om dom gjorde det skulle dom väl säga som det var till mig?”

En annan konsekvens av vuxnas rollspel är att barnen många gånger reagerar med att ”sätta sig på tvären”. När de uppmanas att gå och lägga sig för att orka upp imorgon blir svaret sällan: ”Jaha, behöver jag sova? Jamen då går jag och lägger mig nu.” Istället brukar sådana här påståenden snarast trigga barnen att hålla igång en stund till. Jag vill påstå att anledning till det är att de känner av föräldrarnas bristande uppriktighet. Barnen stannar uppe för att klösa på de ”pedagogiska fasaderna” och ta reda på vad som finns där bakom. Enda sättet för dem att få reda på varför de skall gå och lägga sig är ju att stanna uppe en stund till! En timme senare får de svaret när föräldern irriterat fräser: ”Nu får ni för sjutton se till att komma i säng så att jag får vara i fred!”.

Varför sa du inte det med en gång?!

Så mitt tips är faktiskt att säga som det är till barnen: ”Vet du, jag längtar efter att sitta ensam i soffan och prata med pappa (mamma), så jag vill be dig att hoppa i säng nu! Kan du göra det?” Svårare än så behöver det faktiskt inte vara! Om du berättar vad du behöver finns det goda chanser att ditt barn tar dig på allvar och respekterar ditt önskemål.

Vill du veta mer?

Läs gärna min artikelserie om hur man kan sätta gränser med bibehållen respekt för både sig själv och barnet. (Scrolla ner och läs inläggen nerifrån och upp, så får du de i rätt ordning.)

Föräldrakurs?

Nästa kurs startar den 21 september i Stockholm! Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer