– Varför måste jag gå i skolan?
– Hur länge behöver vi stanna på det här tråkiga stället?
– Varför lagar du alltid så äcklig mat?
När barn ställer frågor, väcker det en impuls hos oss vuxna att försöka ge svar:
– Du måste gå i skolan för att vi har skolplikt.
– Vi skall stanna till klockan fyra ungefär.
– Vad menar du? Igår stekte jag ju pannkakor, som du älskar!?
Du har säkert märkt det, att ibland blir det knas i samtalet, trots att du svarar efter bästa förmåga. Ungen blir sur, ledsen, arg och du undrar vad som hände. ”Vad sjutton nu då!? Du frågade ju och jag svarade. ”
Jag fattar frustrationen och jag har själv gått i ”fällan” massor av gånger med mina barn. För det är något av en fälla (om än inte medvetet riggad av barnet), att tro att barns alla frågor är just frågor. En del frågor är i själva verket påståenden, inbjudningar från barnet att ta del av det som rör sig i hens inre:
– Jag trivs inte i skolan.
– Jag tycker inte om att vara här.
– Jag gillar inte maten du har lagat idag.
När man ser det så här är det lätt att förstå varför den vuxnes svar ibland väcker så starka reaktioner. När barnet som frågar ”Varför måste jag gå i skolan?” menar ”Jag trivs inte i skolan”, så framstår den vuxnes svar, ”Du måste gå i skolan för att vi har skolplikt”, som att denne varken förstår eller bryr sig. Tänk dig själv, om du uttryckte till din partner att du inte trivs på jobbet, och din partner svarade: ”Du måste jobba, för vi behöver pengarna.” Inte riktigt det där inlyssnande och empatiska svaret som du hade behövt, eller hur?
Hur avgör man om barns frågor är "riktiga" frågor?
Mitt bästa tips att försöka lyssna bortom orden som de säger. Du känner ditt barn. När hen säger ”Varför måste jag gå till skolan?”, är det för att hen verkligen undrar det och inte har hört talas om skolplikten? Om du tror att så är fallet kan du svara: ”Undrar du det, älskling, varför du måste gå till skolan?” Om barnet bekräftar är det förstås på sin plats att berätta om den lagstadgade skyldigheten att gå i skolan.
Men är det så att du egentligen vet att barnet har full koll på skolplikten? Då är det förmodligen något annat som hen vill uttrycka med sin fråga. Kanske att hen känner olust inför att gå till skolan och vill dela den känslan med dig? Kanske att hen är rädd och orolig och vill ha hjälp att lösa ett skolrelaterat problem? Visa i så fall att du är öppen för att lyssna och vill förstå: ”Är det som att du helst skulle vilja slippa gå till skolan?” eller ”Kan det vara så att det är något med skolan som bekymrar dig just nu?” Kom ihåg att addera respektfullt tonfall och intresserat ansiktsuttryck! Då är det ingen fara att om du skulle ha fel i den gissning du uttrycker genom din fråga. Barnet uppfattar att du är mån om att förstå, att du är respektfull snarare än ifrågasättande, och kommer sannolikt att vara öppen för att utveckla vad som ligger bakom frågan.
För att sammanfatta: Alla frågor är inte frågor. Försök lyssna bakom orden: Vad är det egentligen barnet säger?
Mer på samma tema:
