Älskade barn, gråt inte!

Det gör ont i oss när våra barn är sorgsna och ledsna. ”Älskade fantastiska ungar! Ni är värda all glädje, all lycka! Far åt pipsvängen smärta och sorg, oro och rädsla!”

Att föräldrar tänker så här tror jag är helt naturligt. Vi älskar ju våra barn! Men när vi agerar för att försöka justera verkligheten så att den blir som vi önskar – fri från smärta och sorg, oro och rädsla för barnen – tror jag att vi gör dem en otjänst. Jag tror att barn (och vuxna med för den delen) mår bra av att känna alla typer av  känslor.

Mer än någon annan har min dotter lärt mig förstå att alla känslor är viktiga och värdefulla. Det jag nu skall berätta är både smärtsamt och sårbart för mig. Jag tror och hoppas att min berättelse skall bidra med aha-upplevelser, hopp och inspiration till dig som läser.

Min dotter var fyra år när hon började på förskolan. Fram till dess hade hon varit hemma tillsammans med mig. Den första månaden var livet på förskolan nytt och spännande. Min flicka gick dit med glädje och förväntan, vinkade obekymrat hej då till mig och sprang sedan in till de andra barnen.

Efter en månad kom det bland föräldrar allmänt befarade ”bakslaget”. Nyhetens behag hade lagt sig och förskolan hade mist sin attraktionskraft på min dotter. Hon var ledsen när jag lämnade henne. Grät först stillsamt och i takt med att jag närmade mig utgången allt mer förtvivlat. Sprang efter och klamrade sig fast kring mina ben. Så här var det varje morgon som jag lämnade henne på förskolan. Varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år gjorde de otroligt välmenande pedagogerna på förskolan sitt allra bästa för att muntra upp min flicka och få henne på andra tankar:

– Kom så går vi och ser om Amanda har kommit! Henne tycker du ju om!
– Du kan få hjälpa mig att göra frukost!
– Vilka fina flätor du har idag!

Och varje morgon, utan undantag, i lite mer än ett år ansträngde jag mig för att sätta ord på de känslor som jag antog fanns bakom den förtvivlade gråten. Jag hade ju gått min egen kurs och visste hur det låter när man bekräftar barnens känslor (Läs tex mitt inlägg om varför barnen aldrig blir nöjda och mitt inlägg om känslorna bortom orden).

– Du är ledsen gumman?
– Är det jobbigt för dig idag?
– Du saknar mig när vi inte är tillsammans, är det så?

Problemet, kan jag förstå så här i efterhand, var att varken jag eller de välmenande pedagogerna respekterade min flickas känslor. Vi önskade hett och innerligt att hon skulle sluta vara ledsen och med glädje, iver och entusiasm springa in till de andra barnen på avdelningen. I hemlighet önskade jag till och med att hon skulle tindra med ögonen vid blotta omnämnandet av dagis, så där som jag hört talas om att det fanns andra barn som gjorde.

Så en morgon fick jag en ingivelse och frågade min dotter:

– Är det så att du vill vara ledsen när jag lämnar dig på dagis?
– Ja, jag saknar ju dig mamma.
– Skulle du önska att du inte saknade mig?
– Nej, jag vill sakna dig när vi inte är tillsammans.

Och sedan tillade hon:

 – Problemet är ju bara att jag inte får vara ledsen ifred på dagis.

Hennes svar ändrade något i mig. Plötsligt var det inte alls viktigt för mig att hon var glad när jag lämnade henne på förskolan. Jag ville att hon skulle få ha sin sorg! Jag hade ju faktiskt också en liten sorg när vi skiljdes åt.

Tillsammans med förskolepedagogerna pratade vi om hur hon ville ha det när hon var ledsen på dagis. Hon berättade att hon ville sitta i en speciell stol, i ett speciellt rum där hon fick vara ensam. Hon ville ha tillgång till papper och pennor så hon kunde rita lite samtidigt som hon var ledsen. Självfallet fick hon det precis som hon ville.

Ett par dagar senare lämnade jag, för första gången på lite mer än ett år, inte en vilt gråtande femåring i kapprummet utan en lugn och stillsamt sorgsen. Ytterligare några dagar senare fick jag bara en hastig puss på kinden innan hon sprang direkt in till de andra barnen med ett leende på läpparna.

Den eftermiddagen när vi gick hem från förskolan sa hon helt spontant:

– Idag var jag inte ledsen när du lämnade mig mamma. Jag har kommit på att jag kan sakna dig och vara glad samtidigt.

Jag tänker att när hon äntligen, efter mer än ett år, fick respekt för sin saknad och sin sorg då kunde hon också komma i kontakt med alla sina andra känslor. Men så länge vi, både jag och hennes pedagoger, inte lämnade henne ifred med sin känsla så kunde hon inte heller bli färdig med den.

För mig kom hela den här historien att innebära en otroligt viktig lärdom. Jag förstod, för första gången på riktigt, att det inte finns känslor som är ”bra” och känslor som är ”dåliga”. Alla känslor är lika viktiga och behöver lika mycket respekt. Det är först när vi låter barnen få utrymme att känna alla sina känslor som de också är fria att känna verklig glädje.

Mer läsning:
Min bok, Med känsla för barns självkänsla, finns nu som pocket. Köp den hos Adlibris –> , Bokus –> eller i din närmaste bokhandel.

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
146 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Maria Klein
12 years ago

Tack igen för att du delar med dig från dina erfarenheter. Det berikar mitt liv. Jag fann tröst när jag läste Jana Söderbergs bok Våga vara som just beskrev hur vi kan stanna i känslan när vi ska lämna på dagis.

Annette
Annette
Reply to  Petra
11 years ago

Precis det här hände mig igår. Jag undervisar och en flicka i 5e klass visar på alla sätt att hon inte mår bra..I går grät hon och sa att hon klara det inte (alltså att vara på kursen jag leder i engelska). Men när jag sa att det va helt ok att hon grät och gärna fick göra det hela lektionen 1,5 timme, så slutade hon kort därefter. Jag tror barn precis som vuxna behöver sann acceptans. Du får vara ledsen, tvärtom är det bra att du släpper ut det..

Nadja
Nadja
Reply to  Petra
9 years ago

Petra, vad tycker du om den nya 3-dagars inskolning metod speciellt när den är applicerad på mindre barn? Vårt barn är 1 år och 9 månader och jag känner en stor oro att han inte hinner knyta till sina lärare på 3 dagar. Jag har pratat med pedagogerna på förskolan men de är övertygade att det skulle gå bra och de vill utgå från 3 dagar.

Lina
Lina
Reply to  Maria Klein
9 years ago

När min äldsta som började förskolan var han ledsen från första dagen. Jag hade ångest varje gång han skulle dit och jag fick slita honom från min hals och ge honom till personalen. Jag tror han var drygt 2,5 och jag hade just läst Jesper Juul. Tyckte det verkade lite ”flummigt” men tänkte ge det ett försök. Till barnet som knappt kunde prata ställde jag frågan ”hur tror du att vi kunde göra lämningarna lättare?”. Han svarar då med klar röst ”jag vill sitta i frökens knä en liten stund”. Jag ringde och förklarade för personalen och det tog tre dagar av knäsittande. Efter det sprang han rakt in!!

Helene
Helene
12 years ago

Intressant och vettigt. För visst är det så att vi alla ibland vill få vara ledsna och vara det tills vi är färdiga med det. Bortförklaringar av sorg gör en ju galen. Klart det är samma för barn.

Queen Tiara
12 years ago

Åh vilken vacker berättelse! Jag gillar verkligen din blogg! Jag har inte följt den så länge, men du har lärt mig mycket och gett mig en hel del att tänka på.

Therese
12 years ago

Underbar blogg, ska följa den med glädje. Så sant du skriver.

KalsongMorsan
12 years ago

Min son som är 3,5 inskolades nyss klart på förskolan & när jag skulle lämna han korta stunder gick det bra. Han var glad & sa ”Sen kommer du tillbaka mamma?”
När han skulle börja på riktigt blev han arg, slogs & grät men fröken sa ”Du får vara arg, men du får inte slåss! Jag sitter här med dig så får du vara arg.” Och han fick vara arg ifred. Men han fortsatte att gräta & klänga sig efter mig, fröken tog undan mig en eftermiddag & sa att jag måste bestämma mig för att idag ska det gå bra. För han känner min oro för hur lämningen ska gå.
Idag lämnade jag honom för första gången utan att han grät, var arg eller sparng efter mig. Det ÄR viktigt att de får vara arga, precis som du säger & att man inte försöker med allt för att de ska bli glada igen.

Tina Johnsson
Tina Johnsson
12 years ago

Jag kommer ihåg detta. Hade din dotter på förskolan. Mina egna barn har aldrig blivit ledsna när jag lämnat dem på förskolan, det är ju skönt. Vet ej om du minns mig men jag har tvillingar som gick på samma förskola tills dom var fyra år, då dom bytte förskola.

Lina
Lina
12 years ago

Ååå vilket fantastiskt inlägg!!!! jag ska skriva en d-uppsats om ”vad lär sig barn om känslor genom vuxnas bemötande” och du ger så fina nycklar. jag ska göra en studie till våren. får jag lov att referera dina texter i min teori? givetvis kan du få uppsatsen sedan, om du vill. Mvh Lina Lanestrand

Emma Marklund
Emma Marklund
Reply to  Lina
10 years ago

Hej! Är din uppsats något som du delar me dig av? Skulle gärna vilja läsa den! 🙂

Vänliga hälsningar
Emma Marklund

Lena
Lena
Reply to  Lina
10 years ago

Hej!

Jag gick en fantastisk kurs i Kalifornien för Patty Wipfler som lärde mig massor om ”Staylistening” en teknik som hon använder med barn. Mer information finns att få på http://www.handinhandparenting.org.
Lycka till med D-uppsatsen Lina! Och tack Petra för ditt inlägg!
Lena i Finland

Mia
Mia
12 years ago

Underbar läsning! Har själv tre barn, varav ett har högfungerande autism, så jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är med känslor. Hur svåra de än är att hantera.

Paula
Paula
12 years ago

Hittade din blogg idag, och bara älskar det jag läst hittills. Väntar mitt första barn i november (nära!) och jag tänker så mycket på mitt kommande barn och hur jag ska kunna möta henom på ett sätt som stärker och utvecklar. Det här känns som ett ställe där jag kan hitta inspiration och styrka. Är lycklig att ha hittat hit!

H - förskollärare
H - förskollärare
12 years ago

Tack! Det här ska jag prova på ett av våra barn. Hon vill nog vara arg när mamma går.

Junitjej
12 years ago

Wow, så bra det blev til slut! Vilken fantastisk blogg du har!!

Elsa
Elsa
12 years ago

Jag har ett barn som är ledsen vid lämningar. Det är väldigt jobbigt, så jag förstår din känsla inför att skriva denna text. Jag ville bara säga att dina ord har hjälpt oss en del. Mitt barn vill inte vara ledsen. Men att lära oss att acceptera och respektera känslan istället för att mota bort den har gjort stor skillnad. För hela familjen, faktiskt. Tack!

Hannah - OnewayCommunication
12 years ago

Det här inlägget har fullständigt revolutionerat våra avlämningar på förskolan. Fullständigt! TUSEN TUSEN TACK!

Eva
Eva
12 years ago

Barn är så kloka!
Det kommer till mig varje dag. De vet bäst 😉

JAE
JAE
12 years ago

Väldigt tänkvärt.

Milla
Milla
12 years ago

Oh så bra det löste sig. Min son är 5 mån o det skär i hela kroppen när han gråter. Ibland outtröstligt. Vilket jag läst och förstått är just vad man behöver…vara ledsen o bara ha en famn att krypa upp i.

Sonja Kedem
Sonja Kedem
12 years ago

Hej, vilken underbar blogg och så mycket tänkvärt!
Jag har en flicka på 3,5 som blir ledsen när jag kommer och hämtar henne. Det kan ju ses som ett trevligt besvär, men det är inte lätt alls. Jag får bära ut henne varje gång gråtandes (och då jag har dessutom har en bebis i famnen blir det svårt). Jag försöker prata med henne, låter henne rita klart en teckning eller vad hon nu sysslar med och säger att sen när du har gjort klart, då går vi hem.
Man kan ju tro att hon inte alls har det bra hemma.. Men när vi kommer hem är hon glad igen och hämtningen är som glömd. Kan man använda samma metod här? Men hur låter jag henne vara ledsen i fred när jag måste få med henne hem?

// Sonja

eva
eva
Reply to  Sonja Kedem
11 years ago

Hej Sonja. Jag tror att du ska göra precis som du gör. Du respekterar redan din dotters gråt. Du tar henne i famnen (krångligt men ändå) och bär henne till bilen så att ni kommer hem. Jag tror att gråten kommer när hon får vara med dig. Nära dig. Med dig är hon trygg och då släpper hon fram sin gråt. Man kan gråta efteråt för att man saknat varandra men nu är tillsammans igen:) Eva

lingman
12 years ago

Jag blir lite sorgsen själv när jag läser det här. Mitt barn var också mycket ledsen när vi lämnade under en lång tid. Jag bekräftade hans känslor o pedagogerna försökte avleda, precis som hos dig. Önskar jag hade läst det här DÅ!

Therese
11 years ago

TACK! Jag har en kille på 2 år och 8 månader som är ledsen varenda gång jag lämnar honom och det gör SÅ ont i mamma-hjärtat! Nu i höst ska han börja på ny förskola och det här kommer jag att bära med mig!

Mikael
11 years ago

Vad vackert! Berörde mig.

Många gånger handlar det om att vi inte vill möta vår smärta, sorg etcetera. Kan vi stanna kvar i vad det väcker i oss kan vi också vara med barnets sorg, rädsla, ilska eller vad det är.

Tack!

Jonas Öste
Jonas Öste
11 years ago

Fint hur du uttrycker orsaken till dom flesta problem i dagens samhälle. Jag jobbar med vuxna som inte har fått känna ”negativa” känslor utan lärt sig att trycka undan dessa med olika typer av sinnesförändring, och satt detta i system och då gått in i olika former av beroenden.
Om föräldrar, dagis och skolpersonal förstod konsekvenserna av detta skulle dom bli väldigt mycket mer uppmärksamma på barnens känslomässiga behov. Som sagt, väldigt fint skrivet.

Angelina
Angelina
11 years ago

Enormt bra skrivet! Så sant.. Jag mådde så dåligt när jag hade blivit arg och höjt rösten men då sa min förskole pedagog att man måste visa alla slags känslor! Har hjälpt mig enormt resten av tiden!:)

Mimmi
11 years ago

Vad fint och klokt skrivet!

Helen
Helen
11 years ago

Wow. så enkelt allt plötsligt blev. – med över 50 år gamla sorger och svårt att känna glädje över glädjerik tillvaro.

Jennie
Jennie
11 years ago

Väldigt tänkvärt! Jobbar själv på förskola och är mitt uppe i inskolningar. Våra barn är 1-2 år och många av dem kan inte prata så vi måste försöka läsa av dem vilket är svårt till en början eftersom det tyvärr inte finns ett barn som är de andra likt.
Som du skriver försöker vi ibland avleda med något annat men brukar även säga att det är okej att vara ledsen, lite beroende på hur gråten och barnet verkar.
Ska ta med denna text i bakhuvudet när jag går till jobbet imorgon och tar emot ledsna små underbara barn. Alla känslor är viktiga.

Tack!

Carolina Andersson
Carolina Andersson
11 years ago

Tack !!

Lotta
11 years ago

Oh vilken fin historia. Jag blev valdigt rord och nastan lite tarogd nar jag laste. Jag vet ju sjalv att nar jag ar ledsen sa kan det kannas skont att fa grata och bearbeta. For mig sjalv. Utan att nagon annan ska behova analysera eller uppmuntra. Tack, Petra, for din kloka syn pa tillvaron.

