Syskonbråk: Vad skall man göra när barnen bråkar? (del 1)

Sluta din pruttskalle!
Pruttskalle kan du vara själv!
Aj!
Mamma, hon nyps!

Upprepade syskonbråk kan få vilken förälder som helst att känna sig irriterad, ledsen och till slut uppgiven. Vad sjutton skall man ta sig till när ungarna bråkar?! Jag tänkte dela med mig av mina tankar om det, men låt mig först summera mina inlägg om syskonbråk så här långt.

Jag tror att när syskon bråkar med varandra så är det många gånger (men inte alltid) en strategi för att tillgodose behov av:

1. kontakt och uppmärksamhet (”Jag märks, alltså finns jag.”) Länk till inlägg
2. att försvara sitt egenvärde (”Jag är visst viktig och betydelsefull, ta mig på allvar!”) Länk till inlägg

När föräldrar bemöter barnens bråk genom att skälla, förmana, skuldbelägga eller hota blir resultatet många gånger mer bråk (länk till inlägg). Detta beror på att:

1. barnet får uppmärksamhet (får bekräftelse på att bråk är ett effektivt sätt att få kontakt med mamma eller pappa)
2. barnets upplevda egenvärde sjunker när föräldern skäller och förebrår (och syskonbråk är ju som sagt en av barnets strategier för att försöka öka sitt upplevda egenvärde)

Hur kan man då bryta den här negativa spiralen där barnen bråkar, föräldrarna skäller och barnen bråkar ännu mer?

Jag vill börja med att slå fast att jag tycker att (ett visst mått av) syskonbråk är bra! Konflikter är en naturlig del av livet och syskonbråk erbjuder därigenom fantastiska övningsmöjligheter. Ibland hör jag trötta föräldrar uttrycka att det enda de önskar är att barnen slutade bråka. Det önskar inte jag. Konfliktfrihet, både i familjen och i livet utanför familjen, tror jag är en utopi. Vad jag önskar är att barnen lär sig hantera konflikter. Och att de lär sig att göra det med bibehållen respekt, både för sina egna och andras behov.

Mitt första råd till föräldrar vars barn bråkar är:

ta ett djupt andetag, lämna platsen och låt ungarna bråka ifred!

Jag tror att lika lite som vi kan lära barnen att cykla – de måste lära sig att cykla – kan vi lära barnen att lösa konflikter. Det är genom egen erfarenhet som barn lär sig hur det är att vara osams och hur man gör för att komma till en ömsesidigt accepterad lösning. Det är genom att kalla sin syster för ”jävla pucko” som barnet lär sig att förolämpningar sällan bidrar till att lösa konflikter. Det är genom att vägra låna ut sin docka som barnet erfar konsekvenserna av egoism. Det är genom att använda hotelser som barnet lär sig att det visserligen kan vara effektivt i stunden, men att det på sikt tenderar att slå tillbaka mot en själv.

Att barnen lär sig konfliktlösning genom att öva på konfliktlösning är alltså det första och rätt självklara argumentet för att låta barnen bråka ifred. Det andra argumentet för att låta barnen bråka ifred är att det är så de lär sig att ta ansvar för sina egna problem och konflikter. En del föräldrar tror att de lär barnen att hantera konflikter genom att ingripa i deras bråk och undervisa dem om ”rätt” och ”fel” och ”hur man gör” och ”hur man inte gör”. Jag ser en uppenbar risk att barnens främsta lärdom istället blir att föräldrarna inte har tilltro till deras förmåga att lösa sina konflikter på egen hand. Jag tror att varje gång en förälder ingriper i barnens bråk uppfattar barnen budskapet: ”jag tror inte att ni klarar av att lösa era egna konflikter”. Det är genom att upprepa det budskapet som man får barn som oavbrutet kommer till föräldrarna med sina konflikter istället för att försöka lösa dem själva. ”Mamma han låter inte mig låna bollen. Visst får han inte ha den själv?!” och ”Pappa han kallar mig för dumskalle! Säg till honom!”. Barn är läraktiga. Om vi lär dem att de inte kan hantera sina egna konflikter så slutar de snart att försöka. Och tvärtom, om vi visar tilltro till deras förmåga att hantera sina egna konflikter så kommer de att fortsätta försöka. Och övning ger som bekant färdighet.

I många familjer har syskonbråk uppmärksamhetsgaranti och en del barn använder, som jag skrivit om tidigare, varandra som fjärrkontroller till föräldrarna. Att låta barnen bråka ifred är ett effektivt sätt att plocka batterierna ur fjärrkontrollen. I takt med att föräldrarna överlåter ansvaret för barnens konflikter till barnen själva brukar mängden konflikter också minska. Eftersom ingen, varken barn eller vuxna, tycker om att bråka är det här förstås ytterligare ett argument, det tredje, för att låta barnen bråka ifred. (Jag vill betona att samtidigt som föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk kvarstår barnens behov av uppmärksamhet! I den mån föräldrar slutar uppmärksamma barnens bråk bör de alltså vara beredda att möta barnens längtan efter uppmärksamhet på något annat sätt. Men visst finns det roligare tillfällen att uppmärksamma barnen än när de bråkar!?)

Nu säger du kanske att ”det här låter ju fint och bra men mina barn slår nästan ihjäl varandra när de bråkar. Jag kan helt enkelt inte förmå mig att låta dem bråka ifred!” Då skall du förstås inte göra det heller, säger jag. Men jag vet också att det finns många syskon som bråkar utan att slåss och att det finns många föräldrar som ingriper vid minsta lilla tecken på gnissel mellan barnen, i hopp om att ”mota Olle i grind”. För dem hoppas jag att det jag skrivit här kan bidra med nya tankar och inspiration!

Mitt nästa inlägg om syskonbråk kommer att handla om hur vi föräldrar kan stötta barnen i deras konfliktlösning – utan att för den skull lösa konflikterna åt dem. Hoppas du vill återvända hit och läsa om det!

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
23 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Nathalie
Nathalie
13 years ago

Hej!

Har precis hittat din sida och blev glad av att läsa ditt inlägg om syskonbråk. Det du skriver känns genomtänkt och klokt. Jag kommer tillbaka för att hitta mer inspiration till min barnuppfostran. Tack!

//Nathalie

Karin
Karin
12 years ago

Hej Petra,

Jag är oxå jätteglad att jag hittat din sida. Jag har två väldigt små barn på 1 respektive 2,5 tror du att jag kan tillämpa detta även på dem?

Mvh

Karin

Camilla Olsson
11 years ago

Hej, har fyra barn men det är mellankillarna som allltid bråkar. De är nu 7 och 11 år. De slåss, skriker, hotar varandra. Vet inte vad vi skall göra. De kan inte samarbeta alls. Behöver många råd för vi kan inte göra någonting inte ens åka bil till skolan. Storebror skall rätta lillebror och då är det igång igen. Har försökt prata med dem men det funkar då i 10 min och sen är det problem igen./Camilla

Camilla
Camilla
11 years ago

Hej, oj vilken lättnad att läsa din sida!! tanken på att låta dom bråka ifred har slagit mig så många gånger men mitt tålamod har brustit när jag hört alla svordomar o sett dom jaga varandra över hela huset!!! Men nu ska jag banne mig fullfölja ditt råd..för mitt sätt fungerar inte!!! Jag har varit inne på det där med att jag måste lära dom hur man beter sig o att man inte får säga si o så…har inte hjälpt…så nu kör jag till 100% på din linje o hoppas att lite familjero kommer att infinna sig i mitt hem 🙂

Anna-Karin Fransson
Anna-Karin Fransson
11 years ago

Hej Petra!Jag ska definitivt ta till mej av dina råd.Jag gillar ditt sätt att tänka:-)tänka.Mina pojkar bråkar ofta när dom är alla tre tillsammans men dom tjafsar på varandra ingen håller med den andra!Spännande att testa din strategi bara tålamodet håller!
Anna-Karin/

Linnea
Linnea
10 years ago

Hej
Tack för att jag får läsa dina tankar om syskonbråk, mycket klokt att ta in. Det jag undrar över är om detta även gäller små barn? Mina är 1,5 år och 3,5 år. De små bråkar och retas en del och jag är en sådan förälder som träder in så fort ett litet tjuvnyp utdelas men har tänkt ett tag att jag kanske bara förvärrar saken…
Tacksam för svar!

Tess
Tess
10 years ago

Jag undrar hur mycket min ett åring ska tåla från min treåring. Den store killen lägger sig över lillebror och klamrar sig fast och han blir då ledsen och gråter. När ska jag lägga mig i bråket, hur långt får det gå?

Tacksam för snabbt svar.

//orolig mamma

Tess
Tess
10 years ago

Tack för snabbt svar.
Mina instinkter skriker nej, detta är inte bra och alldeles för mycket. Tyvärr är inte pappan och jag överens då han tycker att de ska lösa bråken själva. Jag tycker de är på tok för små för det. Det är mycket tillsägelser och nej till den stora killen, så där har pappan en poäng och jag försöker dela upp tillsägelserna och ibland avleda istället.

Sofie
Sofie
10 years ago

Hittade just precis den här sidan, härligt att läsa.

Mina barn bråkar mycket, speciellt när jag är hemma med dom. Min dotter 3 år slår, river, sparkar och biter sin bror som är 4,5 år.
Jag försöker att inte lägga mig i när dom munhuggs, men det slutar nästan alltid med att min dotter slår sin storebror.
Min tanke är att min dotter vill ha min uppmärksamhet.
Ett exempel, idag så lekte jag med henne i ca 30 min innan vi skulle börja göra oss i ordning, barnen klädde på sig och allt gick bra. När jag skulle klä mig så hann jag inte ens upp på övervåningen innan hon slog sin bror.
Det känns just nu som om jag bara är en skällande mamma pga att dom inte kan vara i närheten av varandra utan att det bråkas. Känner mig maktlös.

Jenny
Jenny
10 years ago

Hej!
Jag har tvillingar som är lite mer än 2 och efter att bråken lugnat sig så har de igen börjat mera. Jag tycker det är jättesvårt att inte gripa in då det bits ibland vilket känns jätte läskigt. Har du några tankar kring tvillingar och bråk?

Mikael
Mikael
10 years ago

Hej Petra,

jag har två tonårsgrabbar 13 och 15 som ofta hamnar i luven på varandra. Där den äldsta blir ofta så förbannad att han inte kan kontrollera sig, fula och kränkande ord och ibland hot. Jag brukar använda konsekvenser som följd men nu är det på gränsen att han tar och struntar dem också. Han är mycket duktig i skolan men går sällan ihop med sin bror.
Har du några tips och trix eller är det vanligt att det är på detta sättet?
Har pratat med många som säger att dom hade det likadant men att det var en övergångsperiod, vad säger du?

Wiam
Wiam
6 years ago

Hej! Jag har tre barn som är 21,19 åriga tjejer och 11 årig pojke… de bråkar hela tiden. Pojken kräver uppmärksamhet hela tiden både negativ och positiv, han har dålig attytid mot oss alla. Han ljuger och till och med började stjäla vilket gör att alla är besvikna på honom. Vi har pratat med honom om riskerna och konsekvenserna. Vi alla är trötta på honom tjejerna tappar tålamod och vill inte hjälpa honom längre för hans attytid. Hemmet är katastrof ingen vill bo där längre alla är bråkiga… tjejerna vill inte bo kvar hemma och jag orolig för mina barn.

Patricia
Patricia
4 years ago

Tack, detta behövde jag läsa idag.

Nu är det sommarlov och de stora barnen 9, och 10 år gamla och bråkar varenda vaken sekund.. Det enda som oroar mig med detta är att jag visar att jag ”accepterar” dessa fula ord och slagsmål.. Både inför dem och framför deras lillasyster på 2 år. När hon ser dem bråka på detta vis är jag rädd att hon tror att detta beteende är ok..

Amanda Valstedt
Amanda Valstedt
3 years ago

Hej,

Min äldsta som är 4,5 kan nypas, sparka och putta min minsta som är 2,5 om de blir osams. Jag försöker träna dem i att lösa konflikter genom att prata med varandra istället för att slåss men till slut blir det oftast den minsta som gråter pga utåtagerande storebror. Har fått tips tidigare om att flytta på barnet fysiskt om hen slåss och bara lågaffektivt säga att vi inte slåss i den här familjen, men puttar och sparkar tar ändå inte slut. Vi känner sådan hopplöshet och vill att barnen ska sluta utåtagera med hjälp av våld.
Har du några tips för hur vi kan hjälpa barnen att lösa konflikter utan våld? Vore så tacksam för svar! /Amanda

Amanda Valstedt
Amanda Valstedt
Reply to  Petra
3 years ago

Tack för tipset! Så värdefullt!

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: