Bortom orden finns känslor. Ser du dem?

– Aldrig att jag tänker bjuda Johan på mitt kalas. Jag hatar den jävla idioten. Fan vad skönt det vore om han var död!
– Nämen så säger man inte! Man kan tycka illa om människor men man får faktiskt inte önska livet ur dem.

Vissa saker säger man bara inte, eller hur!? Man får faktiskt inte uttrycka att man önskar att någon skall dö eller skadas. Det är inte okej att kalla andra människor för jävla idiot eller dåre. Och svära – det gör man helt enkelt inte. Så är det bara!

I syfte att lära barnen regler som dessa strävar många föräldrar efter total konsekvens. Det är aldrig okej att prata på det här sättet. Aldrig! Därför markerar föräldrarna genast och vägrar lyssna på barnen när de använder språk som ogillas. Jag har stött på många föräldrar som vittnar om hur bra det här ”funkar”: ”Vi har nött in budskapet att de här sakerna säger man bara inte och nu har barnen faktiskt slutat prata så!”.

Varje gång jag hör en förälder berätta det här för mig undrar jag: är det så att barnen slutat prata med ord som föräldrarna ogillar eller är det möjligen så att barnen slutat prata? Då menar jag förstås inte slutat prata i bemärkelsen ”blivit helt tyst” utan snarare ”slutat berätta om viktiga upplevelser och känslor”.

Föreställ dig att du kommer hem från jobbet, trött och ledsen efter en riktigt jobbig dag. Du sjunker ner vid köksbordet och utbrister: ”Min chef är helt dum i huvudet.” Din partner höjer ett irriterat ögonbryn och säger sedan med skarp röst: ”Vet du vad! Det är inte okej att prata sådär om andra människor!” Vad händer i dig då? Jag gissar att du känner dig ledsen? Kanske arg? Tänker att din partner inte fattar ett skit? Inte vill förstå dig? Hur gör du nästa gång du kommer hem och känner dig trött och ledsen efter ännu en jobbig dag med chefen? Kanske drar du dig för att berätta något alls? Det är ju ändå ingen idé. Din partner tycks ju ändå inte vilja fatta.

Precis samma process tror jag äger rum i barnen när vi vuxna reagerar på deras berättelser med att korrigera deras ordval: ”så säger man inte!”, ”jag vill inte att du kallar din syster för idiot!”, ”det är inte okej att säga att någon skall dö!”. Mellan raderna uppfattar barnet att föräldern säger: ”Vilka ord du väljer att använda är viktigare för mig än vilka känslor du har.” Barnen tänker att de vuxna inte förstår – inte vill förstå – och slutar så småningom att berätta.

Så visst, det kanske ”funkar bra” att korrigera barnen och att vägra lyssna när de använder ord som vi ogillar – i den bemärkelsen att de slutar använda de orden. Jag är samtidigt orolig för att det ”funkar dåligt” i bemärkelsen att barnen också slutar att alls sätta ord på sina upplevelser och känslor och att kontakten mellan barn och föräldrar reduceras till ytligt vardagsprat.

Betyder det här att föräldrar måste acceptera att barnen kallar sina syskon för idioter, svär och uttalar förbannelser över sina lärare? Kan man inte ha både en god kontakt med sina barn och lära dem att uttrycka sig respektfullt?

Naturligtvis kan man det! Jag tänker att var sak har sin tid. När barnet kallar sin klasskompis för ”jävla idiot” och uttrycker att det vore skönt om han var död kan jag välja att ha överseende med hennes ord i stunden och istället fokusera på kontakt med och förståelse för barnet. Jag kanske säger:

– Oj, det verkar som att du har väldigt starka känslor när det gäller Johan. Jag vill gärna veta mer.
– Han är en skitskalle. Vet du, att när jag inte klarade ett mattetal som fröken gav mig igår så skrattade han och sa till dom andra att jag är ett pucko.
– Jag gissar att du blev ledsen då? Att du vill veta att du duger oavsett om du klarar mattetalen eller inte?
– Mm. Fröken skrattade också lite. Sa att jag måste börja använda det där huvudet som jag har fått…

Att jag bemöter barnets påstående att ”Johan är en idiot” med att be henne berätta mer betyder inte att jag accepterar hennes sätt att prata. Det betyder att jag i stunden prioriterar kontakt och förståelse (Och tur är väl det – annars hade jag kanske inte fått reda på hur jobbigt hon har det i skolan!). Jag är samtidigt helt trygg i vetskapen om att jag har mängder av andra tillfällen (säkert redan idag!) att berätta för mitt barn vad som är viktigt för mig och vilken typ av språk jag uppskattar. Möjligheterna till en nära och förtroendefull relation med mitt barn tror jag däremot minskar varje gång som jag, i stunden, väljer att korrigera hennes ord istället för att försöka förstå hennes känslor.

