Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Men ibland vill jag bara att ungarna skall sluta bråka! Jag klarar inte av att låta dem bråka ifred och jag har vare sig ork eller lust att försöka medla mellan dem.

Kanske är det här din tanke efter att ha läst mina tidigare inlägg om syskonbråk?

Ja, så då får du väl tala om för barnen vad du vill! Jag råder dig inte att låta ungarna bråka ifred om du inte har acceptans och tilltro till deras förmåga att lösa sina egna konflikter. Jag råder dig inte att försöka medla mellan barnen om du egentligen inte vill göra det. För det första känns det inte bra för dig själv att göra det och för det andra gillar inte barnen föräldrar som, inspirerade av diverse ”experter”, försöker vara pedagoger för dem. De känner djup olust när deras föräldrar agerar i strid med sina föreställningar och känslor (ja, det märker de med en gång!) i hopp om att därigenom ”få barnen att bete sig bra”. Förtroendekapitalet i relationen sjunker drastiskt när föräldrarna inte är uppriktiga och barnets olust avspeglar sig i en ovilja att tillmötesgå deras önskemål.

Så vill du be barnen att sluta bråka, att lösa sina konflikter med samtal istället för våld och verbal pajkastning? Gör det! Men innan du gör det, vill jag ställa en fråga: vad vill du ska vara anledningen till att barnen upphör med sitt bråk? Frågan kan tyckas konstig. Det vet väl vem som helst att man inte får kalla varandra för fula saker eller slåss?! Det är inte ok, det gör man bara inte! Nähä, och varför inte det, envisas jag. Tjatar jag tillräckligt länge om det här kommer vi kanske fram till att bakom ditt påstående finns en längtan om ömsesidig respekt mellan människor, om omsorg och omtanke människor emellan? Jag gissar att det här är viktigt för dig och när dina barn slåss och kallar varandra för ”jävla pucko” känner du dig innerst inne ganska sorgsen? Jag gissar också att du skulle önska att barnen förstod hur viktigt det här är för dig och valde att försöka lösa sina konflikter genom att berätta för varandra med ord vad de känner och vill och också lyssna på varandra?

I mitt arbete med olika familjer har jag lagt märke till några vanliga sätt som föräldrar använder för att få barnen att sluta bråka:

Krav/hot: ”Om ni inte slutar bråka nu så kommer jag att bli arg!”
Mutor: ”Om ni är snälla resten av dagen så lovar jag att ni får en glass ikväll.” 
Nedsättande etiketter: ”Var inte en sådan översittare. Du är verkligen elak när du gör så där.”
Dömanden: ”Vet du vad! Att dra lillasyster i håret är inte okej! Du borde verkligen veta bättre!”

Det är fullt möjligt att det här, åtminstone för stunden, kan få barnen att sluta bråka. Frågan jag vill lyfta är ”varför?”. Varför slutar barnen bråka när föräldrarna hotar eller mutar dem? Varför slutar de bråka när de får höra att de är dumma och borde veta bättre? Svaret tror jag står att finna i rädsla för straff eller utebliven belöning, i skuld- och i skamkänslor. Om vikten av ömsesidig respekt, omsorg och hänsyn gentemot andra människor tror jag inte att barnen lär sig något! 

Mitt råd: berätta för barnen vad du känner när de slåss och kallar varandra för hemska saker! Berätta vad som är viktigt för dig och hur du skulle önska att de löste sina konflikter! Jag tror att det är genom att vi visar oss som sårbara, ärliga människor – och inte som pedagoger – som vi berör våra barn och vinner deras förtroende och uppriktiga samarbete. Vad tror du?

Läs mer 18 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

”Låt ungarna bråka ifred!” Det är, som jag skrivit om tidigare, mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar. Livet är kantat av konflikter. Syskonbråk erbjuder fantastiska möjligheter för barnen att lära inför resten av livet. Man lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning helt enkelt!

Men vissa dagar har jag ingen som helst lust att lyssna till ungarnas bråk. Jag är kanske trött och det enda jag längtar efter är lugn och ro, eller så är jag orolig för att barnen faktiskt skall skada varandra när det verbala slagsmålet utvecklas till en nävarnas kamp.