Mary
Mary
11 years ago

Jag läser alltid din blogg och bär med mig det du säger just för att det väcker tankar och ger tips. För tre veckor sedan började vi inskolning för lillasyster som är 13 månader. Mitt i alltihop blev hon sjuk och var borta tre dagar. När vi försöker att lämna henne blir hon hysterisk och hon slutar inte gråta. Det spelar ingen roll vad personalen gör. Idag och igår har hon gråtit i två timmar innan personalen ringt och bett oss komma och hämta henne. Då har det hunnit bli lunch och hon äter inte. Jag undrar vad det här gör med henne då hon nu inte heller går till sina morföräldrar eller mostrar på eftermiddagar/kvällar (personer hon annars är trygg med). Personalen tycker att vi måste bryta kopplingen och härda ut men det gör mig livrädd att hon ska bli en otrygg liten tjej. Hon har napp men annars inget annat som hon kan ta med sig hemmifrån och hon gillar inte att åka vagn… Vi är medvetna om att det kanske inte gått så lång tid med inskolningen men det är inte så här vi vill att hon ska skolas in. Finns det något tips? Rent ekonomiskt är det inte möjligt för oss att vara hemma med henne…

/Orolig mamma.

Petra
Petra
Reply to  Mary
10 years ago

Hej Mary! Är inne på bloggen och läser alla intressanta inlägg. Vad fruktansvärt för er och för ert barn att det har blivit så fel. Är det så att varje fröken har några mentors barn som de ansvarar extra för, särskilt under inskolning? Vi hade det så när vår dotter, som är enda barnet och i stort behov av trygghet, skolades in och det var så bra. Först hade vi dagmamma i 1, 5 år, just för att vår dotter skulle få vara i en liten grupp, i hemmiljö och ha få vuxna omkring sig. Det var toppen! Sen bytte vi till en enavdelnings förskola med Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt. Tyvärr gick dotterns ”extrafröken” i pension efter ett år och vi fick en ny mentor. Henne klickade vi inte med så vi bad att få byta till en fröken vi litade till 100 % på. Lite jobbigt, men värt det. Kanske hjälper inte detta dig/er men det kanske kan ge idéer för hur ni kan gå vidare. Är det en kommunal f s bör även elevhälsoteam kopplas in som stöd för er alla. Hoppas att allt ska bli bra! Hälsningar Petra.

Margareta Schreil
Margareta Schreil
11 years ago

Tack för dina tänkvära artiklar! Känner igen det så väl när vår yngsta Sofi gick på dagis. Får faktiskt tårar i ögononen när jag läser artikeln! Den berör! Annars är det bra med våra tjejer; Filippa&Sofi (9 och 7år)! Tack&Kram Margareta Schreil

Malin Nielsen
Malin Nielsen
11 years ago

Får jag lov att skriva ut detta och ha på ”min” förskola samt dotterns??? //VH Malin

Mia
Mia
11 years ago

Hej,
Känslor är livsviktiga för att vi ska utvecklas som människor, därför är det skrämmande att vi alltid lägger locket på .
Förträngda känslor kan också leda till fysiska obehag. Smärta och sorg är obehagligt för stunden men inget vi ska fly ifrån, varken som barn eller vuxen.

Nina
Nina
11 years ago

när jag var med om detta så började jag med att bekräfta min dotter i hennes känslor. Jag började prata om att jag saknade henne massor och att det är okej att vara ledsen och sakna varandra när man skiljs åt. Det hjälpte min dotter… Att hon fick höra att känslan var riktigt och att jag oxå kände den. Sedan hade vi vettiga pedagoger som tog henne i hand och frågade lite smått på skoj och lite smått på alllvar om hon ville sakna mig själv eller om hon ville sakna mig med någon annan och leka samtidigt…. fungerade jättebra….

Malin
Malin
11 years ago

Det där skulle kunna vara min egen berättelse. Låter så mycket som min Nova och hur hon är vid lämning och hämtning på dagis. Hela höstterminen var hon ledsen. Vårterminen har varit betydligt bättre. Helt plötsligt en dag sa hon när jag hämtade henne ” idag var jag inte ledsen mamma ” .

Jr
Jr
11 years ago

Jag ger dig rätt i själva den situation du beskriver. Men nu är ju inte de flesta barn 4 år utan 18 månader när de börjar i förskola och kan inte alls reflektera över sina känslor på det sätt din dotter kan. Att lämna enetgåring själv för att bejaka sina känslor, är det också ok? Eller en sexmånaders som ska ”läras” somna själv i spjälsängen? Är barns sorg alltid en härlig och nyanserad känsla? Jag tycker att debatten skulle behöva nyanseras lite för annars kan jag se hyr ”sorgen är en betydelsefull känsla” kan bli en slags samvetsskynke för vuxna att gömma sig bakom när de fattar beslut som inte alls gynnar barnen.

Elisabeth
Elisabeth
11 years ago

Tack! Vår dotter går i åk 3 och har motstridiga känslor inför skolan. Redan på helgen berättar hon att hon inte ska gå till skolan på måndag. Det är katastrof på morgonen, hon brukar missa första 1,5 timmarna på skoldagen. Alla vuxna engagerar sig och försöker locka med allt möjligt. Men i det läger vill hon inger. Efter rasten är hon med på lektionerna och sen måndag efm är hon oftast glad när vi hämtar.
Det var bra att läsa Anettes inlägg, att det gäller äldre barn också.

Loppan
Loppan
11 years ago

Hej!
Min 3-åriga dotters pappa ska åka på utlandstjänst och vara borta ganska länge. Nu har han börjat åka bort på veckorna, men kommer hem på helgen. I måndags nä han hade blivit hämtad av taxin var hon jättearg på em och skrek och gapade om att taxin var dum. Då sa jag att du får gärna vara arg och skrika, men du får gå in i ett annat rum och göra det för jag och lillebror får ont i öronen. Så dottern gick in på toaletten och skrek massor med gånger: Dumma taxi! Sen kom hon och gosade med mig och sen var det lugnt… Hon fick vara arg och sen blev hon lugn! Jätteskönt för oss alla…

Lisa
Lisa
10 years ago

Å vad jag önskade att jag hade vetat detta när min nu 6-årige son gick på dagis…för detta hade förmodligen funkat på honom. Tänk att det klassiska på förskolorna – att försöka göra barnen glada ”för föräldrarnas skull” – fortfarande är kvar! Det här är verkligen något som personal inom barnomsorgen borde lära sig, så de kan hjälpa oss föräldrar!!

Jonas
Jonas
10 years ago

Med tårar nedför min kind skriver jag och känner igen mig i dina ord. Tack!

Det är så tidstypiskt att vi alltid söker det positiva upplevelserna och allt som inte är det gömmer vi undan och förnekar trots att det är så uppenbart en del av våra liva. Inget regn utan solsken.

När det kommer till barn blir det än viktigare. Det är oki att känna, det är oki att vara arg, ledsen, besviken… oavsett vad du känner är det oki.

Idag ska min dotter på 9 år sova över hos en kompis och fram till för ett tag sen var det aldrig några problem… Nu är saknaden av sin egen säng, pappas kram och allt det där en oerhört stark känsla. Min taktik nu är att precis som i ditt exempel säga det är oki att sakna. Jag vill att du saknar mig. Min dotters idé var att vi skulle säga godnatt via Skype. Hon får sakna, jag får sakna och vi får se varandra.

// Jonas

Axdal
10 years ago

ååhhhh.. vilket bra inlägg.. detta ska jag absolut bära med mig nu när jag skolar in min 2a. Med den stora tjejen här hemma har det inte varit några som helst bekymmer med vid lämning. har mer varit som att hon tycker det är skönt att komma ifrån oss andra i familjen lite.. 🙂

Ska bli spännande att se hur det är med den yngre tösen nu när hon börjar förskolan.

