Det är viktigt att föräldrar är konskekventa! Eller?

När jag pratar med föräldrar om vad som är viktigt i föräldraskapet är det ett uttyck som återkommer i nästan alla samtal: ”bara man är konsekvent…” Uppfattningen att det är viktigt att vara konsekvent tycks vara alla föräldrars minsta gemensamma nämnare. Man må vara oeniga om läggtider, matbordsregler och principer för datoranvändade, men vikten av att vara konsekvent – att hålla fast vid uppsatta regler och att aldrig låta ett svar förvandlas till ett annat – tycks så gott som alla föräldrar vara eniga om. Det är liksom ett kondensat av den stora föräldrauppgiften, en föräldraskapets gyllene regel. Jag tycker att det är på tiden att den regeln blir ifrågasatt.

Visst finns det positiva effekter av att vara konsekvent. Om jag som förälder alltid gör som jag brukar, alltid håller mitt ord och aldrig ger efter för tjat blir vardagen tydlig och förutsägbar för mitt barn. För egen del kommer jag också så småningom att få barn som slutar tjata och förhandla, eftersom de vet att jag ändå inte kommer att ändra mig. Som Hanne Kjöller skriver i sin bok I huvudet på en mamma:

Barn är inte dumma i huvudet. De tjatar lika lite som vuxna om det de aldrig får. Säg den vuxne som ständigt förvägras sex av sin partner och som till sist inte slutar fråga.
Det sägs att en gång är ingen gång. Det gäller inte barn och deras önskningar. Där är en gång en möjlighet till en gång till. Där hittar du fyraåringen som lägger sig på golvet i affären och skriker för att han inte får en glass. Inte bland dem som aldrig fått en.

Hanne Kjöller har förstås alldeles rätt i sak och slutsatsen kan tyckas ligga nära till hands: säg aldrig någonsin ja, så behöver du så småningom heller aldrig säga nej!

Ett problem med det här förhållningssättet, åtminstone för mig, är att jag ibland faktiskt vill säga ja! Det finns tillfällen när jag vill ha sex med min partner. Likaså finns det tillfällen när jag vill ge mina barn en glass. Jag är en föränderlig varelse. Mina känslor, mina behov, min längtan och min lust varierar från en dag till en annan, från en situation till en annan. I den mån jag strävar efter att vara konsekvent tvingas jag samtidigt göra våld på mig själv och låtsas som om jag vore oföränderlig. Priset för att vara konsekvent (och därigenom slippa frågor och tjat) betalas med äkthet och ärlighet.

För mig finns ytterligare ett problem med konsekvensen som upphöjd föräldraprincip. Jag tror att barn gör som vi vuxna gör och att de drar slutsatser om hur världen fungerar (eller borde fungera) genom att observera sina föräldrar och andra vuxna. Jag är orolig för vilka slutsatser barnen drar och vilka levnadsregler de utvecklar genom att leva med vuxna som strävar efter att vara konsekventa. Jag gissar att det här är några av dem:

* Har du sagt ”ja” så är det ”ja”, även om du sedan känner ”nej”.
* Goda argument tjänar ingenting till. Det är ingen idé att du försöker påverka beslut som berör dig.
* Ta inte hänsyn till vad någon annan vill när du väl har bestämt dig för vad du själv vill.

Jag tänker på min så småningom fjortonåriga dotter. I ett läge när hon lovat sin två år äldre pojkvän att de skall ha samlag, men hon sedan ångrar sig – då vill jag hellre att hon skall känna sig fri att ändra uppfattning än vara konsekvent.

Jag tänker på min son som har för vana att ifrågasätta beslut som han uppfattar som orättfärdiga. Jag erkänner gärna att det kan vara påfrestande ibland. Samtidigt önskar jag av hela mitt hjärta att han behåller sin övertygelse att hans argument har potential att påverka. Att människor kan ändra sig.

Att vara konsekvent är ingen viktig princip för mig. Jag värdesätter ärlighet. Och är jag ärlig så kan det mycket väl hända att det som var okej för mig igår inte är okej för mig idag. Och tvärtom. Jag är en föränderlig varelse.

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 13 Kommentarer

Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 1)

Sluta din pruttskalle!
Pruttskalle kan du vara själv!
Aj!
Mamma, hon nyps!

Upprepade syskonbråk kan få vilken förälder som helst att känna sig irriterad, ledsen och till slut uppgiven. Vad sjutton skall man ta sig till när ungarna bråkar?! Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det, men låt mig först summera mina inlägg om syskonbråk så här långt.

Jag tror att när syskon bråkar med varandra så är det många gånger (men inte alltid) en strategi för att tillgodose behov av:

1. kontakt och uppmärksamhet (”Jag märks, alltså finns jag.”) Länk till inlägg
2. att försvara sitt egenvärde (”Jag är visst viktig och betydelsefull, ta mig på allvar!”) Länk till inlägg

När föräldrar bemöter barnens bråk genom att skälla, förmana, skuldbelägga eller hota blir resultatet många gånger mer bråk (länk till inlägg). Detta beror på att:

1. barnet får uppmärksamhet (får bekräftelse på att bråk är ett effektivt sätt att få kontakt med mamma eller pappa)
2. barnets upplevda egenvärde sjunker när föräldern skäller och förebrår (och syskonbråk är ju som sagt en av barnets strategier för att försöka öka sitt upplevda egenvärde)

Hur kan man då bryta den här negativa spiralen där barnen bråkar, föräldrarna skäller och barnen bråkar ännu mer?

Jag vill börja med att slå fast att jag tycker att (ett visst mått av) syskonbråk är bra! Konflikter är en naturlig del av livet och syskonbråk erbjuder därigenom fantastiska övningsmöjligheter. Ibland hör jag trötta föräldrar uttrycka att det enda de önskar är att barnen slutade bråka. Det önskar inte jag. Konfliktfrihet, både i familjen och i livet utanför familjen, tror jag är en utopi. Vad jag önskar är att barnen lär sig hantera konflikter. Och att de lär sig att göra det med bibehållen respekt, både för sina egna och andras behov.

Mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar är:

ta ett djupt andetag, lämna platsen och låt ungarna bråka ifred!

Jag tror att lika lite som vi kan lära barnen att cykla – de måste lära sig att cykla – kan vi lära barnen att lösa konflikter. Det är genom egen erfarenhet som barn lär sig hur det är att vara osams och hur man gör för att komma till en ömsesidigt accepterad lösning. Det är genom att kalla sin syster för ”jävla pucko” som barnet lär sig att förolämpningar sällan bidrar till att lösa konflikter. Det är genom att vägra låna ut sin docka som barnet erfar konsekvenserna av egoism. Det är genom att använda hotelser som barnet lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden, men att det på sikt tenderar att slå tillbaka mot en själv.

Att barnen lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning är alltså det första och rätt självklara argumentet för att låta barnen bråka ifred. Det andra argumentet för att låta barnen bråka ifred är att det är så de lär sig att ta ansvar för sina egna problem och konflikter. En del föräldrar tror att de lär barnen att hantera konflikter genom att ingripa i deras bråk och undervisa dem om ”rätt” och ”fel” och ”hur man gör” och ”hur man inte gör”. Jag ser en uppenbar risk att barnens främsta lärdom istället blir att föräldrarna inte har tilltro till deras förmåga att lösa sina konflikter på egen hand. Jag tror att varje gång en förälder ingriper i barnens bråk uppfattar barnen budskapet: ”jag tror inte att ni klarar av att lösa era egna konflikter”. Det är genom att upprepa det budskapet som man får barn som oavbrutet kommer till föräldrarna med sina konflikter istället för att försöka lösa dem själva. ”Mamma han låter inte mig låna bollen. Visst får han inte ha den själv?!” och ”Pappa han kallar mig för dumskalle! Säg till honom!”. Barn är läraktiga. Om vi lär dem att de inte kan hantera sina egna konflikter så slutar de snart att försöka. Och tvärtom, om vi visar tilltro till deras förmåga att hantera sina egna konflikter så kommer de att fortsätta försöka. Och övning ger som bekant färdighet.

I många familjer har syskonbråk uppmärksamhetsgaranti och en del barn använder, som jag skrivit om tidigare, varandra som fjärrkontroller till föräldrarna. Att låta barnen bråka ifred är ett effektivt sätt att plocka batterierna ur fjärrkontrollen. I takt med att föräldrarna överlåter ansvaret för barnens konflikter till barnen själva brukar mängden konflikter också minska. Eftersom ingen, varken barn eller vuxna, tycker om att bråka är det här förstås ytterligare ett argument, det tredje, för att låta barnen bråka ifred. (Jag vill betona att samtidigt som föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk kvarstår barnens behov av uppmärksamhet! I den mån föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk bör de alltså vara beredda att möta barnens längtan efter uppmärksamhet på något annat sätt. Men visst finns det roligare tillfällen att uppmärksamma barnen än när de bråkar!?)

Nu säger du kanske att ”det här låter ju fint och bra men mina barn slår nästan ihjäl varandra när de bråkar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att låta dem bråka ifred!” Då skall du förstås inte göra det heller, säger jag. Men jag vet också att det finns många syskon som bråkar utan att slåss och att det finns många föräldrar som ingriper vid minsta lilla tecken på gnissel mellan barnen, i hopp om att ”mota Olle i grind”. För dem hoppas jag att det jag skrivit här kan bidra med nya tankar och inspiration!

Mitt nästa inlägg om syskonbråk kommer att handla om hur vi föräldrar kan stötta barnen i deras konfliktlösning – utan att för den skull lösa konflikterna åt dem. Hoppas du vill återvända hit och läsa om det!

Läs mer 18 Kommentarer

Nu känns det som jag hatar mig själv mamma

Jag hade precis svabbat golvet i badrummet. När femåringen kom in där med sina sommarfötter gjorde hon förstås en hel rad med svarta små fotspår. Irriterat utbrast jag: ”Men tänk dig för! Kolla nu hur golvet ser ut!” Dottern var tyst en stund och sedan sa hon: ”Nu känns det som jag hatar mig själv mamma.” Förfärad sa jag: ”Oj, gör du!?” Hennes svar:

Ja, när du sa till mig förstod jag hur dum jag var och då känns det som att jag hatar mig själv.

När jag berättade det här för en väninna sa hon: ”men Gud, vilken speciell unge du har!”. Nja, möjligen är hennes förmåga att sätta ord på sina känslor speciell, men känslorna tror jag hon delar med de flesta andra barn. Jag tror att när vi föräldrar kritiserar och skuldbelägger våra barn så uppfattar de: ”du duger inte, du är inte värd att bli älskad”. Barn slutar aldrig älska sina föräldrar, men de kan så småningom sluta älska sig själva. Den tanken skrämmer mig.

Nästa gång min dotter gör fotavtryck på nystädat golv vill jag säga: ”Oj, nu blev det spår på golvet. Jag gillar verkligen när det är rent! Kan du vara snäll och torka bort spåren?” Istället för att kritisera och skuldbelägga henne för att hon ”gjort fel” (vilket leder till självhat), vill jag berätta vad jag uppskattar och be henne hjälpa mig med det. På så sätt tror jag att hon kan fortsätta gilla både mig och sig själv.

Läs mer 2 Kommentarer