När goda råd är värdelösa

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
– Vet du, om du struntar i Amanda så tröttnar hon snart på att reta dig.

– Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
– För att de är smutsiga. Ta de gröna, de passar också bra till den där tröjan!

– Jag vågar inte gå själv på kalaset.
– Du kan ju ringa Emil och fråga om ni kan åka dit tillsammans.

Jag har lagt märke till att många vuxna tycks ha en inbyggd rådgivningsreflex som aktiveras i samvaro med barn. När barn berättar om problem och utmaningar i sina liv levererar de vuxna omgående ett råd. Rådgivningen sker förstås i allra största välmening – man vill ju bara hjälpa barnen. Icke desto mindre vill jag uppmuntra till utsläckning av den här reflexen. Kort sagt: skippa råden!


Barn behöver förståelse

Jag ser åtminstone två problem med att bemöta barnens problemformuleringar och oro med råd. För det första tror jag inte att råd är vad barnen vare sig behöver eller vill ha. Föreställ dig att du kommer hem från en slitig dag på jobbet, sjunker ner i soffan och utbrister: ”Jag är så less på mitt jobb!”. Din partner lyfter blicken från tidningen och svarar: ”Då tycker jag att du skall se dig om efter ett annat jobb”. Hur skulle du reagera? Jag gissar att du skulle bli lite besviken, kanske irriterad eller till om med arg? Tänka att din partner inte fattar ett dyft? För även om du ju faktiskt formulerade ett problem så efterfrågade du inte en lösning, eller hur? Jag gissar att det du primärt ville ha var förståelse? Omtanke och intresserad uppmärksamhet? Att partnern lade ner tidningen och sa: ”Det låter som du haft en jobbig dag? Berätta om den.” Möjligen skulle du senare på kvällen vara intresserad av att prata om vad du kan göra åt din jobbiga arbetssituation, men det är faktiskt inte alls säkert att du vill göra något åt den. Det som däremot är alldeles säkert är att du vill bli förstådd i hur jobbig den är för dig.

Jag tror att barnen är precis som vi vuxna. När de formulerar ett problem eller uttrycker oro är deras främsta längtan alltid att bli förstådda. Möjligen, men bara möjligen, vill de därefter också ha hjälp att formulera en lösning på problemet. Så när vuxna reflexmässigt bemöter barns problemformuleringar och barns oro med att spotta ur sig ett råd betyder det samtidigt att barnen inte får vad de behöver. De längtar efter förståelse, men får ett åtgärdsförslag.


Råd leder inte till målet

Det andra problemet med denna reflexmässiga rådgivning är att den motverkar det mål som de flesta vuxna har med sitt ledarskap: att barnet på sikt skall utvecklas till en självständig individ med självförtroende och tillit till sin egen förmåga att hantera problem och utmaningar. De allra flesta föräldrar och pedagoger som jag möter vill just detta: att barnen efterhand som de växer också skall bli mer självgående när det gäller att lösa sina problem. Jag tänker att det är något av en paradox att önska att barnet utvecklar egenskaper som dessa och samtidigt undanröja de lärtillfällen som livet erbjuder! Jag är övertygad om att det är när barnet själv får möta och hantera utmaningar som hennes självförtroende och tillit till sin egen förmåga växer. Inte när den vuxne föreslår lösningar åt henne. Varje gång det sker tror jag nämligen att barnet också hör budskapet bakom rådet: ”Jag vet bättre än du hur du bör lösa dina problem”. Det budskapet tror jag – om det upprepas många gånger – kan vara förgörande för barnets självförtroende och självtillit.


Hur kan man göra istället?

Om man nu inte vill ge barnet råd när hon berättar om sina problem, utan istället vill förmedla förståelse och samtidigt stötta henne i att lösa sina problem själv – hur gör man!? Jag brukar föreslå följande:

1. Empatiskt lyssnande
2. Lösningsfokuserade frågor
3. Uppföljande frågor

Det empatiska lyssnandet innebär, enkelt uttryckt, att man lyssnar bortom orden som barnet uttalar. Vilka känslor döljer sig bakom orden? Och vad är det som barnet försöker berätta att hon behöver? Istället för att svara på orden som barnet säger brukar jag säga att man kan tänka att man håller upp en spegel mot barnet, en spegel som reflekterar känslor och behov. Så istället för att sända ett eget budskap till barnet sänder den vuxne tillbaka barnets budskap till barnet, reducerat till känslor och behov (läs gärna mer om empatiskt lyssnande i artikeln Bortom orden finns känslor. Ser du dem?) . Här är exempel på hur den empatiskt lyssnande föräldern skulle kunna bemöta de uttalanden som inledde den här texten:

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar!
– Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?

– Jag vill ha mina blåa shorts! Varför ligger dom i tvätten!?
– Jag fattar att du är besviken! Du vill verkligen ha på dig något som du känner dig snygg i, är det så?

– Jag vågar inte gå själv på kalaset.
– Är du orolig? Jag antar att du gärna vill känna dig trygg?

När den vuxne på det här sättet möter barnet med empati händer det många gånger att barnet säger ”ja, så är det” och sedan går sin väg. Den vuxne står förvånad kvar och ropar: ”men du kan väl inte gå nu? Vi har ju inte kommit fram till vad du skall göra!”. I det läget gäller det att komma ihåg vems problemet är, nämligen barnets. Om hon inte vill ha hjälp att formulera en åtgärdsplan så är det hennes val och knappast heller ett speciellt överraskande val. På samma sätt som du nöjer dig med att bli förstådd i din jobbiga arbetssituation, nöjer barnet sig många gånger med att bli förstådd i hur något känns för henne. Hennes primära längtan är förståelse, inte förslag på åtgärder.

Men ibland kan man märka att barnet inte bara vill bli förstått, utan också ha hjälp att fundera kring en lösning på det som hon upplever som ett problem. I det läget är det dags för steg två: de lösningsfokuserade frågorna. I princip är det två frågor som man varvar:

– vad kan du göra?
– hur tror du att det blir om du gör så?

Här följer ett exempel på en dialog som inleds med empatiskt lyssnade och följs upp med lösningsfokuserade frågor:

– Amanda i skolan retar mig för att jag leker med killar.
– Jag gissar att du är arg? Att du vill kunna leka med vem du vill utan att bli retad för det?
– Ja! Vet du, att igår sa hon att jag har killbaciller. Jag hatar när hon håller på sådär!
– Jag hajjar… Har du funderat på om du vill göra något åt att hon retar dig?
– Mm. Jag kan slå henne!
– Det skulle du förstås kunna göra. Vad tror du skulle hända om du gjorde det?
– Hon skulle antagligen slå mig tillbaka.
– Hur skulle det bli?
– Inte så bra…
– Nä… Vad mer skulle du kunna göra?
– Jag skulle kunna säga till fröken.
– Ja, det skulle du också kunna göra. Hur tror du att det skulle bli?
– Hon skulle nog säga till Amanda då!
– Hur skulle det bli om hon sa till Amanda?
– Skönt. Fast hon skulle kanske bli arg och reta mig ännu mer sen, när fröken inte var med…
– Finns det något mer du skulle kunna göra?
– Jag skulle kunna strunta i Amanda och bara leka med killarna i alla fall…
– Hur tror du att det skulle bli om du gjorde det?

Kanske kommer flickan i det här exemplet fram till vad hon vill göra eller så går hon sin väg mitt i lösningssamtalet och då gäller det, återigen, för den vuxne att hålla i minnet att det här är barnets problem och att beslutet om vad hon vill göra är hennes, inte den vuxnes. (Ja, det finns situationer där vi vuxna behöver gripa in och hjälpa barnen, även om de säger att de inte vill ha hjälp. Men med hänsyn till barnens integritet och vår egen önskan att stötta barnen i utvecklingen till självständiga individer menar jag att det finns anledning att tänka till både en och två gånger innan man som vuxen tar det steget.)