Vad tror du?

—-

Sommarrea på Adlibris! Just nu kan du köpa min bok, Med känsla för barns självkänsla, med finfin rabatt Passa på! –>

sommarkampanj 2016

 

 

Taggar:, , , ,

Spåra från din sida.

Kommentarer (39)

  • Avatar

    Nina

    |

    Det är så sant! Länge har jag känt att jag ofta drar mig för att öppna mig och klaga, både inför mina föräldrar och min storasyster, och det är först nu efter jag läste ditt inlägg som jag kan sätta fingret på varför. Många gånger har min erfarenhet varit att de istället för att lyssna på det jag säger, ”läxar upp” mig för mina ordval, att jag istället för att klaga inte gör något konkret åt problemet eller för att jag bryr mig överhuvudtaget, jag borde bara strunta i det och ägna mig åt viktigare saker. Helt enkelt; dina känslor över det här är inte viktiga/du överdriver/du gnäller bara, och jag riktigt känner hur jag krymper i deras ögon och jag får nästan dåligt samvete över mina egna känslor.

    För att inte sabba sitt barns (och även sin väns/partners etc) förtroende när de öppnar sig är det alltid viktigare att lyssna på vad de har att säga, oavsett ifall man tycker att de använder onödigt fula ord eller tycker att ”de bara överdriver i den här frågan”. Det är just pga en sådan attityd jag har svårt att riktigt öppna mig för min familj, och ibland hellre håller tyst. Bra inlägg!

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Nina,

      och tack för din beskrivning av hur det kan kännas att mötas av den här typen av ”uppfostrande” kommunikation.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    frida

    |

    Det där är jag och min mamma. Fast jag nu är vuxen känner jag fortfarande att jag inte kan berätta något för henne p.g.a. att uppfostringen i form av att tala om vad som är rätt eller fel alltid kommer först för henne.

    Hon blev arg när jag sa till henne att jag inte kunde berätta något utan att vara rädd för att hon ska sätta värde på min upplevelse genom att berätta om jag gjorde rätt eller fel i situationen.

    ”Du fattar väl att du kan berätta allt för mig?”

    Sen:

    ”Karin är dum i huvet”
    ”Det går inte att hålla på och snacka skit om folk och sen umgås med dom igen sen, det är dålig stil”

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Tack för att du berättar Frida! Trots att du är vuxen är den här typen av kommunikation frustrerande. Det är lätt att förstå vad den gör med ett litet barn som inte har ord för sin upplevelse…

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Linda

    |

    Oj oj oj, detta känner jag också igen med min mamma :-(. Till och med nu när jag hade en svår förlossningdepression blev jag bemött med saker som ”Du tänker för mycket”, ”Du vill aldrig prata om hur du mår” bla bla bla bla…undrar just varför. Och inte konstigt att jag fick förlossningsdepression, jag visste inte hur jag skulle kommunicera med mitt barn för jag hade inga egna positiva erfarenheter. Tack för en jättefin blogg, jag lär mig massor!
    / Linda

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Linda,

      Glädjer mig att läsa att du uppskattar bloggen och att den bidrar med förståelse för både dig själv och ditt barn.

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Åsa

    |

    Intressant inlägg som startade en ganska vild diskussion (på positivt sätt) över middagen med sambon. Jag tycker det var mycket tankeväckande, men jag tänker vidare och vill gärna ha en fortsatt diskussion. Vad händer om man tänker sig en händelse direkt med barnet. När mitt barn säger till mig ”idotiska/puckade/dumma mamma”, då kan jag ta en dialog och försöka förstå varför. Håller med om att jag inte direkt behöver slå ner på ordvalet. Men! OM barnet istället slår mig i ilska, då är det inte så självklart… Även om det inte är ett hårt slag så är slag inte ok, men om jag ska följa tankegången strikt, då borde jag bara sitta och ta emot slag (tänk ett lätt slag men ändå ett slag) utan att protestera för att sedan fråga vänligt vad som ligger bakom?! Eller?! Om jag säger ifrån skarpt för slaget så kanske jag missar att få höra vad som ligger bakom (enligt ovanstående tankesätt). Med samma tankesätt så kommer ju nämligen mitt barn i framtiden istället för att berätta om att h*n är arg, svälja sin ilska och inte visa den för mig…