Vera
Vera
10 years ago

Åh vilken vacker berättelse! Jag började gråta (känslig som jag är) och kommer definitivt försöka tänka på det här då min son skall börja dagis om något år 🙂 Tack!

Tina
Tina
10 years ago

Petra!
Du skriver så mitt i prick.
Det är verkligen så här som det är. Ska printa ut detta inlägg och ta det med mig.
Tack för det du skriver!

Johanna
10 years ago

När jag gick i grundskolan, vet itne exakt vilken klass men antagligen i trean eller fyran. så grät jag väldigt lätt och antagligen hade jag mina anledningar. En gång så var jag ledsen på väg till mtsalen och ville ha bekräftelse från min lärare. Men då säger hen i stället. ”Nu piper du igen.” Väldigt föraktfullt och anklagande. Jag kan fortfarande minnas tonen i rösten. Jag skulle inte gråta, att gråta var fel. Nu när jg är 27 har jag fortfaande väldigt svårt att gråta. Min lärares ord då påverkar mig fortfarande nu. Jag vill gråta, men det går inte. Ofta känner jag att jag önskar jag kunde släppa, men hur jag än försöker så stannar det inne. Vid riktigt jobbiga sitser har jag gråtit, men oftast inte. Så det är viktigt att låta barn få utlopp för sina känslor och inte skuldbelägga dem, för det kommer sitta kvar ända in i vuxen ålder. Så en bra och viktig artikel.

Angelika
Angelika
10 years ago

Här hemma pratar vi om att få vara arg/ledsen klart. Barn och vuxna. 🙂

jenny
10 years ago

Å vad bra det var att läsa. Arbetar själv på förskolan. Jag brukar säga till barnen att det är okej att vara ledssen och sakna sin mamma och pappa. Å när de är ledssna kan de få sitta i mitt knä och tillsammans saknar vi föräldrarna en stund. Då brukar det gå över och sedan är de glada igen ;).

Agneta
Agneta
10 years ago

När min dotter var kanske 2-3 år (hon är idag 25) Så gjorde hon sig illa. Jag kramade om henne och hon grät. Jag sa: såja såja det är bra nu. Då sa hon näe, jag har inte gråtit färdigt ännu. Det bevisar också att barn måste få vara ledsna.
Man kan ju faktiskt fråga sig ibland var det är som är så ”farligt” med att visa sina ledsna och ”nere” sidor.
Jag fick mig iaf en tankeställare och sa aldrig mer att hon inte fick gråta klart;)

Linda
Linda
10 years ago

Vad bra skrivet!

Själv har jag läst psykiatri och psykologi och läste om just saker som dessa. Om hur fel vi föräldrar gör, redan med våra nyfödda som gråter. När vi hyschar våra små.

Redan då ”talar vi om” att det inte är okej att inte gråta, även om man mest gör det i tröstande syfte!

Britt-Marie Stegeryd
Britt-Marie Stegeryd
10 years ago

Tackar för denna text, du skriver så många texter som jag tar med mig i mtitt arbete med barnen. Att få vara i sina känslor den tid det tar och att vi pedagoger vågar vänta ut barnen är så viktigt. Även om det kan vara sorgligt och ledsamt så blir jag glad i min själ när jag låter barnen vara i sitt nu, i sin ledsenhet.

Anna
Anna
10 years ago

Har läst detta och det va det bästa jag läst på länge. Fick mig både en å två tankeställare. Nu kan jag förstå lite mer kanske när dottern min blir ledsen när man ska gå.

FlippstersDad
FlippstersDad
10 years ago

Jättebra! Undrar dock var alla pappor är, el de kanske inte kommenterar. Känslor är viktiga och jag vet tyvärr att många föräldrar fortfarande anser att pojkar ska vara starka och inte gråta.
Vår grabb får visa och gehör på sina känslor.

hj
hj
10 years ago

Det här kanske kan appliceras vid överlämningar för separerade föräldrar också? Alltså när barnen bor varannan vecka och ska lämnas till den andra föräldern.

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 731

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: