Om du läste mitt förra inlägg tänkte du kanske att ”ja, ja, det var ju en del tänkvärt i det. Men lite hårddraget var det väl ändå? Barnen behöver väl få höra att de är duktiga, åtminstone ibland?!”
Jag tror också att barn behöver få höra att de är duktiga – om de blir bedömda. Om man blir bedömd av andra är det utan tvekan skönt att få en positiv bedömning då och då.
Men varför skall vi vuxna över huvud taget bedöma barnens prestationer? Barnen ritar för att det gillar att vara kreativa. De klättrar i träd och cyklar för att de behöver utmaning och rörelse. De lär sig att klä på sig för att de har en längtan att klara sig själva. Helt naturligt gläds de när de lyckas och sörjer när de misslyckas.
Genom att ständigt bedöma barnens prestationer blir de så småningom beroende av beröm som bekräftelse och därför frågar de också efter det: ”visst var jag duktig som lärde mig cykla idag mamma?” Men helt ärligt så tror jag att det skulle vara mycket mera vilsamt för dem om vi bara delade deras känslor – gladdes med dem när de var glada och sörjde med dem när de var ledsna – för bakom varje positiv bedömning lurar hotet om en negativ bedömning. Den lilla flickan som lär sig att cykla och får höra att hon är ”duktig” vet också precis vad hon är när hon kör i diket dagen därpå! Även om hennes föräldrar förstås inte säger det till henne så drar hon slutsatsen själv. Var hon duktig igår måste det ju betyda att hon är dålig idag.
Jag tror att den lilla flickan som lär sig cykla egentligen skulle gilla mer om hennes föräldrar deltog i hennes firande och intresserade sig för hennes upplevelse – istället för att recensera den: ”Grattis! Du cyklade själv älskling! Vad tänkte du när du märkte det!?” Nästa dag när hon kör i diket blir det bara ytterligare en upplevelse att dela: ”Hoppsan du körde i diket! Hur var det att göra det?”
—–
Snart skall jag skriva om uppskattning när barnen gör saker som bidrar till andra människor (dukar av sin tallrik, städar undan sina grejer, klär på sig själva osv). Hoppas du vill komma tillbaka hit och läsa om det!
Du har väl inte missat att jag har en sida på facebook? Följ mig där –>
Satt idag och skrev lite tankar om just beröm. Och att jämföra sig med andra. http://minalma.wordpress.com/2012/05/02/en-motsagelsefull-varld/
Tack för en intressant och tänkvärd blogg du har!
Tack själv! Jag gillar det du skriver i inlägget!
Hej och tack för en intressant blogg!
Jag har en liten fundering. Jag och min sambo har delade åsikter om bedömningar. Jag är inne på din linje att försöka undvika bedömningar. Min sambo vill kunna säga till våra barn att de duktiga, är vackra och att teckningen de ritat är fin. Han förstår inte riktigt att frt kan skada. Min fundering är; tror du det räcker att en av föräldrarna undviker bedömningar för att barnet ska få en bättre självkänsla? Lite är bättre än inget förstås… Eller hur skullejag kunna få honom att förstå hur de kan påverka barnen?
Mvh
Enma
Hej Emma, jag tror faktiskt inte det är någon som helst fara om barnens pappa väljer att bedöma barnen. Det viktiga är ett kärleksfullt hem, där föräldrarna visar intresse för barnen och behandlar dem med respekt. Om det finns på plats så kommer dina barn att klara sin fint <3