    Tar gärna emot vidare tankar om mitt exempel 🙂

    Reply

    • Avatar

      petrakrantzlindgren

      |

      Hej Åsa,

      gillar att det jag skriver stimulerar till reflektion och samtal!!

      Jag är överhuvudtaget inte så mycket för att ”följa tankegångar strikt” och det finns inga ”borden” i det jag skriver. Jag vill visa på tänkbara konsekvenser av olika handlingar. Att värdera dem överlåter jag till var och en att göra själv.

      I det fall du beskriver gissar jag att jag skulle fatta tag om barnets hand och säga något i stil med: ”jag känner mig ledsen när du slår mig eftersom det är viktigt för mig att man försöker lösa konflikter genom att prata och lyssna på varandra. Jag vill gärna förstå varför du är så arg! Kan du tänka dig att berätta?”

      Jag skulle alltså inte sitta och stillatigande ta emot slag. Men jag skulle inte heller lägga ut texten om att ”slåss är inte ok” eller att ”h*n borde veta bättre”. Den typen av kommenterar tenderar att skapa motstånd, skamkänslor eller skuldkänslor och det är sällan en bra grund för ömsesidig respekt och kontakt.

      //Petra

      Reply

      • Avatar

        Cassie

        |

        Fast är skam/skuld -alltid- dåligt? Kan det inte vara en del av lärandet av livet, det kanske rentav är nyttigt att i några sekunder känna oh-oh, där gick jag över gränsen eller skam/skuld som du beskriver det. Det kanske är viktigt att barnet får den där omedelbara reaktionen att det inte är okej att slåss för att uttrycka sina känslor?

        Alltså i sådana fall ska man självklart inte lämna det därvid, utan efter tillsägelse lugnt prata fram varför barnet är upprört och validera dess känslor, samt kanske till och med erbjuda en lösning om en sådan finns till hands.
        Men att reagera med att lugnt säga ”jag blir ledsen när du gör så” om barnet slår dig, kanske till och med istället validerar handlingen, eftersom barnet då får sin röst hörd genom detta. Att sen ta diskussionen att man inte får slåss vid ett annat tillfälle kanske har betydligt mindre verkan utanför situationen då det händer.
        Kanske att du blir ledsen kommer i andrahand efter att barnet känner att men nu lyssnade hon/han ju på mig.

        Jag menar bara att det inte behöver vara antingen eller, tror barn känner in så pass mycket att de kan förstå att ”oj, det där får jag verkligen inte göra” samtidigt som de känner sig hörda och förstådda.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Cassie,

        nej, jag tror inte att skuld och skam alltid är skadligt och jag tror att detta är känslor som barn upplever naturligt. Vi behöver alltså inte skuld- och skambelägga barn för att de skall komma i kontakt med tankar om rätt och fel och sina egna och andras värderingar. OM jag skuld- och skam belägger barnen ser jag risken att jag förlorar kontakten ( i den stunden) med barnet. Jag får inte vara hens samtalspartner. Om jag istället låter barnet själv möta sina skuld och skamkänslor kan jag få en inbjudan till kontakt i den situationen: ”Mamma, jag skäms för att jag….”

        Nej, jag tror inte att det har mindre verkan att prata om det som hänt och hur jag upplevde det efter att barnet blivit hört och fått sina känslor validerade (vilket inte är detsamma som att godkänna beteendet). Min erfarenhet är att barn har mycket lättare att ta till sig vad vi vuxna tycker och tänker när de upplever att vi vuxna har förstått vad de tänker och tycker. Om barnet inte känner sig hört och förstått i sin känsla är chansen, är min erfarenhet, ganska liten att hen skall vara villig att försöka lyssna på och förstå mig.

        Reply

      • Avatar

        Stella Sjögren

        |

        Så om du inte talar med barnet om rätt och fel, eller som du uttrycker det, lägga ut texten, hur lär sig barnet vad som är rätt och fel?
        Vad betyder det att du inte stillatigande skulle ta emot slag? Om du inte tiger still säger du ju något? Försöker förstå logiken.