Om barnet kommer fram till vad hon vill göra återstår det tredje steget i modellen: att följa upp. När barnet kommer hem på eftermiddagen frågar den vuxne: ”Berätta! Vad hände med Amanda och leken idag? Hur gjorde du?” Flickan kanske berättar att hon gjorde som hon tänkt och att det funkade bra eller så berättar hon att det inte alls blev som hon hoppats. I det senare fallet börjar den vuxnes arbete då om: först empatiskt lyssnade och därefter (om barnet vill) lösningsfokuserade frågor. Dagen därpå är det sedan dags för ny uppföljning.


För att sammanfatta…

Barn, precis som vuxna, vill bli förstådda – alltid. Vuxnas inbyggda rådgivningsreflex lägger hinder i vägen för förståelse. Den gynnar inte heller utvecklingen av självständiga barn med tillit till sin egen förmåga att lösa de problem och utmaningar som livet erbjuder – tvärtom. Mitt råd: skippa råden! Lyssna istället på vad barnen känner och behöver och stötta dem i att hitta sina egna lösningar!

Nyfiken på min bok? Du kan köpa den hos Adlibris och Bokus .

Facebook
Email
Subscribe
Notify of
guest
25 Kommentarer
Oldest
Newest Most Voted
Inline Feedbacks
View all comments
Andrea
12 years ago

Oj oj vad jag känner igen mig. Jg antar att råden också beror en vilja att barnet ska se att det nog kommer att ordna sig, att det inte gör så mycket om de blå shortsen är smutsiga för det finns ju ett par gröna också…

Ett annat drag hos mig själv som förälder jag stör mig på är den nästan tvångsmässiga förklaringen. Om fyraåringen gnäller över något, vill ha något han inte kan få, gör något han helst inte ska göra eller bara tjatar hål i huvudet på mig när jag har huvudvärk, så nöjer jag mig inte med at konstatera ”nej, så där vill jag inte att du gör/nu är jag för trött för att leka med dig/jaså, du vill att vi ska bygga ett eget flygplan?” så hoppar det nästan alltid ut en lång förklaring ur munnen på mig till _varför_ jag har huvudvärk, varförvi inte kan bygga flygplanet, varför jag inte vill att han gör si eller så. Det slutar med att han blir arg, för han fattar ju inte vad jag pratar om och blir bara frustrerad för att jag inte tycker det där flygplanet var en bra idé.

Det får du gärna skriva om. 🙂

Nina Ruthström - bloggar från spinnsidan
12 years ago

Om jag gillar det du skriver!? Jag ÄLSKAR det.

Malena Engberg
Malena Engberg

Jag med!!!!

Åsa
Åsa
12 years ago

Det där låter ju bra. Men jag tror att jag upplever att det inte funkar så bra i min verklighet. Kanske för att jag har vuxit upp under en annan tid, i en annan sorts familj, eller för att jag faktiskt vill ha lösningar när jag säger saker som ”åh, vad jag är trött på mitt jobb.”

Själv kan jag bli otroligt frustrerad om min man aldrig kommer med en egen åsikt när jag har ett problem utan bara en rad motfrågor. Om han bara svarar ”men hur känns det för dig” och ”vad vill du med det” så har jag bara lust att skrika ”ja jag tycker så här men vad tycker DUUUU?! Kan du inte bara för en gångs skull säga vad du tycker?!”. Kanske är jag väldigt osäker men jag tycker det är jobbigt när jag inte får någon annans feedback på mitt problem. Jag känner det som att jag har koll på problemet men jag vill ju veta hur andra uppfattar det och vad andra kan ha för lösningar på det.

Är det jag som är konstig?

Emma
Emma
Reply to  Petra
12 years ago

Jag tror det är mycket möjligt att vilja både det ena och det andra, i olika situationer (eller att olika människor vill olika i samma situationer). Det lättaste är då kanske att själv fråga om hjälp när det är det man vill ha.

Om man kommer med sitt problem och den andra genast svarar med lösningar blir det svårt att känna sig förstådd och bekräftad, men om den andre börjar med att bekräfta istället går det (tycker jag) lättare att svara med ”Jag känner så här och vill gärna att du kommer med lösningar på mitt problem”.

Är man i den andra positionen (den som lyssnar på den andras problem) går det kanske att fråga om personen i fråga vill ha några förslag på lösningar efter att man bekräftat dennas känslor…

Sara
Sara
12 years ago

Jag tycker det du skriver är intressant och ofta sätter du ord på mina egna tankar. men jag är inte förtjust i ordval som att det är ”förgörande” för ett barns självkänsla. Jag kan ofta bli ängslig efter att ha läst dina inlägg. Jag tänker också att vi är alla individer, både barn och vuxna. Det finns sällan några enkla lösningar. Jag som vuxen tycker det är toppen att få både inkännande spegling och lösningsbaserade idéer. Precis som jag tycket om att få beröm om jag gjort något bra (ang ett tidigare inlägg). Självklart vill jag känna att jag är älskad för den jag är men när den grunden finns så tror jag det är fantastiskt med ”vilken fin teckning”. Jag tycker det vore synd att få en generation med barn som aldrig får höra ordet Bra bara för att deras föräldrar är rädda att inte utveckla barnets självkänsla. Självkänsla tror jag man utvecklar tillsammans genom kärlek och respekt och är mycket mer komplext än att det handlar om beröm. Så tänker jag.

Jennie E
12 years ago

Ja, jag gillar det du skriver =)

Tanken har inte ens slagit mig… när ett barn kommer och visar en teckning som rivits itu så kommer det käcka ”Men kom så tejpar vi ihop den!” och så kan man lite förnöjt klappa sig själv på axeln för att man är så förbannat pedagogisk… men ack, så oförstående! Om jag däremot pratar med en vän om något som bekymrar mig och får en käck lösning till svar så blir jag rent ut sagt förbannat, och förmodligen kommer jag inte att ta upp mina problem med den vännen mer utan vända mig till andra som försöker förstå istället! Så alla dessa lösningar och råd som ploppar ur munnen i samtal med barn skulle ju faktiskt kunna förstöra förtroenden… och så har jag aldrig sett det.

Tack för att du ger nya perspektiv.

ia
ia
12 years ago

Jag älskar denna blogg! Tittar i den ofta, även om det inte kommit något nytt inlägg på ett tag, bara för att fräscha upp mina tankegångar.

Keep up the good work!

liv
liv
12 years ago

Åh vad jag gillar dina texter! snart blir de väl en bok hoppas jag.
Det jag saknade ovan var empati för den förälder som har rådreflexen på. Vad är det för behov de försöker tillgodose med det. Utan det blir det kanske ännu svårare att vara förälder – om de slår på sig själva för att de ger råd. har du funderat på det?

Pernilla
Pernilla
12 years ago

Det här är så himla bra! Tack Petra!

Eva
Eva
12 years ago

Visst är det ofta som det blir så att vi ger råd till barn utan att de ber om det. Jag jobbar själv i skolan som kurator och möter barn som inte känner sig sedda just av den anledningen. ofta får de standard-råd på deras problem som i exemplet med Amanda 🙂

Det är viktigt att lära dem att själv lösa problem men med stöd från vuxen, som du beskriver. Härligt!

Maria
Maria
12 years ago

Hittade Din blogg för några dagar sedan och har redan bläddrat igenom diverse inlägg. Älskar ditt sätt att tänka och ska definitivt ta med mig dina råd genom dotterns uppväxt!

Hanna - Mode, smyckestillverkande och min vardag
12 years ago

Vilket bra inlägg!