Det skall villigt erkännas att jag i de här lägena ibland blir frestad att antingen servera en snabb lösning på problemet (”Nu har du bollen först i fem minuter och sedan får syrran ha den lika länge.”) eller agera domare (”Nu hade brorsan faktiskt bollen först. Sluta bråka med honom!”) Jag tycker mig ju så tydligt se vad problemet är, vem som bär skulden och hur det går att lösa.

Men sedan sansar jag mig. Minns min egen barndom. Hur min bror ibland nöp sig själv och sedan skrek och visade mamma nypmärkena. Hur ett bråk kunde pågå av och till i flera dagar och hur orättvist jag tyckte det var när pappa bara uppfattade den sista kvarten och gav mig skulden. Jag inser att jag kanske inte alls har så bra koll på vari barnens konflikt består och hur den bäst bör lösas. Jag påminner mig själv att mitt långsiktiga mål inte är ett konfliktfritt hem – utan ett hem där vi löser konflikter med bibehållen respekt för allas behov.

Så vad gör jag? Jo, jag hjälper barnen att lyssna på varandras behov. Jag hjälper dem att översätta ”ut ur mitt rum!” och ”jag har mycket finare cykel än du” till de känslor och behov som finns där under. När de uttryckt sina egna behov och hört den andres behov uppmuntrar jag dem att hitta en lösning som tillgodoser bådas behov.

Ett konkret exempel gör förhoppningsvis resonemanget lite tydligare. Våra barn delar sovrum. Under en period bråkade de varje kväll efter att vi sagt god natt och släckt ljuset. De skrek och grät och sprang upp i omgångar och berättade för oss föräldrar om varandras oförrätter. Efter fyra, fem kvällar sa jag att ”jag märker att ni ofta är osams när ni skall sova. Jag är orolig för att ni inte får den sömn ni behöver så jag skulle vilja att vi pratade om det tillsammans.”

”Hon låtsassover!”, sa sonen.
”Han babblar!”, sa dottern.

Det visade sig att sonen hade tagit för vana att varje kväll när de legat tysta en stund viska ”sover du?” till sin syster. Hon hade till en början svarat på det, men tröttnat och brukade nu ”låtsassova” istället för att svara. Varvid sonen blev arg och bråket kom igång.

”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen”, frågade jag sonen. Svaret kom blixtsnabbt: ”oräddhet!”. ”Aha, så du vill känna dig trygg på kvällen när du skall somna och tycker att det känns skönt att veta om syrran är vaken”, undrade jag. Sonen nickade bekräftande.

Sedan frågade jag dottern: ”Vad är det du behöver, som du inte får på kvällen?” ”Lite jävla lugn och ro!”, svarade hon upprört. ”Det får jag inte när brorsan hela tiden frågar om jag sover.”

Jag sammanfattade: ”ok, så jag förstår att det är viktigt för brorsan att känna sig trygg och att det är viktigt för syrran att få lugn och ro på kvällen. Har ni något förslag på hur ni kan göra så att det blir bra för er båda på kvällarna?” Efter en stund vände sig dottern direkt till sonen och sa: ”Jag tänker att vi kan göra så här: om du undrar om jag sover kan du ställa dig upp tyst och kika på mig. Om jag har ögonen öppna är jag vaken, om dom är stängda så vet du att jag sover.” Förslaget gillades av sonen och lugnet på kvällarna återvände.

”Men är det verkligen så här lätt”, undrar du kanske, en aning skeptiskt. ”Ja, oftast”, svarar jag. Vi föräldrar tror lätt att barnen bråkar för att få sin vilja fram. Jag påstår att det så gott som alltid handlar om att de vill ”få sin känsla fram”. Genom att någon hör känslan och behovet bakom orden (bakom kraven, smädelserna och hoten) känner sig barnet förstått. Människor som känner sig förstådda är oftast villiga att försöka förstå. Ur den ömsesidiga förståelsen föds lösningar.

(Blir du nyfiken och vill veta mer? Läs gärna det här inlägget om konfliktlösning också.)

Läs mer 8 Kommentarer

Det är viktigt att föräldrar är konskekventa! Eller?

När jag pratar med föräldrar om vad som är viktigt i föräldraskapet är det ett uttyck som återkommer i nästan alla samtal: ”bara man är konsekvent…” Uppfattningen att det är viktigt att vara konsekvent tycks vara alla föräldrars minsta gemensamma nämnare. Man må vara oeniga om läggtider, matbordsregler och principer för datoranvändade, men vikten av att vara konsekvent – att hålla fast vid uppsatta regler och att aldrig låta ett svar förvandlas till ett annat – tycks så gott som alla föräldrar vara eniga om. Det är liksom ett kondensat av den stora föräldrauppgiften, en föräldraskapets gyllene regel. Jag tycker att det är på tiden att den regeln blir ifrågasatt.

Visst finns det positiva effekter av att vara konsekvent. Om jag som förälder alltid gör som jag brukar, alltid håller mitt ord och aldrig ger efter för tjat blir vardagen tydlig och förutsägbar för mitt barn. För egen del kommer jag också så småningom att få barn som slutar tjata och förhandla, eftersom de vet att jag ändå inte kommer att ändra mig. Som Hanne Kjöller skriver i sin bok I huvudet på en mamma:

Barn är inte dumma i huvudet. De tjatar lika lite som vuxna om det de aldrig får. Säg den vuxne som ständigt förvägras sex av sin partner och som till sist inte slutar fråga.
Det sägs att en gång är ingen gång. Det gäller inte barn och deras önskningar. Där är en gång en möjlighet till en gång till. Där hittar du fyraåringen som lägger sig på golvet i affären och skriker för att han inte får en glass. Inte bland dem som aldrig fått en.

Hanne Kjöller har förstås alldeles rätt i sak och slutsatsen kan tyckas ligga nära till hands: säg aldrig någonsin ja, så behöver du så småningom heller aldrig säga nej!

Ett problem med det här förhållningssättet, åtminstone för mig, är att jag ibland faktiskt vill säga ja! Det finns tillfällen när jag vill ha sex med min partner. Likaså finns det tillfällen när jag vill ge mina barn en glass. Jag är en föränderlig varelse. Mina känslor, mina behov, min längtan och min lust varierar från en dag till en annan, från en situation till en annan. I den mån jag strävar efter att vara konsekvent tvingas jag samtidigt göra våld på mig själv och låtsas som om jag vore oföränderlig. Priset för att vara konsekvent (och därigenom slippa frågor och tjat) betalas med äkthet och ärlighet.

För mig finns ytterligare ett problem med konsekvensen som upphöjd föräldraprincip. Jag tror att barn gör som vi vuxna gör och att de drar slutsatser om hur världen fungerar (eller borde fungera) genom att observera sina föräldrar och andra vuxna. Jag är orolig för vilka slutsatser barnen drar och vilka levnadsregler de utvecklar genom att leva med vuxna som strävar efter att vara konsekventa. Jag gissar att det här är några av dem:

* Har du sagt ”ja” så är det ”ja”, även om du sedan känner ”nej”.
* Goda argument tjänar ingenting till. Det är ingen idé att du försöker påverka beslut som berör dig.
* Ta inte hänsyn till vad någon annan vill när du väl har bestämt dig för vad du själv vill.

Jag tänker på min så småningom fjortonåriga dotter. I ett läge när hon lovat sin två år äldre pojkvän att de skall ha samlag, men hon sedan ångrar sig – då vill jag hellre att hon skall känna sig fri att ändra uppfattning än vara konsekvent.

Jag tänker på min son som har för vana att ifrågasätta beslut som han uppfattar som orättfärdiga. Jag erkänner gärna att det kan vara påfrestande ibland. Samtidigt önskar jag av hela mitt hjärta att han behåller sin övertygelse att hans argument har potential att påverka. Att människor kan ändra sig.

Att vara konsekvent är ingen viktig princip för mig. Jag värdesätter ärlighet. Och är jag ärlig så kan det mycket väl hända att det som var okej för mig igår inte är okej för mig idag. Och tvärtom. Jag är en föränderlig varelse.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 13 Kommentarer