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Hej Stella. Självfallet tycker jag att man skall prata med barn om värderingar: att andra människor inte vill bli slagna och jag tycker det finns bättre sätt att lösa konflikter. Men jag gör det inte mitt i situationen. Av den enkla anledningen att jag inte tror att det hjälper. Tvärtom. Att inte stillatigande ta emot slag betyder i mitt fall tex att jag skulle fånga barnets hand och kanske säga: ”Jag vill inte att du slår mig! Det gör ont. Kan du försöka berätta med ord istället vad det är som händer i dig?” Om jag inte nådde fram skulle jag kanske göra mig ett ärende till badrummet eller tvättstugan och återkomma om en liten stund när elden lugnat sig en aning.

        Reply

  • En annan du | Hallonbål

    |

    […] Eller så skärper den argumenten varför vi resonerar som vi gör. T ex det här om duktighet. Det här om känslan bakom de hårda orden var väldigt träffande. Jag sitter och läser mig bakåt och suger åt mig och håller med, och […]

    Reply

  • Avatar

    JozzAn

    |

    Oj! Det stämmer så bra när jag nu tänker efter. Dessvärre har jag fått uppleva samma sak i min barndom och det kanske är en del i att jag och mina föräldrar har så otroligt dålig kontakt. Jag har sällan känt att de lyssnat på mig. Vad som är ännu värre är att min syrras pojkar både svär och bråkar enormt. Ska nog tipsa om din blogg!

    Reply

  • Älskade barn, gråt inte! « en annan du

    |

    […] Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden). […]

    Reply

  • Avatar

    Delia

    |

    sant, men jag tror man blir mer negativ om man använder negativa ord. och om vi inte talar om att man inte kallar varandra för ‘jävla idiot’, vilket nästa gång blir jävla hora/jävla bög/jävla ‘k*ks*gare’, så kommer det ju sluta med att nån kallar dig för likn saker, hur känner du dig då? knappast värdefull. man kan ha känslor utan att förnedra en annan männsika med ord. man måste kunna ha känslor samtidigt som man vårdar språket. varför inte ‘järnspikar’, ‘dromedarer’ och ‘sjutton också’? om vi vuxna i barnens närhet använder jävlar, helvete och fan (mest familj, vänner och pedagoger) då skulle ju inte barnen lära sig…
    Man kan må mycket bättre av att få ut sina känslor med arga ord, men vad är det för fel att säga ‘det var väl som 17 rödfärgade järnspikar också’, ist för ‘fans jävla helvetes skitarsel’? Blir du mindre arg av ett ‘helvete’ som skriks högt än ett ‘järnspikars’`ja, det kanske man blir, men varför? jo, för du har fått lära dig sen du var liten att så säger man när man är arg. Hade du aldrig hört ‘jävlar’, men däremot hört ‘rukipa’ så hade det funkat lika bra.

    Reply

    • Avatar

      Maths

      |

      När man blir arg får man väl svära tycker jag, det gör jag ju själv. Men sen kan jag tycka att det är skillnad på vad man säger till personen och vad man säger om personen till t ex sina föräldrar. Man behöver ju en ventil, så att säga.

      Reply

    • Avatar

      Stella Sjögren

      |

      Min tanke är ungefär så: det är fråga om att formulera sig utan att använda invektiv. Det är också något man behöver lära sig. En annan sak: vem är det egentligen som undervisar vem? är det inte den rollen du har tagit på dig, Petra?

      Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Som jag skriver i artikeln: det handlar inte om att avstå från att berätta för barnen vilket språk vi uppskattar och vilket vi ogillar. Det handlar om när man berättar det. Vad gäller din fråga Stella om vem som undervisar vem så förstår jag inte vad du menar. Kan du utveckla din fråga?

        Reply

    • Avatar

      Cassie

      |

      Håller med Maths, vuxna svär, varför gillar vi då inte att barn svär? Är det en obekväm spegling av oss själva eller? Eller bara gammal tradition, att barn ska vara ”fina och snälla”?
      Sen tycker jag det är stor skillnad på hur man riktar sin svordom, och jag tror barn kan förstå det. Om man riktar den mot en person, inför den personen, kan man inte lära barnet att förstå att man då gör den personen illa? Och att även om man själv är arg så ska man inte vara ”dum tillbaka”?
      Jag har bara teorier, ingen erfarenhet, nyfiken på vad ni säger.

