Poster taggade ‘familj’

Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 3)

Syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna, skrev jag i ett tidigare blogginlägg. Få samband mellan orsak och verkan torde vara lika tydliga och pålitliga för barn som det mellan att slå sitt syskon och förälderns omedelbara uppmärksamhet. Om man verkligen, verkligen vill vara säker på att få förälderns uppmärksamhet är något av det absolut bästa man kan göra att smocka till sitt syskon så att det skriker.

”Men jag fattar inte det där!” skrev en pappa i ett mejl till mig häromdagen. ”Om man slår eller retar sitt syskon får man visserligen uppmärksamhet, men hur kul är den uppmärksamheten? En pappa som är garanterat arg! Vad är det för bra med det?”

Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ge människorna något slags känsla. Själen ryser i tomrummet och vill kontakt till vilket pris som helst.

Negativ uppmärksamhet är helt enkelt bättre än ingen uppmärksamhet, menade Hjalmar Söderberg. Och jag håller med.

”Ja men, varför ber barnen inte om positiv uppmärksamhet istället?”, skrev pappan tillbaka. ”Dom kunde ju bara komma och prata med mig istället. Ta kontakt som vanligt folk…”. ” Ja, det kunde dom förstås göra”, svarade jag, ”men handen på hjärtat – är det lika säkert att de får din uppmärksamhet då, som om de bråkar?”

(Ps. jag har kollat med den aktuelle pappan att det är ok att jag delar med mig av vår mejlväxling. Du kan lugnt mejla mig (gör det gärna!) utan att riskera att jag skriver om det i bloggen.)

Läs mer 1 Kommentar

Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 2)

Härom morgonen var vi stressade iväg till skolan. Jag höjde rösten mot sonen, som jag tyckte tog en halv evighet på sig för att ta på sig strumporna. Han fick på sig dem och gick mot badrummet. På vägen dit passade han på att ge lillasyrran en knuff med armbågen.

Jag ställde den retoriska föräldrafrågan: ”Varför gjorde du så?” och förväntade mig förstås inget meningsfullt svar. Döm om min förvåning när sonen sa:

När du har varit dum mot mig mamma känns det som att jag vill vara dum mot min lillasyster.

Jag frågade: ”är det så att när du tycker att jag har varit dum så känner du dig arg och då är det skönt att smocka till lillasyrran för då blir du liksom av med lite av det arga?”. ”Ja, så känns det faktiskt mamma.”

Jag tror att alla människor, vuxna såväl som barn, vill uppleva att de har ett egenvärde. Att de är människor värda att respekteras. När jag skrek åt min son den där morgonen var det behovet knappast tillgodosett och jag tror att knuffen på lillasyrran var avsedd att sända budskapet: ”jag är visst betydelsefull! Ta mig på allvar!”

Jag tycker mig se ett mönster i vår familj. I perioder när jag inte möter mina barn med den respekt som jag skulle önska så ökar också konflikterna mellan barnen, både i intensitet och frekvens. När jag hittar tillbaka till respekten brukar också syskonbråken avta. Ser du samma mönster i din familj?

Läs mer 3 Kommentarer

Syskonbråk: Varför bråkar barnen egentligen? (del 1)

Mamma, han slog mig!
Hon nöp mig först!
Det gjorde jag inte alls det!
Det gjorde du visst det!

De allra flesta syskon bråkar med varandra. De allra flesta föräldrar känner irritation, ilska och till sist vanmakt inför dessa bråk: ”Måste ni tjafsa hela tiden!? Kan ni inte bara låta varandra vara!?”

Varför bråkar ungarna? En del bråk handlar förstås om att de helt enkelt är oeniga om något, precis som du och din partner är ibland. En vill se på Pippifilmen den andre på Karlsson på taket. Båda vill borsta tänderna först och sitta på bästa platsen i soffan.

Men så finns det andra syskonbråk också. De där bråken när vi som föräldrar tänker: ”det där gjorde hon bara för att jävlas med sin lillasyster” eller ”men Herre Gud, hon vet väl bättre än att säga sådär till sin storebror! Vad är det med henne egentligen!?”.

