Beröm mig inte, se mig!

Vilka är de vanligaste misstagen vi som föräldrar gör, som undergräver barns självkänsla? Och hur kan man göra istället? Detta var några av de frågor som jag fick i veckans intervju i Familjeliv på svenskspråkiga Yle Radio. Hela programmet finns att lyssna på här –> Jag kommer in i programmet från 13 min 20 sek, men lyssna gärna från början, det är intressant!

Inte tid att lyssna just nu? Här kan du som har lite bråttom läsa en skriftlig intervju med mig istället –>

simbarn

Årets julklapp sägs vara en självgående dammsugare. Det är förstås ett sätt att lösa städkonflikterna i familjelivet… Ett annat sätt är att satsa på samarbetsinriktade och likvärdiga relationer mellan familjens medlemmar. Det minimerar inte bara städkonflikter, utan skapar överhuvudtaget en större trivsel i hemmet. Min bok, Med känsla för barns självkänsla, har massor av konkreta tips för dig som lockas mer av samarbete än av robotstädning. Den är dessutom billigare! Finns att köpa hos både Adlibris och Bokus!

Läs mer Inga kommentarer

Mobbning i skolan. Därför är Morgans mission ett Mission Impossible!

I Sverige är mellan 7 och 8 procent av alla barn och unga i skolan utsatta för mobbning. Det betyder att i snitt två elever i varje klass gång på gång blir kränkta. Just nu handlar det om ca 60 000 elever. Sedan början av 1990-talet har ingen förändring skett. Andelen mobbade barn och unga har legat konstant.

bullying-679274_640 (2)

Just nu sänds tv-programmet Morgans mission på SVT. I programmet tar sig skådespelaren Morgan Alling, tillsammans med mobbningsforskaren Björn Johansson, an en åttondeklass i en skola i Ystad. I syfte att förändra klassens mönster och strukturer låter de bland annat eleverna diskutera vad mobbning och kränkningar är, möta människor som mobbat och blivit mobbade, arbeta med klassens sammanhållning och regler.

Mot bakgrund av de synnerligen nedslående siffrorna gällande mobbning i den svenska skolan är varje initiativ att lyfta fram och komma tillrätta med kränkningar förstås lovvärt. Dessvärre tror jag att programmet vilar på felaktiga antaganden och jag tvivlar på att resultatet blir det önskade (även om vi tittare förstås kommer att få följa ett från början vackert men vacklande projekt till framgång, det tillhör programformatets dramaturgi.) På SVT:s websida säger Morgan Alling:

– Varför tillåter vi att folk beter sig illa mot folk? Vi håller inte på så som vuxna men vi tillåter att barn gör det, det är helt knäppt. Ingen jäkel skulle tillåta det.

Och vidare:

– Vår idé är väl att vi försöker bota hela systemet. Alla har ett ansvar så vi försöker även utbilda eleverna vad de kan göra, inte bara våra lärare som redan är världens bäst utbildade i detta, utan även få eleverna att bli världens mest utbildade i ämnet.

Det är här jag tror att Morgan Alling har fel. Möjligen stämmer det att svenska lärare är världens bäst utbildade när det gäller mobbning, men de kan ändå alldeles för lite. Och tvärtemot vad han påstår beter sig vuxna visst illa! Kanske inte så ofta mot varandra, men väldigt ofta mot barn!

Jag är övertygad om att vi omöjligt kan komma tillrätta med mobbning i skolan förrän vi också tittar på de vuxnas beteenden, och då menar jag inte bara hur vuxna agerar för att hantera kränkningar och mobbning mellan elever, utan också hur de själva beter sig gentemot elever. Faktum är att jag, ganska ofta när jag besöker en skola, ser vuxna som använder sig av mobbningens inneboende mekanismer i relation till eleverna, för att förmå dem att bete sig på önskat sätt. (Självklart gäller detta inte alla lärare eller alla skolor!)

Mobbning väcker rädsla och skam

Mobbning sker genom psykiska, verbala eller fysiska kränkningar och gemensamt för all mobbning är att den väcker (eller syftar till att väcka) rädsla och/eller skam hos den som blir utsatt. Samma två mekanismer använder vuxna i skolans värld sig ofta av för att förmå elever att ”bete sig bra”. Här är några exempel på vanliga ”pedagogiska verktyg” som jag sett och hört pedagoger använda, och som jag tror kränker barn och ungas upplevelse av värdighet och värde och väcker rädsla och/eller skam:

Läraren sätter negativa etiketter på eleven
– Du är elak!
– Åh, vad du är jobbig!
– Du är lat.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du är ett jävla pucko!

Läraren ställer ”pedagogiska” frågor till eleven
– Tror du verkligen att någon vill vara med dig när du skriker hela tiden?
– Gör du så här för att du tror att du blir populär?
När frågor som dessa ställs med kritiskt eller ironiskt tonfall tvivlar jag på att de inbjuder till dialog. Snarare väcker de skam hos eleven som mellan raderna uppfattar: ”Jag tycker att du borde förstå att det du gör är dumt/löjligt/fel.”

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Tror du att du är cool, eller?

Läraren ger eleven skulden för sina känslor
– Nu gör du mig ledsen, Ellen.
– Tänk att jag alltid skall behöva bli så besviken på dig.
– Du gör mig arg!
Allvarligt talat, inte har väl läraren lämnat över makten över sina egna känslor till en förstaklassare? Att låta barn tro att de har makt och ansvar över vuxnas känslor kan väcka både rädsla och skam.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du äcklar mig!
– Det var inte mitt fel att jag slog honom! Han gjorde mig skitförbannad.

Läraren uttrycker vad eleven borde förstå
– Du är åtta år nu. Du borde klara av att komma i tid till skolan.
Föreställ dig känslan av skam som dessa ord kan väcka hos den åttaåring som försöker passa tiden, men av olika skäl inte klarar det!

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Meh! Är du puckad eller? Hur svårt kan det vara att fatta?

Läraren utestänger
– Nu går du ut härifrån! Du gör inte som jag säger och då får du inte stanna härinne.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte vara med oss och leka för du leker leken fel.

Läraren hotar
– Om du inte gör som jag säger nu så blir det hemringning.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om jag inte får prova din skateboard så får du inte komma på mitt kalas!

Läraren mutar
– Alla som gör tio mattetal får en guldstjärna. Den som först fått tio stjärnor får en påse godisbilar.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Om du gömmer Ossians brallor efter gympan så får du tio spänn av mig.

Läraren befaller
– Nu sitter du ner och gör som jag säger!!!
Kombinerat med hög röst, aggressivt ansiktsuttryck och kroppsspråk väcker befallningar inte sällan rädsla.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Kom hit, din lilla skit!

Läraren straffar
– Nu har du varit så jobbig hela veckan att jag har bestämt att du inte får följa med på utflykten.

Så här kan det låta när en elev gör samma sak:
– Du får inte följa med oss hem till Isak, för du är inte schysst! Du hjälpte inte oss med ett enda svar på provet.

Barn gör som vuxna gör

När en elev kränker en annan elev kallar vi det mobbning. När en elev kränker en lärare kallar vi det bristande respekt. När en lärare kränker en elev kallar vi det pedagogiska metoder eller uppfostran. Men jag tror att ungarna struntar i dessa terminologiska krumbukter. De tar intryck av vad de vuxna ledarna i skolans värld gör. Och så länge vuxna kränker barn och unga kommer barn och unga att fortsätta kränka varandra.

Egentligen börjar det inte i skolan. Det börjar redan i en del hem: Föräldrar som hotar, straffar, mutar, utestänger, ignorerar och förlöjligar barn. Därefter tar skolan vid med ungefär samma metoder. Och sedan står de vuxna där och berättar för barnen och de unga att de inte skall kränka varandra. Snacka om dubbla budskap!

I programmet Morgans mission talas det om att bryta de mönster och strukturer som finns i skolan för att på så sätt motverka mobbning. Det är säkert så att den typ av arbete med elevgruppen som illustreras i programmet är viktigt och har betydelse. Och det är otillräckligt. Så länge de vuxna inte reflekterar över och förändrar hur de bemöter barn och unga tror jag att det är det mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra skolans mönster och strukturer.

Om jag får önska mig handlar nästa satsning från SVT om att sätta de vuxnas relationer till barn och unga i fokus. Att lyfta fram de vuxnas ansvar – inte bara för att sätta gränser när barn och unga kränker varandra – utan också som förebilder och läromästare när det gäller att skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.

Några sista förtydliganden

En del kommer att läsa den här texten som att jag är emot att vuxna sätter gränser och för att barnen skall få bete sig ”hur som helst”. Så är det inte! Jag är övertygad om att det krävs tydligt ledarskap i skolan och vuxna som visar var gränserna för ett oacceptabelt beteende går. Men detta kan göras på olika sätt! Jag är emot att göra det genom att kränka eleverna och för att göra det ärligt och respektfullt. Hur det går till låter sig dessvärre inte formuleras i en eller ett par kärnfulla meningar, men läs gärna vidare här på bloggen eller kika på min bok Med känsla för barns självkänsla. Där har jag skrivit massor om hur vuxna kan ta ansvar för och skapa relationer präglade av ömsesidig respekt.

Kära pedagoger och föräldrar! Låt mig avsluta med att betona att mitt syfte med att skriva den här texten inte är skuldbelägga er och berätta att ni är ”dåliga”. Jag förstår att det jag skriver kan landa som kritik och väcka både dåligt samvete och ilska. Men det är inte därför jag skriver detta. Jag skriver det för att jag vet att vi alla delar längtan efter en skola dit varenda unge kan gå och känna sig välkommen. Där alla trivs och mår bra. För att nå dit tror jag att vi måste vara villiga att syna oss själva och hur vi möter våra barn och unga. Vad tror du?

Nyfiken på att gå en kurs om kommunikation och konflikthantering med barn? Läs mer här –>

Läs mer 58 Kommentarer

Kära, välmenande föräldrar, detta är viktigt!

Vi måste prata. Eller, jag måste. Jag har något viktigt att säga, något riktigt viktigt! Ni som följt det jag skriver vet att jag brinner för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap. Ett ledarskap där barn och vuxen är lika mycket värd och där ömsesidighet och samarbete står i centrum. Jag har arbetat med detta på olika sätt i sju år nu och under den här tiden upplever jag att vindarna vänt. De tidigare hyllade auktoritära idealen, illustrerade inte minst genom sk. nannymetoder som belöningssystem och skämspall, har ifrågasatts och barns känslor och behov intar en alltmer självklar plats i samtal om vuxna och barns relationer. Det gläder mig massor och är förstås fantastiskt.

Och samtidigt som jag gläds åt framgångarna för ett likvärdigt och respektfullt ledarskap känner jag mig bekymrad över en del förväntningar och antaganden kring barn och kring vad det innebär att vara en respektfull förälder som jag tycker mig se allt oftare. Jag vill ta upp två av dem i den här texten.

Hur förklarar man för en bebis att det är viktigt att ligga still på skötbordet?

Det första som oroar mig är att jag möter föräldrar som är måna om att vara likvärdiga och respektfulla i sitt ledarskap och som samtidigt har ganska orimliga förväntningar på små barns förmågor att resonera och förstå. Jag möter mammor som undrar hur de kan förklara för ett barn på 13-14 månader att det är förbjudet att pilla på toalettborsten, rita på väggen eller bära det nyfödda syskonet. Jag möter pappor som vill veta vad de skall säga till åttamånadersbebisen för att hen skall ligga still på skötbordet. Jag har pratat med föräldrar som är frustrerade för att de inte lyckas förklara för ett-och-ett-halvt-åringen att man måste sitta still när man är på restaurang och café.

Jag är, som sagt, för att prata med barnen, att förklara och att lyssna. Barn vill förstå och göra sig förstådda och de vill samarbeta. Men även om barn utvecklar dessa förmågor tidigt, tidigare än många tror, är de inte från första början kapabla att förstå verbala resonemang och samband mellan orsak och verkan. Det finns inget sätt att med ord övertyga en nybliven ettåring vad hen inte får göra. Krypbarnet saknar förutsättningar att förstå faran med att snurra runt på skötbordet. Och 18-månadersbarn är usla på att begripa innebörden i abstrakta begrepp som ”lugn och ro” och ”hänsyn”. (För att bara ta upp några av de exempel på orimliga förväntningar som jag tycker mig se.)

Om föräldrarna är respektfulla är barnen nöjda. Eller?

Det andra som oroar mig är ett antagande om att vuxna som tillämpar ett likvärdigt ledarskap möts av barn som är nöjda och inte protesterar. Antagandet finns i två varianter. Den ena är undrande i sin ton: ”Vad gör man om man har pratat med barnen, lyssnat och försökt förstå och de ändå blir ledsna eller protesterar?” Den andra är mer ifrågasättande: ”Jag har testat att resonera med och förklara för barnen, men de metoderna funkar inte i min familj. Det slutat ändå med klagomål eller tårar!”

Jag säger som Brasse i Fem myror är fler än fyra elefanter: Antagandet är ”fel, fel, fel, fel, fel!” Ett likvärdigt föräldraskap innebär inte alls att barnen alltid är nöjda med de beslut som föräldern fattar. Föräldrars uppgift är att fatta beslut som tar hänsyn till barnets behov. Men barn har inte alltid koll på vad de behöver. Däremot har de nästan alltid koll på vad de har lust med. Därför kan beslutet att servera en fullkornsmacka och mjölk till kvällsmat – baserat på antagandet att barnet behöver näringsriktig mat – mötas med både gråt och protester. För barnet hade lust att äta godis och dricka läsk.

kids-644265_640 (2)

Problemet

… med de två antaganden jag just tagit upp stavas frustration. En förälder som antar att det går att resonera med ett litet barn och en förälder som tror att bara man är respektfull så är barnen nöjda riskerar uppleva just frustration. Gång på gång. Ackumulerad frustration försvinner sällan av sig själv. Den har en jobbig tendens att ta sig uttryck i form av ilska, irritation och bitterhet, ofta gentemot frustrationsobjektet – i det här fallet barnet.

Kära, välmenande förälder!

Jag skriver inte det här inlägget för att klandra eller skuldbelägga dig eller någon annan förälder. Jag ser din kamp, hur du letar dig fram på nya, snåriga stigar, istället för att välja de breda, upptrampade vägar där dina föräldrar och deras föräldrar en gång gick och där många fortfarande går. För det är du värd all heder! Jag skriver det här inlägget för att ge dig råg i ryggen och mod att vara ledare för ditt barn.

Att vara ledare betyder inte bara att du har makt, utan också att du i vissa situationer bör använda den. Det betyder att du måste anpassa ditt sätt att vara efter barnens förutsättningar och förmågor. Och det betyder att du, när barnen är små, bär hela ansvaret för relationens kvalitet och för att familjens medlemmar får vad de behöver.

Om 14-månadersbarnet inte förstår att toalettborsten är ”no no”: Ställ undan borsten. Om hen tycker det är roligt att rita på väggen och du inte gillar tuschstreck på tapeten: Se till att det inte finns några pennor framme. Och lämna inte nyfödingen utan uppsikt. Ja, det är jobbigt att alltid ha koll, att inte kunna vända ryggen till. Och ändå: Det är förälderns ansvar att skydda sitt barn. Om åttamånaderbebisen inte ligger still på skötbordet? Locka med en spännande pryl eller en skorpa, flytta ner skötbordet på golvet och, om det behövs för att skydda barnet, håll i! Om ett-och-ett-halvt-åringen inte sitter still på restauranger och caféer kanske sådana platser inte bör besökas än på ett tag?

Och om barnet skriker för att hon inte får godis? Det är okej att säga nej! Det är till och med nödvändigt att säga nej ibland. Det viktiga, det som på sikt spelar roll för relationens kvalitet, är hur du säger nej. Du kan säga nej och samtidigt förmedla till barnet att både hon och hennes önskan är fel (*Edit: För tydlighetens skull (jag har inte insett att alla läsare hänger med här): Detta är alltså ett alternativ som jag inte rekommenderar):

”Godis nu!? Bryr du dig inte om att du blir tjock och får dåliga tänder?”

Eller så kan du säga nej och samtidigt förmedla att du hyser respekt för både barnet och hennes önskan:

”Mm, jag kan fatta att du skulle gilla att äta Mums Mums till kvällsmat. Ibland känns det rätt trist att ha en mamma som tjatar om att äta nyttig mat, eller hur?”

Förmodligen får du inte några hyllningar av barnet för att du uttrycker dig så här, men du ger något fint: förståelse. Även om barnet inte förmår uttrycka det, så landar förståelse skönt. Du må vara en skitförälder som erbjuder fullkornsmacka till kvällsmat, men du verkar åtminstone förstå att godis är gott. Det finns en sorts förälder som är betydligt sämre, ur barnets perspektiv. Den som serverar mackan och inte ens verkar fatta eller bry sig om längtan efter godis. Den som säger: ”Du är sex år nu och du borde verkligen ha lärt dig att godis får man bara äta på lördagar!”

Att vara en respektfull ledare

… är inte att acceptera allt barnen gör och ge dem allt de efterfrågar. Att vara en respektfull ledare är respektera barnen även när de gör sådant du inte accepterar och ber om sådant de inte behöver. Stor skillnad! Viktig skillnad!

Läs mer om att sätta gränser med respekt här –>

—-

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 19 Kommentarer

Funkar den här gräsklipparen verkligen i alla kastruller?

Jag pratar och skriver om ömsesidig respekt mellan vuxna och barn. Om lika värde, om empati, ärlighet och uppriktigt intresse. Om konfliktlösning som tar alla parters behov i beaktande. Ibland händer det att jag får frågan från de som lyssnat på mig eller läst det jag skrivit:

”Men funkar dina verktyg och metoder på alla barn, Petra?”

Jag blir lika konfunderad varje gång. Vad sjutton skall jag svara på det!?

upset-534103_640

Låt mig göra en jämförelse. Tänk dig att du just har visat din nya spis för en vän. Den har en hel del finesser som du verkligen gillar och du demonstrerar och berättar ganska ingående. Efteråt pekar vännen på spisen och säger:

”Men funkar den här gräsklipparen verkligen i alla kastruller?”

Men…!? Det är ju ingen gräsklippare! Och vadå i alla kastruller? En spis är liksom inget man häller i kastrullen!

Ungefär så är det för mig att få frågan om mina verktyg och metoder funkar på alla barn. Det jag pratar om är ju varken verktyg eller metoder och det jag pratar om är inte avsett att användas några människor, allra minst barn.

Det jag vill förmedla är ett förhållningssätt till andra människor (oavsett storlek). Jag vill förmedla vikten av att utveckla relationer präglade av ömsesidig respekt och likvärdighet. Relationer är något helt annat än verktyg. Verktyg är instrument som en handlande varelse använder för att justera ett föremål, ett objekt. Men andra människor är inte objekt. Andra människor är just människor. Med egna behov, känslor och tankar. Vi varken kan eller ska (menar jag) försöka justera andra människor (vi kan bara justera oss själva). Jag längtar efter en värld där vi har ambitionen att förstå andra människor och utveckla relationer där allas behov, känslor och tankar är lika mycket värda. (Vilket inte alls är detsamma som att alla i stunden skall få det de vill!)

Har du någonsin haft en relation en annan människa? Jag trodde inte det. Relationer är ju någon vi har till andra människor, eller hur?! Relationer uppstår i samspelet mellan människor. Inte genom att en person tar fram en skiftnyckel och skruvar lite på den andra. Jag vill inte se på barnen som objekt eller halvmänniskor som vi skall ”göra något åt”. Jag vill hellre se på barnen som fullvärdiga medmänniskor som vi skall ”göra något tillsammans med”: Skapa relationer!

”Men åh, vilket ordmärkeri”, säger någon nu. ”Skit sak samma vad man kallar det, det viktiga är väl ändå att vi är schyssta mot ungarna?!”

Ja, man kan förstås tycka att jag märker ord. Min erfarenhet är ändå att orden vi använder säger något om hur vi förhåller oss till omgivningen och våra medmänniskor. Den dagen jag hör lika många människor fråga efter ”en metod som funkar på svärmor” eller ”ett verktyg att använda på min pappa” kanske jag inte lägger märke till just dessa ord, men så länge de är förbehållna relationerna till våra barn tror jag att det finns anledning att lägga märke till dem och lyfta upp frågan varför våra barn inte blir bemötta utifrån samma förhållningssätt som vi möter andra människor!

Vad tycker du?

Mer på samma tema:

Vill du ha lydiga barn eller barn som väljer att samarbeta?

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Läs mer 16 Kommentarer

Morgonstress i barnfamiljen. Orsaker och lösningar!

nutcracker-442947_640
Det går fort. Plötsligt känns de lata och fria dagarna som ett avlägset minne. Över en natt skall vi ställa om till rutiner, tidspassning och planering. Vänja oss vid att säga hej då varje morgon. För många är allt det här liktydigt med stress. Värst är den under den där morgontimmen: Inget bröd i skafferiet?! Borsta tänder. Packa väskan. Hur var det med extrakläder på hyllan? Behövs gummistövlar idag? Just sjutton! Det var visst någon lapp som skulle fyllas i!? För dig som behöver lite hjälp att styra upp mornarna kommer här en ”felsökningsguide” med tillhörande tips.

1. För lite tid?
-> Lägg fram kläder och duka frukostbordet kvällen innan. Ställ klockan tidigare (förstås!).

2. För mycket tid? Ja, så kan det faktiskt vara. Problemet är att barnet hinner komma igång med egen lek och inte alls vill bli avbruten.
-> Kolla igenom hur mycket tid saker och ting tar på morgonen och planera efter det. Gå upp före barnet och väck barnet när du är färdig med ditt och kan ha fokus på ditt barn.

3. För dålig planering/bristande fokus? Jag pratar om de där tillfällena när du fastnar i en tidningsartikel/på facebook/i klädval, sedan tittar på klockan, blir stressad och skäller på ungarna….
-> Behåll fokus. Ta ansvar om det är du som är sen. Skäll inte på barnet!

4. Kontaktlängtande barn? Barnet behöver ett möte, samtal och närhet på morgonen efter att ha sovit hela natten (och ”varit ifrån” sina föräldrar). Om föräldrarna inte bjuder in till det på ett positivt sätt kan det hända att barnen tar till egna ”knep” som de lärt sig funkar ganska bra i jakten på kontakt (klär på sig långsamt, petar med maten, gömmer sig när föräldern ropar).
-> Planera in tid för samtal, samvaro och närhet. Sitt på sängkanten och prata en stund. Ät gemensam frukost. Mys i soffan.

5. För mycket tjat. För lite tillit. För lite ansvarsöverlämning? Samarbete kommer ur en upplevelse av gemenskap och tilltro till varandra. När föräldern hela tiden tjatar och påminner (ffa lite större barn) tappar barnet lusten att samarbeta och blir istället motvillig.
-> Lämna över ansvar till barnet och backa. Låt om möjligt barnet ta konsekvenserna av att komma för sent (utan kommentarer som ”Vad var det jag sa!”)

6. Orealistiska förväntningar? En del föräldrar tycks tro att barnen är i ”stand by-läge” på morgonen. Att de påklädda, tandborstade och klara bara sitter och pysslar med sina prylar i väntan på förälderns rop från hallen: ”Okej, nu är det dags att gå!”. Så är det förstås inte! Det barnen gör är viktigt för dem.
-> Acceptera att barn också behöver ställtid och förvarna om att det är dags att gå.

7. Oärliga/ogiltiga argument? ”Nu måste vi gå annars kommer vi för sent till dagis.” Handen på hjärtat: Är det sant? Är det för att barnet skall hinna i tid till förskolan som du vill komma ut genom dörren? Och är det ens viktigt för barnet att komma i tid eller är det kanske viktigare för henne att få pyssla klart med det hon håller på med?
-> Var ärlig! ”Jag är mån om att vi går nu så att jag hinner i tid till jobbet. Det är viktigt för mig att vara där halv nio eftersom jag har lovat mina arbetskompisar att vara det.”

8. Dåliga instruktioner? Vad säger du egentligen till ditt barn? Det finns tre typer av instruktioner som är svåra för barn:
Otydliga instruktioner: ”Sätt fart nu!” (Med vadå?) ”Gör det du skall!” (Och vad är det jag skall?)
För långa instruktioner: ”Nu vill jag att du borstar tänderna, sedan går du in på ditt rum och bäddar sängen, sätter på dig byxor, tröja och strumpor, sedan tar du din väska och kommer.”
Nekade instruktioner: ” Ta inte på dig en kjol!” (Vad vill du att barnet skall ta på sig?) ”Sluta genast springa runt!” (Är det okej om barnet hoppar?)
-> Tänk på att ge tydliga och görbara instruktioner.

—-

STORPOCKET

Nu finns min bok, Med känsla för barns självkänsla, som storpocket. Adlibris –> och Bokus –> säljer den för endast 99 kronor!

Läs mer 28 Kommentarer