Milla
Milla
12 years ago

Ja jag gillar verkligen det du skriver. Ska testa när min son är äldre. Samtidigt önskar jag att min sambo kunde läsa sånt här, så han kunde testa det på mig…:)

Daniel
Daniel
12 years ago

Jag har precis hittat till din blogg och är oerhört tacksam för det, du skriver så mycket bra och det gör ofta ont i hjärtat, för du beskriver ett felaktigt beteende som jag ofta använder mig av. Usch! Men när du skriver

”Föreställ dig att du kommer hem från en slitig dag på jobbet, sjunker ner i soffan och utbrister: ”Jag är så less på mitt jobb!”. Din partner lyfter blicken från tidningen och svarar: ”Då tycker jag att du skall se dig om efter ett annat jobb”. Hur skulle du reagera? Jag gissar att du skulle bli lite besviken, kanske irriterad eller till om med arg? Tänka att din partner inte fattar ett dyft? För även om du ju faktiskt formulerade ett problem så efterfrågade du inte en lösning, eller hur? Jag gissar att det du primärt ville ha var förståelse?”

då beskriver du i mina ögon ett kvinnligt behov. Jag skulle vilja ha det (manliga) svar som partnern ger som ”löser” problemet, inte den (kvinnliga) ”förståelse” som du efterlyser. Dock kan du ha en poäng i att det gäller att ge barnen en chans att komma fram till sin egna lösning på sina problem istället för en färdig ”vuxen” lösning, för vad skall de då göra när mamma/pappa inte finns till hands.

Michaela Eriksson
Michaela Eriksson
12 years ago

Hej!
Vad skönt att du poängterar att barnen inte bara borde få tänka själva utan att de faktiskt är kapabla till det. Men jag har en fundering kring det du skrev om empatiskt lyssnande: Kan det inte vara dumt att ställa så ledande frågor som ”Jag gissar att du är arg?” Med det svaret har jag ju föregripit min dotters eget svar och indirekt talat om hur hon borde uppleva Amandas retfulla attityd. Kanhända är dottern inte alls arg utan upplever någon annan känsla? Jag vet inte, men min flicka är i alla fall sådan att hon ofta gör som jag. Om hon hör mig säga att jag inte tycker om blodpudding (vilket har hänt) så slutar hon äta just blodpudding trots att hon tidigare älskade det. Om jag då talar om att ilska är den känsla hon ska känna när hon blir retad tror jag att risken är stor att hon tvivlar på sina egna känslor och väljer att svara jakande på min ledande fråga, för att göra som mamma. Vad tror du?

Tack för jättebra inlägg!
Michaela

Malin
Malin
Reply to  Michaela Eriksson
12 years ago

Det var min tanke också Michaela, i min läkarutbildning får vi lära oss att först ställa helt öppna frågor för att låta patienten bestämma vad den vill fokusera på. Och inte föreslå hur det känns utan bara fråga hur känns det. I övrigt håller jag med om att låta barnen föreslå lösningar och vara ett bollplank.

lisa
lisa
8 years ago

När jag var 6 år gammal och gick i lekis var en av mina tjejkompisar taskig mot mig genom att retas, precis som Amanda i exemplet. Min pappa gav mig rådet att ignorera henne (man behöver inte besvara dumheter om man inte vill, eller umgås med folk som är taskiga mot en – samt inte lägga någon vikt vid dumma saker folk säger i form av skvaller o skitsnack). Jag lyssnade o testade att ignorera min kompis som var dum o lekte med killarna i stället. Pappas plan funkade till min förvåning perfekt, den taskiga kompisen blev orolig av att jag dissade henne o betedde sig chysst i fortsättningen. Sen den dagen har jag inte låtit någon taskig person få makt över mig. Det var ett av mitt livs bästa råd och jag är EXTREMT glad att jag fick det så tidigt i en tid när jag var sårbar o behövde det som bäst. Du har helt rätt i att man bör hörsamma barns känslor, o att det i många situationer är bra att lyssna först innan man ger råd, men ibland kan ett konkret råd vara just precis vad ett barn behöver. Vänliga hälsningar / Lisa

Sök på blogginlägg
Prenumerera på bloggen
via e-post

Antal aktiva prenumeranter: 9 732

Köp min bok!
Podd för föräldrar och pedagoger!
Populära inlägg: