Därför säger jag inte till mina barn att dom är duktiga

– Vad duktig du är som kan cykla utan stödhjul! 
– Vilken fin teckning du har ritat! 
– Vad bra du är på att simma!

Det här är exempel på saker jag undviker att säga till mina barn. Jag använder inte ordet ”duktig” om mina barn. Jag säger inte heller att det de gör är ”bra”, ”rätt” eller ”fint”. Jag undviker helt enkelt att göra bedömningar av mina barns prestationer. Jag tror nämligen inte att det bidrar till dem att jag gör det. Tvärtom.

För att förklara vill jag gärna börja med att dela min bild av människan med dig. Jag tänker mig människan som en rysk docka. Längst in finns en solid kärna. Jag kallar henne för en ”human being”. Hon rymmer människans värderingar, tankar och känslor. Här finns också hennes lust, längtan och drömmar. Denna ”human being” omges många gånger av ett skal: en ”human doing”. Här framhåller människan sina prestationer. Detta skal omges inte sällan av ytterligare ett skal. Jag kallar det för ”human having”. Här visar vi upp våra yttre attribut, det vi äger och har.

När jag gör en bedömning av mina barns prestationer – säger att de är duktiga, gör bra eller fint – betyder det samtidigt att jag ser och möter dem som ”human doings”. Jag ser inte till kärnan i dem utan fokuserar på ett skal. Jag är orolig för vad som händer i kärnan om detta upprepas alltför många gånger. Jag ser en risk att kärnan i ett barn som ofta blir sett utifrån sina prestationer så småningom urholkas. Barnet förvandlas från en ”human being” till en ”human doing” och börjar tro att hon är sina prestationer.

För en person som tror att hon är sina prestationer är tanken på att misslyckas förstås mycket oroväckande eftersom hon misstänker att det också betyder att hon är misslyckad och värdelös som människa. Drivkraften att prestera blir därför mycket stor, men priset är också högt. Jag är orolig för att de barn som ofta blir sedda utifrån vad de presterar så småningom kommer att återfinnas i den redan alltför omfattande statistiken över utbrända människor i vårt samhälle.

Jag vill att alla barn skall veta att de är värdefulla precis som de är. Oavsett vad de presterar. Därför vill jag uppmana alla vuxna: Titta mindre på vad barnen gör och mer på vad de är! Ge näring åt kärnan i barnet. Ta dig tid att intressera dig för barnets tankar och känslor kring sin prestation – istället för att bedöma den. Om barnet kommer och visar sin teckning kan du säga:

– Nämen oj, har du gjort en teckning till!? Du gillar verkligen att rita, eller hur? Kom och sätt dig här och berätta om din teckning!

Och så när du tittar på teckningen: intressera dig för den, istället för att bedöma den.

– Vart är bilen på väg?
– Jag ser att det regnar på den här pojken. Vad tror du att han tycker om det?

Och om barnet ropar från toppen av trädet ”titta på mig, jag har klättrat hit upp!” kan du svara:

– Berätta för mig vad du ser där uppifrån!

Vill du att ditt barn skall veta att hon duger som hon är? Intressera dig för hennes upplevelser, istället för att recensera dem!

Men, undrar du kanske, behöver inte barnen få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?! Den frågan reflekterar jag kring i  det här inlägget –>

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Mer på samma tema:

Samtalspartner eller recensent? Vad vill du vara för dina barn?
Ser du den öppna dörren?
Gör det inte så attans svårt för barnen!
Längtan efter delad glädje
Men vi måste ju förbereda barnen för det verkliga livet!
Så berömmer du ditt barn rätt! Om forskningsresultat, förenkling och förförelse
Kära föräldrar, sätt inte betyg på betygen!

Följ mig gärna på Facebook –>

Taggar:, , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (58)

  • En annan du | Hallonbål

    |

    […] bli en bättre förälder. Eller så skärper den argumenten varför vi resonerar som vi gör. T ex det här om duktighet. Det här om känslan bakom de hårda orden var väldigt träffande. Jag sitter och läser mig […]

    Reply

  • Avatar

    Annia

    |

    Halkade in här och tycker att du har mycket klokt att säga. Håller inte med om allt, men det skapar många tankar och reflektioner hos mig.

    Jag undrar bara hur jag ska göra för att tänka om. Det är så lätt att halka tillbaka till detta beteende som jag själv har. Det har ju ”vårdats” under närmre trettio år, och nu ska jag försöka ändra på det. En tuff utmaning i livet! Det får ju inte bli ytterligare en sak jag måste göra för att vara duktig ; )

    Tack, i alla fall…för dina kloka tankar och din inspiration. Den behövs. Har du funderat på att ge ut en bok?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Vilken tur att du inte håller med om allt! Mitt syfte är att bidra med inspiration och eftertanke. Inte att förmedla vad som är ”rätt” och ”fel”.

      Ja, hur gör man för att tänka om?! Steg ett tror jag är att VETA varför man vill tänka om. Att ha klart för sig vad man tror att man själv/barnet vinner på det. Så att man inte gör det bara för att vara duktig… Sedan tror jag att man måste inse att det kräver arbete och medvetenhet. Precis som du skriver har man ju arbetat typ 30 år med att grundlägga ett annat förhållningssätt. Inse att förändring tar tid och kräver insats.

      Jepp. Funderar varje dag på att ge ut en bok. (Hörde ni det alla förläggare!?!? ;-))

      Reply

      • Avatar

        Jannice Billing

        |

        Herregud du får mig att börja gråta!

        Jag har också min egna human doing på släptåg, skapad under åratals prestationskrav, dags att släppa taget och hjälpa min dotter att bli sin egna human beeing! Tack säger jag bara!

        Reply

  • Avatar

    Ulrica

    |

    Oj oj vad detta satte igång massa saker i mig. Jobbar med min egen prestationsångest och är så rädd att överföra den till mina egna underbara tjejer. Vill ge dem en tro på sig själva, där de ser sig som starka, trygga och ”äkta” människor. Känner att samhälle/arbetsliv fortfarande är så att tjejer m¨ste presetera lite mer och bättre än män… Tror därför det är extra viktigt att tjejer/kvinnor behöver en trygghet och tro på sig själva att de duger som de är…
    Är så glad att jag halkade in på denna sidan!

    Reply

  • Avatar

    Natalie S

    |

    Mycket tänkvärd läsning! Dock undrar jag hur du gör när barnen gör något de absolut inte får/något farligt? Hur gör du för att tala om för dem att de gör fel, så att de upphör med olämpliga aktiviteter?

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Istället för att döma, anklaga, hota, skuldbelägga, försöker jag berätta om vad som är viktigt för mig. Så istället för att säga: ”åh, måste du alltid hålla på och tramsa med tandborsten, jag har ju sagt till dig att du inte får göra det!” säger jag ”Jag känner mig irriterad när du inte öppnar munnen eftersom jag är mån om att borsta dina tänder så att de fortsätter vara hela och rena. Var snäll och öppna munnen nu!”

      Du kan läsa lite mer om hur jag tänker här: http://petrakrantzlindgren.se/2010/06/09/vill-du-att-ditt-barn-skall-ta-hansyn-till-dina-kanslor-och-behov/

      Reply

      • Avatar

        Helena

        |

        Snäll?

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Gissar att du tycker att det verkar konstigt att använda adjektivet snäll i detta sammanhang? Kan håll med dig om det! Det är flera år sedan jag skrev detta så jag minns inte hur jag tänkte, men förmodligen såg jag det mer som en del av uttrycket ”var snäll och…”, motsvarande engelskans ”please”.

        Reply

  • Avatar

    Fredrik Wendt

    |

    Det får ju inte bli ensidigt bara. Det snuddar då till ”ah, you’re a christian being, then what you’re doing is OK”. Jag dömer folk efter deras handlingar, inte deras tankar. Barn behöver lära sig att detta också, även om det är svårt i unga år. Vissa lär sig aldrig utan försvarar nästan vad som helst.

    Mina barn kommer få höra ”Tack så mycket, bra jobbat” när de hjälpt till med matlagning och kommer med löken skuren i hyffsat jämna bitar, och ”Tack så mycket, men du – det där var inte så bra (som jag tror du kan) – hur kan vi göra nästa gång så det blir bättre?” när hälften ligger på golvet och fingrarna har skärsår.
    Barnet: ”Jag satt och tänkte på din situation nu, och hur du får slita med disken i köket jag lämnade efter mig” vs ”Jag ställde undan efter mig, och slängde soppåsen som var full [men jag knappt använde]”.
    Nej, det räcker inte med being (att känna empati) – doing is the shit (att ge uttryck för den, det är då det börjar bli skillnad här i världen).

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Tolkar du det jag skriver som att man skall avstå från att berätta för barnen att man önskar sig ett annat beteende än det man ser? I så fall har jag inte varit så tydlig som jag ville vara! Min artikel handlar om hur vi visar barnen uppskattning. Inte om att vi enbart skall visa barnen uppskattning.

      Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Hej.
    Det är så himla svårt det här. Jag har en 1,5-åring som t ex jättegärna vill hjälpa till att packa ur Ica-påsen när vi handlat, eller slänga sopor i rätt kärl. Hittills har jag uppmuntrat genom att säga ”Titta, du hittade rätt!”, eller just säga att hon är duktig. Har innerst inne vetat om att det är ”fel” att berömma utifrån prestation, men hur ska jag lyckas uppmuntra den här typen av ”aktiviteter” på ett bra sätt?
    Har ofta dåligt samvete för att jag gör ”fel”.

    Reply

    • Avatar

      Jony

      |

      Du gör inte fel, börjar du gå i dem tankarna kommer du att göra fel.. intala dig att du gör rätt och att du kan bli bättre.. så vänder du kurvan.. Till en positivare trend.
      Detta märker barn, och dom gör som du gör, visa hur du gör. barn gör inte som du säger. Monky see monky doo 🙂

      Reply

  • Avatar

    Anna

    |

    Jag har en fråga som kanske är lite off topic. Min dotter är lite över tre och slutade med napp i julas, själva avskedet gick bra men hon var lite deppig emellanåt. Ganska snart efteråt började hon med tummen istället. Hon vill vara stor tjej men har svårt med tummen. Jag undrar om du har något tips på hur jag skall hantera denna situation utan att ”kränka” henne. Jag tycker inte synd om henne för att vi tar ifrån henne för jag ser det som en dum vana och hon har snett bett och stort mellanrum framtill mellan över och underkäke så stoppet är för en god sak.
    Men jag tycker det är svårt! Tips mottages tacksamt!
    Din blogg är fantastisk!

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Jag önskar att min pappa hade läst det här för tio år sedan då han recenserade mitt första (extremt bra) skolbetyg med kommentaren ”Vad ska du jobba på till nästa termin?”. Så har man gått i många år och varit sina prestationer. Så bra tänkt och jag hoppas jag får behålla det frö du i alla fall sått i mig och att det i framtiden leder till att jag låter mina framtida barn och elever själva få berätta vad de känner och upplever.

    Reply

    • Avatar

      Jony

      |

      Det var ju presis så här hon tyckte att man skulle göra som din far gjorde ”ish” inget beröm för det man åstakommit utan snarare hur man tänkte fortgå..?!

      Reply

  • Avatar

    Tess

    |

    Jag försöker också att delta aktivt i ett samtal istället. Men med en snart 3-åring händer så otroligt mycket hela tiden och ibland orkar jag verkligen inte (har dessutom kronisk smärta som ibland är illa). Då faller jag tillbaka till: ”Vad bra” och så vidare. Men jag tror ändå att det är nyttigt för mitt barn att jag inte håller på så hela tiden 🙂 Det märks att han känner sig mer sedd när vi pratar och ställer frågor, för efter det brukar han vara nöjd medan han pockar på mer uppmärksamhet om jag bara säger: ”Vad bra” eller ”Vad fint”.

    Reply

  • Avatar

    Sara

    |

    Har också alltid tänkt så, men för ett tag sedan läste jag en artikel (som jag tyvärr inte kan hitta nu) som handlade om forskning kring det här. Det menade att grejen är att komplimangerna man ger till sina barn SKA vara kopplade till prestationerna. Då blir det tydligt för barnen att prestationer är bra/dåliga och inte att barn i sig är bra eller dåliga. Jämför t.ex. ”Du är så bra på att rita” med ”Vad bra du har ritat”, typ. Vad tänker du om det?

    Reply

  • Avatar

    Angelica med dottern Bella

    |

    Varför inte göra både och? Både fråga vad han/hon ser där uppe och säga att han/hon är duktig som kämpat sig högt upp i trädet.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      JAG vill inte göra både och av de skäl jag beskrivit i artikeln. Jag tror helt enkelt inte att barn mår bra av bedömningar.

      Reply

      • Avatar

        Angelica med dottern Bella

        |

        Men är det en bedömning då? Är det inte snarare en bekräftelse på att barnet gjorde just ett bra jobb att kämpa?
        Men alla är vi olika och det är bra att lära sig av varann.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Om jag säger att mitt barn är duktig som kämpat sig upp i trädet så tror jag att hon upplever det som en bedömning, en utvärdering. Den som gör ett bra jobb kan också göra ett dåligt jobb… Så tänker jag.

        Reply

  • Avatar

    Sandra Hellberg

    |

    Bra läsning och bra tankar! Min omedelbara tanke är dock: hur ska barnen klara sig när det kommer ut i verkligheten? Där man många ggr är sin prestation? I skolan tex, där får man betyg på vad man presterar, inte för den man är som person. Samma inom jobb, man är sin prestation inför chefen, typ. Ja, jag hoppas att min tanke går fram! Jag tror att man måste lära sig att prestation är nödvändigt för att nå sina mål (de flesta iallafall). Jag själv är student, och är därmed inför skolan min prestation, vilket är nödvändigt för att klara min utbildning. Jag är även en ”human being”, men det får jag vara med mina vänner.. Ja, både och behövs helt enkelt! Och helt ärligt, känslan man får när man presterat bra på något sätt i livet är oslagbar 🙂 Jag har inte själv barn, men om jag en dag får barn och jag ser att de lyckas bra i livet, kommer jag klappa mig själv på axeln och säga till mig själv: ”det där har jag gjort bra”. För övrigt så är ordet ”duktig” ett enkelt och positivt laddat ord för ett litet barn, istället för att säga till en ettåring ”jag blir glad när du gör såhär, hur tänkte du egentligen under tiden?”. Ja något sånt. Ha en fortsatt bra dag!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Uppfattar jag dig rätt om jag tolkar dig som att eftersom man blir bedömd utifrån prestation i så många andra sammanhang (tex skola och arbetsliv) så bör vi vänja barnen vid att bli sedda så redan från början, i familjelivet?

      Jag tänker precis tvärtom! Att just eftersom vi människor blir värderade utifrån prestation i så många sammanhang, så är det ännu viktigare att vi föräldrar ser och möter våra barn som de är (och inte utifrån vad de gör). Just eftersom skolan och arbetslivet är så prestationsinriktat behöver vi ge våra barn en trygghet i att de är värdefulla, oavsett vad de presterar. För vad händer annars när (om) de kommer till skolan och arbetslivet och misslyckas med sina prestationer!? Risken är uppenbar att de då drar slutsatsen att de är värdelösa och misslyckade som människor! Det vill jag till varje pris undvika!

      Nä, jag skulle inte lägga ut texten med en ettåring. Förstås. Men jag skulle inte heller välja att använda orden ”duktig” och ”bra”. Jag föredrar att säga ”tack” och ”grattis”. ”Tack för att du gav mig boken!” och ”Grattis! Du kunde själv!”

      Reply

      • Avatar

        Jony

        |

        Detta börjar kännas lite lurigt.. hur ska du förklara detta när det faktiskt är det som gäller senare i livet..?
        Presterar du inte så kommer du ju inte komma någonvart ändå.. om man möjligen inte har en grym talang medfödd. men det är inte så vanligt..

        Växer man upp utan prestation/belönings tänket, då får man ju inte ens villjan att fortsätta att utveklas ”dra sitt strå till stacken” sammhället dör helt ut om manniskan slutar att sträva/villja frammåt.
        Det låter som om du vill skapa en ofullständig människa som tror på sig själv men utan strävan att bli något..

        Reply

  • Avatar

    S

    |

    Din artikel väcker väldigt många tankar. Tycker det är ett väldigt intressant ämne. Jag har också en 1,5åring som jag uppmuntrar genom att säga att han är duktig.
    Min mamma o pappa var väldigt dåliga på att säga att jag va duktig, att jag va bra. Det gav mig prestationsångest. Jag ville höra att jag va duktig. Det skapade en osäkerhet hos mig där jag hellre struntade i att göra saker, för att jag var så rädd att misslyckas, än att försöka. Jag sökte hela tiden bekräftelse hos dem eller hos andra på olika sätt.
    Därför känner jag att jag vill tala om för min son att han är duktig. Han är ju det.
    Jag känner samtidigt att du har en stor poäng i det du skriver. Jag kommer nog aldrig sluta säga att han är duktig men jag kommer verkligen att börja anamma andra metoder för att uppmuntra honom.

    Reply

  • Avatar

    Viktor

    |

    Barn är människor. Människor mår bra av bekräftelse. Det slår mig ofta i mitt arbete hur skönt och bra det känns att få höra att man gjort ett bra jobb eller att man är duktig på det man gör. Det kommer sen i skolan i alla fall, och i yrkeslivet. En förälders ansvar är att förbereda barnen på yrkeslivet/livet. Jag försöker ha en rimlig nivå på det med mina barn men det där med teckningen exempelvis är ju bara trams enligt mig (som arbetar som illustratör) skulle själv bli galen på dylika kommentarer eller frågor. Klart barnet vill att teckningen ska vara fin! Barn skall bemötas som människor, jämlikar. Inte som sköra ting. Och det handlar inte om att recensera upplevelser, den kan man inte lägga sig i, men presentationer kan man lära barnen om. Vare sig det handlar om trädklättring eller teckning.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Ja, jag tror också att barn mår bra av att bli sedda och bekräftade. Men det finns andra sätt att bekräfta än genom beröm. Om jag säger att min barn har gjort en fin teckning blir han glad. Om jag säger att jag inte tycker om teckningen kommer han inte heller själv att uppskatta den. På så sätt gör beröm barn beroende av andra människors subjektiva uppfattningar (för vad som är en fin teckning är väl ändå synnerligen subjektivt?!) istället lita på sin egen upplevelse.

      Reply

  • Avatar

    Monika Sandnes

    |

    En nyligen gjord undersökning visade att barn som blivit uppmuntrade å mer uppskattade för vad dom gör klarar motgångar mycke bättre än dom som blivit uppsattade för den ”dom är”
    För att dom tänkte att handlingen det var fel på istället för personligheten.

    Reply

  • Avatar

    Urszula

    |

    Så klokt skrivet! Och när jag läser det ser jag hur under hela min barndom och än till idag blir jag bemött som en ”human doing”. Detta har resulterat i en prestations ångest och ( kanske ännu värre) att jag brukar inte berätta för folk vad jag tycker, gillar och tänker, för att det har alltid känts att ingen bryr sig.
    Det är sorgligt, jag vet, men jag vet inte vad ska jag göra åt det…

    Reply

  • Avatar

    Marcus Aurelius

    |

    Intressant inlägg. Kul att attrahera mycket tyckande hoppas jag.

    Du har fel. Ändå gillar jag din slutkläm. Du får ihop det på ett klokt vis.
    Tyvärr är jag rädd att du lurat dig och flera andra.

    Ett barn leker för att lära. Inte intresserat av mammas försök att förstå vad barnet själv gör, bara intresserad av att imitera och förstå vad mamma gör. Ditt sätt att hantera barnet kan därför slå bakut om du följer det konsekvent. Barnet behöver ofta omedelbar bekräftelse. Det vet i ung ålder inget annat sätt tolka dig. Naturligtvis skall du göra det övriga du säger, dvs. delta i barnets värld så gott det går.

    Men ditt förstånd och intelligens är inte applicerbart på barnet. Det behöver ”guiding”, inte en massa frihet och osäkerheten kopplad till att inte förses med direkta svar.

    Du riskerar att få ett monster som söker svar annorstädes om du fortföljer dina idéer.

    /Michael Ohman

    Reply

  • Avatar

    henke

    |

    Funkar tyvärr inte . Min Mor har hanterat mig på detta sätt i 43år. Exakt som du beskriver. .
    Det funkar inte.
    Mvh.

    Reply

  • Avatar

    Hanna

    |

    Hej!
    Första gången jag är inne på din sida.
    Måste säga att jag blir lite skrämd av att läsa det du skriver om att inte berömma sina barn…
    Om man har som jag barn med speciella behov är det superviktigt att få beröm, mycket och ofta!! Jag tror det är väldigt viktigt att berömma en handling, att få barnen att känna sig duktiga och att känna att dom klarar av saker. Det ena utesluter ju inte det andra, man kan ju köra med din metod också men att inte ge beröm är i mina ögon helt fel.
    Även vi som vuxna vill ju ha beröm för det vi gör, så varför ska vi inte ge barnen beröm? Att man ska få prestationsångest av att få beröm verkar vara en förenklad förklaring till ett komplicerat problem.
    Idag är mina barn stora och klarar sig själv till största del. Har utvecklats till mogna unga vuxna som har lätt att ta beslut och har en stark självkänsla.
    Självkänslan tror jag man bygger väldigt mycket med beröm och stora portioner kärlek. Sen kan inte barn lyckas med allt och det ska man ju också lära sig. Men om man stöttar och suportar dom under tiden lär dom också sig att klara av mycket dom inte trodde dom skulle klara.
    Så …sluta INTE berömma era barn! Alla vill höra att man är bra på det man gör.
    MVH
    Hanna

    Reply

  • Avatar

    Laif Carr

    |

    Rätt intressant, men: Du talar bara om beröm men det borde gälla all kritik positiv/negativ. Jag håller med till viss del, fast du gör det krångligt. ditt sätt att kommunicera med barn är fantastiskt, men det är bara en mer utvecklad kritik. Barn behöver tydligt få reda på vad dess föräldrar anser, så formas referenser för barnet. Befogad kritik vid rätt tillfälle kan aldrig vara fel. Klart man vill att barnen presterar! Prestationsångest kan undvikas på andra sätt.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Självfallet behöver barnen också få feedback när de gör saker som andra människor ogillar. Jag skriver om det på många andra ställen här på bloggen.

      Reply

  • Avatar

    Jenny

    |

    Jag har hört detta resonemang många gånger och även om jag alltså känner igen det och sympatiserar med det så är det väldigt svårt att komma ihåg det i stunden! Jag försöker säga ”Vad kul att du tycker det är så roligt att måla” och ”Vad trevligt det är när du är med i köket!”, men tyvärr blir det alltför ofta ”Vad duktig du är!”.
    Jag och min sambo konstaterade för ett tag sedan att vi ofta föreslår att barnen ska använda sig av sina talanger på ett ”konstruktivt” sätt. När vi upptäcker att dottern är en grym simmare säger vi ”Du borde gå med i simklubben” och när vuxna sonen ritar upp hur vi borde förändra gården säger vi ”Du är ju kanonduktig på att planera sånt här, du kanske skulle satsa på en karriär som arkitekt?”.
    Det är skrämmande när man inser hur väl man föder deras självförtroende/ human doing… Som om det inte räcker att dottern gillar att simma- hon måste visa upp det för nån annan också! Eller att sonen måste slå mynt av sin talang för att det ska räknas…. Usch skrämmande!
    MEN- det går bara att bli bättre! Vi tänker på det, vi skärper till oss, vi påminner varann och banne mig vi blir bättre!!
    Tack för en kanonbra blogg, kommer att följa den!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt! Välkommen.

      Reply

  • Avatar

    Jan

    |

    Jag tror det är livsviktigt för barn (och oss alla) att få höra att det vi gjort är bra när det är det. Jag håller med om ditt synsätt i stort Petra men alla människor måste få sann respons från sin omgivning annars hamnar man i en gummivärd där allt är relativt och tänjbart. Världen är inte sådan och det fattar barnen. Risken är att om den som bestämmer sig för att aldrig ge någon bedömning är tillräckligt skicklig övergår kommunikationen till manipulation. Vi mår alla bra av ärlighet och raka rör. Sparkar man bollen i mål är det bra gjort. Missar man är det synd. Det är faktiskt inte likvärdigt och beter man sig mot ett barn som om det är likvärdigt försöker man lura barnet.

    Din synpunkt är en viktig motpol mot en handlingsfixerad duktighetsuppfostran, men jag tror båda behövs i en bra mix.

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Frågan är bara vad sann respons är… Jag sitter inte inne med sanningen om vad som är rätt och fel, bra och dåligt. (Gör du det!?) Därför ger jag hellre personlig feedback än (förment) objektiv sådan.

      Reply

  • Avatar

    Magdalena

    |

    Jag önskar så att jag nån gång fick höra att jag var duktig när jag växte upp… kanske hade jag då fått bättre självförtroende än vad jag har idag 🙁

    Reply

  • Avatar

    Xuân

    |

    Jag tycker du har fel Petra. Jag läste ditt blogg igår och det tog mig hela dagen idag att grubbla på ditt sätt att möta barn och barns prestationer. Jag kände igår att det var rätt men jag kände mig tungt i tankarna i hjärtat . Det är så tråkig tråkig att inte berömma barn när de har gjort något fint eller har varit duktigt. Du har rätt när man prata vidare med barnen om de har gjort eller skapat. Du skriver att om man ger barnen positive bedömning kommer de att känna sig värdelös om de misslyckas nästa gång. Det har du hel fel. Barn utvecklar genom att pröva, testa upptäcka och därmed knäcka koden. Vuxna behöver bekräfta och uppmuntra barnens lust att upptäcka. När barnen tycker att de misslyckas och känner sig värdelös då ska vuxna stå på barnens sida och förklarar för barnen att livet finns nya utmaningar man kan misslyckas någon gång men det är viktig att barnen får möta och smaka på det så kommer de att bli starkt. De kommer att klara det sociallivet och arbetslivet utmärkt . Du har rätt att vuxna ska stärka barnens ”human Being” men jag tycker det fattas något. Både ”human Being” och ” human doing ” ska stärkas. Jag älskar rysk docka med ”jaget” och ” skal” jag tycker det är viktig att vi stärkas barnens ” jaget” och putsar fint skal liksom barnens självständighet och trygghet måste gå hand i hand annars mår barnen skit dåligt. Så mitt perspektiv : sluta inte att ge barnen positive bedömningar men glömma inte står vid deras sidan och uppmuntra de när de behöver

    Reply

  • ”Vad duktig du är!” | Ett tigerliv

    |

    […] hennes upplevelse av det hon gör. Kloka Petra Krantz Lindgren har skrivit om detta, till exempel här och här. Vårt barn gillar till exempel att bygga pussel och eftersom hon gör det så mycket gör […]

    Reply

  • Avatar

    Dagisfröken

    |

    Hej,
    Jag jobbar på förskola samtidigt som jag pluggar och när jag läste genom ditt inlägg så fick jag inspiration till en av mina skoluppgifter och nya tankar om hur man kan bemöta barnen på jobbet.

    Tack! 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Härligt 🙂

      Reply

  • Avatar

    Sandra

    |

    Hej Petra!
    Din bok har gett mig ett helt nytt sätt att se på saker, tack!
    Jag har ett problem som jag inte vet hur jag ska ”rätta tillbaka”.. Min dotter 3 år tycker kläder är fint eller gillar inte.. Vill inte ha på sig nåt som hon inte tycker är fint och kan även kommentera andras kläder. Jag har inte tänkt på det förut utan det kommer automatiskt att jag säger vilken fin klänning! osv.. Vill ju inte att hon ska tro att utseendet är viktigt 🙁 Vad kan man säga istället när man pratar om kläder? Jag kommer inte på något annat alternativ än att säga, de byxorna passar inte till den tröjan eller det var jätte fint! Hjälp… 🙂

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Vad roligt att du gillar min bok Sandra! Tack.
      Jag är inte säker på att jag förstår din fråga om kläder. Vad är det din dotter säger som du undrar hur du kan bemöta?

      Reply

  • Avatar

    Karin

    |

    Hej! Jag håller med till en viss del men inte helt å hållet.
    Efter som jag jobbar med min yngsta sons självkänsla så använder jag mycket ” vad duktig du är” .
    Han har svårt för vissa ämnen i skolan å när vi hjälps åter upgifter samt när han klarar av en uppgift så säger jag alltid hur duktig han är å att han måste tro på sig själv.
    Läst en underbar bok som har hjälpt oss så mycket som heter Jag törs inte men jag gör det ändå! Skriven av Martin Foster.
    Det handlar om hur hur man kan hjälpa sitt barn med självkänsla och välmående.
    Jag kan fortfarande säga tillmin son , å va duktig du har varit som gjort ” detta” å samtidigt disskutera om det, och fråga hur han tänkte mm.
    Förstår vad du menar men anser väl lite att det är från person till person.
    😄

    Reply

  • Avatar

    Madelene

    |

    Hej!
    Finns det någon vetenskap bakom ditt förhållningssätt? (Att inte säga att barnen är duktiga?) Blir människor som får höra att de är duktiga när de är små som vuxna ex. mer deprimerade, mindre lyckliga eller mer framgångsrika då de kanske strävar mer framåt i livet?
    Hälsningar Madelene

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Madelene! Jag vill tipsa dig om att kolla Alfie Kohns böcker: tex The Myth of the Spoiled Child och Unconditional Parenting. Där finns mycket referenser till forskning. //Petra

      Reply

      • Avatar

        Madelene

        |

        Tack för ditt svar, det ska jag göra!

        Reply

Lämna en kommentar