Barn gillar äkta föräldrar

När min son var fyra år gick jag en föräldrakurs. Där fick jag lära mig vikten av att uppmuntra barnen, att uppmärksamma när barnen gör något som är bra. Jag gick verkligen in för det här. Jag uppmuntrade allt. Jag var dessutom fast i ”duktighetsträsket”. Jag använde ordet ”duktig” om allt min son gjorde. (Jag tänker snart skriva ett inlägg om varför jag sällan använder ”duktig” som uppmuntran nuförtiden.) 

Vad duktig du var som kunde klä på dig själv.
Var duktig du var som kunde hälla upp mjölk själv.
Vad duktig du var som kom när jag ropade. 

Vid ett tillfälle stod vi i kapprummet på dagis. Sonen skulle klä på sig sina galonbyxor. Det tog ungefär tio minuter och jag höll på att krevera inombords. ”Men kom igen då!”, tänkte jag. Men jag sa inget utan väntade rastlöst den där halva evigheten det tog för honom att bli klar. När han äntligen fått på sig brallorna klämde jag i med ett flåshurtigt: ”Tänk att du fick på dig galonbyxorna själv! Vad duktig du var!” Min fyraåring tittade undrande på mig och så sa han: ”Det där var ironi va, mamma?”.

Ibland när jag skriver här på bloggen känner jag mig lite orolig. Jag funderar på hur de tips och råd jag ger landar i Din familj. Jag är lite rädd för att Du gör som jag gjorde – går in för att följa ett råd och ”tappar bort dig själv” på vägen. Barn är otroligt sensitiva. De har inbyggda lögndetektorer, som genast ger utslag när en vuxen inte är äkta, utan ”spelar en roll”. De känner det på sig med en gång. I bästa fall känner de sig konfunderade: ”Vad konstigt att mamma inte säger som det är!?” Troligare är att de upplever olust. Det är lite läskigt att vara med någon som gömmer sig bakom en mask – för vem finns egentligen bakom den där masken? I sämsta fall börjar de tvivla. På sig själva. ”Vad är det för fel på mig som gör att mamma/pappa beter sig så där konstig?”

Det råd jag vill ge idag är därför: tappa inte bort äktheten! Gör råden till dina egna innan du börjar leva efter dem. ”Tror jag på det här? Varför tror jag på det här? Känns det här rätt för mig?” Att det känns bra för mig betyder ju inte att det är bra för dig! Vi är olika!

Läs mer 2 Kommentarer

Är det tydligt vad du vill?

Jag ägnade gårdagen åt att förbereda en workshop med ledare i Lidingö Gymnastikskola. Jag tänkte att vi, bland annat, skall prata om hur man ger barnen tydliga instruktioner och uttrycker önskemål till dem.

Det kan kanske verka simpelt, men är i själva verket rätt klurigt. Under eftermiddagen och kvällen igår observerade jag mig själv. Vid upprepade tillfällen kom jag på mig med att uttrycka väldigt diffusa och oklara önskemål till mina barn:

”Skärp dig!” Vad jag egentligen ville att sonen skulle göra är något oklart, även för mig.
”Jag vill att ni städar!” Jaha! Vad? Hur? När?
”Lyssna på mig nu!” Det jag i själva verket menade var: ”Stå stilla, var tyst och titta på mig när jag pratar. Därefter vill jag att du gör exakt som jag sa!” Men det låter ju liksom inget vidare att säga det sådär rakt ut…

Inte nog med att jag uttryckte otydliga och ibland direkt omöjliga önskemål. Jag hörde dessutom mig själv uttala ”icke-önskemål”. I stället för att tala om vad jag ville så talade jag om vad jag inte ville. Det är svårt att få som man vill om man berättar vad man inte vill.

”Slå inte din syster!” Nej, bitande, tjuvnyp och strypgrepp är heller inte accepterat – tänkte inte på det…
”Sluta sjunga är du snäll.” Nej, jag menade inte för alltid förstås! Och skrika är inte heller okej.

 Vi vill att barnen skall göra det vi ber dem om – men vad ber vi dem om egentligen?

Läs mer 1 Kommentar

Det är viktigt att föräldrar är överens! Eller?

”Vi har kommit överens om att den som säger först bestämmer”, berättade en mamma jag pratade med häromdagen. Hon och hennes man hade uppfattningen att föräldrar måste visa enighet inför barnen. Därför hade de kommit överens om att den som först uttalade sig i en fråga alltid skulle få uppbackning av den andre föräldern, oavsett vad denne egentligen tyckte. Så om mamma hade infört regeln att Lisa måste äta upp all mat på tallriken för att få en glass gällde samma regel med pappa, även om han egentligen tyckte att Lisa gott kunde få en glass även om hon lämnade lite mat på tallriken. Och om pappa sa att Kalle inte fick leka med sina bilar i vardagsrummet så hjälpte mamma till att kontrollera efterlevnaden av den regeln, trots att det inte störde henne att Kalle använde soffkuddarna som fartgupp.

Uppfattningen att föräldrar måste vara eniga inför barnen är djupt rotad hos många. Mamma kan inte säga en sak och pappa en annan, det skulle det vara förvirrande för barnen, menar många föräldrar jag pratat med.

Varje gång jag hör det här får jag lust att skrika: äh, lägg av! För det första undrar jag varför det skulle vara förvirrande för barnen att mamma och pappa tycker olika?! Mamma och pappa är olika individer. De sover på olika sidor av sängen, de kör olika bilar och går till olika jobb. Pappa dricker lättöl till maten och mamma dricker mjölk. Varför skulle det vara förvirrande för barnen att de också tycker olika i en massa frågor? Är inte det i själva verket väldigt logiskt?

För det andra funderar jag på vad som är en förälders uppgift. Jag tänker att det är att förbereda mina barn för att klara sig själva – att leva ett liv utanför familjen. I det livet kommer de obönhörligen att möta människor med vitt skilda personliga gränser och uppfattningar om vad som är acceptabelt. Därför behöver mina barn lära sig att i varje nytt möte med en människa stämma av vad just den människan gillar och ogillar. Jag tror inte att jag hjälper mina barn att utveckla den förmågan genom att låtsas som om jag är ense med deras far när jag inte är det!

Men inte nog med att föräldrar gör barnen en otjänst om de fejkar enighet. De får dessutom betala ett högt pris för egen del. Betalningen sker i form av äkthet. När pappan ger sken av att hålla med mamman om att dottern måste äta upp all mat innan hon får glass, trots att han egentligen tycker att hon gott kan få den där glassen med en gång, är han inte sann mot sina egna uppfattningar. Han tvingas låtsas att han står för en princip som han egentligen ogillar. Hur jobbigt känns inte det? Och när mamman skall kontrollera efterlevnaden av leksaksbilsförbudet i vardagsrummet, trots att sonens lek där egentligen inte bekommer henne, känner hon sig illa till mods och har svårt att be om respekt för den uppsatta regeln. För det är ju inte hennes regel, den speglar inte hennes personliga gränser.

”Men om mamma och pappa har olika gränser kommer barnen att försöka spela ut föräldrarna mot varandra. Föräldrarnas auktoritet blir ifrågasatt.” Ja, den invändningen köper jag gärna! Försöker man styra sina barn med auktoritet – om man eftersträvar lydnad från sina barn – då är det antagligen betydligt mer effektivt att visa upp en mur av föräldraenighet gentemot barnen. Men jag eftersträvar inte lydnad från mina barn. Jag eftersträvar samarbete och ömsesidig respekt i min familj. Då blir äkthet viktigare än auktoritet.

Läs mer 17 Kommentarer

Öppen föreläsning på Lidingö

Bråkiga mornar, konflikter om tider, tjafs om städning, tjat om läxläsning…

Varför hamnar vi gång på gång i samma konflikter med våra barn? Och hur kan vi bryta gamla konfliktmönster och skapa förutsättningar för samarbete?
På tisdag kväll föreläser jag kring dessa frågor på Animo Montessoriskola på Lidingö.
Föreläsningen är kostnadsfri, men du behöver föranmäla dig.
Läs mer här –>

Läs mer Inga kommentarer