Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga

– Vad duktig du är som kan cykla utan stödhjul! 
– Vilken fin teckning du har ritat! 
– Vad bra du är på att simma!

Det här är exempel på saker jag undviker att säga till mina barn. Jag använder inte ordet ”duktig” om mina barn. Jag säger inte heller att det de gör är ”bra”, ”rätt” eller ”fint”. Jag undviker helt enkelt att göra bedömningar av mina barns prestationer. Jag tror nämligen inte att det bidrar till dem att jag gör det. Tvärtom.

För att förklara vill jag gärna börja med att dela min bild av människan med dig. Jag tänker mig människan som en rysk docka. Längst in finns en solid kärna. Jag kallar henne för en ”human being”. Hon rymmer människans värderingar, tankar och känslor. Här finns också hennes lust, längtan och drömmar. Denna ”human being” omges många gånger av ett skal: en ”human doing”. Här framhåller människan sina prestationer. Detta skal omges inte sällan av ytterligare ett skal. Jag kallar det för ”human having”. Här visar vi upp våra yttre attribut, det vi äger och har.

När jag gör en bedömning av mina barns prestationer – säger att de är duktiga, gör bra eller fint – betyder det samtidigt att jag ser och möter dem som ”human doings”. Jag ser inte till kärnan i dem utan fokuserar på ett skal. Jag är orolig för vad som händer i kärnan om detta upprepas alltför många gånger. Jag ser en risk att kärnan i ett barn som ofta blir sett utifrån sina prestationer så småningom urholkas. Barnet förvandlas från en ”human being” till en ”human doing” och börjar tro att hon är sina prestationer.

För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset är också högt. Jag är orolig för att de barn som ofta blir sedda utifrån vad de presterar så småningom kommer att återfinnas i den redan alltför omfattande statistiken över utbrända människor i vårt samhälle.

Jag vill att alla barn skall veta att de är värdefulla precis som de är. Oavsett vad de presterar. Därför vill jag uppmana alla vuxna: Titta mindre på vad barnen gör och mer på vad de är! Ge näring åt kärnan i barnet. Ta dig tid att intressera dig för barnets tankar och känslor kring sin prestation – istället för att bedöma den. Om barnet kommer och visar sin teckning kan du säga:

– Nämen oj, har du gjort en teckning till!? Du gillar verkligen att rita, eller hur? Kom och sätt dig här och berätta om din teckning!

Och så när du tittar på teckningen: intressera dig för den, istället för att bedöma den.

– Vart är bilen på väg?
– Jag ser att det regnar på den här pojken. Vad tror du att han tycker om det?

Och om barnet ropar från toppen av trädet ”titta på mig, jag har klättrat hit upp!” kan du svara:

– Berätta för mig vad du ser där uppifrån!

Vill du att ditt barn skall veta att hon duger som hon är? Intressera dig för hennes upplevelser, istället för att recensera dem!

Men, undrar du kanske, behöver inte barnen få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?! Den frågan reflekterar jag kring i  det här inlägget –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!
Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse
Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

Följ mig gärna på Facebook –>

Läs mer 58 Kommentarer

En liten belöning är väl aldrig fel?!

När min dotter var sex år följde jag med henne till en logoped. Det var några ljud som, enligt hennes egen utsago, ”gömde sig i munnen” och med spänd förväntan gick hon dit för att se om logopeden kunde hjälpa henne att hitta de där bråkiga ljuden. Besöket avslutades med att dottern fick välja ett bokmärke ur logopedens stora låda. När vi kom ut i kapprummet tittade dottern fundersamt på sitt bokmärke och sa:DSC_0113

– Jag undrar varför jag fick det här bokmärket egentligen?
– Ja, det kan man undra. Vad tror du?
– Jag tror att hon gav det till mig för att det skulle vara roligt för mig här. Men det var ju helt onödigt. Jag är ju glad för att hon lär mig att prata!

Jag blir ibland orolig när jag ser hur vuxna använder sig av mutor och belöningar i sina relationer med barnen eftersom jag tror att barnens egen inre motivation därmed riskerar att släckas ut. Jag läste nyligen boken Kommunicera med tillit av Justine Mol. Hon berättar en historia som illustrerar min oro:

En gammal man utsattes varje dag för okvädningsord av en grupp tioåringar som gick förbi hans hus på väg hem från skolan. Efter att för femtioelfte gången ha fått höra hur korkad, ful och skallig han var fick han en idé. Följande dag gick han och mötte dem och meddelade att alla som kom förbi nästa dag och förolämpade honom skulle få en dollar var. Förundrade och upphetsade kom de förbi dagen efter och skrek mer frenetiskt än någonsin. Mannen gav dem en dollar var. ”Om ni kommer förbi imorgon igen skall ni få 50 cent var”, sa han. Visst, de tycke fortfarande att det var värt det och nästa dag hördes återigen högljutt gapande utanför hans dörr. Precis som han lovat betalade mannen men sa: ”Det här börjar bli lite dyrt. Om ni kommer tillbaka imorgon igen får ni tio cent.” Barnen tittade på varandra. ”Tio cent? Jag tänker inte göra det för tio cent.” De kom aldrig tillbaka igen.

Genom att ge barnen en yttre motivation att göra det som de gillade att göra lyckades den gamle mannen släcka deras inre motivation. När belöningarna upphörde fann barnen inte längre någon glädje i att göra det som de tidigare hade ägnat sig åt med liv och lust. Min oro är att det här är precis vad föräldrar och andra vuxna (lärare, förskolepedagoger, logopeder osv) gör när de belönar barnen. Jag ser en risk att man med löften om guldstjärnor, glaskulor, klistermärken, bokmärken och tatueringar släcker barnens naturliga intresse för just de saker som man egentligen vill stimulera intresset för!

Läs gärna mer om min kritik mot att använda mutor och belöningar i fostran av barnen här:

Därför är jag kritisk mot belöningssystem för barn
Tjat hot och mutor fungerar! Eller?
Belöna rätt beteende eller förstå vad barnet behöver?

 

Läs mer 20 Kommentarer

Gräv där du står och sopa framför egen dörr

Irritationen och ilskan slog läger i vårt hus härom morgonen. Vi var stressade. Alla gapade i munnen på varandra. Ingen satt på sin stol och åt frukost. Det var helt enkelt en sådan där morgon som man helst bara vill radera ur minnesbanken när man väl sitter i bilen på väg till jobbet. Jag ville visa barnen deras matsäckar och förklara vilka kläder som var bra att ta med på utflykten, men ingen hörde vad jag sa för 6-åriga dottern skrek i högan sky eftersom hennes favorittröja låg i tvätten. I ren vanmakt höjde jag rösten rejält:

Nu får du sluta gapa!!!

 Förvånat tittade dottern på mig och sa med alldeles vanlig röst:

Men mamma, fattar du inte att om du skriker åt mig så minskar dina chanser att jag slutar skrika. Om man vill att barnen skall göra något så måste man faktiskt göra likadant själv!

Barn gör som vi vuxna gör. Tack för påminnelsen älskling!

Lever du upp till de krav du ställer på barnen?

Läs mer Inga kommentarer

Sitter du fast i tjatfällan?

– Glöm inte att pappa hämtar dig efter judon. Du skall vänta utanför omklädningsrummet. Och kom ihåg att ta med dina ytterkläder när ni går därifrån. Och väskan!
–  Mamma! Sluta tjata! Du har redan sagt allt det där typ 100 gånger!

Det är svårt att inte upprepa sig när man vill vara säker på att det man säger verkligen går in, eller hur? När man av erfarenhet vet att långt ifrån allt man säger faktiskt registreras och koms ihåg ligger det liksom nära till hands att säga det en extra gång. Eller två. Eller tre.

Problemet, som alla föräldrar förstås också är medvetna om, är att vårt upprepande i grund och botten bara gör saken värre. Ju mer vi föräldrar tjatar, desto mindre lyssnar barnen. (Och vem kan egentligen klandra dem för det?!) Moment 22. Du vill vara säker på att ungarna minns allt du sagt, men ju fler gånger du upprepar dig desto mindre är sannolikheten att de lyssnar.

Här kommer ett konkret tips! Istället för att upprepa det du sagt – be barnen upprepa det du sagt! Själv brukar jag uttrycka mig ungefär så här till mina barn:

– Jag vill bara kolla att jag varit så tydlig som jag vill vara. Kan du berätta vad du uppfattat att jag har bett dig om?

Det fiffiga med den här frågan är att du inte ifrågasätter eller indirekt kritiserar barnet (för att vara ouppmärksam). Det gör det betydligt troligare att ditt barn vill lyssna på dig och tillmötesgå ditt önskemål om att upprepa det du sagt.

Kanske svarar barnet:

–  Du sa att jag skulle vänta på pappa utanför omklädningsrummet. Och ta med väskan och kläderna.

Bra. Då vet du att barnet uppfattat det du bett om. Hon har dessutom upprepat det med egna ord och därmed är chansen att hon minns det ännu större!

Eller så säger barnet:

– Du sa att jag skulle ta med väskan hem efter judon.

Ja, det sa du visserligen, men du hade mer på hjärtat, eller hur?

– Oj, jag var visst inte så tydlig som jag hoppats! Jag vill också be dig att vänta på pappa utanför omklädningsrummet och ta med dig dina kläder. Var snäll och berätta vad du hört att jag har bett dig om nu!
– Vänta på pappa utanför omklädningsrummet. Ta med väskan och kläderna.
– Tack. Nu känner jag mig trygg.

Respektfull tvåvägskommunikation är bättre än envägskommunikation med en underton av negativa förväntningar – åtminstone om ditt mål är att bli lyssnad på.

Läs mer Inga kommentarer

Barn gillar äkta föräldrar

När min son var fyra år gick jag en föräldrakurs. Där fick jag lära mig vikten av att uppmuntra barnen, att uppmärksamma när barnen gör något som är bra. Jag gick verkligen in för det här. Jag uppmuntrade allt. Jag var dessutom fast i ”duktighetsträsket”. Jag använde ordet ”duktig” om allt min son gjorde. (Jag tänker snart skriva ett inlägg om varför jag sällan använder ”duktig” som uppmuntran nuförtiden.) 

Vad duktig du var som kunde klä på dig själv.
Var duktig du var som kunde hälla upp mjölk själv.
Vad duktig du var som kom när jag ropade. 

Vid ett tillfälle stod vi i kapprummet på dagis. Sonen skulle klä på sig sina galonbyxor. Det tog ungefär tio minuter och jag höll på att krevera inombords. ”Men kom igen då!”, tänkte jag. Men jag sa inget utan väntade rastlöst den där halva evigheten det tog för honom att bli klar. När han äntligen fått på sig brallorna klämde jag i med ett flåshurtigt: ”Tänk att du fick på dig galonbyxorna själv! Vad duktig du var!” Min fyraåring tittade undrande på mig och så sa han: ”Det där var ironi va, mamma?”.

Ibland när jag skriver här på bloggen känner jag mig lite orolig. Jag funderar på hur de tips och råd jag ger landar i Din familj. Jag är lite rädd för att Du gör som jag gjorde – går in för att följa ett råd och ”tappar bort dig själv” på vägen. Barn är otroligt sensitiva. De har inbyggda lögndetektorer, som genast ger utslag när en vuxen inte är äkta, utan ”spelar en roll”. De känner det på sig med en gång. I bästa fall känner de sig konfunderade: ”Vad konstigt att mamma inte säger som det är!?” Troligare är att de upplever olust. Det är lite läskigt att vara med någon som gömmer sig bakom en mask – för vem finns egentligen bakom den där masken? I sämsta fall börjar de tvivla. På sig själva. ”Vad är det för fel på mig som gör att mamma/pappa beter sig så där konstig?”

Det råd jag vill ge idag är därför: tappa inte bort äktheten! Gör råden till dina egna innan du börjar leva efter dem. ”Tror jag på det här? Varför tror jag på det här? Känns det här rätt för mig?” Att det känns bra för mig betyder ju inte att det är bra för dig! Vi är olika!

Läs mer 2 Kommentarer