      Reply

  • När goda råd är värdelösa « en annan du

    |

    […] till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden […]

    Reply

  • Avatar

    Ellie

    |

    känner så igen mig i både Ninas o Fridas berättelse o i det du skrev i blogginlägget…. ja har växt upp med en trasig familj (inte i att dom är skilda, utan i kommunikation o sånt o uppfostran) där ja har blivit psykiskt, verbalt o emotionellt illa behandlad hela livet. Jag har aldrig känt att mina känslor får plats o ofta fått höra att ja gnäller eller är tragisk o ska sluta med det… att jag inte duger o att ja inte är bra… att ja inte kan… ofta känt och känner fortfarande att ja inte är värd att lyssna på och att jag är ivägen och jobbig…Jag berättar nästan aldrig om mina problem längre…. för dom lyssnar ändå inte på mig… Jag är 24 år nu men jag kan inte prata me dom!
    jag tycker alla dina blogginlägg är så kloka! TACK!!! det ger mig bekräftelse på att ja känner rätt o har rätt att känna det ja känner!

    Reply

  • Avatar

    Jeanette

    |

    Jättebra skrivet och superkloka blogginlägg för mig som förälder och pedagog. Det enda dilemmat som jag ser är om en konflikt uppstår i barngrupp på en förskola där barn A önskar att barn B dör. Det känns som att jag, som pedagog, inte kan bortse från barnets ordval pga att barn B blir sårat. Jag kan bekräfta bådas känslor och lyssna på deras konflikt. Men att slåss verbalt (elaka ord) är inte okej vilket måste påpekas. Hur tänker ni i en sådan situation?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Jag föreställer mig att efter att man lyssnat och försökt förstå As känslor och behov så får man växla och lyssna på B. ”Vad kände du när A sa…? Vad är det som är viktigt för dig?” Och därefter, om det känns påkallat, också uttrycka sig själv: ”när du kallar B för idiot känner jag mig ledsen eftersom jag är mån om respekt och omtanke. Jag undrar om du vill försöka berätta för B vad som är viktigt för dig i den här situationen?”

      Reply

  • Avatar

    Ellinor

    |

    Hej Petra! TUsen tack för alla kloka ord och råd du ger! Hatten av för dig!
    Jag har en underbar 5-årig son men som jag tror, av olika anledningar, har det jobbigt nu.
    Han är full av liv och energi. Han busar, lekr fysiska lekar, görna med svärd, krascha bilar etc.. Han är inte mkt för att sitta still och rita eller pyssla själv. När vi föreslår att läsa en bok, spela spel så är det ok så länge vi är med. Annars är det fullt ös!
    Han brottas/slåss gärna med kompisar, puttar och jagar varandra. Fortfarande lek men som ofta slutar med att någon skadar sig eller att någon blir arg.
    Han är inte ond av sig, verkligen inte.

    Jag mår så dåligt av detta. Å tyvärr försöker jag att rätta honom, för jag tycker det är jobbigt när han beter sig så. Jag ser ju hur andra ser på honom och det gör mig så ledsen. de dömer! Jag börjar märka att omgivningen, dagis, är irriterade. Jag fick en fråga av en fröken häromdagen, – är han alltid sådan här? Va!? – hur menar du? –
    Ja, han leker så hårda lekar. Sitter sällan still, ej intresserad, otålig etc..
    Ja, han är sådan hemma också, men vad gör NI åt detta frågar jag? Ööööhh?
    Och vad kan vi föräldrar göra? Inget svar!
    Hon berättar samtidigt att han funkar jättebra vid bestämda aktiviteter men inte vid fri lek.
    Fri lek på detta dagis innebär hela förskolans barn, 36st. Varav min son är en av de äldsta och får helt enkelt klara sig själva. Ingen fröken som ser vad som pågår och försöker att bryta och hjälpa dem att hitta något annat att göra. Lekarna spårar ur. Jag har vid flera tillfällen kommit på eftermiddagen och fått bryta upp lekar av detta slag. Någon fröken syns inte till.
    Jag tror som du skriver att han försöker att få uppmärksamhet, både från barnen och fröknarna. Att han känner sig oduglig, tror jag, och uttråkad!
    Han flyttade till denna förskola förra året vilket kan bidra till att relationen inte är lika stark mellan barn och fröknar. Utanförskap?
    Jag funderar så och vill hjälpa honom till att må bra och känna sig lugn och trygg.
    Självklart finns det saker vi föräldrar bör ändra på men jag skulle så gärna vilja tipsa/be/samarbeta med förskolan om hur barn som min son, kan behandlas och kommuniceras med. Förslag, länkar till din blog vore så tacksamt! Även när det gäller storlek på barngrupper vore kanon!
    Jag skall också maila rektorn om att du föreläser och sedan hålla tummar och tår för att
    vi föräldrar ihop med förskolelärarna får lyssna till dig :))
    Tusen Tack!

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej,

      jag vill gärna tipsa om böckerna ”Relationskompetens i pedagogernas värld” och ”Aggressivitet, ett nytt och farligt tabu” av Jesper Juul. Och jag kommer förstås gärna till förskolan och föreläser ;-).

      //Petra

      Reply

  • Avatar

    Tove

    |

    Hej!

    Tack för en mycket bra och tankeväckande sida!

    Jag undrar över en sak som ofta återkommer i dina resonemang, nämligen att synliggöra den vuxnes känslor. ”Jag känner mig ledsen när du slår..” etc.

    På många sätt agerar vi utifrån dina tankar hemma, vi har Lars H Gustafsson mfl med oss i vårt familjeliv. Mycket bottnar, för oss, i en positiv barn- och människosyn.

    Men när jag har reagerat utifrån att jag synliggör min känsla (enligt exemplet ovan tex) känner jag att det finns en risk att jag lägger en tung skuld på barnet. Har barnet ansvar för att jag är ledsen?

    Mina stora tjej (tre år) har nära till känslor (på ett positivt sätt tycker jag!) och sätter ord både på sina och andras känslor. Men det jag kan känna är att när hon för höra att jag blir ledsen/arg/får ont av hennes agerande så får hon bära dubbla känslor, sin egen ilska och min ”smärta”.

    Sen lämnar vi naturligtvis inte samtalet där utan fortsätter tillsammans, men känslan av att ha sårat någon är ju stark – både för barn och vuxna.

    Vad tänker du?

    Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Hej Tove,

      jag tänker, precis som du skriver, att det är en fin balansgång och att det är mycket viktigt att vi vuxna tar ansvar för våra egna känslor och visar det, inte bara i orden, utan också genom kroppsspråk, tonfall och ansiktsuttryck. Det är lätt hänt att vi förmedlar till barnet: ”Nu har du gjort mig ledsen, och det är hemskt för mig…” Därför är det otroligt viktigt att vi följer upp det vi säger till barnet. Att vi stannar kvar i samtalet och kollar av med barnet vad som händer i henne. Det är också viktigt att vi följer upp det vi säger med ett konkret önskemål till barnet: att vi inte bara säger ”när du låter dina saker ligga på bordet känner jag mig irriterad”. Det blir som en skuldfälla för barnet där vi bara lämpar över våra känslor på henne och lämnar henne att deala med dem på egen hand. Istället är det viktigt att vi visar att det är inte barnet som gjort mig irriterad. Det är mitt behov av ordning som gör sig påmint och när det gör det känner jag mig irriterad: ”När jag ser dina grejer på bordet känner jag mig irriterad, eftersom jag gillar att ha ordning omkring mig. Därför undrar jag om du är villig att ta dina saker till ditt rum nu?” Och sedan faktiskt lyssna på barnets svar. Visa att jag vill veta vad du tänker, känner och behöver också!

      Men varför inte bara strunta i att uttrycka sina känslor, tänker kanske någon. Risken tycks ju vara stor att man ”trampar fel” och lämnar barnet med skuld. Jag tror att det ändå är viktigt att vi sätter ord på våra känslor eftersom vi faktiskt känner saker. För det första märker barnen att vi gör det. Och då är det tydligare att vi också benämner det vi känner. För det andra tänker jag att det är viktigt att vi uttrycker våra känslor eftersom barnen lär av det. De lär att alla känner saker (inte bara de själva). De lär att andra människor har känslor och att våra handlingar får konsekvenser. De lär att det finns ord för att uttrycka sina känslor och där lär sig att själva sätta ord på sina känslor genom att lyssna på oss.

      //P

      Reply

  • Ensamhet | Sarah om allt

    |

    […] Och så läste jag Petra Krantz-Lindgren, som alltid så klok: http://petrakrantzlindgren.se/2011/04/05/bortom-orden-finns-kanslor-ser-du-dem […]

    Reply

  • Avatar

    Tösabiten

    |

    Jag lärde mig att inte svära och det har jag också lärt mina barn.

    Ser inte riktigt varför barnen skulle sluta mitt i sina historier för att man påminner ”Svär inte!”.

    Jag har två väldigt öppna barn som gärna delar med sig av sina tankar och känslor – och jag lyssnar gärna. Gissar mig till att alla kommentatorer som känner igen sig har haft en annan problematik i familjen än språket.

    Reply

  • Avatar

    Cassie

    |

    Vad skulle hända tror ni inom barnet om man vid tillfället reagerar först på ordval (t.ex ”Jag önskar hon/han vore död!”) men i samma veva tar tag i faktumet att barnet är upprört på det andra barnet och reder ut vad det beror på osv. ? Öppen fråga, jag har inga barn själv och har ingen aning, men undrar i teorin? Exempel,
    ”- Jag hatar Kalle! Han är en idiot jag önskar han va död!
    – Det är väldigt starka ord som man inte ska använda varje gång man är arg. Men varför är du arg på Kalle?”
    Och att man sen efter att man rett ut det hela kanske förklarar varför man reagerade på barnets ord? Vad andra känner när man säger sådana ord? Kan barn (efter att ha fått sina känslor bekräftade) förstå andras perspektiv på en basnivå?
    Känner sig barnet ändå inte förstått då för att man tog upp orden före känslorna?
    Menar bara att i farten så kan jag tänka mig att man reagerar (=inte genomtänkt) på ordvalen, men jag håller med om att hänga upp sig på ord och inte vad som händer hos barnet är ytligt och lite blint.

    Reply

    • Avatar

      Cassie

      |

      Sen förstår jag inte varför barn ska lära sig att inte svära, jag tycker det är fullkomligt okej att svära i rätt situationer. T.ex när man slår sig eller är upprörd. Men då får man lära sig att svära rätt 😉 Kraftuttryck helt enkelt. Varför tycker ni att barn inte ska svära? Känns extremt gammaldags, och kopplat till religion? Intresserad av att höra hur ni resonerar.

      Reply

    • Avatar

      Petra

      |

      Svarar med en motfråga: Hur tror du att det skulle kännas för dig om din partner sa detsamma till dig efter att du hade utbrustit att du hatar din chef?

      Reply

      • Avatar

        Jenny

        |

        Fast det är ju ett annat ord med en annan laddning, hata hade jag varigt helt fine med att barnet uttrycker just då och mer frågat vad som skapar detta hat. Men om jag sagt att jag vill döda min chef hade jag nog blivit glad om min partner hade markerat att det inte är okej att uttrycka sig så och sedan prata om varför jag känner så starkt.
        Jag håller helt klart med dig om att vid ”gråzoner” eller andra saker så kan man ta samtalet om ord i slutet av samtalet eller senare. men med grova överdrag hade jag inte tvekat och gör inte det med mina vuxna kamrater eller kolleger heller, tex Hora, döda osv.
        Klart man får uttrycka sig och bör göra det, men inom vissa gränser.
        Sen kan du säga andra saker som är mer utryck som jävlar, hatar, sur putt osv.

        Reply

      • Avatar

        Cassie

        |

        Får förtydliga mig lite, min frågeställning där kretsar kring ifall barnet använt ord som vi som vuxna (alltså samhället) skulle döma som för starka i relation till situationen, det handlar mer om att vilja utbilda barnet om nyanser.
        Detta är dock fortfarande sekundärt till att bry sig om barnets känslor i situationen, men jag funderade bara om barnet uppfattar att det är sekundärt även om man nämner det först?

        Och för att svara på din motfråga så hade jag personligen inte hängt upp mig på att partnern har åsikter om mitt språk ifall det framgår att hen bryr sig om min känsla.

        Ville nog bara öppna diskussion om att det inte behöver vara svart eller vitt. Det tror jag inte på i några avseenden.
        Mvh

        Reply

      • Avatar

        Petra

        |

        Svart eller vitt är inte min grej heller. Det finns alltid nyanser 🙂

        Reply

Lämna en kommentar