De där andra bråken har vi som föräldrar lite svårare att begripa. Varför retas barnen? Varför tjuvnyper de? Varför är de ”oprovocerat” dumma mot varandra? Som du säkert vet vid det här laget tror jag att det finns ”vackra” behov bakom alla barnens beteenden. Jag tror inte att det finns något behov som heter ”att jävlas”. Jag tänkte istället lansera två andra behov som jag tror att barnen många gånger försöker tillgodose genom att ”provocera” varandra (Det finns självklart fler behov än så som barn kan försöka tillgodose genom att bråka.)

Ett behov som jag tror att många barn försöker tillgodose genom att bråka med varandra är kontakt. En vis kvinna sa till mig en gång att ”syskon använder varandra som fjärrkontroller till föräldrarna”. Trycker man på lillasyster så kommer mamma eller pappa springande med en gång! Bråkar man högljutt så dröjer det sällan länge innan en förälder undrar vad det är som händer. Det är förvisso ingen positiv kontakt man får om man retar eller slår sitt syskon, men det är ändock kontakt! Man blir sedd och hörd. Ganska mycket dessutom…

Men vänta nu… Om barnen bråkar för att få kontakt med sina föräldrar – vad händer då om föräldrarna möter barnens kontaktbehov innan de börjar bråka?! Ställer en intressant fråga, bjuder in till ett samtal, ger fysisk närhet.

Testa!

Jag har skrivit mer om syskonbråk i följande artiklar:

Varför bråkar barnen egentligen? (del 2)

Varför bråkar barnen egentligen? (del 3)

Varför slutar barnen inte bråka när föräldrarna säger till?

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 1)

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 2)

Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 3)

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

 

Läs mer 6 Kommentarer

Skärp till dig och sluta spela teater!

Det var ingen god morgon för femåriga dottern i morse. Hon skulle på utflykt med dagis – något hon inte alls såg fram emot. Högljutt deklarerade att hon inte ”orkade” gå till frukostbordet, slängde sig i en fåtölj och grät en tårlös men högljudd gråt.

Irritationen i mig växte, jag tyckte att hennes reaktion var kraftigt överdriven, och jag tänkte att hon var en riktig ”drama queen” och hade uppmaningen ”sluta spela teater!” hängande på läpparna. Jag behövde verkligen mer lugn och ro så här i tidig timme!

Jag är glad att jag valde att gå på toa istället för att öppna munnen i det läget. Genom att uppmana min dotter att ”sluta spela teater” hade jag visserligen kanske fått henne att tystna och på så sätt fått det lugn jag längtade efter. Men vad skulle anledningen till hennes tystnad vara? Omtanke om mig? Knappast. Snarare skulle hennes tystnad bero på att hon skämdes. Jag tror att när jag säger till mitt barn ”sluta spela teater” så uppfattar mitt barn också ett underliggande budskap, nämligen ”nu är du löjlig”. Så barnet slutar med sitt beteende för att slippa känna sig löjlig. Krasst uttryck: genom att uppmana mitt barn att sluta spela teater får jag (kanske) fram önskat beteende, men av en anledning som, för mig, känns helt fel.

Ytterligare ett problem med att uppmana mitt barn att sluta spela teater är att det inte på något sätt tillgodoser hennes behov i situationen. För hon har ju också behov. Behov som hon försöker tillgodose genom att säcka ihop och gråta tårlöst. (Läs gärna mer om min syn på behov här.)  Jag gissar att hennes behov i den här situationen är att känna sig förstådd, att få empati för hur jobbigt allt känns just nu. För att verkligen försäkra sig om att vi föräldrar fattade så valde hon att visa sina känslor väldigt ”tydligt”. Den snarast retoriska frågan lyder: Hur förstådd känner man sig när någon uppmanar en att skärpa till sig och sluta spela teater?

Barn kan inte alltid få sin vilja fram, men de borde alltid få sin känsla fram. Jag försöker att ha det som ledmotiv i mina relationer med barnen. Under min självvalda time-out på toaletten påminde jag mig själv om det och gick sedan ut och satte mig på armstödet till fåtöljen där dottern fortfarande låg och skrek att hon inte orkade gå till frukostbordet och att hon hatade sitt liv för att hon måste åka på utflykt idag:

– Oj, oj, oj gumman, du är verkligen upprörd och jag gissar att det är jätteviktigt för dig att pappa och jag fattar hur ledsen du är?
– Jag vill inte åka på utflykt!
– Jag märker verkligen det! Det finns antagligen massor av andra saker du hellre skulle vilja göra idag än att kolla på får och grisar?
– Jag vill vara hemma och hoppa rep!
– Jag fattar… Du gillar verkligen ditt nya hopprep?
– Ja… Jag gillar inte fåniga får…
– Nä, jag vet…
– Mamma, kan jag få salami med mig i min matsäck idag?

Samtalet tog mindre än en minut. Min dotter fick förståelse. Jag fick lugn och ro.

Läs mer 7 Kommentarer

Vill du att ditt barn skall ta hänsyn till dina känslor och behov?

De flesta av oss kan nog dra oss till minnes tillfällen under vår barndom när vi gjorde som en vuxen sa, antingen för att vi var rädda eller för att vi skämdes. Jag minns när jag gick i första klass och min fröken sa till mig att mitt skratt störde de andra barnen. Jag skämdes ända ner i tårna och tystnade förstås genast. Jag minns också när jag gick i sjuan och vår magister gav hela klassen kvarsittning för att några pojkar hade varit stökiga under lektionen. Jag kokade av upproriskhet, men satt kvar med de andra av rädsla för att magisterns ilska skulle vändas direkt mot mig.

Att anklaga, döma, hota, muta och skambelägga kan många gånger funka, i bemärkelsen att barnet gör som den vuxne vill. Men de verksamma mekanismerna är rädsla för konsekvenser, skuld, skam eller plikt. Jag tror att få föräldrar, när de tänker på det, vill att detta skall utgöra barnets drivkrafter. Jag tror att de flesta föräldrar vill att deras barn skall drivas av en vilja att bidra till andra människor. Att barnen gör det andra människor ber om helt enkelt för att de vill bidra till att andra människors behov blir tillgodosedda.

Så om man nu vill att barnen skall göra det man ber om, för att de vill göra de man ber om (och inte för att de är rädda, känner skuld, skam eller plikt), hur kan man uttrycka sig då? Jag skrev i mitt förra inlägg att jag tror att barnen har en naturlig empati, men att vi vuxna många gånger uttrycker oss på ett sätt som gör att de tappar kontakten med den naturliga empatin. Hur kan vi uttrycka oss istället?

Jag skulle kunna skriva en hel bok om det här (och har faktiskt gjort det också), men idag blir svaret lite mer kortfattat:

Sträva efter att medvetandegöra ditt barn om dina känslor och behov – istället för om sina egna fel och brister.

För att illustrera: Tänk dig in i situationen att din partner sätter på skön musik, häller upp ett glas vin och sätter sig i soffan. Du tänker att du vill göra honom (eller henne) sällskap om en stund, men först vill du plocka undan i köket. När du håller på med disken ropar din partner från soffan: ”du är inte speciellt rolig när du håller på med det där!” Vad tänker du? Vad känner du? Blir du sugen på att avsluta och gå och sätta dig och mysa med honom (henne) i soffan? Nej, jag misstänkte det…

Tänk dig att han (hon) istället säger: ”Jag känner mig ensam och längtar efter sällskap. Kan du inte komma hit och mysa med mig i soffan?” Jag gissar att tanken på att krypa upp i soffan känns mer tilltalande i det här läget?

Vi ser alltså att samma budskap – ”sluta diska och kom hit och var med mig” – uttryckt på två helt olika sätt, ger upphov till två helt olika reaktioner. I det ena fallet motstånd, i det andra ”samarbete”.

Barnen skiljer sig inte från dig och mig. De gillar inte att höra: ”åh, vad du är tramsig. Skärp till dig nu!” Kanske får ditt uttalande dem att göra som du vill, men de gör det knappast av omsorg om dig (snarare av rädsla eller skam). De har betydligt lättare att ta till sig: ”vet du, jag känner mig stressad när du sätter skorna på händerna och vantarna på fötterna för det är viktigt för mig att komma i tid till jobbet. Kan du vara snäll och sätta på dig skorna nu?”

För att sammanfatta: Vill du att dina barn skall ta hänsyn till dina känslor och dina behov? Berätta om dina känslor och behov!

Läs mer 11 Kommentarer